Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Den svåra resan har gett ett starkare jag

1 juni 2013 (9:20) | Cancern, Linnéa, livet, sjukdom, sorg&saknad | av: Ludmilla

Följande artikel finns att läsa i Uppsala Nyheter:

uppsalanyheter

Det sägs att en olycka sällan kommer ensam. Vi brukar också säga att vissa människor prövas hårdare än andra. För Ludmilla Rosengren gäller båda talesätten. Hur klarar man av att gå vidare när ens barn har tagit livet av sig och man själv strax därpå drabbas av en ovanlig cancerform?

Ludmilla Rosengren överlevde såväl dotterns självmord som cancern. Hon menar till och med att allt hon har gått igenom har gjort henne till en bättre människa.
– Den svåra resan har gett mig ett starkare jag! säger hon medan treåriga Sophie försöker fånga mammas uppmärksamhet.

Sophie, som är en del av nuet, medan Linnéa tillhör det förgångna. Ändå är Linnéa så otroligt närvarande i det här hemmet där vi samtalar kvällen före årsdagen av Linnéas självmord. Det är fem år sedan hon tog sitt liv.

Ingen handlingsplan
Det går inte att föreställa sig hur det känns att förlora ett barn genom självmord. Det går inte heller att förstå hur det är att få ett sådant besked via poliser som kommer hem till en och berättar något så fruktansvärt.
– Det fanns ingen handlingsplan för självmord, säger Ludmilla Rosengren. Och det finns det fortfarande inte! Människor är så rädda att prata om självmord, det är så tabu. Ändå tar 1 500 människor livet av sig varje år, medan ”bara” 300 dör i trafiken.

När det ofattbara hände hade Ludmilla Rosengren just gjort färdigt sin KBT–utbildning. Hon är för övrigt inte bara mamma till fem barn, hon är också leg läkare, författare, forskare och driver en simskola för små barn.
– Tack vare min utbildning hade jag verktygen att hantera sorgen, men jag kände samtidigt en stor skuld att jag, som var läkare, inte kunde rädda mitt eget barn, säger Ludmilla Rosengren.

Sorgearbete
Sorgearbetet efter Linnéa har tagit sin tid. År. Ludmilla Rosengren startade en blogg där hon skrev av sig alla tankar och känslor. Bloggen är fortfarande aktuell. Hon betonar också att hon är lyckligt lottad med en trygg man som har låtit henne älta. Maken Johan är den som har sett till att upprätthålla normallivet för familjens andra barn Oscar och Jonas.

Började leva i nuet
Ganska snart bestämde sig Ludmilla Rosengren och hennes man för att skaffa ett nytt barn. Dottern Sophie föddes i november 2009 och har alltså inte träffat sin storasyster Linnéa. Men strax efter Sophies födelse drabbades Ludmilla Rosengren av svåra blödningar. Det visade sig att hon hade fått en ovanlig cancerform. Utgången var oviss, men behandling sattes in och Ludmilla Rosengren överlevde. Det var emellertid under de där dagarna när hon inte visste hur länge eller ens om hon skulle överleva som hon diskuterade med sig själv vad som var viktigt.

– Då blev Linnéa det förgångna och jag började leva i nuet, säger Ludmilla Rosengren. Så på sätt och vis blev cancern en hjälp att komma ytterligare en bit genom sorgen – även om sorgen alltid finns kvar.

Nytt projekt
Det finns fortfarande inga handlingsplaner för dem som drabbas när någon närstående tar livet av sig. Därför är Ludmilla Rosengren ofta ute och föreläser – för personal som arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrin, för anhöriga, i skolor med mera.

Ludmilla Rosengren har dessutom nyligen gett ut en bok, Livet är nu!, som är tänkt att användas med och för barn från elva år och uppåt, för att förebygga att ungdomar mår dåligt.

Och innan vi skiljs åt avslöjar hon att hon har ett spännande projekt på gång för att radikalt minska självmorden i Sverige. Vi hoppas kunna återkomma med mer information om detta senare!

text_linnea

Läs en recension av Livet är nu! av bloggaren Tofflan

Ulrika Hurtig

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tofflan
1 juni, 2013 kl 1 juni 2013 (9:24)

Tack! (Men jag heter Ulrika i förnamn, inte Urlika – se Läs även andra bloggares… samt taggar!)
Jag är så tacksam att jag fick den här pratstunden med dig! Verkligen!
/Ulrika Uppsalanyheter.se a k a Tofflan

Kommentar från Ludmilla
1 juni, 2013 kl 1 juni 2013 (9:28)

🙂

Kommentar från Tofflan
1 juni, 2013 kl 1 juni 2013 (10:20)

Tack raring! 😛
Hoppas du får en skön helg! (Du kan ju ta bort min kommentar ovan, om du vill…)

Kommentar från Petra
1 juni, 2013 kl 1 juni 2013 (10:50)

Funkar boken lika bra för en som snart är 27 år?

Kommentar från E
1 juni, 2013 kl 1 juni 2013 (18:18)

så fina ni är <3

Kommentar från Sandra
2 juni, 2013 kl 2 juni 2013 (21:54)

Hej Ludmilla! Jag tänkte höra om jag kan få ställa några frågor till dig? Jag skulle gärna vilja ställa frågorna privat.
Kram Sandra

Kommentar från Mary
3 juni, 2013 kl 3 juni 2013 (7:26)

Hej Ludmilla, såg din blogg för första gången för ja.. det måste vara 3 år sedan iaf. Tyckte då att dina inlägg om hur man kan hjälpa människor som är själmordsbenägna var helt galna, tänkte.. att du hade fel. Man kan inte hjälpa dem som inte vill bli hjälpt. Idag vet jag att jag hade fel. Det var för att jag ville dö när jag hittade din sida, förstod inte din sorg eller dig. Blev mest arg.

Den 22 juli 2012 borde jag dött. En överdos av alkohol och tabletter då jag var för trött, i min värld. Det tog ytterligare 6 månader efter det uppvaknandet att förstå att jag verkligen försökt dö. Hade varit inlagd i början på månaden medn lyckats ta få mig själv utskriven för att jag är så rationell, låter och ser så frisk ut. Fast egentligen behövde jag all hjälp i världen just då. Någon som tvingat mig att stanna. Att jag överlevde är jag otroligt tacksam för, det har gett mig en ny känsla för livet.

Diagnosen är bipolär och jag svävar ofta iväg och vet inte alltid vem jag är.

Skriver nog det här nu som ett sätt för mig att ”hej”. Jag kämpar också för att få människor att våga prata högt om själmord och psykisk ohälsa. Skriver/bloggar flera gånger i veckan och har tagit ann mig några människor som jag hjälper så gott jag kan. Din resa är en inspiration och jag vill tacka dig för att du varit en del av min utveckling och väg. Hur jag igenom det jag läste hos dig för 3 år sedan, kan hjälpa mig att idag se hur mitt sätt att se verkligen förändrats. Även om jag fortfarande mår lika dåligt ibland.

Du behöver inte publicera den här kommentaren, den var mer bara till dig. Skriver lite konstigt kanske, men hoppas du förstår vad jag ville säga.
Ha en stark och bra start på denna vecka, vi är fler som jobbar för samma sak som du. Stor kram
/Marie

Kommentar från Ludmilla
3 juni, 2013 kl 3 juni 2013 (20:06)

Jag har mailat dig.

Kommentar från Ludmilla
3 juni, 2013 kl 3 juni 2013 (20:07)

Tack Mary för de fina orden. Så otroligt fint att du mår så mycket bättre idag. Det värmer mycket att du kommit vidare! <3

Skriv någonting