Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Nionde Suicidpreventiva Nätverkskonferensen 2013

18 september 2013 (20:48) | självmord | av: Ludmilla

Måndag och tisdag denna vecka träffades knappt 300 mycket engagerade själar för att mötas, dela erfarenheter och ta del av ny kunskap i 9:e suicidpreventiva nätverkskonferensen som NASP med Dannuta Wasserman, ordnade.

Det var en mycket välorganiserad konferens med mycket värdefull information och ovärderligt informationsutbyte.

Jag själv presenterade min och Britta Alin Åkermans studie (Läs här…) och UllaKarin Nyberg och Pernilla Omerov presenterade sin studie gällande efterlevande. Vi är helt överens om att efterlevande efter anhörigs självmord är en grupp som faller mellan stolarna. Vem ska ta ansvaret för dessa personer? Är de patienter? Ska det skrivas journal på dem eller ska det som gäller dem skrivas i den döde anhöriges journal? Riktlinjer behövs. Nationella sådana!!!

Suicide Zero, den ideella nationella organisation som jag och Alfred Skogberg tagit initiativ till presenterades. Så bra det känns att få sådan enorm uppbackning av så många! Fantastiska UllaKarin Nyberg och Jan Beskow ingår i expertrådet och NASP bistår med metodstöd. Jan Beskow med sina 45 års erfarenhet av suicidpreventionsarbete är fortfarande mycket engagerad. Han har initierat den lokala föreningen SPIV (Suicidprevention i väst) och arbetar mycket aktivt för suicidprevention. Jag blir så imponerad över hans driv och skarpa intellekt!

Suicide Zero arbetar än så länge framför allt med att bygga upp organisationen. Vi har 5 av 6 regionansvariga på plats. Vi saknar fortfarande en regionansvarig för norra Sverige. Vi har även programansvariga för flera viktiga områden som skola, mobbing, kriminalvård – men vi behöver ännu fler personer som är kunniga och har ett driv för specifika frågor relaterade till självmord. Psykiatri, trafikverket, socialtjänsten, äldrevården, primärvården m fl.

Det dog 1523 personer i självmord förra året!!!
Det kan jämföras med 300 i trafiken.

Självmord kan förebyggas! Dessa personer har dött helt i onödan!
Det får inte fortsätta så här!
Vi måste kräva att det görs något. NU!

I morgon vid den här tiden har ytterligare 4 personer tagit sina liv i Sverige! Hur kan detta accepteras?

Vi måste sluta tänka att det är de enskilda personernas fel eller att det är olyckliga omständigheter som gör att någon tar sitt liv. Det är en väldigt förlegad syn. Självmord är ett psykologisk olycksfall. Det behöver inte hända! Vi alla behöver tänka mer på de vi har omkring oss. Vi är en del av det som påverkar våra nära och kära. Vi alla bär ett ansvar att fråga – fråga hur de vi har omkring oss mår!

Vi är så ofta upptagna med att tänka på att vi inte vill störa andra. Inte lägga oss i…
Men det är precis det vi ska göra! Lägg dig i!! Fråga!! Folk vill inte störa. Men samtidigt är det ju det som behövs för att vi ska kunna bry oss om!

På konferensen fanns en massa olika personer; präster, diakoner, skötare, sjuksköterskor, läkare, psykologer, terapeuter, socionomer, forskare, brandmän, poliser, ambulansmän, journalister och politiker. Säkert har jag missat någon. Jag blev särskilt varm i hjärtat när flera ur blåljuspersonalen (brandmän, poliser, ambulansmän) kom fram till mig med en värme och närhet som jag inte hade förväntat mig – för att de hade sett inspelningen av min berättelse som ingår i utbildningsmaterialet av blåljuspersonalen. Så fint det känns att det jag gör faktiskt gör skillnad!

Här kan du se den filmen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ero, , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ida
19 september, 2013 kl 19 september 2013 (7:05)

Så bra och viktigt Ludmilla!

Kommentar från Linda Efraimsson
19 september, 2013 kl 19 september 2013 (8:42)

Jag hade gärna sett att de journalförde det hos den som är efterlevande. I vårt landsting har vi datajournaler och ger jag mitt godkännande kan läkaren var jag än är i länet läsa min journal. Ett självmord sätter även djupa spår i de efterlevande. Journalförs det i den dödes journal vet ju ingen vad man går igenom.
Jag är även så tacksam för allt du gör för oss efterlevande. En stor eloge för din kamp. Det är inte enkelt när man själv är drabbad av detta ödet. Du har hjälp mig massor fast vi aldrig träffats. Hade jag inte funnit din blogg dagen efter Junis död vet jag inte om jag hade orkat. Men när jag läste om dig och att du efter fem år ändå orkar kämpa ville jag också kämpa. Kämpa för alla som mår dåligt i själen. Tack Ludmilla!

Skriv någonting