Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Psykosocial utredning vid självskadebeteende

22 november 2013 (18:09) | psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

År 2010 slutenvårdades 8 925 personer (3 635 män och 5 290 kvinnor) för avsiktlig självskada i Sverige. Under samma tidsperiod sökte 10 600 personer vård för avsiktlig självskada vid akutmottagning eller jourcentral, varav 3 700 var män och 6 900 var kvinnor. Majoriteten av de som slutenvårdades fanns i åldrarna 15-44 år och majoriteten av de som sökt öppenvården var mellan 18 -44 år.
Den självdestruktiva handlingen bestod i 85 fall av 100 i en överdosering av läkemedel och på andra plats kom skärande eller stickande. I Socialstyrelsens officiella statistik finns inga uppgifter om avsikten bakom handlingen. Ett stort antal ungdomar skadar sig själva genom att skära sig, rispa sig, bränna sig eller på annat sätt åstadkomma hudskador, men endast ett fåtal söker vård. En svensk befolkningsundersökning har funnit en prevalens på 17 % för denna form av självskadebeteende hos ungdomar mellan 15-17 år. Förekomsten sjunker med ökande ålder och en prevalens på runt 5 % för vuxna har rapporterats i internationella studier. Det har länge diskuterats om ett icke livshotande självskadebeteende skall ses som ett kliniskt syndrom som är helt fristående ifrån självmordsbeteende. Men det har å andra sidan visats att upprepade episoder av ett icke livshotande självskadebeteende ökar risken för framtida självmordshandlingar och mellan 30-60 % av de som dör genom självmord har tidigare haft en självskadeproblematik. Risken för upprepade självskadehandlingar är hög och som störst under det första året efter ett självmordsförsök.

I England har hälsovårdsmyndigheterna (the National Health service, NHS), i samarbete med the National Institute for Clinical Excellence (NICE), utfärdat kliniska riktlinjer för hur självskadebeteende skall hanteras i öppen- och slutenvården (NICE clinical guidelines 2004). Självskadan definieras i detta sammanhang som avsiktlig förgiftning eller annan form av avsiktlig skada, oberoende av vilken avsikt som funnits bakom handlingen. Riktlinjerna som ges är evidensbaserade. I riktlinjerna rekommenderas att det görs en psykosocial utvärdering av patienten inom 48 timmar efter det att självskadan skett. De direktiv som bland annat ges är att all personal som i sin yrkesroll möter personer som avsiktligt har skadat sig själva skall ha fått särskild utbildning i omhändertagandet av personer med självskadeproblematik. Även om handlingen är en upprepning skall episoden betraktas som en fristående episod. Samtliga patienter skall efter en självskadehandling erbjudas en psykosocial utvärdering och en behovs – och riskbedömning samt en allsidig psykiatrisk och psykologisk utredning, vilket sammantaget skall utgöra basen för den vård som patienten remitteras till.

I England pågår sedan flera år tillbaka en multicenterstudie av självskadebeteende (the Multicentre Study of Selfharm in England) som omfattar sjukvårdsregionerna Manchester (A), Derby (B) och Oxford (C). I den aktuella studien har professor Nav Kapur, vid Centrum för suicidprevention vid Manchesters universitet och hans kollegor, studerat effekten av olika former av kliniskt omhändertagande av personer som sökt vid akutmottagning för avsiktlig självskada. Som utfallsvariabel användes upprepat självskadebeteende inom en 12-månadersperiod. De former av omhändertagande som förekom var psykosocial utvärdering följd av remittering till medicinsk slutenvård alternativt psykiatrisk slutenvård eller uppföljning inom psykiatrisk öppenvård. Förutom sociodemografiska basaldata och information om tidigare psykiatrisk historik och behandling, noterade man uppgifter om patientens socioekonomiska status enligt brittiskt index IMD (the Index of Multiple Deprivation), som via patientens postkod ger information om bostadsområdets ekonomiska status, hälsoförhållanden, utbildningsnivå och sociala standard. Det är stora socioekonomiska skillnader mellan de tre städerna Manchester, Derby och Oxford. 72 % av invånarna i Manchester lever i fattiga områden med låg IMD, cirka 31 % i Derby och endast12 % i Oxford (Kapur et al 2013).

Resultat
Studien omfattade 35 938 individer, mellan 16 till 97 år, med totalt 61 583 självskadeepisoder. Medelåldern var 30 år och 57,1 % var kvinnor. Den vanligaste metoden vid den initiala episoden var avsiktlig förgiftning (81,1 %). Paracetamol var den vanligast använda substansen som överdoserats (46,1 %) följt av antidepressiva läkemedel (24,5 %) och bensodiazepiner (12,4 %). 58,7 % av patienterna genomgick en psykosocial utredning vid den initiala episoden, 5,2 % remitterades till psykiatrisk slutenvård, 61,2 % remitterades till medicinsk slutenvård och 24,8 % remitterades till psykiatrisk öppenvård. 14,8 % av patienterna sökte för upprepad självskada inom 12-månader efter den initiala episoden.

Forskarna fann att vid två centra, B (Derby) och C (Oxford), hade patienter som genomgått en psykosocial utredning 40 % lägre risk för upprepat självskadebeteende jämfört med patienter där det inte gjorts en psykosocial utredning. Vid båda av dessa centra hade 16 % av patienterna haft minst en upprepad självskadeepisod under den aktuella 12-månaders perioden; Hazard Ratio (HR) var 0,59 (95 % CI 0,48 -0,74) vid centrum B och 0,59 (0,52- 0,68) vid centrum C. Vid centrum C minskade risken för upprepad självskada med 20 % även efter slutenvård vid medicinsk klinik (HR 0,81;0,72-0,9).

Vid centrum B ökade risken för upprepad självskada med 24 % (HR 1,24;1,05- 1,47) efter psykiatrisk slutenvård. 24,7 % av patienterna hade upprepade självskadeepisoder under påföljande 12-månadersperiod. Vid centrum A (Manchester) resulterade remittering till psykiatrisk öppenvård i en ökad risk för upprepat självskadebeteende (HR 1,12;1.01-1,24).

I en separat analys undersökte forskarna risken för upprepade självskadeepisoder vid kombinationer av psykosocial utredning (PSU) och psykiatrisk öppenvård, PSU och medicinsk slutenvård, samt PSU och psykiatrisk slutenvård. I ingen av dessa beräkningar fann man att en kombination av PSU och någon av de andra vårdformerna minskade risken för upprepade självskadeepisoder mer än enbart PSU.

Man undersökte även om de socioekonomiska förhållandena i respektive region påverkade sambandet mellan psykosocial utredning och minskad risk för upprepade självskadeepisoder. Man fann ett visst lineärt samband och sämst effekt i Manchesterregionen med lägst IMD, men beräkningarna nådde inte statistisk signifikans (p=0,06).

Studiens styrka och begränsningar
Studien av hur personer med självskadeproblematik omhändertas vid akutmottagningar och hur det påverkar ett upprepade av självskadeepisoder med insamlande av kliniska data på individnivå är den hittills mest omfångsrika som gjorts. Till studiens begränsning hör att patienterna inte randomiserades till de olika behandlingsalternativen, vilket istället gjordes på basis av kliniskt behov och enligt varje centrums behandlingspolicy.

Slutsatser
Resultaten i den aktuella studien stöder de slutsatser som gjorts i liknande undersökningar att psykosocial utredning efter en självskadeepisod, påtagligt minskar riskerna för upprepade självskadehandlingar, skriver författarna. Det är oklart vilka de bakomliggande orsakerna är, kanske finns det en terapeutisk kvalitet i själva utredningen. I kvalitativa studier av psykosociala utredningar föreslås att möjligheten att fritt få berätta om de olika aspekterna av självskadandet märkbart påverkar förloppet i positiv riktning (Hunter et al 2013, J Affective Disorders 145; 315). Andelen gjorda psykosociala utredningar varierade mellan olika centra. Vid centrum A i Manchesterregionen gjordes en psykosocial utredning på 45 % av patienterna, jämfört med 77 % vid centrum B i Derby och 65 % vid centrum C i Oxford. Tidigare studier av samma forskargrupp har visat att vid akutmottagningar där frekvensen av psykosociala utredningar är låg, kanske på grund av begränsade personalresurser, tenderar faktorer som att vara ung, att vara arbetslös, att ha skurit sig eller att ha sökt vård under icke normal arbetstid att minska sannolikheten för en psykosocial utredning. Förhållandet är olyckligt eftersom personer i dessa patientgrupper ofta har en ökad risk för upprepat självskadebeteende.

Sammanställt av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skriv någonting