Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Utan Linnéa i 5,5 år

1 december 2013 (11:54) | Linnéa, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

5,5 år

Igår var det den 30e nov och det innebär att det har gått 5 år och 6 månader sedan Linnéa tog sitt liv.
Då var hon 14 år. Skulle fylla 15 en vecka senare.
Nu skulle hon ha varit 20 år. Mycket, mycket märkligt.

Livet går vidare på något konstigt sätt, fast det egentligen borde vara omöjligt. Livet med Linnéa är ett annat liv än det jag lever nu. Det är ett före och ett efter, Linnéas död.

Ibland känns det så omöjligt att hon ens har funnits. Som i en dröm. En härlig dröm! En underbar liten varelse som jag älskade att vara nära. Jag kände mig så enormt stolt över att ha fått ett barn som Linnéa. Hon var aldrig ”till besvär” utan bara så oändligt kärleksfull, omtänksam, osjälvisk och dessutom så vacker. Jag förstår ju nu att detta bara var en sida av henne som många gånger var just en fasad. Att det fanns så mycket mer därinne som hon inte visade. Det känns sorgligt att veta att hon inte var sig själv fullt ut mot mig och andra. Att hon gick och bar på en massa tunga saker som hon inte delade med mig, eller någon annan heller.

En del av mig är fortfarande arg. Men inte alls så arg som jag varit. För ilskan är den känsla som har varit starkast. Jag har varit arg för att jag berövades mitt älskade barn, att jag berövades att få vara mamma till Linnéa. Jag har varit arg för att aldrig kunna bli mormor till hennes barn. Jag har varit arg för att hon inte var ärlig och berättade som det var. Jag har varit arg för att hon lurade oss och tog sitt liv. Jag har varit arg för att hon lämnade sina vänner med den fruktansvärda sorg som det innebär. Jag har varit arg för att hon lämnade sina syskon på samma sätt. Jag har varit arg för att hon ”waistade” sitt liv. Hon hade ju kunnat göra precis vad hon ville. Hela världen låg framför hennes fötter och livet hade ju knappt börjat. Jag har varit arg för att hon inte gav sjukdomen mer tid att läka. Jag har varit arg för att hon trodde att sanningen skulle vara värre än att hon skulle dö…

Men ilskan är mindre idag än tidigare. Jag känner sorg och saknad. Inte den djupa, skärande, stickande, brännande sorgen som öppnar sig som bottenlösa avgrundshål som från början. Nej, den sorg jag känner idag är mer tomhet. En tom tomhet, till skillnad från tidigare då det var en smärtsam tomhet. Jag känner att det inte finns tillräckligt många ord i språket för att beskriva de olika nyanserna i sorgen. Det jag känner nu är en sorg som framför allt består av tomhet. Från början bestod sorgen av så smärtsamma känslor som påverkade hela kroppen på ett mycket påtagligt sätt. Jag känner att jag har läkt. Det är ju bra…

Jag är ganska återhämtad från de svåra åren. Minnet är fortfarande påverkat och jag har inga marginaler för stress och annan påverkan. Men det är bättre. Mycket bättre. Jag orkar t ex arbeta hela dagar utan att vara helt slut. Jag kan ha flera krångliga projekt pågående utan att det blir kaos. Jag gissar att jag kommer att få leva med min sårbarhet resten av mitt liv. Jag kommer aldrig att bli som förr, på gott och ont.

Älskade Linnéa… Tack för att du fanns… Tack för att jag fick vara din mamma… Tack för allt du gav mig… Tack för allt du lärt mig… både när du levde och genom att du dog… Tack för att du gör mig till en bättre människa…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annica
1 december, 2013 kl 1 december 2013 (16:32)

Blir så rörd när du skriver om din dotter. Även om jag inte kan förstå din sorg kan inte föreställa mej hur det är att mista någon genom självmord.
Min systers svärfar tog oväntat sitt liv i somras. Det känns hemskt att tänka sej att min systers man och hans bror ska leva resten av sitt liv utan sin pappa.
Så hemskt att någon tar sitt liv. De borde gå att reda ut det man tycker är svårt istället för att lämna sina anhöriga på dethär hemska sorgliga viset.

Kommentar från Cecilia Cederberg
2 december, 2013 kl 2 december 2013 (9:31)

Kan bara säga OJ, SÅ STARKT!!!! Du berör mig alltid i din blogg men det här inte bara berörde utan fick mitt inre att skaka till rejält. Stor kram och tack för allt du delar med oss

Kommentar från Anna Karlsson
9 december, 2013 kl 9 december 2013 (20:43)

Så bra du skriver Ludmilla! det du skriver går liksom rakt in i mig. Man kan känna delvis den smärtan som du känt tidigare i sorgen. Men man kan nog aldrig helt förstå fullt ut om man inte varit med om det själv. Du är så stark att det är svårt att beskriva med ord! Jag har själv tidigare jobbat inom sjukvården. och man lär sig verkligen så mycket här på din fina sida! Tack så mycket för att du delar med dig! Tack vare dig så får det mig att kämpa vidare som också mått dåligt ungefär så som Linnea gjorde. Jag har tänkt hur hemskt det måste vara för nära anhöriga att mista någon i just självmord. Det borde man prata mer om. Just att sorgen är lika svår som om någon går bort i en fysisk sjukdom. När du berättar om din sorg så kan man inte annat än påverkas. Och det är så bra att man just påverkas. att det berör. för då förstår man ännu mer just din sorg. och att ett självmord får enorma smärtsamma upplevelser. Självklart förstår jag att ditt liv inte blir som det var innan Linnea blev sjuk. Och efter hennes bortgång. tiden läker sina sår säger man. Men det kan nog aldrig läka fullt ut. att mista ett barn är så fruktansvärt. Så fint du skriver till Linnea med! Varma kramar till dig starka Ludmilla! Och fina med!

Kommentar från Vb
25 december, 2013 kl 25 december 2013 (14:26)

Tack för ditt inlägg, känner så igen mig i känslorna inte situationen.Känner lindring att läsa.

Skriv någonting