Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

”Lisa – ett liv” – En bok om en älskad dotter som tog sitt liv

1 januari 2014 (16:33) | psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Jag mötte Lars Wiklund på Suicidpreventiva dagen 2009. Det var det året jag berättade om vad som hade hänt mig och han berättade motsvarande om vad som hänt honom. Han reflekterade över hur vården agerade under de sista månaderna av hans dotter Lisas liv. Lars Wiklund menar att det som kom att hända hans dotter inte hade behövt hända. Det var inte bara ”den mänskliga faktorn” som felade hos den inblandade personalen. Det var så många faktorer som föregick den olyckliga händelsen att det måste betraktas som ett systemfel.

Nu har han skrivit en bok om sin historia, om Lisas historia.

lisaettliv

Min dotter tog sitt liv vid 37 års ålder efter många års psykiskt lidande.
Nu dryga 5 år efter denna händelse ger jag ut boken om min dotters tid på jorden, betraktat från min horisont och baserat på en uppsjö dokument, anteckningar, bilder och andra minnesfragment som jag samlat på mig.

Texten skrevs från början som ett medel att bearbeta sorgen och traumat efter min dotters bortgång och har nu omarbetats så att den blivit tillgänglig i bokform. Boken har fått titeln ”Lisa – ett liv” men kunde lika gärna fått heta ”Lisa – ditt liv och mitt” eftersom texten i så hög grad präglats av mitt eget förhållande till Lisas tragiska liv.

Boken beskriver min dotters barndom, ungdom och vuxenliv fram till det tragiska slutet på en psykiatrisk slutenvårdsanläggning i Stockholmsområdet. Hennes vuxenliv kom att grundas på och formas av en problematik som med största sannolikhet bottnade inom autismspektrat och där den psykiatriska vården famlade och saknade förmågan att komma till hjälp.

Boken vill också beskriva utsattheten hos anhöriga och närstående till en människa som drabbats av ett svårartat psykiskt handikapp. Den berättar om en tillvaro för de anhöriga där hoppet om hjälp och verkningsfulla vårdinsatser med åren alltmer kom att övergå i känslor av vanmakt och hopplöshet.

Man kan undra varför jag ger ut, låter publicera denna sorgliga berättelse. Ett skäl är faktiskt att jag hyser en svag men ändå tydlig förhoppning om att det finns ett givet värde i att visa upp verkligheten, sådan den faktiskt var för min dotter Lisa, för oss närstående och för vården runt min dotter. Det är genom att betrakta verkligheten som det ges möjligheter till att dra slutsatser och göra förändringar som kan vara positiva för framtiden. Det är min förhoppning att min berättelse ska ge ett bidrag till detta.

Jag ger ut boken på s.k. ”eget förlag”. I detta fall betyder det att den endast går att beställa via mig personligen, via denna e-postadress: larwik@telia.com
Boken skickas mot ersättning för tryckkostnad (110 kr/st) och frakt.
För företag, organisationer och föreningar kan fakturering tillämpas.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Elliot
3 januari, 2014 kl 3 januari 2014 (9:32)

Psykiatrin kan vara förödande. När läkarna skyddar sig själva och man som patient till sist blir skadelidande.

Kommentar från sluggostina
5 januari, 2014 kl 5 januari 2014 (0:49)

God kväll Ludmilla. Tror vi bloggade under Aftonbladets portal på den tid ditt sår av Lisas död under tåget var som färskast. Jag minns så väl att du undrade över denna låt av Jason Mraz (I’m yours) som Lisa ville att du skulle lyssna på tiden innan. Vad betyder den? Vad vill hon säga? Sådana var dina frågor. Och jag minns så väl att jag lyssnade på den, om och om igen, tills den för mig var Lisas sång, med hennes upplevelser och smärta och adjö. Jag minns att jag tydde den för dig i en bloggkommentar, såsom den föreföll mig vara i mitt eget hjärta. Förstås helt idiotiskt men en del av oss verkar vara sådana till och med för oss själva. I kväll upptäcker jag en blogg, min egen, som jag trodde var avsomnad och död – och då ser jag det här inlägget jag gjorde. Om din dotter, om hennes sång. Och i kväll – jaja, det här låter självklart ännu galnare – känns det som att detta är en sång hon kan nynna för dig om morgonen, smånafsa med den i ditt öra som för att påminna dig om att hon finns. Det är det ena jag vill säga. Det andra är följande.
Jag har inga speciella erfarenheter kring hur psykiatrin fungerar. Men hur det är att vara hudlös kring en död människa man älskar vet jag lite mer om. Jag var den levande dottern som skulle hantera min mammas döda kropp för snart elva år sen. Hon bodde sitt sista halvår på en palliativ avdelning. Jag bodde tillsammans med henne under våra sista fyra månader tillsammans. Hon blev alltid så ängslig när vaktmästaren visade sig för att forsla bort en avliden. En vagn med plats för en kropp som skulle gömmas under ett grått hårt spänt plasttäcke. Någonting i henne revolterade mot detta. Och gud vare tack, eller tack vare min mamma, så färdades hon inte vidare iväg på detta sätt. Jag fick klä henne i linneklänning, stoppa om henne i hennes vita kista och hålla en improviserad öppen begravning i det lilla kapell inom sjukhuset vi vistats så ofta i. Hur kan detta komma sig? Det kommer sig av att personalen på den palliativa avdelningen kände efter, kände mamma och insåg det oresonabelt föraktliga i att behandla människor som avfall. Det hela drogs inför sjukhusdirektören, jag fick avspisa en tveksam präst, jag fick så att säga greja en del innan det kunde gå som mamma ville. Det har att göra med personalen på det stället, att dom respekterade den människa som nu låg med slutna ögon i stället för med öppna, som en av mitt livs svåraste pärser att genomgå fick lindring. Jag vet inte hur jag gör den dag jag har psykiska problem och betraktas som ett ännu inte bortforslat lik under plastpresenning. Jag vet i alla fall att vi människor kan visa varandra sån oerhörd kärlek ibland och ibland låta bli.
Så. Nu har jag sagt det jag ville säga. So long, kära L.
(min förmodat döda blogg är i likartat skick och bör besökas endast om den börjar visa prov på liv)

Skriv någonting