Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Gästinlägg: 18-årig patient

19 februari 2014 (16:20) | psykiatri | av: Ludmilla

Känslan av att någon har kastat bort alla bitarna av mitt trasiga hjärta. Jag är inte längre hel. Har kanske aldrig varit det heller, men nu känner jag verkligen det på riktigt. Det här är inte på låtsas. Det finns en värld som är fylld av besvikelse, sorg och krossade hjärtan. En värld jag länge har tvingats leva i. Men som jag någonstans förträngt.

Jag har inte kunnat känna att detta händer på riktigt. Jag trodde Renée Nyberg stod utanför och väntade på att förklara: ”Du har varit med i blåsningeeen! Vi har haft tjugo dolda kameror och alla har varit skådespelare! Du kan ta det lugnt, detta var inte på riktigt.” Men det står inga män med kameror, eller programledare utanför. De har aldrig stått utanför, redo att avslöja att allt var ett skämt.

Detta är inget skämt.
Då måste det hända på riktigt.

En hel allmänpsykiatrisk avdelning i Malmö ska stänga! Fattar ni? Arton platser kommer att raderas! Men jag då? Patienterna då?

Vi som är här nu? Suckarna. Hasandet i korridoren.

Vet ni varför jag lyckats överleva så här lång tid? Det är på grund av de små änglarna som man ibland ser. De är några läkare, två chefer, någon personal och en kurator. De har funnits här, fast vissa av dem inte ens skulle vara i behandlingsgruppen. Men vet ni vad som händer med dem? De plockas bort, en efter en.

Jag hade någon jag kunde lita på. Som betydde något. Men de får inte längre vara där för mig. De blir sakta ersatta med regler, bestämmelser och restriktioner.

Jag är ingen människa längre. Jag får kränkande kommentarer och blir flyttad hit och dit på grund av mina brister. Mina brister och svårigheter som psykiatrin inte klarar av.

Nio av tio sängar har försvunnit sedan 1980-talet. Vad har det gjort för skillnad? Samhället mår sämre och sämre. Få av patienterna klarar av kraven och inte personalen heller.

Jag är på sjukhus. Men jag känner mig som en fånge i en bur. Se oss, vi är också människor. Behandla oss som de människor vi är. Behandla oss som ni själva hade velat bli behandlade om ni hade mått så dåligt.
För vi är väl inte mindre värda för det?

18-årig patient

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skriv någonting