Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Helvetets dag igen… och besök på BUP

13 april 2014 (21:29) | att hjälpa andra, Linnéa, psykiatri, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

BUP rivs

Ja, så var det den 13 april det sjätte året.
För 6 år sedan så försökte Linnéa hänga sig i sitt rum. För dig som inte känner till vår historia så kan du läsa om det här…

2009 skrev jag om allt som hände året innan. Dag för dag.

Hur som helst så var det dagen hon blev inlagd på BUP. Hon hade försökt att hänga sig på sitt rum och kom och berättade det för mig. Efter det så sov hon ingen natt hemma mer. Första permissionen hemma skulle hon ha haft den 30 maj. Det var då hon dog.

För mig personligen innebär den 13 april en nedräkning till den 30 maj. Dag för dag går jag åter igenom vad som hände. I år känns det inte lika kraftigt. För varje år minskar smärtan. Det känns inte smärtsamt nu. Det känns, men det gör inte ont.

För en dryg vecka sedan besökte jag BUP för första gången på 6 år. Jag hade ett ärende i tjänsten. BUP finns inte kvar på samma ställe som tidigare. De har rivit den gamla byggnaden och verksamheten har flyttat in i psykiatrins hus. Det har känts riktigt bra för mig. Byggnaden har varit en symbol för att de misslyckades med vården av Linnéa. Nu är byggnaden borta. Bra!

Jag besökte alltså BUP som professionell. Jag har jobbat på BUP som läkare. Jag har varit förälder till en självmordsbenägen dotter. Nu var jag privat terapeut till en inneliggande och kom för att besöka patienten samt diskutera framtida insatser med personalen. Jag mötte då ett par från personalen som fanns där både när jag jobbade där och när Linnéa dog. Det var mycket speciellt. Kanske var det det sista steget för mig i min bearbetning… (antagligen finns det ännu fler steg kvar?). Jag fick ett fint bemötande och vi kunde även prata om Linnéa. Personalen berättade hur svårt det varit för dem att Linnéa dog. Jag kunde säga att jag förstod det och att jag förstår att ingen hade önskat att det skulle hända, och jag menade det. Det var en symbolisk försoning för mitt håll med hela BUP, även om det bara var en person jag pratade med. Jag kunde därifrån också gå in i min professionella roll igen och hålla samtalen som jag skulle.

Efteråt var jag berörd på många sätt, men nu känns det bara väldigt skönt i själen.

Linnéa! Jag älskar dig alltid! Men det vet du ju redan. Jag vet att du vet. Jag vet att du ler i din himmel eller var du nu är när du ser att jag fortsätter mitt liv så gott jag kan. Jag vet att du är stolt över att jag försöker att förändra med Suicide Zero.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Nicole Hjortevall
14 april, 2014 kl 14 april 2014 (13:39)

Fint skrivet Ludmilla,
Jag tycker du är otroligt stark.
Du finns i mina tankar!

Kommentar från Tofflan
14 april, 2014 kl 14 april 2014 (18:58)

Jag tänker på dig mycket och ofta och har vårt möte förra våren i färskt minne, när jag fick intervjua dig i ditt hem. Det du skriver här på bloggen har hjälpt mig flera gånger, mer än du kan ana.
Du har gått igenom så mycket och även om det sorgliga aldrig ”går över” hoppas jag att du kan fortsätta med det arbete du gör och med ditt liv.
Många tankar till dig!

Kommentar från Niclas
14 april, 2014 kl 14 april 2014 (20:11)

Våra tankar går till dig. Återigen tack för den fina föreläsningsdagen du hade hos oss. Hoppas flera som arbetar med människor får den möjligheten!
Mv.
VAL-BO

Kommentar från Maragret Schepp
17 april, 2014 kl 17 april 2014 (19:22)

The guy ended up being particular inferior around us all and even labeled as me personally normally for 24 hours

Skriv någonting