Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

6 år sedan Linnéa tog sitt liv

30 maj 2014 (20:59) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

IMG_3721

 

Nu var hon på väg till tågspåret.
Hon hade varit med sin bästa vän på Gymnasieskolornas talangjakt på Musikens Hus i Uppsala. Hon ringde till BUP och sa att hon skulle bli lite sen.
Till sin kompis sa hon att hon ville cykla själv tillbaka. Hon hade ju varit inlagd så länge och behövde friheten.
Hon cyklade direkt till tågspåret. Tåget kom 22.03. Hon dog omdelbart.

Vid 22.30 ringde de från BUP och undrade var Linnéa var. Då visste jag att det var kört… Linnéa höll alltid tiderna. Kanske fanns en möjlighet att hon fortfarande var vid liv, men var skulle jag leta?
Strax före 23 kom poliserna och berättade att Linnéa var död.

Mitt liv raserades i ett enda slag.
Från att ha varit lyckligt lottad och hade det jag behövde raserades allt. Mitt liv slogs i spillror. Mitt allt försvann.
Min familj gick itu.

Jag försvann.
Löstes upp i mina beståndsdelar.
Föddes på nytt efter oändliga smärtor.

Vi lyckades få ihop det.
Ett nytt liv.
Ett annat liv. Varken bättre eller sämre.
Bara väldigt annorlunda.

Linnéa du fattas oss oändligt.
Din vackra själ behövdes här på jorden.
Du hade alla möjligheter för att kunna få ett fantastiskt liv.
Jag har svårt att acceptera att du slängde bort det.

Nu är det bara några minuter kvar av ditt liv.
Av livet före.
Snart dör du igen.
För 6e gången dör du för mig nu.
För 6e gången slits jag itu och livet stannar.

Linnéa. Älskade.
Varför lämnade du oss?

IMG_3722

IMG_3723

Kommentarer till inlägget

Kommentar från annika sandberg
31 maj, 2014 kl 31 maj 2014 (8:21)

Hur de kunde fatta det beslut som tog dem bort från smärta och ångest men som också tog dem bort från möjligheten att uppfylla sina drömmar förblir en gåta för oss som älskat dem sen första stund. Drömmarna måste ha försvunnit och framtiden tett sig som en enda lång hinderbana med alldeles för höga hinder. Att vi fanns och finns och var beredda att plocka ned månen, solen och alla stjärnorna för att rädda dem hjälpte inte då… Att förlåta och fortsätta att älska är det enda vi kan göra; både oss själva och våra barn. Att kämpa för bättre vård och stöd är en uppgift som du verkligen tagit på allvar, Ludmilla !Var stolt <3

Kommentar från irene nordström
12 december, 2014 kl 12 december 2014 (3:23)

Hej,planen va och gå till sängs xxxxx antal timmar sen. Men hamnade hos dig och bloggen istället. Det är 12 år sen jag förlorade en som stod mig riktigt nära. Svor då dyrt och heligt att nu jäklar ska sanningen fram om en psykvård som sviker, om lagar som inte följs, begärde ut journaler och annat som de bestred hela tiden så jag fick överklaga.Trots anmälningar mot socialtjänst som inte gjorde LVM så gick de skadefria och prickfria vidare. Behövs det en stridshäst till för att påtala alla brister i det s.k skyddsnät som alla medborgare förväntar sig vid en tragedi…så räkna in mig. Stor kram om på dig..urgullig tjej ju

Skriv någonting