Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Jag förlåter dig Linnéa

30 maj 2014 (21:18) | död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

MAJ06

Hej Linnéa.
Jag vet att det har gått lång tid. Att jag haft svårt för att förlåta dig för det du gjorde. Jag har varit väldigt arg. Jag har faktiskt inte tyckt att du hade någon anledning. Jag har varit arg för att du inte kunde berätta hur det var. Att du tog det här beslutet trots att vi var så många som ville hjälpa dig och se till att det blev bra.

Ingen hade anklagat dig eller förminskat dina upplevelser om vi bara hade vetat vad som pågick inom dig.

Jag förlåter dig för att du lämnade mig.
Jag förlåter dig för att du lämnade dina syskon, din familj.
Jag förlåter dig för att du lämnade dina mostrar, morbror, mormor och morfar.
Jag förlåter dig för att du inte berättade allt.
Jag förlåter dig för att du var så envis om att klara det själv.
Jag förlåter dig för att du gav upp i förtid trots att du kunde fått hjälp.
Jag förlåter dig för att du skrev som du gjorde i ditt avskedsbrev.
Jag förlåter dig för att du slängde bort ditt liv.
Jag förlåter dig för att du är död.

Linnéa:
Jag ber om ursäkt för att jag inte vågade fråga mer om hur du mådde.
Jag ber om ursäkt för att jag inte frågade om dina självmordstankar mer.
Jag ber om ursäkt för att jag inte stod på mig och litade mer på mitt eget omdöme än de som skulle ”kunna”.
Jag ber om ursäkt för att jag inte tog dig till andra sidan jordklotet, från allt ont och bara var ensam med dig.
Jag ber om ursäkt för att jag tog det personligt när du var negativ gentemot mig.
Jag ber om ursäkt för att jag trodde att du tyckte jag var en dålig mamma.
Jag ber om ursäkt för att jag lät dig gå tillbaka till BUP när du blev arg på mig.
Jag ber om ursäkt för att jag inte satt kvar och väntade tills du pratat färdigt med psykologen så att jag kunde hindra dem från att ge dig permission.
Jag ber om ursäkt för att jag inte åkte till Musikens Hus och vaktade utanför.
Jag ber om ursäkt för att jag tappade tron på att jag skulle kunna påverka det som hände.

Linnéa,
Jag älskar dig. Alltid.
Jag saknar dig oändligt mycket.
Du var en fantastisk tjej på alla sätt.
Du gav mig så mycket under dina knappa 15 år.
Jag är så tacksam över att jag fick lära känna dig och att jag fick vara din mamma.
Jag har varit så oändligt stolt över dig, alltid!
Linnéa jag är fortfarande arg och besviken.
Jag känner mig orättvist behandlad. Du hade inte behövt göra så här.
Det fanns hjälp att få. Varför kunde du inte ha tålamod?

Linnéa, jag önskar att du kunde komma tillbaka och berätta hur du tänkte och kände.

Jag älskar dig.

din Mamma

IMG_3726

IMG_3725

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Fatou
30 maj, 2014 kl 30 maj 2014 (21:51)

Så starka ord. Så oerhört sorgligt. Och samtidigt så väldigt vackert mitt i all sorg. Jag beklagar att allt detta skett. Jag är ledsen att Linneá inte såg någon annan utväg. Jag önskar dig och din familj sinnesro och kärlek och en massa tröst för de tårar som aldrig kan tröstas bort… <3

Kommentar från Rickard
30 maj, 2014 kl 30 maj 2014 (22:08)

Tänkt på er hela dagen.

Satt och lyssnade på lite musik förut och började tänka på Linnéa när jag hörde New Empire – One Heart / Million Voices
Finns på Spotify, bara lyssna på texten.

Kommentar från Gunilla
30 maj, 2014 kl 30 maj 2014 (22:21)

En stark och smärtsam text fylld med kärlek!

Stor kram till dig Ludmilla

Kommentar från Mia
30 maj, 2014 kl 30 maj 2014 (23:13)

Vackert, starkt, modiga ord. Jag tänker ofta på er.

Kommentar från Susan
31 maj, 2014 kl 31 maj 2014 (3:22)

Mina tårar rinner för din vackra Linnea och dig.
Varm kram

Kommentar från Annette Bagger
31 maj, 2014 kl 31 maj 2014 (7:32)

Så sorgligt och vackert skrivet, känner så starkt med dig Ludmilla, tycker du är en fantastisk kvinna som fortsätter att kämpa mot suicide.
kram från Annette Bagger

Kommentar från elisabeth lindström
31 maj, 2014 kl 31 maj 2014 (8:51)

Så fint och känslosamt skrivet. Jag kan, som du förstår, känna igen mig i allt du skriver. Sorgen och saknaden har byggt bo i våra hjärtan men minnena och glädjen finns där också. Varm kram till dig och din familj kära Ludmilla

Kommentar från Mariette Erlandsson
31 maj, 2014 kl 31 maj 2014 (9:56)

Åh, ”Tears in heaven”…

Kommentar från M
31 maj, 2014 kl 31 maj 2014 (17:55)

Du ber om ursäkt för mer än vad du förlåter henne för. Det är ju fint men samtidigt känns det fel. Du har ingenting att be om ursäkt för. Det märks att du är kvar och stampar på samma ställe trots att du på andra plan gått vidare…och det är synd, för du förtjänar verkligen att må bra rakt igenom. Det känns som att du fortfarande plågar dig själv genom att tänka att du skulle kunnat göra mer eller annorlunda. Du ska inte be om ursäkt för att hon mådde dåligt, det var ju knappast på grund av dig. Det är egentligen hon som ska be om ursäkt för det fruktansvärda beslutet som hon tog. Vilket hon säkert hade gjort om hon kunnat. Tänker på dig, Linnéa och er ”historia” eller berättelse väldigt ofta. En dag så kommer du och Linnéa att träffas igen, det är jag helt säker på. Det har ju bevisats om och om igen att det finns liv efter detta. Det sägs ju även att det inte existerar någon typ av smärta ”på andra sidan” vilket jag även hoppas på är sant. Jag hoppas att du en dag kommer få svar på varför hon kände att dö var den ända vägen ut. Kan inte göra mycket för att hjälpa dig men jag skickar en kram. /M

Kommentar från Ludmilla
2 juni, 2014 kl 2 juni 2014 (8:34)

Tack för alla fina kommentarer.
Till M vill jag säga: Det märks att du inte har någon aning om vad det handlar om att mista ett barn i självmord, och det är ju inte alls konstigt och också väldigt tur! Det jag illustrerade ovan är ett sätt att bearbeta sorg. Det är då man skriver på det sättet. Kram på dig

Kommentar från Karoline
4 juni, 2014 kl 4 juni 2014 (11:57)

Omöjligt att föreställa sig smärtan detta har orsakat dig Ludmilla, Är själv mamma och vet hur svårt det är att hantera vissa situationer med min dötter. Ingen mamma kommer med facit i handen. Jag är säker på att du då gjorde det bästa och lite till för att finnas för Linnea. KRAM.

Kommentar från Anna Karlsson
4 juni, 2014 kl 4 juni 2014 (13:48)

En fin och stark text! Du gör rätt i som skriver för att bearbeta. Du får såklart bearbeta detta om och om igen hur länge du vill och behöver! För det du gått och går igenom är ju bland det svåraste man kan vara med om. Tack för att du delar med dig nyttig och viktig kunskap! Det är fint att du skriver hur du känner och att du skriver till Linnea. Tänker på dig! Kommer fortsätta följa din fina sida! Varma kramar till dig Ludmilla!

Kommentar från I mitt huvud
5 september, 2014 kl 5 september 2014 (9:32)

Sitter på jobbet, och nu är jag alldeles tårögd. Så fint skrivet, och så oerhört tragiskt.

Kommentar från Elin
23 maj, 2017 kl 23 maj 2017 (20:48)

Så fint skrivet! Så sorglig historia. Du hjälper många igenom att vara öppen jag beundrar dig oerhört för det stora kramar Elin trebarnsmor Instagram

Skriv någonting