Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


46

18 augusti 2014 (21:24) | Cancern, död, Linnéa, livet | av: Ludmilla

Igår var en representant från AFS här och intervjuade Jonas. Han vill nämligen åka till USA och gå ett år på High School. Han var 3 veckor på språkresa i somras i England och fick mersmak. Han började gymnasiet idag och tänker sig att åka efter första året.

Jag tänker då på hur det var för knappt 23 år sedan. Min pappa var 46 år. Han och hans nya familj hade besök av en representant från ett liknande företag. Senare på kvällen föll han död ner. Sen fanns han inte mer.

Nu är jag alltså lika gammal som min pappa blev. Det känns lite märkligt att växa som sin förälder. Men det är väl som Jonas och Oscar känner nu när de växer om Linnéa. Jonas har ju redan gjort det. Oscar är på väg. Han började idag åttan. Som Linnéa aldrig gick klart.

Jag blir återigen så arg när jag tänker på det. Hur hon som var så ”klok” inte kunde inse att detta var ett tillfälligt tillstånd. Att det skulle gå över! Jag inser att jag ”överskattade” Linnéas klokhet och förmåga. Jag backade för tidigt. Jag borde ha stått på mig mer och lagt mig i mer. Det är vad jag råder andra att göra nu.

Det har ju blivit så konstigt. Att jag idag jobbar med att hjälpa självmordsbenägna människor. Jag tar emot ungdomar som mår dåligt, och hjälper dem. Jag vågar ta i det svåra. Jag vågar sätta ord på det mest förbjudna. Kanske är det detta som gör att jag hjälper. Jag vet inte. Men jag gör det stolt. Linnéa har inte dött förgäves. Jag ska rädda många liv!

Jag förundras gång på gång över hur livet är. Hur allt hänger ihop. Hur vi delar samma nätverk. Det nätverk som kallas livet… Livet är inte en kamp. Det är en ström. Vågor. Det är bara att svepas med och se vad nästa våg för med sig, -nyfiket. För allt hänger ihop, på något sätt.

Jag påminns igen om vad någon sa till mig när jag fått min cancerdiagnos. Jag låg på en brits någonstans på Karolinska sjukhuset, på väg till ännu en undersökning. Jag pratade öppet med alla jag mötte om att jag mist min dotter i självmord nyligen. Att jag nyss fött mitt femte barn och fått cancer. Att jag inte visste om jag skulle överleva. Jag var i ett NU som jag aldrig tidigare eller senare har upplevt så klart… Någon lyssnade och sa:

-Ludmilla, du är en speciell människa som får så många gåvor…

Just då kändes kommentaren provocerande. Samtidigt så kunde jag känna att personen inte bara slängde ur sig detta. Det kändes genuint och att det kom från hjärtat. Nu kan jag dessutom känna att hen hade rätt. Jag är lyckligt lottad som får vara med om så mycket annorlunda och innerliga upplevelser. Jag har fått känna livet från grunden. Botten. Den djupaste av avgrunder. Men jag har också fått uppleva väldigt lyckostunder och har ett mycket bra liv, som många skulle önska sig.

Jag är 46 år. Lika gammal som min pappa blev. Ibland undrar jag hur gammal jag själv kommer att bli. Jag har en känsla av att mitt liv inte blir så långt heller. Men vem vet!?

Kommentarer till inlägget

Kommentar från E
26 augusti, 2014 kl 26 augusti 2014 (16:52)

Jag vet inte på vilket sätt jag ska kunna få kontakt med dig, så jag skriver mitt lilla brev här…
Jag har precis haft besök av min kontaktperson. Jag har det för jag under lång tid, från 16-nu23åribg mått dåligt psykiskt. Jag var inlagd nu i sommras för självmotdstankar. Då jag prövat de flesta mediciner och olika behandlingar, men det hjälper bara ett tag. Jag höll i många år mitt dåliga mående för mig själv. I sommras fick jag ansfranil i dropp vilket fick näsan över vattenytan. Men nu börjar jag långsamt sjunka igen. Jag hade bestämt mig för att nu får det ta slut. Jag har försökt och kämpat, jag orkar inte ge livet en chans till. Min kontaktperson hade precis gått, och jag hade ljugit att jag mår okej, för jag vill inte in på sjukhus, och jag vill inte att någon ska kunna hindra mig. Jag gjorde ett försök 2010 som nästan lyckades, jag måde otroligt dåligt över att jag misslyckande. Först efter några veckor som jag tillslut gick med på att träffa min bror som kom till psykavdelningen vände det. Han gav mig en kram och grät så han skakade. Min stora starka storebror. De minnet har jag kunnat ta fram när jag börjat tvivla på livet men den sista tiden har det på något vis blivit för svagt, utslitet på något sätt. Men nu, idag efter att min kontaktperson gått satte jag på tv:N för att ha ett bakgrundsmusik mesans jag vilade. Och där stod du. Och berättade om Linnéa. Och som en blixt från en klar himmel blev mitt minne lika skarpt som den dagen min bror var där. Och inne i mig tändes en liten glöd. Jaguar ofta dåligt samvete över att jag mår dåligt, allt i från min belastning på samhället till känslan av dåligt samvete mot min familj, att jag hur jag än gör så klarar jag inte livet. Jag hade tänkt ge upp. Men så stod du där. Kunskapskanalen. Händerna för dina ögon.
Sorgen, smärtan. Och din fina dotter. Jag blev så tagen, chockad. Kände en sådan sorg över att din dotter dött.
Jag tänker inte dö.
Jag ska ge livet en chans igen. Och igen. Och igen.
Linneas död är hemsk. Din sorg är smärtsam, er historia
Önskar man kunde bli ogjord. Men det går inte. Men har förhindrat att den upprepas för en annan familj.
Jag har bestämt mig. Jag måste försöka leva. Hur ont och omöjligt det har känts för mig,
Något har hänt, något jag inte kan förklara. Vad det än är har jag greppat tag i det. Jag är rädd, trött. Men har bestämt mig. Jag ska leva.
Tack.

Kommentar från Amanda
6 juli, 2015 kl 6 juli 2015 (16:16)

”Jag ska rädda många liv!”
Den finaste meningen jag någonsin hört. Och den är sann, du räddar många liv. Du är fantastisk.

Skriv någonting