Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

7 år sedan helvetets dag

15 april 2015 (8:19) | Linnéa, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

April 2008

April 2008

Tid är något märkligt. Tid kan gå så fruktansvärt fort, och så oändligt sakta. På samma gång.

Den 13 april 2008 var det för Linnéa, ”helvetets dag”. Läs här…
Hon tillbringade hela dagen instängd i sitt rum och var väldigt avvisande. Hon hade ångest, men ville vara själv. På kvällen när alla andra gått och lagt sig och jag satt uppe och jobbade kom hon upp till mig. Hon berättade att hon försökt hänga sig i sitt rum, men inte ens lyckats med det. Jag blev livrädd förstås. Isande kyla i mina ådror. Livrädd att göra fel. Vad skulle jag göra? Mitt barn var dödssjukt och hur skulle jag hjälpa henne? Tänk om det jag gjorde skulle få det hela att tippa åt fel håll!?
Linnéa och jag var överens om att vi måste få hjälp.

Jag ringde BUP och berättade att Linnéa måste få komma in. Redan här började en konstig process, en märklig inställning från personalens sida… Man försökte få mig att inse att jag måste passa mitt barn själv, vaka över henne om jag var orolig, precis som när barnen är små och har feber. Men hur skulle JAG kunna ta på mig det ansvaret? Tänk om jag somnar och hon smiter ut? Då är det ju mitt fel att hon dör. Hon vill ju dö!

Jag försökte få personalen att förstå att jag ringer inte till BUP om det inte verkligen är kris. Jag hade själv jobbat på samma avdelning och jag vet när man ska höra av sig och när det inte behövs. Ja om du tycker att det är obehagligt att komma hit kan du ju vända dig till Västerås, blev svaret. Men det var ju inte det jag ville. Jag ville få hjälp i Uppsala, nära vårt hem, så att det skulle kunna bli görligt med de andra barnen och hela alltet.

Efter många om och men var det ok att vi kom in i alla fall. De hade inga platser men vi fick sova i köket under natten. Sedan fick Linnéa ett eget rum. Efter några dagar ville inte Linnéa att jag skulle sova kvar där. Jag tror att hon både ville ha närhet och inte. Att hon både behövde mig men samtidigt hade dåligt samvete för att jag hade de andra barnen att ta hand om också. Att hon både ville må bättre och få möjlighet att ta sitt liv. Dubbelhet.

Så var hon ju där under nästan 8 veckors tid. Försökte ta sitt liv flera gånger på avdelningen. Och till slut gjorde hon det, på en obevakad permission. Den 30 maj 2008. 8 dagar innan hon fyllde 15. Hon ville inte bli 15 år. (Om du vill läsa om vad som hände så börja läsa den här bloggen från början. Jag går också igenom dag för dag vad som hände 2008 under motsvarande dagar 2009.)

Varje år vid den här tiden har minnena blivit alltmer tydliga igen och nedräkningen har varit just mellan den 13 april fram till den 30 maj. Ondare och ondare har det gjort för varje dag, ända tills hon har dött… igen… Sedan har det på något konstigt sätt blivit bättre igen.

Jag har väntat på att känslan ska infinna sig för 7e gången. Våren började tidigt så jag tänkte att det kanske också kommer att göra ont tidigare. Naturen ser likadan ut nu som då.
Ljuset, vinkeln på solljuset.
Träden. Grenarna.
Luften. Lukterna.

Men… känslan uteblir.
Den smärtsamma känslan kommer inte i år.
Inte än i alla fall. Jag ska inte säga att den inte kommer att dyka upp, för det kommer den kanske att göra. Men det är något som är skillnad i år.
Det är läkt.
Det är inte ett öppet sår.

Den största läkningen skedde under de tre första åren. Därefter har det varit läkt, men det har rivits upp så här års. I år är det läkt hela tiden. Det gör faktiskt inte ont nu heller.

Att det är läkt betyder inte att Linnéa är glömd.
Det betyder inte att hon inte är oändligt saknad.
För det är hon.
Alltid.

Linnéa lever i mig varje dag. Hon påverkar mig varje dag. Många beslut är det hon som indirekt leder mig till att ta eftersom det som hänt har förändrat mitt synsätt från grunden.
Det som har hänt har lärt mig så otroligt mycket.
Om mig.
Om livet.

Men det går att överleva.
Till slut.

Linnéa på 13-årsdagen (2006)

Linnéa på 13-årsdagen (2006)

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Anna Karlsson
15 april, 2015 kl 15 april 2015 (17:36)

Vad bra du skriver Ludmilla! Du har förmågan att kunna skriva så det berör en. Man får liksom bilder i huvudet fast jag inte känner dig eller kände fina Linnea. Så vacker hon var. Skönt att det inte känns lika smärtsamt längre. När jag läser detta så tänker jag om jag någon gång kommer jobba inom psyk så hoppas jag verkligen att jag är på min vakt med att lyssna till barnens föräldrar , ja överhuvudtaget tar anhöriga på allvar eftersom dom besitter den största kunskapen! Att bli lyssnad på och att man ser till den som mår dåligt , men också till anhöriga. Att man också är påläst och vågar fråga och lägga sig i. Tankar till dig och varma hjärtekramar! Tack för att du sprider kunskaper och gör stor skillnad! Du behövs!

Kommentar från Helén
15 april, 2015 kl 15 april 2015 (19:29)

Din styrka är helt otrolig! Inspirerande!
Jag är glad för din skull att såret äntligen har läkt såpass att det inte gör ont på samma sätt!
Kramar i massor!

Kommentar från Annica
16 april, 2015 kl 16 april 2015 (19:44)

Du är stark och klok. Ditt arbete betyder mycket. Är psykiskt sjuk,36 år och läser din blogg regelbundet.

Skriv någonting