Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Det kom ett brev – om okunskap

6 mars 2016 (14:30) | att hjälpa andra, självmord | av: Ludmilla

En dag vid ett fikabord berättade någon om en avlägsen bekant som tagit sitt liv. En ung person, förälder till ett litet barn.

Obegripligt, själviskt, hur kan man göra så mot sina anhöriga, mot sitt barn var kommentarer som yttrades. Jag försökte förklara att depression är en sjukdom som kan göra en så hatisk mot sig själv och livet att man tror det är bättre för alla att man inte finns. Stor oförståelse uttrycktes från somliga håll.

Jag berättade då om när jag drabbades av förlossningsdepression, hur allt blev tungt och svårt och jag trött och deppig, och hur jag en dag när jag var ute och körde bil upptäckte att jag tänkte ”jag skulle kunna köra in i den där lastbilen”. Hur rädd jag blev, rädd för att det kändes som en lätt lösning på något som verkade hopplöst, nämligen livet. Detta trots att jag hade ett underbart, mycket efterlängtat, litet barn. Hur jag först då, tack vare kunskap om bl a depression, förstod hur illa det var ställt med mig, så att jag sökte och fick hjälp.

När jag berättat blev det tyst runt bordet. Inte bra stämning… Någon bytte ämne. Jag undrar för mig själv nu efteråt om det hade blivit lika tyst ifall det hade varit en fysisk sjukdom vi talade om, om jag delat med mig av mina erfarenheter av t ex lunginflammation? Jag tror inte det.

Hur ska vi kunna förebygga självmord om vi inte ens vågar prata om det? Det är ingen skam, depression är en sjukdom som vilken sjukdom som helst och kan drabba vem som helst. Öppenhet och kunskap kan hjälpa.

—-

Tack för att du delar med dig. Du har helt rätt. Man måste prata om det som är svårt. Särskilt psykisk ohälsa och självmord – för det berör oss alla.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tofflan
13 mars, 2016 kl 13 mars 2016 (14:54)

Självklart måste vi prata om både döden och självmord. Även om det ”bara” är prat kan det säkert hjälpa en och annan att inte känna sig så konstig med vissa tankar. Eller att visa att en faktiskt vet hur det kan kännas för en själv, i alla fall…

Skriv någonting