Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

30 liv i veckan

20 april 2017 (8:52) | att hjälpa andra, självmord, tröst&hopp | av: Ludmilla

Idag kl 21 är det första avsnittet av tre i SVTs nya serie om självmord. Jag har varit med i diskussionerna från starten och sitter med i expertgruppen. Jag är också deltagare i seriens första del. Jag är verkligen förväntansfull inför hur hela samhället kan komma att påverkas av en sådan här programserie. För det den visar är att det går att prata om självmord. Den slår hål på alla myter och visar hur vi kan förhindra. Den visar också hur självmordsbeteende påverkar anhöriga, de som försökt ta sina liv osv.

SVT har verkligen lyckats göra ett program om det svåraste som gör att man fylls av värme och hopp. Jag berörs djupt inne av hur otroligt finkänsligt men ändå tydligt ämnet självmord berörs.

Jag är övertygad om att serien kommer att rädda liv!

Läs mer här: 30 liv i veckan

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Maria
20 april, 2017 kl 20 april 2017 (20:53)

Tack, var vänder man sig? Vill aktiveta mig

Kommentar från Fredrik Emilsson.
20 april, 2017 kl 20 april 2017 (21:00)

Hej!
Och tack för ett bra och tänkvärt prograg.

Har själv börjat blogga på familjeliv.se ”självskadebeteende” handlar om min 16-åriga dotters kamp, att bli av med sin sjukdom. psykisk ohälsa.

Ska skriva lite kortfattat om hennes situation.

Det hela började när hon gick i 8-9 .

Vi som föräldrar kan, och har svårt att se om ens barn mår dåligt inombords, när dom tar på sig masken, som hon säger.

Nu går hon på bup, minst en gång i veckan, har medicinering och intensiv kbt-behandling ,depressiva tankar och skuldproblematik, självskadebeteende m.m

Jag har varit hemma i ca 2- mån pga. att hon Vårdas i hemmet, för att undvika inläggning i heldygnsvården.
Hon har även skrivit avskedsbrev.

Jag såg en Norsk dokumentär film på SvT
True selfie. från 2016. Åtta ungdomar som lever med psykisk ohälsa filmar sin vardag.

Mycket gripande historia.
Efter att jag set hela serien, tänkte jag att jag ville se den, med min dotter, visste att det kunde gå åt
Helvete 30/70 att det skulle få en positivt, inverkan på henne.

Såg 4 avsnitt sen blev hon jätte trött, fick en massa ångest, och somnade.

Känner mig så världelös som förälder, så dåligt samvete för vad jag utsat henne för. Inte många timmar sömn den natten.

På morgonen när hon vaknade,
Så hon till mig.

– Pappa jag vill börja vlogga igen,
Tänkte öppna en ny kanal på Youtube, där jag vill hjälpa andra som är i min situationen.
Och att dom kan följa mig i min vardag.

Har inte ord nog att, förklara hur jag kännde när hon sa så.

Vill även passa på och tack skolan för deras arbete och engagemang.

Vill ni följa min dotter på Youtube
Så hetter hon linnemilsson

Som hon sa, kan jag hjälpa
1 person så är jag glad.

Mvh / lidköpings pappan

Kommentar från Monika
20 april, 2017 kl 20 april 2017 (22:14)

Vilket viktigt program. Tusen tusen tack för att ni gör detta. Så otroligt viktigt. Jag ska göra vad jag kan. Stor kram

Kommentar från Annonym
20 april, 2017 kl 20 april 2017 (22:30)

Bra att det tas upp! Det är en sits man inte vill att någon ska vara i, men när/om man är där, är det inte bara att ta sig ut. Det känns som om det inte går hur mycket man än kämpar. ”Men det är ju bara all…!!! Not!

Kommentar från Anonym
22 april, 2017 kl 22 april 2017 (18:17)

Bra program m viktigt budskap… för några månader sen befann jag mig i tankar att ta mitt liv, vet inte hur.. o vet inte vad som fått mig att ändra mig, mina tre barn troligtvis.. dom är dom ända som håller mig tbaka…hur deras liv skulle bli.. klarar inte att göra dom så illa, men klarar samtidigt inte av att må så dåligt som jag gör.. orkar bara inte ta tag i det!!!

Kommentar från frida
22 april, 2017 kl 22 april 2017 (20:02)

Jag är en vuxen kvinna som bär känslan av att inte orka(vilja?) leva. Men det är okej att jag har känslan. Accepterar jag den inte blir den värre.

Hur som, Så skulle jag så gärna vilja förmedla en sak till Williams mamma, men vet inte hennes efternamn.
Om/när du har kontakt med henne så berätta gärna att det hjälper mig mycket att höra olika intervjuer med henne. Kan lyssna på dem om och om igen för de tröstar mig och gör det lättare att fortsätta.

Linda säger något som är EXAKT så som jag känner. Att ”william bara ville få vila lite”. EXAKT så känner jag och det är så skönt att någon ”förstår”.
Och kanske hjälper det också henne, att veta att det säkert var precis så som william verkligen tänkte. Han ville ”bara få vila en stund”.

Tack för allt ni gör.

Kommentar från Fredrik Emilsson.
24 april, 2017 kl 24 april 2017 (22:46)

Skickar med en länk
http://www.familjeliv.se/blogg/sj%C3%A4lvskadebeteende

Skriv någonting