Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

30 liv i veckan

20 april 2017 (8:52) | att hjälpa andra, självmord, tröst&hopp | av: Ludmilla

Idag kl 21 är det första avsnittet av tre i SVTs nya serie om självmord. Jag har varit med i diskussionerna från starten och sitter med i expertgruppen. Jag är också deltagare i seriens första del. Jag är verkligen förväntansfull inför hur hela samhället kan komma att påverkas av en sådan här programserie. För det den visar är att det går att prata om självmord. Den slår hål på alla myter och visar hur vi kan förhindra. Den visar också hur självmordsbeteende påverkar anhöriga, de som försökt ta sina liv osv.

SVT har verkligen lyckats göra ett program om det svåraste som gör att man fylls av värme och hopp. Jag berörs djupt inne av hur otroligt finkänsligt men ändå tydligt ämnet självmord berörs.

Jag är övertygad om att serien kommer att rädda liv!

Läs mer här: 30 liv i veckan

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Maria
20 april, 2017 kl 20 april 2017 (20:53)

Tack, var vänder man sig? Vill aktiveta mig

Kommentar från Fredrik Emilsson.
20 april, 2017 kl 20 april 2017 (21:00)

Hej!
Och tack för ett bra och tänkvärt prograg.

Har själv börjat blogga på familjeliv.se ”självskadebeteende” handlar om min 16-åriga dotters kamp, att bli av med sin sjukdom. psykisk ohälsa.

Ska skriva lite kortfattat om hennes situation.

Det hela började när hon gick i 8-9 .

Vi som föräldrar kan, och har svårt att se om ens barn mår dåligt inombords, när dom tar på sig masken, som hon säger.

Nu går hon på bup, minst en gång i veckan, har medicinering och intensiv kbt-behandling ,depressiva tankar och skuldproblematik, självskadebeteende m.m

Jag har varit hemma i ca 2- mån pga. att hon Vårdas i hemmet, för att undvika inläggning i heldygnsvården.
Hon har även skrivit avskedsbrev.

Jag såg en Norsk dokumentär film på SvT
True selfie. från 2016. Åtta ungdomar som lever med psykisk ohälsa filmar sin vardag.

Mycket gripande historia.
Efter att jag set hela serien, tänkte jag att jag ville se den, med min dotter, visste att det kunde gå åt
Helvete 30/70 att det skulle få en positivt, inverkan på henne.

Såg 4 avsnitt sen blev hon jätte trött, fick en massa ångest, och somnade.

Känner mig så världelös som förälder, så dåligt samvete för vad jag utsat henne för. Inte många timmar sömn den natten.

På morgonen när hon vaknade,
Så hon till mig.

– Pappa jag vill börja vlogga igen,
Tänkte öppna en ny kanal på Youtube, där jag vill hjälpa andra som är i min situationen.
Och att dom kan följa mig i min vardag.

Har inte ord nog att, förklara hur jag kännde när hon sa så.

Vill även passa på och tack skolan för deras arbete och engagemang.

Vill ni följa min dotter på Youtube
Så hetter hon linnemilsson

Som hon sa, kan jag hjälpa
1 person så är jag glad.

Mvh / lidköpings pappan

Kommentar från Monika
20 april, 2017 kl 20 april 2017 (22:14)

Vilket viktigt program. Tusen tusen tack för att ni gör detta. Så otroligt viktigt. Jag ska göra vad jag kan. Stor kram

Kommentar från Annonym
20 april, 2017 kl 20 april 2017 (22:30)

Bra att det tas upp! Det är en sits man inte vill att någon ska vara i, men när/om man är där, är det inte bara att ta sig ut. Det känns som om det inte går hur mycket man än kämpar. ”Men det är ju bara all…!!! Not!

Kommentar från Anonym
22 april, 2017 kl 22 april 2017 (18:17)

Bra program m viktigt budskap… för några månader sen befann jag mig i tankar att ta mitt liv, vet inte hur.. o vet inte vad som fått mig att ändra mig, mina tre barn troligtvis.. dom är dom ända som håller mig tbaka…hur deras liv skulle bli.. klarar inte att göra dom så illa, men klarar samtidigt inte av att må så dåligt som jag gör.. orkar bara inte ta tag i det!!!

Kommentar från frida
22 april, 2017 kl 22 april 2017 (20:02)

Jag är en vuxen kvinna som bär känslan av att inte orka(vilja?) leva. Men det är okej att jag har känslan. Accepterar jag den inte blir den värre.

Hur som, Så skulle jag så gärna vilja förmedla en sak till Williams mamma, men vet inte hennes efternamn.
Om/när du har kontakt med henne så berätta gärna att det hjälper mig mycket att höra olika intervjuer med henne. Kan lyssna på dem om och om igen för de tröstar mig och gör det lättare att fortsätta.

Linda säger något som är EXAKT så som jag känner. Att ”william bara ville få vila lite”. EXAKT så känner jag och det är så skönt att någon ”förstår”.
Och kanske hjälper det också henne, att veta att det säkert var precis så som william verkligen tänkte. Han ville ”bara få vila en stund”.

Tack för allt ni gör.

Kommentar från Fredrik Emilsson.
24 april, 2017 kl 24 april 2017 (22:46)

Skickar med en länk
http://www.familjeliv.se/blogg/sj%C3%A4lvskadebeteende

Kommentar från Tina Enander
25 april, 2017 kl 25 april 2017 (23:45)

Tack för att ni äntligen belyser detta känsliga, tabubelagda ämne.
Här följer min historia:
MIN SYSTER
Marie Enander Orre (561120-5088)
Vill med denna skrivelse som nära anhörig skarpt ifrågasätta den psykiatriska vården!
Min syster hade mått dåligt under en längre tid, varit deprimerad, ensam och olycklig. Vid ett besök hos den terapeut inom Gamlestadens öppenvårdspsykiatri som hon gick till var hon så förtvivlad att terapeuten ansåg att hon borde läggas in på psykiatrisk klinik. Hennes förtvivlan bestod av svår ångest, oro inför framtiden, då hon nyligen blivit arbetslös, samt en stor ensamhetskänsla.
Så blev hon inskriven på avd 361 på Östra sjukhuset. Jag var med vid tillfället hon lades in. Kände då ett hopp om att hon skulle bli omhändertagen på ett humant, omtänksamt och värdigt sätt, anpassat efter hennes behov. Det var så uppenbart att hon behövde möta mänsklig värme, personal som tog sig tid att lyssna, tala med henne och trösta. Ge min syster möjlighet att få bryta ihop, gråta och få ur sig allt hon burit på och försökt undertrycka så länge. Detta under förhållanden som jag i min enfald trodde var möjligt på avd 361. Där det finns personal dygnet runt som borde kunna se patienten, fånga upp och trösta. Går man i terapi är det under former som inte möjliggör detta eftersom tiden är 45 min och terapeuten får avbryta och så skall patienten gå hem och försöka härbärgera känslorna ensam. Det faller på sin egen orimlighet!
Hennes vistelse på avd 361 blev en katastrof, ett trauma. Istället för att i första hand möjliggöra det jag ovan skrivit blev hon liggande ensam i ett rum i nio dagar, med en cocktail av mediciner, utan bättring, vilket inte är så svårt att räkna ut!? Så beslutades av ansvarig överläkare att hon skulle genomgå ECT behandling eftersom hon inte svarade på antidepressiva preparat. Jag talade med vederbörande som försäkrade mig om att det var helt ofarligt och har visat sig ge fantastiskt bra resultat.
Nu visade det sig att min syster efter sex ECT mådde ännu sämre. Hon hade problem med minnet och kände sig allmänt dålig och konstig.
Jag gick igenom den cocktail av läkemedel som hade förskrivits och blev förskräckt! Neuroleptika hade satts in, som hämmar upptaget av dopamin samt sertralin och främst används för maniska och psykotiska tillstånd?! Samtidigt fick hon två mediciner som höjer serotoninnivån?! Låter i mina öron helt kontraproduktivt. Om min syster nu fick genomgå dessa ECT-behandlingar pga att hon inte svarar på antidepressiva, varför ökar man samtidigt på förskrivningen av dessa preparat, samt benzodiasepiner, Imovane och propavan.
Som syster är jag förkrossad och har djupt dåligt samvete för att jag inte stoppade dessa ECT! Har läst mycket på nätet och Sverige ligger i världstopp vad gäller detta per capita, 60.000 behandlingar per år. Behandlingen är starkt kontroversiell och förbjuden i många länder.
Hur kan ni inom psykiatrin använda denna metod så frikostigt utan att först försöka med det jag inledde denna skrivelse med??
Man talar om resursbrist inom psykiatrin. Jag undrar vad som är mest ekonomiskt: Att försöka med det jag inledningsvis skrev, eller dessa behandlingar som gjort min syster sämre? Vad kostar mest?
(Hösten 2012)

20 april 2014
Så till den fruktansvärda konsekvens min systers lidande och brist på adekvat hjälp resulterade i:
Denna dag fann min systerdotter Sofia Orre sin mamma hängd i vardagsrummet!!!! Att uppleva det som 17-åring är värsta tänkbara trauma……
Jag behöver nog inte med ord förklara vad detta inneburit för hennes dotter och för mig som syster??!!
Vidare har min systerdotter vid ett antal tillfällen försökt ordna ett möte med ansvarig psykolog, läkare osv på Gamlestadens öppenvårdspsykiatri, men mötts av kalla handen!
Vi har fått alla journaler. Det visar sig att hon vid ett samtal med sin psykolog berättat att hon försökt ta sitt liv i mars 2013!! Ingen anhörig meddelades….
Detta är fullständigt oacceptabelt då hon gång efter annan talade om suicid med sin psykolog, hur hon skulle göra etc. VARNINGSKLOCKORNA RINGDE OCH INGEN AGERADE!!!

Vallda den 19 maj 2014-06-19

Kristina Enander

Kommentar från Tina Enander
26 april, 2017 kl 26 april 2017 (0:05)

Om inte tabletter, alkohol, ensamhet fanns en påskafton år 2014 hade inte min syster haft modet att hänga sig.
Jag var den sista som talade med henne tre timmar före det hände. Hon var ledsen och ensam men jag förstod inte hur illa det var. Hon dog strax efter 24 den 20 april och hittades av sin dotter vid 17 dagen efter. Jag blir aldrig mig själv igen. Min storasyster är borta för alltid. Snälla sjukvård skriv inte ut en massa tabletter till suicida…..

Kommentar från Fredrik Emilsson.
26 april, 2017 kl 26 april 2017 (9:17)

Hej Tina Enander!
Tack för att du delade med dig.
Ger mig ännu en anledning att vårda min 16-åriga dotter i hemmet.
Blir förtvivlad att ni inte fick veta att din storasyster försökt ta sitt liv , och här handlar det inte om tystnadsplikten utan en fara för annans liv.
Ta hand om dig och din systersdotter
Starkt att du orkar berätta
Mvh lidköpings pappan.

Kommentar från Rosa
29 april, 2017 kl 29 april 2017 (16:29)

Jag e en tjej på 20 år som e just nu på rättpsyk. Jag har varit inlåst ganska länge.. Har försökt ta livet av mej jag vet inte hur många . Jah vill bara försvinna.. Jag lider..

Kommentar från Fredrik Emilsson.
29 april, 2017 kl 29 april 2017 (18:36)

Hej Rosa!
Har läst din blogg, och skrivit till dig där,
Du ska inte vara själv nu, vill att du ropar på din hund bella.
Hon är bra för dig nu, om du inte har någon som du kan prata med. Skulle jag kunat så skulle du få en stor kram.
Va rädd om dig nu så hörs vi på bloggen,om du vill
Har regat mig där nu.
/ lidköpings pappan.

Kommentar från Lisa
5 maj, 2017 kl 5 maj 2017 (22:46)

Hur kan man se dessa program om man missat dessa?

Kommentar från Fredrik Emilsson.
5 maj, 2017 kl 5 maj 2017 (23:17)

Hej Lisa!
SvT play tror jag du kan gå ut på.
/ lidköpings pappan

Kommentar från Siv Lindmark
6 maj, 2017 kl 6 maj 2017 (5:13)

Jag är tacksam för alla som delar med sig av sina egna och anhörigas berättelser om psykisk ohälsa. Det hjälper till att öka kunskapen, förståelsen och insiktsfulla om det oerhörda lidande människor med psykisk ohälsa måste bära i sin vardag.
Hälsningar mormor i Ramvik till barnbarn med psykisk ohälsa.

Skriv någonting