Gilla och dela på Facebook! Www.facebook.com/livetarnu

Dragning sker söndag kväll kl 20.00!

Det är både privatpersoner, journalister, BUP-mottagningar, KBT-terapeuter, lärare, skolkuratorer, behandlingshem och andra, som beställer. Det känns fantastiskt roligt. Och omdömena fortsätter att vara mycket positiva!

Jag har just fått ta del av en fantastisk fin liten bok av Ludmilla Rosenberg, läkare och KBT-terapeut. Den heter ”Livet är nu-verktyg för en enklare vardag” och vänder sig främst till barn och ungdom med syfte att lära dem att hantera livets olika svårigheter och barns och ungdomars tankar om livet. Boken har ett enkelt och lättfattligt språk som på alla sätt kan hjälpa den unga att orka med livet. Jag gratulerar Ludmilla som har lyckats fånga verkligheten så bra. Ludmilla rekommenderar själv att boken kan läsas tillsammans med förälder eller även i skolan för att med gemensamma läsupplevelser stimulera till diskussion. Flera av mina vänner med ungdomar har redan kontaktat mig för att få ta del av boken. Jag rekommenderar den verkligen!

Jag blir varm i kroppen. Tanken till den här boken kom redan för 5,5 år sedan.
Om boken kan hjälpa till att göra livet lite lättare för några så blir jag SÅ glad.

Jag har skapat en Facebooksida för boken här…

Boken kan beställas t ex här…

Läs även andra bloggares åsikter om Livet är nu, Ludmilla Rosengren, mindfulness, medveten närvaro, validering, KBT

”Planen” för dagen

För fem år sedan hade Linnéa varit inlagd i mer än en månad. Vi var alla frustrerade över att hon inte blev bättre. Vad var planen från vårdens sida? Varför tog man inga prover? Varför gjorde man inte magnetkameraundersökningen som vi önskade? Varför fick vi inte diskutera våra tankar med en läkare?

Linnéa hade försökt att ta sitt liv på avdelningen ett par gånger redan, men det togs inte på allvar. Linnéa sa fortfarande att hon inte skulle leva till dess hon fyllde 15. Hon skulle fylla 15 den 7 juni 2008.

Den 15 maj har jag skrivit om flera gånger tidigare. Förra årets tankar finns här… och 2009 skrev jag mer detaljerat här…:

Detta är en av de värsta dagarna.
Linnéa hade redan dagen innan pratat om att hon ville vara ensam hemma. Hon sa till mig att det var ok för avdelningen om det var ok med mig. Jag sa att jag inte tyckte det var ok. Det fanns väl ingen anledning? Jag kunde ta ledigt och vara med Linnéa denna dag hemma så kunde hon vara hemma i lugn och ro, spela piano och det hon ville göra. Linnéa menade att nu hade hon varit inlagd så länge och hon behövde känna lite frihet. Jag var skeptisk.

…
Enligt BUPs plan skulle Linnéa gå i skolan mellan 8.15-10. Därefter skulle jag hämta henne och köra henne hem. Hon skulle vara ensam i två timmar och sedan skulle vi äta lunch tillsammans (sushi). På eftermiddagen skulle Linnéa gå på kör och piano. Middag hemma och sedan åter till avdelningen. Jag skjutsade Linnéa till skolan. Hon var trött och innan hon gick ur bilen så ville hon tanka mammakärlek så vi satt och kramades en stund.

På väg därifrån ringde jag min mamma och undrade hur vettigt detta egentligen var att Linnéa skulle vara ensam. Hon höll med. Vi diskuterade fram och tillbaka och kände till slut att det ju var svårt att motarbeta det som avdelningen menade var riktigt. Deras tanke var att ”normalisera” Linnéas liv så mycket som möjligt.
Jag bestämde mig dock för att ta upp frågan med Linnéa igen när jag hämtade henne.

Kl 10.00 hämtade jag henne. Hon var avståndstagande. Jag undrade om det verkligen var nödvändigt att hon skulle vara helt ensam hemma. Hon sa att det var viktigt för henne. Hon sa att jag hade väl märkt att hon hade mått bättre de senaste dagarna? Jag sa att jag hade märkt att hon ”verkade” må lite bättre men att jag också visste att Linnéa var duktig på att hålla upp en fasad.
-I know… That´s my speciality…, sa Linnéa.
Hur som helst lät hon mig förstå att allt var i sin ordning. Det var något med Linnéa som gjorde att man LITADE på henne i varje läge. Jag borde inte ha gjort det. Jag borde insett att hon bara var ett barn och att jag som vuxen skulle ta mer ansvar och plats i förhållande till henne… Men hon var alltid så förnuftig och klok och hade alltid bra argument.
Vi sa hejdå till varandra och Linnéa låste dörren inifrån. Jag åkte iväg till kontoret. Jag hade knappt hunnit dit förrän min mamma ringer upprört.
…
När jag kom hem strax efter satt min mamma med Linnéa på badrumsgolvet. Linnéa låg på rygg på golvet. Hon pratade glatt och vänligt med min syster men gav ett avstängt intryck. Linnéa hade blodiga kläder och ett sår på halsen. Den största kökskniven låg bredvid henne.
-Älskade barn…
Jag torkade bort blodet. Hjälpte henne att byta kläder och tejpade igen såret.
Jag pratade med en sköterska på BUP som sa att jag bara skulle fortsätta planen för dagen som det var bestämt. Jag var chockad. Förstod de inte att Linnéa ville dö? Det verkade som att de tolkade hennes beteende som utagerande självskadande, men det var ju inte det som det handlade om.
Vad skulle jag ta mig till?

Linnéa pratade själv med förståndaren för att be om ursäkt för att hon brutit sin del av avtalet. Hon hade ju tänkt att dö så det var inte meningen att det skulle göra något att hon svikit dem och mig.
Enligt planen skulle jag nu åka och köpa Sushi. Så det gjorde jag. Mamma stannade hos Linnéa under tiden. När jag kom tillbaka satt Linnéa vid flygeln och spelade. Hon åt snällt sin lunch men sa inte så mycket. Vi var tillsammans till dess det var dags att åka till kören och pianospelet. Jag var helt uppriven och vettskrämd. Linnéa ville dö och jag skulle skjutsa henne till kören. Jag satt utanför och väntade. Hon bytte sal till pianolektionen. Jag satt utanför och väntade.

Sedan var det dags att åka hem och förbereda middagen. När Johan kom hem pratade han med Linnéa och hon berättade för honom att hon var jättebesviken att hon hade misslyckats med att ta sitt liv. Hon hade planerat det i fem dagar. Hon hade sett till att verka må lite bättre så att hon skulle få vara ensam hemma. Men själva händelsen har hon inget minne av. Hon minns att hon kände sig styrd att göra handlingen. Hon kände sig väldigt misslyckad nu och ville fortfarande dö. Hon ville inte fylla 15.

När vi väl fick åka tillbaka med Linnéa till avdelningen var det ingen som låtsades om något och ingen pratade med Linnéa om det som hade inträffat.
Johan är orolig och tar kontakt med jourläkaren för att Linnéa ska få extravak under natten och att man ska göra en suicidbedömning dagen efter vilket inte görs…
Här började vi på allvar känna att vi inte belv tagna på allvar. Vi som kände Linnéa var mycket oroliga. Det gäller både familjen, skolpersonal och vänner. Vi som kände Linnéa visste att hon var en tjej som alltid lyckades med det hon ville. Nu ville hon dö och vi visste att hon skulle se till att lyckas med det om man inte skyddade henne från sig självt hela tiden.
Jag fick känslan av att jag borde ta henne från BUP och åka till andra sidan jordklotet… men tänk om något hade hänt då. Då hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.

Jag var fast i en rävsax.

Ja… så var det. Minnet börjar svika så det är bra att jag har det nedskrivet.
Det är ju nedräkning till den 30:e nu. Jag tänker mer på Linnéa och hur det var just den här tiden för 5 år sedan. Jag känner klumpen i magen. Men…, det är inte så smärtsamt längre.

Jag förundras över hur man kan läka. Hur den största sorgen av de alla faktiskt kan läka och man kan bli någorlunda hel.

Hur är det möjligt?
Hur är det möjligt att jag har levt utan mitt barn i 5 långa år.
Så långa men ändå så korta år. Tiden finns inte längre som förr.
Det är som det är. Jag kan inte påverka det ödet som jag fått.
Jag kommer alltid att vara en mamma som förlorat sitt barn.
I självmord.

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, självmord, BUP, självmordsförsök, självmordstankar, suicid

Tidigare studier har visat att utbildning och övningar inte är tillräckligt för att öka ett hjälpsökandebeteende. Ytterligare forskning behövs, skriver författarna, för att få klarhet i vad som hindrar föräldrar och jämnåriga från att se till att en ung människa med självmordstankar och självskadebeteende får adekvat professionell hjälp.

Det är ytterst allvarligt, sammanfattar författarna (Michelmore & Hindley 2012), att majoriteten av ungdomar med självmordstankar och självskadeproblematik inte söker hjälp för sina problem. Om dessa psykiska störningar lämnas obehandlade ökar riskerna för att ungdomarna ska insjukna i en psykisk sjukdom som vuxna och att dö genom fullbordat självmord. Förutom att skapa interventioner som leder till ökat hjälpsökandet är det en stor utmaning att finna lämpliga behandlingsformer för de ungdomar som söker hjälp och att motivera dem till behandling.

Sammanfattat av Rigmor Stain, NASP

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, ta sitt liv, suicid, självmordstankar

http://psyk-e.se/wp-content/uploads/4%20Ulla%20Karin%20Nyberg_Suicid.mov

(Det är några minuters förprat innan UllaBritt Nyberg börjar prata. Håll ut!)

Läs även andra bloggares åsikter om hur hjälper jag någon som vill ta sitt liv?, självmord, UllaBritt Nyberg

Framgångsrikt trafiksäkerhetsarbete
Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik har antalet döda i vägtrafiken sjunkit från 1 052 person (14,1/100 000 invånare) till 280 år 2010 (3,0/100 000 invånare), vilket är den lägsta siffran någonsin. Enligt statistik från Trafikanalys skedde 266 olyckor i Sverige det året om man räknar bort dem som berodde på sjukdom och självmord. Samhällsvinsten av varje förebyggt trafikdödsfall är betydande, på lång sikt 31,3 miljoner kronor årligen. Trafikverket har därför föreslagit en skärpning av målet för år 2020; från 220 till 133 döda i vägtrafiken, dvs en halvering av 2010 års siffra. Även antalet järnvägssuicid ska minska till hälften; från 110 dödsfall år 2010 till högst 55 döda. För att detta ska bli möjligt måste det totala antalet suicid reduceras kraftigt. Som jämförelse kan nämnas att antalet självmord år 1960 var 1 300 (17,4/100 000 invånare) och 1 446 år 2010 (15,4/100 000 invånare), men statistiken omfattar såväl säkra som osäkra suicid. Flest självmord, 2 383 (28,7/100 000 invånare), noterades år 1979.

Diagram över statistiken som börjar vid år 1980 visar en imponerande sänkning, medan grafer som börjar vid år 1960 inte är lika -imponerande. Entusiasmen bland dem som arbetar för trafiksäkerhet med nollvisionen som ledstjärna kontrasterar bjärt mot den uppgivna inställningen till suicidprevention som härskar inom sjukvården. Ett ökat samarbete mellan Trafikverket och hälso- och sjukvården vore värdefullt för båda parter. Det skulle innebära en samverkan mellan olycksfallsperspektivet och individperspektivet. Med sjunkande dödstal förändras fokus och strategier. Därför håller Trafikverket på att utveckla ett eget övergripande suicidpreventivt program. Till grund för arbetet ligger Helena Rådbos avhandling där järnvägssjälvmord analyserats utifrån ett systemperspektiv. Merparten av dödsfallen sker i storstadsområden, dvs på fem procent av järnvägsnätet. De är också koncentrerade till vissa suicidtäta platser. Genom stängsel och kameraövervakning ska Trafikverket göra det svårare för obehöriga att komma upp på spåret, och fler ska upptäckas i tid.

Suicidklassning av dödade i trafiken
Åren 2010 och 2011 utgjorde antalet suicid i vägtrafiken fem respektive sju procent (16 respektive 23 individer) av det totala antalet döda. I ytterligare minst tio fall per år har informationen inte varit tillräcklig för att göra en säker bedömning. Upp emot var tionde dödsolycka i trafiken skulle kunna vara ett självmord. Säkrare metoder behövs för att kunna skilja mellan suicid och olyckor. Vid Trafikverket i Göteborg har man arbetat fram en särskild skala med fem nivåer samt ett bedömningssystem på såväl rutin- som expertnivå. Nästa steg är att undersöka om ytterligare uppgifter skulle kunna öka klassifikationens pålitlighet.
I ett projekt analyseras samtliga dödsolyckor på vägarna i Sverige år 2012 där misstanke om suicid föreligger. För att bättre förstå både vad som hänt på olycksplatsen och händelsekedjan som fört personen dit analyseras ett brett material som innefattar telefonintervjuer med anhöriga och uppgifter i sjukjournaler. Syftet är att ta fram ett säkrare bedömnings-underlag för att förbättra de åtgärder som Trafikverket och de som arbetar enligt larmplaner har att tillgå. Det stora antalet suicid kräver intensivare åtgärder. En teoretisk och praktisk koppling mellan individperspektiv och olycksfallsperspektiv är nödvändig. Hälso- och sjukvården och Trafikverket har mycket att lära av varandra, och en gemensam nollvision skulle driva på arbetet.

Läkartidningen. 2013;110:CAER

Läs även andra bloggares åsikter om suicidprevention, trafisksäkerhet, trafikverket, nollvision för självmord, Läkartidningen

Boken består av nio kapitel som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[...] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. [...]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[...] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. [...]

Och skälet är enkelt:

[...] Nuet är det enda vi kan påverka. [...]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[...] Den enda du kan förändra är dig själv. [...]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg (5 tofflor)! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

Livet är kort.

———–

Boken går att köpa här:

Läs även andra bloggares åsikter om mindfulness, medveten närvaro, tonåringar, acceptans, psykisk ohälsa hos ungdomar, Ludmilla Rosengren, självmord, Livet är nu

Riksrevisionen har granskat om statens styrning genom nationella riktlinjer främjar en vård som utgår från patienternas perspektiv. Granskningen visar att Socialstyrelsen kan arbeta mer effektivt för att främja en mer patientcentrerad vård.

Idag saknar flera riktlinjer en eller flera viktiga dimensioner av patientperspektivet. Av totalt 2700 rekommendationer till vården är det endast tolv som syftar till att göra vården mer tillgänglig för patienterna. Patient- och brukarföreträdare har också en otydlig roll i arbetet med riktlinjerna och därför i praktiken ett lågt inflytande. I det nuvarande riktlinjearbetet saknas metoder för att systematiskt fånga upp patient- och brukarkunskap. Internationella erfarenheter visar samtidigt att det finns metoder för hur denna kunskap kan tas in i riktlinjearbetet.

– Forskning visar att en vård som sätter patienten i centrum leder till bättre vårdresultat och minskade kostnader för samhället. Samtidigt finns det undersökningar som visar att Sverige i jämförelse med andra länder uppvisar stora brister i det avseendet. Det är därför viktigt att utveckla arbetet med de nationella riktlinjerna så att staten mer effektivt kan använda dem som ett sätt att främja ett patientperspektiv i vården, säger riksrevisor Gudrun Antemar.

Granskningen visar att Socialstyrelsen kan göra mer för att stödja vårdens implementering av riktlinjerna. Myndigheten bör också göra återkommande uppföljningar av hur riktlinjerna uppfattas och används av mottagarna.

Riksrevisionen rekommenderar regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla en arbetsmetod för att ytterligare lyfta fram patientperspektivet i riktlinjerna. Myndigheten för vårdanalys bör få i uppdrag att följa upp riktlinjernas effekter ur ett patientperspektiv.

Rapporten kan hämtas och beställas på www.riksrevisionen.se

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, patientperspektiv, riksrevisionen, riktlinjer för patientperspektiv

Några månader senare frågade hon mig:
-Mamma, varför ville inte Linnéa leva? (Hon har antagligen överhört något samtal.)
-Ja, varför ville hon inte det…? Visst är det svårt att förstå?
-JA! Säger Sophie.

Någon vecka senare frågar hon igen:
-Mamma, varför dog Linnéa?
-Hon mådde dåligt och ville inte leva.
-Ville hon inte leva???
-Nej, hon ville inte det…
-Hur dog hon då?
-Hon ställde sig framför tåget.
-…

Ytterligare några veckor kom fler frågor:

-Hur dog Linnéa egentligen?
-Hon ställde sig framför tåget.
-Ja, men HUR dog hon?
-Vad menar du?
-HUR dog Linnéa? VARFÖR dog hon när tåget kom?
-Du vet att när ett tåg kommer med full fart så är det väldigt tungt… Om man står framför tåget så blir man ju bara mos…
-Men vad var det som gick sönder???
-Det mesta gick sönder. Hennes huvud gick sönder, och hjärtat och magen och ryggen… Du vet om ett tåg kommer så snabbt så blir man väldigt sönder. Man dör på en gång. Man hinner inte känna efter att det gör ont. Man dör direkt.
-Och nu är Linnéa död!
-Ja… hon är död nu.
-Då blev du ledsen!
-Ja, jag blev jätteledsen. Alla var jätteledsna. Vi är fortfarande ledsna för att Linnéa dog.
-Men nu finns JAG!
-Ja, älskade Sophie. Nu finns du. Och det är vi SÅ GLADA för!

Någon vecka senare sa Sophie att hon ville veta var Linnéa dog. Jag svarade att vi kunde åka dit någon gång. Hon ville åka direkt, men jag förklarade att vi inte hann det då.

I lördags började Sophie prata om detta igen. Hon ville veta igen. Hon ställde mer specifika frågor om hur det gick till och sa att hon ville åka till den platsen där det hände. Jag frågade om hon verkligen ville det, och det ville hon. Jag var tveksam, men hon var bestämd!

Så vi åkte till tågspåret. Jag visade och pekade och berättade var och hur och vad som hände sen. Hon frågade och tittade. Sedan ville hon plocka maskrosor!

Det var ett tag sedan jag var där. Jag blev riktigt upprörd när jag såg att det inte hänt någonting med säkerheten kring spåret! Det ser precis likadant ut. ”Varsågod att hoppa på!” Tågspåret och bildvägen ligger precis bredvid varandra. Inget staket. Ingenting. Och cykelvägen bredvid bilvägen.

Så praktiskt att kunna betala 25 000 kr till vardera vårdnadshavare och sedan slippa ansvaret! Det har ju hänt igen efter att Linnéa dog att någon ställt sig framför tåget precis på samma plats. Det betyder att det betalats ut minst 100 000 kr från banverket de senaste 5 åren för just denna plats. 100 000 kr kan man bygga ett högt och långt staket för!!!! Varför gör man inte det?

Även om man självklart kan ta sig över staket så vet man att det är tillgängligheten till metoden som avgör många självmord. Ju svårare man gör det desto mer hindrar man personer som vill ta sitt liv. Man är ju ambivalent in i det sista. Om det blir svårt på vägen så kan man hinna ångra sig.

När ska banverket/kommunen ta sitt ansvar och öka säkerheten kring tågspåret där Linnéa tog sitt liv?

Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, ta sitt liv, ta livet av sitt, självmord, suicid, hoppa framför tåget

Idag kom böckerna!
Jag känner mig glad och nöjd att ha den i min hand. Den blev som jag ville ha den. Nu hoppas jag att den kommer att göra nytta också!

Jag kommer att packa och skicka de drygt 100 böckerna som är förbeställda, i helgen så räkna med att du har boken senast på tisdag. Jag skickar med en faktura på 149 kr + 25 kr porto.

Jag ser fram emot att få feed-back om hur boken upplevs att läsa för olika åldrar.

Ha en härlig helg!

Läs även andra bloggares åsikter om Livet är nu, Ludmilla Rosengren, mindfulness, medveten närvaro, ungdomars psykiska hälsa, bok om ungdomars psykiska hälsa, acceptans, bekräftelse, Anna Kåver