Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Har du förlorat någon nära?

Har du förlorat någon närstående?
Kanske i självmord?
Kanske är det ditt barn, eller någon annan nära.

Förhoppningsvis hittar du någon hjälp i den sammanställning jag gjort här. Jag förlorade en dotter i självmord, men mycket av det man ska gå igenom är ju lika oavsett vem som dött eller hur.

* Här finns en rapport från min studie gällande föräldrar som förlorat ett barn i självmord…

rapport

Hur märkligt det än låter så går det att överleva. Man klarar det. Du kommer att känna en bottenlös smärta och en hopplöshet där du själv bara vill förenas med den du saknar. Men du har överlevnadsplikt gentemot dina andra barn eller de andra som står dig nära. Glöm aldrig det!

Skulden är det jobbigaste att bearbeta om det gäller självmord eller ett barns död. Självklart känner man skuld. Det gör man oavsett vad som hänt. Man tycker att man borde kunnat förhindra det hela. Som förälder känner man sig oerhört misslyckad, om ens barn har lyckats ta sitt eget liv. Och det är detta som man till slut ska förlika sig med. Jag rekommenderar professionell hjälp för att så snabbt som möjligt må så bra som det går.

Att se den döda
Ni har möjlighet att se den som dött mer än en gång. Du bestämmer! Gör det så många gånger som möjligt. På bårhuset och sedan i kistan. Ni väljer. Med eller utan egna kläder på. Ta dig tid. Ta i den döde. Ta kort. Låt eventuella syskon vara delaktiga! Läs mer om hur vi gjorde här…

Minnesstund
Kanske vill ni ha en enklare minnesstund utan att den döde är med. Bara de närmaste. Du bestämmer hur ni vill ha det. Man kan göra på så många olika sätt.

Begravningen
Hur vill ni ha det? Borgligt eller kyrkligt? Vet du hur den som dött skulle ha velat haft det? Vi hade begravningen utomhus och vi bestämde helt själva hur vi skulle lägga upp det. Vi hade ingen officiant. Det var olika personer som höll tal och som spelade och sjöng. Det var så oerhört vackert. Kista ska väljas. Läs mer om Linnéas begravning här… och här…

Kremering
Kistbegravning eller urnsättning? Man har möjlighet att vara med på kremeringen om man vill. Vi var det. Då måste man säga till i förväg att man vill veta när det ska ske. För annars får man bara ett meddelande om att det har skett. Läs mer om hur vi gjorde här…

Välja gravplats
Var ska han eller hon gravsättas. Jag rekommenderar en grav istället för att ”sprida askan”. Vi urnsatte i augusti och vi gjorde det själva – hämtade urnan, sänkte ned skottade igen. Vi bytte också ut bandet på urnan till ett eget. Linnéa har ett långt lila sidenband knutet i urnan som ligger över jord. Jag kan alltså hålla fast i bandet och på ett sätt känna kontakt med henne. En fin symbolik tyckte jag. Läs mer och se Linnéas grav här… och här…

Sorgen är fysisk
Jag hade aldrig trott att sorgen skulle vara så fysisk. Jag hade ont i hela kroppen. Kraftlöshet. Initiativlöshet. Koncentrationssvårigheter. Minnessvårigheter. Ångestattacker där hela marken under mina fötter plötsligt bara rycktes bort och jag kände det som att jag föll bottenlöst. Overklighetskänslor: Det kan inte vara sant! Detta kan inte hända oss! Se till att du får sova! Ät, sov och vila. Promenader!
Frestas inte av att självmedicinera dig med ångestlindrande eller alkohol.
Sömntabletter kan du behöva, åtminstone i början.

Sjukskrivning
Du kommer inte att kunna jobba direkt om du förlorat någon som står dig nära. Du måste låta sorgebearbetningen ta den tid som den behöver. Jag var 100% sjukskriven 3 mån, 50% i 4 mån, 25% i 5 mån. Jag var sedan tillbaka i arbete och hade ork, kraft och lust till arbete igen. Men det tog sin tid.

Terapi
Du ska absolut söka en terapeut för sorgebearbetning så snart som möjligt. Jag fick tid 3 mån efter Linnéa hade dött, men hade behövt det långt tidigare. Jag avslutade terapin två veckor efter årsdagen. Det kändes lagom. Jag krävde att BUP skulle stå för kostnaderna för hela familjens terapi, vilket de gjorde (Linnéa var inlgad på BUP när det hände och de tog på sig ansvaret för det inträffade).
Även syskonen har fått psykologhjälp.

Bearbetning
Det behövs TID för att bearbeta det som har hänt. Man behöver ”älta” det om och om igen för att få alla bitar på plats. Prata mycket om det. Skriv om dina känslor och tankar. Läs om andra som förlorat barn, förlorat någon nära i självmord osv. Läs om självmord. NASP på KI har mycket studier och kunskap. Vissa stunder känns det helt hopplöst men så plötsligt känns det som att allt fungerar igen. Man pendlar mellan att förstå och inte förstå. De kraftiga ångeststunderna blir kortare och kommer glesare med tiden. Tillåt dig själv att må bra de stunderna du gör det. Tvinga dig att göra roliga saker. Särskilt med din familj!

Jag djupdök i sorgen under det första året. Jag läste allt man kunde läsa, rotade för att förstå varför Linnéa ville dö, läste hennes dagböcker, letade efter spår på internet, gjorde fotoalbum, satte in små kort och minnen. Ett år efter hennes död städade jag ur hennes rum. Hennes liv är nu reducerat till två flyttkartonger. Läs mer…

Andras reaktioner
Förvänta dig inte att andra ska veta hur de ska trösta dig eller förhålla sig till din sorg. Folk är så ovana och osäkra. Man får klara det mesta själv. Det gäller även professionella. Folk blir livrädda för känslorna som det föder… Tänk på att alla sörjer olika och inget sätt är mer rätt än det andra. Dina föräldrar, barnets pappa eller mamma, din man/fru, dina barn osv Alla sörjer de på olika sätt. Respektera och acceptera det. Det är 80% risk att relationen går i kras om ett barn dör. Var medveten om det och var öppen med känslor. Ta er tid för varandra! Glöm inte bort relationen. Kramas. Man behöver närheten!

Här finns tips för hur man kan förhålla sig till en sörjande personer…

Nätverk
Gå med i SPES www.spes.nu om du förlorat någon i självmord.
Finns det någon Leva Vidaregrupp där du bor?
Det finns många facebook-grupper som är för föräldrar som förlorat ett barn (oavsett orsak), förlorat någon i självmord osv. Här kan man dela sina känslor och tankar och finna hur likartat det är. Man kan få stöd när man faller och ge stöd när man har krafter över. Man kan också välja att bara läsa och inte skriva så mycket själv.

Boktips
Jag gick till biblioteket och lånade massor med böcker om barns sorg för jag tänkte på syskonen i första hand. Jag kan fortfarande bli arg på Linnéa för att hon utsatte sina småbröder för detta… Atle Dyrekov är nog den främsta inom området. I korta drag så handlar det om att barn måste få vara delaktiga i sorgen. Att man berättar ärligt vad som har hänt och låter dem vara med och se sin bror osv. Man ska inte kasta information på dem som de inte bett om, men svara ärligt på alla frågor och berätta i lagom portioner.

-Jag läste Malin Sävstams När livet stannar. Hon förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin. Jag fick perspektiv på min tillvaro. Jag hade ju bara förlorat ett barn… och hon hade klarat det.
-Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig – om acceptans. Mycket bra.
-Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv – om mindfulness. Också viktig bok.
Den onödigaste döden av Stefan Holm. Hans dotter hade kontakt med psyk men tog sitt liv.
Inte trodde jag att Svante skulle vara död så länge! av Olle Bergman. Svante dog i en olycka. Boken ger en djup inblick i hur det är att mista sitt barn.
Trösteboken – för dig som är drabbad av självmord. Margaretha Zandrén-Wigren, Peter Björk m fl.a <href=”http://trosteboken.blogg.se/”>De har även en blogg här…

I min blogg till höger finns många länkar till personer som har hemsidor eller bloggar som handlar om sorg, förluster och självmord.

BUP/Vuxenpsyk Om den som dött tagit sitt liv och hade kontakt med psykiatrin skulle jag absolut rekvirera journalanteckningar omgående. Jobbig läsning säkert, men ack så nödvändig. Dessutom låter det som att en HSAN-anmälan behöva göras om ni anser att det är något i vården som gått fel. Man har två år på sig att skriva en anmälan. Lex Maria som är en anmälan från sjukvården till socialstyrelsen sker per automatik för alla som har kontakt med sjukvården och tar sitt liv och ni kommer att bli kallade för att berätta er version. Skriv ned allting innan ni har mötet.

Hur bemöter man någon i sorg? Läs mer här…

Kommentarer till inlägget

Pingback från Ludmillas Blogg » Nya sidor om självmord och sorg
11 mars, 2010 kl 11 mars 2010 (16:29)

[…] Jag har också lagt till en sida som är riktad till dig som just förlorat någon närstående med praktiska tips. Här… […]

Kommentar från Dottern
22 mars, 2010 kl 22 mars 2010 (22:17)

Så bra information!

Kommentar från Monica Stillström
9 juni, 2010 kl 9 juni 2010 (22:00)

Fastnade på denna sida. Har under hela våren letat sorg-grupper för oss som mist ett barn genom självmord, och hittade nyligen ung-i-minne. Vi miste vår son 16 mars 2008, 19,5 år. Det finns mycket att berätta och jag har skrivit och skrivit, men inte delat med mig. Nu är vi i en ny fas, och det känns som om man vill utbya erfarenheter. Tack för boktips, vi har inte ens kommit dit än.
Villgärna dela med mig vid senare tillfälle om våra upplevelser.

Kommentar från Bella
6 oktober, 2010 kl 6 oktober 2010 (13:50)

Bra tips! Jag fick igår reda på att en av mina vänner tog sitt liv 21 september detta året…Nu vet jag inte hur jag ska gå vidare….Psykvården suger!

Kommentar från Evelina
26 oktober, 2010 kl 26 oktober 2010 (2:01)

Jag förlorade min dotter i plötslig spädbarnsdöd i juni och jag fungerar inte normalt och just nu känns allt hopplöst:(

Kommentar från fariba.kianpoor
8 mars, 2011 kl 8 mars 2011 (9:26)

Tack för bok tipset. Min brorson tog sitt liv för två år sedan. Han var bara 19 år. jag har fortfarande svårt att aceptera ….

Kommentar från Livshjälp
18 april, 2011 kl 18 april 2011 (1:08)

Mycket bra information för sorgearbete, glad att det finns personer som du på internet som delar med sig av sin kunskap. Det är fint och stort av dig, tack!

Kommentar från Dajana
12 juli, 2011 kl 12 juli 2011 (23:02)

Jag förlorade min pappa för inte så längesen . 7 månader sen. För mig är det fortfarande svårt att inse. Jag vägrar söka hjälp för det känns inte som de hjälper och jag förtränger bort det hela tiden. Jag vet inte hur man ska kunna bearbeta det.. Beklagar sorgen och allt som har hänt dig. Du är en väldig stark kvinna även om jag nite känner dig..

Kommentar från Margareta Persson
19 oktober, 2011 kl 19 oktober 2011 (14:29)

Min man avled för en vecka sedan. Och jag känner mig så
sjuk både fysiskt o psykiskt. Har fått mycket stöd av mina barn,
och goda vänner men inget från sjukvården.
Det är ju jag som måste klara detta själv.

Kommentar från Christina
23 oktober, 2011 kl 23 oktober 2011 (9:45)

Min pappa tog sitt liv 1982 och då var jag bara 14 år. På den tiden fanns det ingen bra terapi eller ngt annat för efterlevande. Jag är nu 43 och det har påverkat hela mitt liv, känns jobbigt att läsa om din dotter, Jag har själv en dotter 19 och en son 18. Du är otroligt stark som har orkat, och jag hoppas att tiden ska göra det lättare.

Kommentar från Sara Handå
24 november, 2011 kl 24 november 2011 (18:10)

Min pappa gick hastigt bort för mindre än ett år sedan, jag kämpar fortfarande med att försöka hantera situationen. Ni får gärna läsa mitt inlägg in detta, om ni känner för det! Massa styrkekramar till er alla!
http://hilfmirfliiegen.blogspot.com/2011/11/komm-und-hilf-mir-fliegen.html

Kommentar från Pia Jonsson
23 augusti, 2012 kl 23 augusti 2012 (16:42)

Min 20-årige son tog sitt liv nov 2011……….

Kommentar från Claes
26 augusti, 2012 kl 26 augusti 2012 (12:41)

Min fru tog livet av sig för 20 år sedan lämnade mig ensammen med två små barn, i samma ögonblick hon försvann fick jag hennes familj efter mig, de kontrollerade mig hela tiden och snart ville de ta ungarna från mig, efter begravningen som var en hemsk upplevelse, där blickarna kunde döda, så bestämde jag mig för att flytta till okänd adress, det tog 4 år innan jag fick stopp på den familjen, nu 20 år senare är jag lika ledsen inombords som året efter hennes självmord, somnar varje kväll med henne inom mig, åker jag bil själv är hon i mina tankar, gick på terapi 8 år efteråt, lättade lite men snart fanns hon inom mig igen.
Har ny familj men min förra fru är som ett spöke inom mig, naglar sig fast, svårt nå lycka och ta till mig den.

20 år av längtan och undran över var hon är……..vi skulle fira tio års bröllopsdag

Kommentar från susanna fredricson
28 augusti, 2012 kl 28 augusti 2012 (10:35)

vår son emil tog sitt liv för 9 månader sedan idag, jag fattar fotfarande inte att det är sant, helt oväntat , jag känner stor skuld att jag inte förstod hur jobbigt han måste ha haft det . jag tyckte jag kände honom så väl . han blev 26 år och 8 månader. tackar för en fin blogg som du har , den är till stor tröst och hjälp . sanna

Kommentar från pia
16 december, 2012 kl 16 december 2012 (16:44)

För 1 vecka idag tog min bästa vän livet av sig Känner sådan sorg vet inte hur
Jag skall orka Men Jag vet att hon har det bra nu.Varför har det blivit ett
så hårt samhälle där så många fina människor inte orkar leva Tänker på Er alla
som mist sina nära och kära

Kommentar från ewa-lotta
28 januari, 2013 kl 28 januari 2013 (16:09)

20 Januari 2013. Tog vår son sitt liv. Det går inte att beskiva med ord va man känner. Man tror att han ringa eller komma in genom dörren snart och fråga om det finns någon mat färdig. Jag känner skuld att jag inte förstod att han mådde så dåligt. han var ju så levnads glad. Han skulle göra så mycket med sitt liv . Han var redan egen företagare, duktig jägare,och natur människa alltid ute i naturen. en go kompis till sina vänner tog alltid hand om dom som var utsatta. Men det var även hans fritidsyssesättning som tog hans liv en dag i ett jakttorn. Han blev 24 år 2 dagar.Begravning på Torsdag 31/1 2013 hur ska jag orka.

Kommentar från Monica
28 januari, 2013 kl 28 januari 2013 (19:20)

Vår son skulle nu varit 24 år och 2 mån…..Han tog sitt liv 19,5 år gammal och det är alltså snart 5 år sedan. Förstår precis hur du känner det, man hör ljud, dofter, förnimmelser, drömmar…
Jag/vi har kämpat och tagit emot hjälp och stöd både i varandra och utomstående, men dröjde lite länge innan vi tog kontakt med proffs, vilket vi ångrar nu. En sådan här sida hjälper långt där man kan skriva av sig, men rekommenderar er att söka någon att prata med. Jag väntade i 2 år, trodde vi skulle klara det själva. SPES är annars en organisation som ger stöd till efterlevande, http://www.spes.se, som kanske har någon kontakt-person på er ort.
Tänker på dig!

Kommentar från Ludmilla
30 januari, 2013 kl 30 januari 2013 (16:52)

Ewa-Lotta,
Jag har försökt maila dig men fick tillbaka mailet.

Det finns inte ord för hur jag känner med dig. Så fruktansvärt onödigt. Så fruktansvärt fel. Och sorgligt.
Ja, hur orkar man? Det är så ofattbart att man ens orkar andas. Finnas.
Och ändå så gör man det.

Det har gått nästan 4,5 år sedan Linnéa ställde sig framför tåget.
4,5 år utan mitt barn. Hur har jag orkat? Jag vet inte. Men det gör man. Det går.
Jag har ett bra liv idag. Det gör inte så ont längre. Konstigt nog. För ont gjorde det i början. Helveteshål!!

Se gärna detta 11 min långa inlägg http://youtu.be/zxWqckSg28o

Vet du att det finns grupper på Facebook för föräldrar som har förlorat barn i självmord? Det ger mycket att ha kontakt med andra som vet hur det är.
Var bor du någonstans?

Du får gärna berätta vad som hände om du vill. När kommer begravningen att vara?
Glöm inte att du får se honom hur många gånger du vill innan begravningen. Ta kort, en hårlock, var med honom precis så mycket som du önskar.
Folk är så rädda. De vet inte hur de ska bete sig för att inte göra det värre för dig. Sannolikt kommer ingen att berätta allt som går att göra utan att du frågar!

Har du fler barn?

Varm kram

Ludmilla

Kommentar från Anne Berit Opsethde
10 april, 2014 kl 10 april 2014 (21:25)

Förlorade vår dotter för 6 mnd. sen i självmord.
Hon fyllde 22 år veckan innan, Jag känner en bottenlös sorg och oändlig saknad. Har läst din blogg och känner igen mycket. Tiden går…samtidigt står den stilla.

Kommentar från Ludmilla
13 april, 2014 kl 13 april 2014 (20:59)

Jag är verkligen oerhört ledsen över att höra att även du har mist en älskad dotter i självmord. Så onödigt! Det är så fruktansvärt smärtsamt att förlora ett barn på det här sättet. Det är som du säger en bottenlös sorg. För mig tog den aktiva sorgeprocessen 3 år. Idag, nästan 6 år senare, är det bättre. Det gör inte lika ont längre. <3

Kommentar från Helena Eklund
20 juli, 2014 kl 20 juli 2014 (13:10)

HJÄLP OSS!! för två veckor sedan tog vår finaste älskade Jonatan sitt liv, och efterlämnade en förtvivlad tvillingbror, och en spillra till familj. Nu är min största oro Gabriel, de är enäggstvillingar. Är det nån som vet vad jag kan göra? Jag vaktar honom dygnet runt. Psykvården har redan svikit oss genom att inte ta Jonatan på allvar, och inte gjordes någon utredning som man utlovat. Hjälp mig, mitt hjärta blöder ännu mer när jag ser min stackars Gabriel försöka hantera förlusten av hans bästa vän i världen och hans andra halva som han säger.

Kommentar från Rymdpojken
24 oktober, 2014 kl 24 oktober 2014 (10:07)

Förlorade sonen för 7 år sedan, han skulle fyllt 27 år Idag… Han blev bara 20 år. Idag så är hela familjen på fall, vi lider av depression, och jag är konstant rädd att förlora dottern eller mig själv. Det är svårt.

Kommentar från marina
10 november, 2014 kl 10 november 2014 (8:47)

Tisdagen 4.11-14 gick mitt liv i kras, två poliser kom hem och berättade att min dotter tagit sitt liv… stigit framför ett tåg… jag är i chock ännu.

Kommentar från Anna-Lena
15 november, 2014 kl 15 november 2014 (21:06)

Hej marina
Så fruktansvärt,vilken sorg blir så ledsen, tänker på dig.
Själv har jag en dotter som mår väldigt dåligt just nu, och hon vill inte leva mer,Försökte ta sitt liv för 1 månad sen.Min dotter är mitt allt älskar henne Känns som man är i en mardröm som man snart kommer att vakna upp i.
Ta hand om dig marina många kramar till dig. Beklagar så ledsen i din sorg,tänker på dig och familjen .Varma kramar ifrån mig .Ta hand om er.
Kramar å kärlek Anna-Lena

Kommentar från Monica
30 januari, 2015 kl 30 januari 2015 (21:51)

Förlorade min älskade son den 16 januari…begravning den 5 februari. Han blev 27 år. Saknaden gör så ont..

Kommentar från Nilla
9 januari, 2016 kl 9 januari 2016 (2:32)

Drygt ett år har gått sedan den ofattbara ögonblick då vi fick besked om att vår 19-årige son hade tagit sitt liv. Det kom helt oväntat, vi hade inte sett några signaler, inga synliga problem eller bekymmer, åtminstone inte som han visade för någon. Vår son var glad och hade fullt av planer för framtiden.
När beskedet kom stannade världen , hela familjen tappade fotfästet.
Sorgen är fortfarande precis lika stark, det gör lika ont, och vi kämpar med skuldkänslorna. Hur kan det vara så, att man inte ser eller förstår att ens barn mår dåligt? Trots att man som förälder verkligen har försökt bygga upp trygghet, förtroende och öppenhet med sina barn, visat att de är älskade.
Och så hjälper inte det. Känslan av att inte kunna hjälpa sitt barn outhärdlig. Vad var det vi inte såg? Lyssnade vi inte tillräckligt? Kunde vi ha förhindrat det?
Om det finns andra som känner som vi, hur har ni bearbetat det?

Kommentar från Ludmilla
10 januari, 2016 kl 10 januari 2016 (16:33)

Jag är så ledsen över att även ni har mist ett älskat barn i självmord. Så otroligt sorgligt. För mig tog den intensiva sorgeprocessen 3 år. Därefter har det varit lättare. Har ni varit i kontakt med SPES? Finns ni på Facebook?

Kommentar från Ellen
18 november, 2017 kl 18 november 2017 (15:01)

Jag är en av de som förlorat mitt barn i suicid. Min dotter på 22 år lämnade oss den 11 mars i år. Efterlivet för anhöriga är en mardröm .
Hon hade kontakt med psykvården men åkte in och ut men inget blev igentligen gjort. Nu i efterhand har jag fått veta att hon försökt åtminstone två ggr tidigare utan att något har gjorts. Ingen från psykvården har heller tagit någon kontakt med mig. Jag känner mig så förtvivlad och vet inte hur jag ska gå tillväga. Sorgen och hopplösheten är ting och jag lever i ett ständigt mörker

Skriv någonting