Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Har du mått dåligt tidigare men inte längre?

Har du mått dåligt, och kanske till och med haft självmordstankar?
Jag är säker på att dina råd om hur du har tagit dig vidare kan hjälpa de som nu mår dåligt.

Kommentera här nedan. Kanske kommer din kommentar göra skillnaden för någon annan!

Kommentarer till inlägget

Pingback från Ludmillas Blogg » Har du mått dåligt? Dela med dig…
31 januari, 2011 kl 31 januari 2011 (20:25)

[…] Om du skulle vilja dela med dig på den nya sidan här på bloggen vore det guld värt! Gör det här… […]

Kommentar från Peter
2 februari, 2011 kl 2 februari 2011 (9:22)

Är det inte så att de flesta som mår dåligt har jobbat hårt på det under en ganska lång tid? De tänker tankar som varför är jag så värdelös, varför är jag så ful, varför fuckar jag upp mitt liv, varför, varför, varför?

Fel frågor helt enkelt.

Det är relativt enkelt att fråga sig vad jag kan göra precis just nu och en stund framöver för att må bättre.

För mig blir det lätt, gå en promenad, lyssna på Lenny Kravitz, eller så läser jag världsmästaren på att peppa mig, Anthony Robbins. Han är väldigt amerikansk men helt genialisk på att inspirera mig och tiotusentals andra. Googla hans namn får ni se. Och läs hans bok Awaken the giant within, helt otroligt inspirerande.

Eftersom jag gjort det här under åratal blir jag sällan deppig, trots att jag skulle kunna välja att bli det. Jag har det alldeles utmärkt i livet just nu men så har det inte alltid varit.

Min syster har under många, många år valt den svårare vägen med att just ställa frågor till sig själv som får henne att må ännu sämre. Det är lätt att göra men kan resulterar i åratal i utanförskap. Nu är hon på rätt väg, tack gode gud.

”Det du fokuserar regelbundet på är det du får.” Jag gillar det citatet av Anthony Robbins. Fokusera under lång tid på hur du ska må bättre och du kommer att må bättre. Fokusera på att livet är miserabelt och då vänjer sig din hjärna vid att så är det.

Är det inte så?

Kommentar från Ludmilla
2 februari, 2011 kl 2 februari 2011 (16:22)

Tack Peter för att du delar med dig. Jo, det finns mycket forskning som talar för att det förhåller sig just så. Det som man fokuserar på, är det man får mer av. Så det är väldigt viktigt att bryta de negativa tankemönster som man har när man är deprimerad. Lätt att säga kanske. Men, det är ju också det man kan få hjälp med – t ex i KBT.

Kommentar från Emilie
3 februari, 2011 kl 3 februari 2011 (15:08)

Jag var olika grader av deprimerad under hela min uppväxt pga osäkerheten det innebar att leva med en missbrukande och en frånvarande förälder. Sedan 14 års ålder har jag gått i samtalsbehandlingar i perioder som underlättat men aldrig riktigt hjälpt. När jag började plugga fick jag nya perspektiv på välmående och började inse hur jag verkligen mådde längst in. Till slut bröt jag ihop och kontaktade en kurator på högskolan. När jag gått hos henne ett tag skickade hon en remiss till öppna psykiatriska och jag fick 20 timmar hos en dunderpsykolog.

Sedan dess har jag mått bättre och bättre för varje år och dag. Jag tror det beror mycket på att jag öppnade mig på riktigt för de här samtalsledarna och på så sätt för första gången fick mina tankar bemötta och mina känslor behandlade. De vände på tamigfan allt jag sade – att jag upplevde att jag inte hade någon personlighet gick inte alls hem då jag ju just berättat att jag kände si, tänkte och gjorde så; att jag såg ner på mina insatser under gymnasiet gick inte ihop med de resultat jag rönt trots omständigheterna; att jag kände skuld för att ha övergett min mamma var förståeligt för det gör många barn till missbrukare men var inte mitt liv också värt att vårda? Vad jag än tog upp som i min värld gjorde mig värdelös kunde de vända det till något positivt och jag insåg att ingenting är svart eller vitt, man är inte en bra eller dålig människa. Jag lärde mig att vända på saker själv och efter mycket nötande trodde jag verkligen på mig själv när jag tänkte att jag gjort något bra.

Idag är varje dag den bästa dagen i mitt liv och jag börjar nästan undra om jag inte har en hjärntumör eftersom jag är så fantastiskt nöjd och glad jämt. Naturligtvis känner jag nedstämdhet ibland men det är inte i närheten av det djupa mörker jag upplevde som tonåring. Jag är inte rädd för att må dåligt och det gör all sorg jag känner över mamma och stressen över plugg och jobb lättare att hantera. Att prata med människor om allt mellan himmel och jord inspirerar mig och ger mig perspektiv som jag respekterar vilket gör det omöjligt för mig att se förbi dem. Hamnar jag i en negativ tankespiral dyker alltid alltid alltid någon väns röst upp inuti och deklarerar att ”Om man inser att det inte finns några känslor som kan döda en kommer man leva i en värld utan hot” eller ”Ja fy fan tonåren… men nu för tiden! Fan vad nice det är att leva!”. Det är en gåva.

Kommentar från Peter
8 februari, 2011 kl 8 februari 2011 (9:25)

Emelie!
Tänk vad glad man kan bli av att läsa ditt inlägg! Jag sitter med tårar i ögonen och önskar att fler kunde ta till sig av vad du skriver.

I medier matas vi ständigt med eländesrapportering men vi behöver läsa mer om hur människor tar sig igenom svårigheter och går framåt i livet.

Tack för ditt inspirerande inlägg!

Kommentar från Cornelia
17 februari, 2011 kl 17 februari 2011 (0:41)

Hej, jag tänkte ta mig mod att berätta min historia.

I samband med min pubertet hände mycket i mitt liv. Min mamma träffade en ny man som hon flyttade ihop med (min pappa dog när jag var 7 och efter det var det alltid bara jag och min mamma), jag bytte skola, flyttade, skaffade pojkvän och började på p-piller. I samband med detta blev jag väldigt deprimerad, jag utvecklade ett självskadebeteende och hade ofta självmordstankar. Situationen hemma var inte stabil och jag misslyckades i skolan. Denna depression tyckets hänga ihop med mina pojkvänner. Ensam klarade jag mig fint, men med en pojkvän blev jag en ångestfylld och tickande bomb.. (vad vi aldrig tänkte på var att när jag hade pojkvän år jag p-pillar, annars gjorde jag det inte)

När jag började förlora allt hopp och all självkontroll blev jag som en sista utväg satt på antidepressiva tabletter (våren 2009 när jag var 18år), de hjälpte inte. Läkaren höjde dosen, då blev ångesten värre. Jag blev satt på lugnande, men det hjälpte inte. Då fick jag högre dos av antidepp, vilket ledde till sömnproblem – vilket behandlades med sömntabletter. Jag mådde bara sämre, vilket i sin tur resulterade i ytterligare höjd dos av antidepp. Därefter fick jag byta sort, och gå rakt på en dos som är högre än rekommenderad. PANG. Jag försökte ta mitt liv (våren 2010). Jag svalde 35 lugnande tabletter tillsammans med några sömntabletter. Tvångsinläggning på MAS. Jag behandlades som ett barn, som att inte förstod något. Som att jag inte var en riktig människa. Jag visste att det inte var något fel på mig. Men något var fel i det som hände mig. Efter att jag börjat på antidepp kände jag mig inte som en del i mitt eget liv. Jag stod utanför allt. Jag kände inte att mitt handlande hade några konsekvenser, ingenting var på riktigt. Jag kunde inte se framåt.. Istället för att vara nedstämd och förändrades jag till en annan människa. Jag kan inte förklara alla de sakerna jag gjorde då, jag minns det inte som att det är jag själv som gjort det, jag var helt enkelt inte mig själv.

När jag blivit tvångsinlagd sa min mamma stopp. Hon bestämde att det var slut med alla mediciner och allt de stoppade i mig, det hjälpte inte, jag blev bara värre. Vet ni vad som hände? En vecka senare skrev dem ut mig, arga var dem, de ville ha kvar mig i minst en månad. Ingen sa hejdå till mig, ingen tittade på mig när jag gick därifrån, sköterskorna stod i små klungor och viskade och höjde ögonbrynen. En sa till och med att jag var välkommen när jag kom tillbaka och att det bara var en tidsfråga (?).

Efter det har jag försökt börja på p-piller tre gånger, varje gång med samma resultat. Ångest, självskadetankar och oförklarliga humörs-dalar. INGEN ifrågasatte om jag gick på p-piller när de gav mig antidepp, INGEN sa något om att det kunde ge såna biverkningar. Det skylldes på allt annat, på min pappa, på min mamma, på mitt bristande självförtroende, på mobbning, på ALLT! Men det är uppenbart att det är p-piller jag inte tål, dem på ungdomsmottagningen vägrar lyssna, dem säger att det är omöjligt. Men jag vet själv vad jag varit med om, och de läkarna som gav mig starka mediciner som näst intill fick mig att ta mitt liv borde inte få vara läkare.

Jag fasar för att det finns fler tjejer som mår som jag mått, utan att veta varför, där svaret kanske ligger i att sluta med sina p-piller…

Idag avslutade jag min ettåriga terapi på sjukhuset hos en helt underbar psykolog som hjälpt mig att reda upp alla knutar i mitt förflutna. I januari var det ett år sedan jag försökte ta mitt liv. Då hade jag varit deprimerad från och till i 6 år, idag mår jag bra. Jag vill leva, jag längtar efter livet! Och jag är tacksam för att få vara här, när det kunde slutat så illa.. Jag är tacksam för min underbara mamma som känner mig så bra och som trodde på mig när jag var förgiftad av mediciner och låg på golvet och skrev i timmar, när jag rymde hemifrån, när jag skadade mig själv och när jag försökte ta mitt liv, utan henne hade jag inte varit här nu. Och om läkarna hade fått bestämma hade hennes dotter varit en ängel idag.

Tack för att jag fick berätta min historia. Det händer aldrig annars..

Kram från Cornelia

Kommentar från Peter
17 februari, 2011 kl 17 februari 2011 (9:54)

Hej Cornelia!

Vad glad jag blir att du i dag mår bra, trots allt du gått igenom. Men vad arg jag blir på att vården inte kunnat hjälpa dig mer. På en snabbsökning på google hittade jag det här forumet http://www.familjeliv.se/Forum-9-194/m50937428.html

Uppenbarligen är det en vanlig bieffekt att bli deprimerad av p-piller.

Hälsar Peter

Kommentar från Josefine
22 februari, 2011 kl 22 februari 2011 (18:34)

Hej!

Jag är en tjej på 17, snart 18år som känner att jag vill dela med mig av en väldigt jobbig tid i mitt liv.

Min mamma och pappa separerade när jag var 2år gammal och jag har sedan dess inte haft någon vidare kontakt med min pappa eftersom att han inte ville ha med mig att göra för att jag var för lik mamma. När man är mellan 2-10år gammal förstår man inte vad man har gjort för fel för att ens ena förälder inte vill ha med en att göra. Min mamma försökte vid flera tillfällen att få upp min och min pappas kontakt men han höll aldrig vad han lovat och jag blev sårad.

År 2005 om jag inte minns fel, var jag 11år gammal. Jag började då i samband med ny skola må dåligt och jag förstod inte varför. Jag hade ingen kontakt med min pappa överhuvudtaget och jag kände mig utanför i klassen och trivdes inte alls i den nya skolan. En morgon satt jag och käkade frukost precis som vanligt men har alltid varit lite känslig när det kommer till mat och just den här morgonen åt jag för mycket så att jag mådde så fruktansvärt illa och illamående är något av det värsta jag vet, jag blev då rädd och trodde att jag efter varje måltid skulle må illa så jag tappade successivt matlusten och rasade ner i vikt. Jag vill då tillägga att jag alltid har varit väldigt smal som liten men aldrig underviktig.

Jag försökte få i mig mat för att jag var ju vrålhungrig och tyckte allt såg så gott ut, men min magsäck hade hunnit krympa ihop. Under den här tiden var min storasyster ett riktigt vrak, en tonåring som inte visste vem hon var eller vad hon skulle göra och det resulterade i ett aggressivt betéende och hon och min mamma bråkade i stort sett varje dag vilket fick oss alla tre att må mycket dåligt. Mamma var i sin tur utbränd för att hon satsat för mycket på sitt jobb som inte gick framåt utan bara bakåt.

På våren 2005, när jag mådde som sämst och var självmordsbenägen, jag hade morfars gamla bärbara dator där jag skrev om hur jag mådde. Jag minns så väl den där gången jag skrev att jag önskade att jag aldrig blivit född och att jag ville dö. Jag ringde till mamma på hennes jobb där jag sa till henne i telefonen:
– Mamma, nu orkar jag inte leva längre. Då fick vi kontakt med en läkare och han undersökte mig då och blev helt tyst när han såg hur undernärd jag var och frågade när jag varit på toaletten senast för min mage var helt knölig. Mitt svar var då att jag inte hade kunnat gå på toaletten på över tre månader. Den blicken han fick då kommer jag aldrig att glömma!

Inte så långt efter det besöket blev jag tvångsintagen på BUP´s akutavdelning och det var enligt mig det värsta jag har varit med om i hela mitt liv! Dom vägde mig och jag vägde vid den tiden 25.4kg och jag skulle fylla 12år bara några veckor efter inläggningen. Den kvällen jag blev inlagd serverades mat till mig och jag kunde som vanligt inte få i mig något än några få tuggor för sen tog det stopp. Jag var fortfarande rädd för att bli för mätt och att jag skulle må illa. Dagen efter bestämde dom att jag skulle ha sond, en tunn slang som man för in igenom näsan som går ner till magsäcken där man sedan kopplar på en maskin som matar en. Slangen korvade sig i min hals och jag var nära på att kvävas. Jag mådde så dåligt då att jag hamnade i en grov matkoma och inte kunde röra mig.
Några dagar senare började jag må bättre, jag kunde gå på toaletten vilket var en enorm lättnad. Men när jag ville prata med personalen på BUP´s avdelning var det ingen som ville lyssna? Jag som hade så mycket på hjärtat som bara ville lossna, det var inte något intressant för personalen hade bestämt sig för att jag var anorektiker och mig skulle man inte lyssna på.. Jag hade då en gång försökt ta mitt liv genom att dränka mig i duschen eftersom jag inte hade någon övervakning. Men efter en utskällning av min mamma till personalens arrogans gick jag upp i vikt som jag skulle och blev utskriven. BUP hjälpte mig inget bra för det var ingen uppföljning efter att jag blivit utskriver utan det var bara ”ha det så bra, hejdå”.

Det jag inte visste var att direkt när skolan dragit igång så var allt igång igen.
Jag började må dåligt och i april 2006 vägde jag 29.1kg och då mådde min mamma så pass dåligt att min syster fick flytta hemifrån i 17års ålder och jag fick flytta till familjehem där jag bodde i ett år innan jag fick flytta hem.

Jag måste bara säga det att jag är så otroligt tacksam över att min mamma tog det beslutet den dagen även om jag hatade alla i min närhet just den här tiden.
Jag tycker din historia är så gripande att jag började gråta! Jag tror inte det finns något jag hatar med än BUPs väg att ”hjälpa” ungdomar som mår väldigt dåligt. Deras arrogans dom har mot oss och det som stör mig mest är att ingen lyssnar!
Jag skulle vilja skriva en bok om mitt liv, men vem skulle vilja läsa den undrar jag? Hjälpa unga flickor och även pojkar i samma situation som jag har varit i skulle jag också vilja göra.

Hoppas att du orkat läsa detta och jag tänker på dig och din familj och hoppas ni har det bra!

Många kramar Josefine <3

Kommentar från Therese
12 mars, 2011 kl 12 mars 2011 (14:26)

Var började… den tanken har slagit mig flera gånger. Jag hade bra uppväxtförhållanden. Men det va nog i 12-13 årsåldern, i samband med puberteten. Jag började dra mig undan. Slutade träffa mina vänner, villa vara själv ville inte vara som alla andra. Jag hankade på grät varje dag hela högstadiet. När jag gick i åttan va smärtan inom mig för stark för att jag skulle kunna hantera den. Det va då rakbladen kom i i mitt liv. Det va min räddning, det va det bästa jag visste och jag kunde fortfarande ”kontrollera det. När jag gick i nian bestämde jag mig för att avsluta livet. Tog med mig ett rep ut i skogen klättrade upp i ett träd knöt repet så gått jag kunde runt en gren sedan runt min hals. När jag hoppade gick grenen av. Jag satt lägen på backen med brännmärken på halsen efter repet och tårarna rann längst mina kinder. Jag kände totalt misslyckande jag kunde inte leva och jag kunde inte dö. När jag började på gymnasiet hade skärandet tagit över mitt liv. Jag skar mig flera gånger varje dag. Jag skolkade, jag ljög och jag svek dom jag älskade mest. Under den tre års perioden gjorde jag mitt andra suicidförsök, med tabletter. Jag va 17 år då, jag blev hittad och kom då för första gången i kontakt med psykiatrin. En kontakt som jag ganska snabbt avslutade. Jag blev även utsatt för ett sexuellt övergrepp. Tiden trampade på jag hade perioder utan skärande och jobbet funkade. Jag mådde okej, men inte bra.. Hade ånyo kontakt med psykiatrin. testade olika mediciner gick i terapi och hade fått diagnosen ångest och depression. Men det riktiga helvetet skulle bryta ut sommaren 2006 då va jag 23 år. Jag började på ett nytt jobb under våren. Det va då demonerna började komma jag kunde inte sova kvar i mitt sovrum utan va tvungen att böra ut sägnen i vardagsrummet. jag va ute och sprang på nätterna trodde att jag va jagad och att det va krig utanför mitt hus. Vattnet i duschen började prata med mig, det ville inte ha mig där. Jag tog ytterligare en gång en överdos av tabletter. den här gången mins jag väl va det va. Det va sobril och atarax. I den här vevan fick jag en till diagnos, Borderline. Jag hämtade mig och började läsa till sjuksköterska redan hösten 06. Det blev som en nystart. Nu kände jag att jag äntligen kunde börja leva. Kämpade på i två och ett halvt år sen kom sjudomen i kapp mig Jag tog ett uppehåll. Under en panikångestattack tog jag ytterligare en stor dos läkemedel, denna gången villa jag inte dö. Efter det fick jag en ny kontakt på öppenpsykiatrin och började en teurapibehandling. Vi träffades regelbundet i ett och ett halvt år. Under den perioden läste jag även klart min sista termin på sjuksköterske utbildningen. För första gången på över tio år fick jag en otroligt skön känsla i kroppen, ”jasså, är det såhär det känns att leva” För ett år sedan blev jag diagnostiserad ”frisk”. Nu sköts min medicinering via vårdcentralen. Självklart har jag svackor, men det är ingenting i jämförelse men mitt sjuka liv! Nu har jag underbara vänner och njuter att allt i min kropp fungerar!

(Det kanske blev otydligt och flummigt dethär. men om nån har några frågor är det bara att fråga)

Kommentar från Ludmilla
12 mars, 2011 kl 12 mars 2011 (15:31)

Josefine och Therese: Tack för att ni delar med er om allt det jobbiga och att det faktiskt fanns en väg ut. Och ja – Josefine – jag tror visst att det finns de som vill läsa din bok. Dina erfarenheter är väldigt mycket värda.

Kommentar från Nikki
15 augusti, 2011 kl 15 augusti 2011 (23:07)

Hej Ludmilla. Har aldrig skrivit i en blogg tidigare och det känns lite som om ”kommer det här verkligen fram?” Är 55 år. När jag var 32 hittade jag min man hängande i en tall vid vår sommarstuga. Under den tid vi var tillsammans ”hotade” han alltid med att ta sitt liv även om det inte fanns en rimlig anledning. Jag vande mig på något sätt. Han tog ”pallen” och gick ut i mörkret. Det spelade inte så stor roll vad det handlade om – han ville/skulle göra det. Hans fd sambo har berättat att han satte upp en snara i deras garderob. Han var alkoholist men arbetade respektabelt som kamrer till vardags med god inkomst. Han var 14 år äldre än jag men från det att vi träffades fanns hans självmordshot alltid nära mig. Det här är en helt annan historia än din, jag vet. Förlåt mig, men måste skriva. Har pratat med oändligt många läkare/psykologer men de kan inte ändra det som hände. Det kändes lite som om jag höll honom vid liv med min närvaro, nej det var så. Jag vågade inte lämna honom. Den enda glädje jag kunde komma på var att få ett barn eftersom jag ”satt fast”. Känner att det är så långt ifrån din upplevelse men jag ville skriva och delar din sorg. Tyvärr har jag efter de här åren (22) försökt ta mitt eget liv tre ggr. Låter dumt men jag hade väl änglavakt som de säger. Svalde mellan 80-100 sömntabl de gångerna. men min äldste son hade det på känn varje gång vilket jag aldrig kommer att förstå. Och ja, jag avskyr mig själv för de tilltagen men ofta känns livet märkt av det som hände och jag har aldrig varit lycklig efter det, aldrig. Kan inget ändra. Kram och hoppas du har det bra, jag ser att Linnéa vinkar lite däruppe.

Kommentar från Hamlets Syster
21 augusti, 2011 kl 21 augusti 2011 (18:33)

Jag är en kvinna långt över 30. Och jag vill dö. Jag kan inte förstå människor som tycker att livet är härligt och underbart. Vad är det som är härligt? Att vi människor misshandlar varandra psykiskt och fysiskt, att vi utnyttjar varandra? Jag hade sådan himla otur att jag föddes att det är helt obeskrivligt. Som Hamlet säger i sin monolog: varför ska man fortsätta leva? För att plågas och tillåta andra plåga en?

Av ovanstående kan du förstå att jag är besviken. Ja, det är jag. För 10 år sedan gjorde jag slut med min manipulativa och kontrollerande sambo. Vi har två barn tillsammans. Jag vågade bryta mig loss från ett destruktivt förhållande, men gud vad jag blev bestraffad för det! Inte enbart av min före detta utan även av närmaste vänner, mina släktingar som gärna gick med på lögner som mannen spred om mig.

Han talade om för omvärlden (även för vår tandläkare!) att jag slog våra barn, att jag drack och använde droger, att jag hade opererat hjärnan och massa annat. Han polisanmälde mig minst 3 gånger, till socialtjänsten 4, och nu kommer har han skickat in en stämmningsansökan. Jag har känt honom i 15 år och 12 av dessa år har varit en mardröm trots att i 10 års tid har jag bott så långt borta som möjligt.

När allt detta började, inte bara hans anklagelser utan när alla vände mig ryggen, ville jag lägga mig platt på marken och be till mina medmänniskor: Snälla, bara låt mig leva!

Så ni som är anhöriga till den som vill dö, ta denna önskan på allvar. Man begår inte självmord för att man vill jävlas. Jag vill dö för att min omgivning anser att jag INTE har RÄTT ATT LEVA utan att bli plågad. Skulle annars mina s.k. nära och kära lämna mig i stycket?

Det som håller mig kvar vid livet är 3 personer (eftersom jag ser det som min plikt att leva för deras skull) och de vet inte ens om mina tankar. Under de senaste 7 åren utvecklade jag någon sorts fobi, jag är rädd för att gå ut och vara bland människor. Och tro mig, jag var en väldigt social människa … För ca 1 år sedan jobbade jag bort fobin och jag t.o.m. var lycklig av små ting. Fåglar som sjöng, gräset som var grönt. Och jag behövde inget mer.

Men lite visste jag att en överraskning väntar på mig – kallelse till tingsrätten … Vips, fobin är tillbaka och även denna starka viljan att dö. För att enbart döden kommer att bringa med sig evig ro. Som död kommer ingen att kunna skada mig.

Kommentar från Jan
7 januari, 2012 kl 7 januari 2012 (9:18)

Jag har ldit svårt sedan 1988 för jag hade mycket höga krav fick en depression blev arg i ren protest förstörde jag min hälsa helt, hade lågt självförtroende hela livet inga vänner. nu är jag självmordsbenägen resten av mitt liv. hur ska jag orka

Kommentar från Kokuzo
17 januari, 2012 kl 17 januari 2012 (10:56)

Nu för tiden lever jag i en stabil tillvaro. Jag är gift och har flera barn och är för det mesta ganska lycklig. Jag har lidit av depressioner till och från sedan jag var i tonåren. När jag var mellan 15 och 20 så var det nog få som visste hur jag mådde och att jag tyckte att livet var fattigt och meningslöst. Nu när jag blivit äldre så har mina föräldrar berättat att dom visste att jag var ”lite nere” då och då. Själv trodde jag att det hörde livet till att må dåligt till och från.
När jag passerade 30 så började jag må riktigt dålig och brottades med självmordstankar i perioder. Det var så jobbigt eftersom jag älskade min fru och våra barn mest av allt. En dag så var jag hemma från jobbet för att ta livet av mig. Något som jag tänkt på under flera dagar, ja månader. Jag fick någon form av ångestattack hemma och ringde till sjukhuset i någt slags förvirringstillstånd. Jag berättade att jag hade tappat kontrollen och inte kunde kontrollera mig riktigt. Under den tiden hade jag en läkarkontakt som jag inte kunde nå på telefon just då. Jag blev hänvisad till psykakuten och var tvungen att ta mig dit på egen hand. Det hela kändes som ett svek mot mig själv men jag satte mig i bilen och körde dit. Väl på plats så blev jag intagen och kollapsade både fysikt och mentalt. Dagen efter fick jag träffa en inhyrd läkare som berättade att han kunde ”bota” mig om jag skrev in mig på hans mottagning. Hela samtalet var förvirrande. Här utnyttjade han min sårbarhet för att ragga kunder till sin privata mottagning. Han berättade att han var dyr men bäst. Sedan blev jag utskriven med hans telefonnummer i fickan. Vilket jag slängde senare.
Där stod jag, helt tom och kraftlös, totallt omskakad och förvirrad och vågade inte gå hem och möta min familj. Jag kunde inte begripa hur dom kunde släppa iväg mig efter ett dygn, jag var helt mållös och sviken. Väl nere på stan satte jag mig och drack tills jag blev rejält onykter för att komma ner på jorden igen. Ett beteende som jag inte kunde förknippa mig själv med men jag var tvungen att bli passiv och trött fort kände jag. Idag mår jag bra men under den perioden som jag skriver om här så mådde jag väldigt dåligt. Nu långt senare så känns dom starka självmordstankarna väldigt avlägsna men just då så var det allt som jag tänkte på under flera månaders tid, ja år. Jag kunde gå upp mitt i natten, smyga förbi barnens rum för att sätta mig ner och tänka på det meningslösa livet och hur jag skulle kunna lämna det. Efter år av mentala förberedelser så kan en depressiv period och impulshandlingar leda till otrevligheter. Jag kan fortfarande känna den där känslan jag upplevde när jag fick åka hem från psykakuten. Känslan av total avsaknad av skyddsnät. Jag blir både arg och rädd när jag tänker tillbaka på hur nonchalant läkarens attityd var. Om man inte ens tas på allvar när man är över 30 hur bemöts då ungdomarna som kommer in kan jag undra?

Kommentar från Ludmilla
18 april, 2012 kl 18 april 2012 (21:56)

Tack alla ni som skrivit här. Det är mycket värdefullt att ta del av det ni skriver.

Kommentar från Anonym om sitt liv
14 maj, 2012 kl 14 maj 2012 (10:52)

Hej.
Jag såg detta inlägg nu efter att ha hamnat in på din blogg genom olika vägar och tänkte att jag som 18 årig flicka kunde dela med mig lite av mitt liv.
Allt började första dagen man skulle gå in genom högstadiets dörrar, jag var en helt normal flicka, jag hade massa vänner och jag var så glad för att få känna mig lite äldre och kunna säga ”jag går i höstadie”.
Men så blev det inte. Redan första dagen kunde man känna blickar i ryggen. Rykten började flyga runt direkt. Visst jag hade fortfarande mina vänner, men jag fick allt fler och fler som hatade mig runt omkring mig, och jag kunde inte göra nånting. Detta fortsatte genom hela högstadiet, jag blev tillslut stadens hora även om jag var oskuld.

Detta ledde till att jag började bete mig efter ryktet, emot vad jag egentligen ville så ville jag visa den här staden nånting. Men jag antar att jag gjorde på fel sätt, för vad skulle blivit bättre? Men eftersom alla redan trodde på det här, så slutade jag bry mig jag också. Ingen annan brydde sig om mig, varför skulle jag då?

Det är fortfarande ingen som vet, precis hur jag mådde över att vara hela stadens offer. Alla pratade, de flesta viste vem jag var (utan att jag viste vem över helften var) men även dom som inte viste pratade. Fortfarande pratar dom, men inte lika mycket. Man tycker kanske att det inte skulle vara så svårt, men att i flera år inte kunna gå nånstans utan att veta att alla hatar en, att direkt när du går förbi slänger någon ut ett ord som ”hora” eller liknande.

Men åren gick. Efter högstadiet valde jag en skola utanför staden, men fortfarande bor jag kvar här. Men jag var ju inte ända som bytte skolans stad, så ryktena spred sig även till Åbo. Jag hade gått i den nya skolan bara några veckor och så ringde mina klassvänner och skälde ut mig som hora och att jag skulle ha knullat alla pojkar i staden jag bor. Detta var inte ens nära på sant.

Det jag heller inte förstår, jag hade vänner som påriktigt var värre än jag med deras ”horbetende” (menar inte att nån av dem skulle varit det men, du kanske förstår?) Iallafall, så dessa har inte fått ett ont ord mot sig ännu, inte nånting, den ända som drabbats är jag, och jag kommer aldrig förstå detta, vad har jag gjort fel? Vad gjorde jag fel? Jag pratade inte ens med nån av mina ”haters”, jag var allt för feg för att ens våga se på nån. Det ända jag gjorde var att jag gick omkring och försökte le och se glad ut för att få alla att lämna mig ifred.

Men, vad kunde jag göra? Jag ångrar hela mitt högstadie liv. Jag ångrar allt jag gjort, jag ångrar alla jag haft sex med (okej, absolut inte att jag haft med min pojkvän men de där i tidigare år). Jag ångrar alla jag kramat. För tydligen är allt detta förbjudet. Problemet är också, att jag egentligen inte har velat ha sex med helften av dom jag haft med, men det vet ju ingen, och vem fan skulle bry sig. Det är mitt eget fel, jag kunde inte säga nej, jag var allt för feg när jag var yngre.

Men jag klarade mig. Jag tog mig igenom det där. Men för lite på ett år sedan sa min hjärna total stopp. Jag hatade mitt liv, jag hatade mig själv, jag ville inget annat än dö. Folk runt mig sa åt mig att jag borde dö. Att jag borde dränka mig själv och bara försvinna. Klart att jag inte ville stanna kvar mer. Ingen förstod mig, ingen viste, ingen tog mig på alvar. Så varför skulle nån ha saknat mig?

Men så kom den här ena pojken in i mitt liv. Jag minns så starkt den kvällen då mitt liv fick en mening igen. Då nån lyssnade även om jag inte hade nåt att säga, då den här ena mänskan sa att han förstod, då han lät mig gråta i hans famn. Jag började spendera dagar och kvällar med den här personen. Tillochmed när vi skulle ha sex första gången började jag gråta. Det var dagen han lärde mig att jag måste säga nej. Inte för att jag inte skulle ha velat den gången, men jag var rädd. Jag var livrädd. Jag var livrädd för att bli lämnad ensam igen. Jag mådde dåligt, dåligt för att minnen på allt gammalt kom tillbaka.
(Det är fortfarande ingen som förstått när jag säger att jag inte ville den där ena gången, ingen tror mig, även om jag inte skrek på hjälp, även om jag bara viskade och önskade att nån annan kunde vakna och sätta stopp, jag ville inte, men jag vågade inte sätta min kropp emot. Jag var tvungen att tvinga mig själv, som flera gånger förr. Men ingen vet, ingen förstår, och det är onödigt. Ingen behöver veta. Ingen skulle ändå bry sig, det är gammalt ren, jag vet hur världen fungerar, det som är gammalt är inget att bry sig om. Det som är gammalt kan du inte må dåligt av, även om du gör.)
Iallafall, denna gång, sa denna pojke till mig att det är lungt, vi behöver inte. Och efter det, fick jag respekt för en pojke igen och det trodde jag aldrig att jag skulle få igen. Men jag började må bättre, inte helt bra, men tillräckligt. Jag fick världens underbaraste pojkvän, jag hade mina vänner, ingen behövde veta så länge jag mådde bra.

Men i vintras kom nog tiden då jag mådde som sämst. Ingen vet ännu hur allt ligger till, hur jag mådde, vad jag var beredd för, vad som hände.
I Januari åkte min pojkvän iväg på 2 månaders jobb. Några dagar efter det tog jag graviditets test som visade positivt. Redan detta var tillräckligt för mig. När min pojkvän sedan tänkte lämna mig, viste jag att detta var slutet för mig. Nu orkade jag inte med mer, jag skulle gå under om nåt till hände. Jag kunde inte mer. Jag ville bara lämna världen och livet. Jag bara grät och grät tills jag hade sjukt i hela kroppen och inte kunde röra mig mer. Jag var förstörd. Och hade ingen att prata med, ingen ingen ingen som viste vad jag gick igenom för det fanns ingen som brydde sig. Men han lämnade mig inte, och det är jag så tacksam för. Men sen hände det igen, en vecka efter. Natten innan min abort tog en vän livet av sig. Jag var så förstörd att jag inte ens kunde gråta. Jag klarade inte av att gå på minnesstunden, för värkarna jag hade pga aborten är obeskrivliga. Först 2 nätter efter klarade jag av att verkligen visa mina känslor. Jag skrek mina lungor hesa, jag grät för 2 år framåt. Allting var åt helvete igen. Men fortfarande ingen som viste. Ända som brydde sig fanns inte ens i samma land, ända jag viste att skulle bry sig om jag öppnade mig var på jobb och skulle komma hem först om 1 å halv månad. Jag höll på att dö inombords. Allt var ett helvete.

Jag kan fortfarande efter aborten tänka att jag är mamma till ett dött barn, även om jag vet att det var rätt, jag kunde inte göra nåt annat, det var rätt mot barnet, så känner jag mig fel, hemsk.

Men tiden gick, jag viste inte vad jag gjorde mer, tappade kontrollen över mitt liv. Hoppade av min praktik. Folk tycker fortfarande att jag är idiotisk. Men det är för att ingen vet. Jag gjorde det inte för att jag var lat. Jag mådde inte bra, jag mådde allt annat än bra. Men jag hade ingen att prata med när pojkvännen var för långt bort. Jag fick mediciner, men jag vågade inte börja ta dem till först. Men tvingade i mig dem tillslut.

Under tiden min pojkvän var borta satt jag helre hemma och rökte, hörde på sorlig musik och grät än att träffa nån annan. Och när han kom tillbaka ville jag bara vara med honom, och jag förstår att det gick honom på nerverna, för att jag saknade honom, jag hade behövt honom under den tiden han var borta. Jag hade gått igenom så jävla mycket under den tiden han var borta och jag ville bara få känna mig behövd och älskad och att nån brydde sig.

Men jag kom in på banan igen, hade fortfarande ingen ork, men jag kunde äntligen le igen, jag kunde känna glädje. Jag blev glad.
Men hade fortfarande ingen kontroll över mitt liv. Jag hoppade av skolan för 1 vecka sen. Vet inte vart jag är på väg. Vad jag skall göra. Jag har fortfarande ingen ork till att stiga upp på mornarna. Fortfarande ingen som vet hur jag mådde, hur allt ligger till, varför jag gör som jag gör.

Men saker har förändrats. Även om jag inte mår bra, även om jag saknar min pojkvän som igen är ute på jobb 2 månader, så kan jag le. Jag kan vara glad.
& jag vet en sak. Jag är så fruktansvärt glad över att jag inte tog livet av mig, att jag inte gjort det nån av de gånger jag velat. För jag har nu förstått, jag skulle aldrig nånsin kunna göra så mot min pojkvän. Aldrig mot min familj. Eller mina vänner. Jag skulle aldrig kunna lämna dem. För still, hur mycket folk det än finns som fortfarande vill trycka ner på en, som vill att man ska må dåligt, så kan jag inte låta dem vinna. Pojkvännen, familjen och vännerna betyder så jävla mycket mera än alla idioter som finns där ute i världen, och jag skulle aldrig kunna välja bort dem mot nånting annat här i världen.

Och jag är så glad, så glad för att jag träffade denna pojk som gav mitt liv betydelse, som betyder mest för mig och som jag seriöst inte skulle byta ut mot nåt annat i världen. Jag skulle aldrig ha klarat mig så här långt utan honom.

Jag vet jag är sjukt dålig på att förklara vad jag känner och sånt som jag gått igenom, men detta var ett försök. Kände att jag ville dela med mig detta eftersom jag vet att du mist din dotter för att hon gjorde samma sak som jag ville, men jag är säker på att hon skulle vela finnas där med dig just nu!

Kommentar från Monka
12 juni, 2012 kl 12 juni 2012 (14:38)

När jag mådde som sämst fick jag frågan av en vän, som arbetar inom psykiatrin: Vill du inte leva, eller är det så att du inte vill leva ”så här”. För mig blev det det som gjorde att jag valde att stanna kvar. Jag kunde tänka mig att leva, men jag vill inte leva så som jag hade det. Många många vakna nätter, många tysta bad i ett kolsvart badrum. Och så till sist den riktiga sparken, då en annan vän som förlorat sin dotter bara 4 år gammal… Han fick höra mig säga att ibland önskade jag gå ut i vattnet och aldrig sluta gå… Och han förklarade argt/bestämt/självklart att jag hade ingen rätt att välja så, när andra som hade hela livet för sig bara togs ifrån det. Det blev den slutgiltiga puffen i rätt riktning efter många års dåligt mående och där jag tyckte att alla borde ha det bättre om inte jag fanns.

Idag är jag så glad att jag lever, jag älskar livet även om det är tufft emellanåt. Jag vill aldrig sluta leva och jag har en enormt stark förvissning inom mig att jag aldrig kommer hamna i det nattsvarta igen. 15 år med återkommande svarta perioder, några med medicinsk behandling och nu är jag äntligen frisk och fri sedan 3 år<3

Kommentar från Sandra
23 juli, 2012 kl 23 juli 2012 (16:03)

När jag var i 14-års åldern började min depression. Den stora pressen i skolan blev för mycket för mig. Det började med att jag tyckte att det blev för mycket i skolan och att jag kände mig tvungen att va bäst i allt. Många tyckte att jag var så duktig i skolan, och självklart ville jag fortsätta vara den duktiga tjejen. Men det blev för mycket. Tillslut började jag tycka att jag var ful, tjock (jag vägde ca 45-47 kg), att jag inte dög till något osv. Det hela gick bara längre och ingen hjälp fanns att få. Många av mina vänner såg att jag mådde dåligt, men ingen gjorde något – istället lämnade de mig ensam i skolan för att de hittade killar att bry sig om istället. Detta gjorde det bara värre. Jag längtade ju också efter kärleken! Jag ville inte leva längre. Jag funderade på vilket sätt som gick snabbast att ta sitt liv och det minst plågsamma. Men något inom mig sa att jag inte kunde göra det för min familjs skull. Jag har även en tro på Jesus och den fick mig att kämpa vidare och tro att det skulle bli bra igen. Efter 2 år var jag fri – utan hjälp.

Jag vill uppmuntra dom som mår dåligt eller känner någon som mår dåligt att söka hjälp, ha någon som de kan prata ut med. Detta ångrar jag att jag inte hade. Jag fick aldrig bearbeta detta och ”gå vidare”. Jag har bara förträngt denna period och ibland kommer ensamhetskänslorna tillbaka. Det finns perioder då jag bara gråter, men jag kämpar vidare ändå. Det blir trots allt solsken efter regn.
Nu är jag glad att jag lever och har en underbar pojkvän som stöttar mig i allt.
Ta vara på livet, och kämpa fast det kan vara tungt!
Gör sådant som du gillar och mår bra av, och lyssna aldrig på nedstämd musik om du mår dåligt – det blir bara sämre.
Min lillebror har hamnat i depression och är självmordsbenägen, och jag ser saker i han som fanns hos mig. Kom ihåg att finnas där, prata, lyssna och visa att du finns för personen som mår dåligt. Berätta för personen hur mycket han/hon betyder för dig!
/ Sandra

Kommentar från Izabelle – STAY STRONG!
22 augusti, 2012 kl 22 augusti 2012 (18:22)

Jag vill bara säga till alla: DET BLIR BÄTTRE! Vill bara krama om alla där ute och få dem att förstå att DET BLIR BÄTTRE. Gör inget dumt, lyckan kommer.
Jag vill inte berätta något om ”min svåra tid”, bara förklara att det blir bättre och att man ska tro på sig själv!

Kommentar från Maria
25 oktober, 2012 kl 25 oktober 2012 (16:46)

Det är uppenbart att det finns många orsaker till att man mår dåligt. För vissa kan det vara väldigt specifika händelser, för andra stress och press under längre tid och för ytterligare andra kan det vara medfött (och kanske utlöst av andra faktorer). Jag tillhör nog den sista kategorin. Jag har haft ångest sedan jag var barn, utan nga som helst jobbiga förhållanden under min uppväxt. Under perioder av hårt arbete har jag tom fått psykoser. Ingen terpi i världen har kunnat hjälpa mig med detta. Jag blev bra först när jag fick medicin. Anledningen till att jag skriver här är att jag vill berätta att det finns vissa sjukdomar där terapi INTE hjälper, där mindfulness kan göra dig ännu sjukare. Jag tycker att alla ska prova naturligtvis, men har man en psykossjuksom som jag, med väldigt mycket ångest, så är kanske medicin den enda utvägen. Långt från alla blir friska med medicin, men det är inte en anledning för alla att säga nej. Det gjorde jag, men blev bara sjukare och sjukare. Hjärnan brädes ut mer och mer och det blev en snabbt nedåtgående spiral. Tills jag fick nåt som stabiliserade mig och gjorde att jag kunde tänka klart, utan psykoser. Alla läkare är inte klåpare, men man måste få en RIKTIG psykiater.

Kommentar från Maria
25 oktober, 2012 kl 25 oktober 2012 (16:53)

Tillägg till inlägget ovan:
Såklart kan terapi vara jättebra när man är så pass stabil så att man är mottaglig för den. Man kan ju t ex lära sig hur man ska ta itu med vardagen så att man kan undvika situationer som utlöser ångest, depression och psykoser.

Kommentar från Michelle
11 november, 2012 kl 11 november 2012 (14:28)

Hej Ludmilla!
Hoppas att allt är bra med dig och alla er andra som ser detta!
Jag har precis öppnat en hemsida där jag delar med mig av mina egna erfarenheter men framförallt där jag kämpar för ett projekt i syfte för att förebygga självmord och självmordsförsök! Ta gärna del av denna, sprid och sponsra så vi tillsammans kan förebygga då bl.a. staten tyvärr inte valt att satsa så mycket pengar på detta, får vi göra det själv. FÖR SJÄLVMORD GÅR ATT FÖREBYGGA! Många bäckar små!
Stor kram! Michelle (http://www.hjalpitid.com)

Kommentar från Jonna
23 december, 2012 kl 23 december 2012 (0:29)

Oavsett hur hård livets väg är så kan det alltid bli bättre.. Jag överlevde ett självmordsförsök

Kommentar från Helene
13 december, 2013 kl 13 december 2013 (11:14)

Jag håller med Izabelle om att ”det blir bättre”. Det som inte dödar härdar. Men är man känslig och sårbar kan det vara ett helvete ändå emellanåt. Jag hade en känslomässigt torftig uppväxt. Mina föräldrar var ointresserade av mig och jag växte upp på krav, hot och förlöjliganden. De hade velat ha ett annat sorts barn, helt enkelt och var öppet missnöjda med mig och bestraffade mig för mina naturliga beteenden, som att jag som liten blev rädd eller ledsen. Då blev jag hånad och utstött, ibland inlåst och stod jag på mig och blev arg så fick jag stryk. Jag fick tidigt lära mig av mina föräldrar att jag inte dög som jag var. Under mina första år fanns det dock andra i mitt liv som uppskattade mig och det är nog det som jag kunnat leva på under svåraste åren. Jag är seg och stark på samma gång som jag är känslig och sårbar. Jag har fått det mesta jag drömde om som barn: en egen familj och ett mysigt hem. Jobbet är jag inte så nöjd med (jag trivs inte så bra), men jag kan försörja mig. Det svåraste för mig att hantera är händelser som ”skakar om mig” och väcker starka känslor, mest när jag blir rädd eller ledsen. Då väcks det svarta hålet från tidig barndom upp. Hur jag blev straffad för dessa känslor och bortstött pga dem. Då tappar jag fotfästet och det känns om tiden stannar och jag dör inifrån. Jag vet att det går över, men det är svåruthärdligt medan det pågår. Jag mår fysiskt dåligt och kan t ex inte jobba. Jag upplever jobbet som det största problemet för närvarande, eftersom cheferna och en del kollegor är så oempatiska. Man ska vara stark, kall och omänsklig, som mina föräldrar tyckte man skulle vara. Det är bara pengar och karriär som räknas. Jag tycker förresten att julkalendern om Hedenhös är så fin. Inte vet jag om folk brydde sig mer om varandra på stenåldern, men jag skulle önska att vi människor brydde sig mer om varandra och mindre om yttre framgång, karriär och pengar.

Kommentar från Anna Karlsson
15 december, 2013 kl 15 december 2013 (16:26)

Jag började som vuxen att må dåligt psykiskt för att jag kände mig mobbad i skolan. Jag fick sämre självkänsla och självförtroende av detta. Dessutom var det stressigt och tufft på min undersköterskeutbildning. Men jag tyckte att utbildningen ändå var riktigt intressant och väldigt lärorik. Jag började också känna mig rastlös. Men jag fick också ångest. Fast då visste jag inte att det var ångest. Det kändes som en klump i bröstet. Det är det som är ångest oftast för mig. Jag började för första gången våren 2010 söka hjälp hos en psykolog inom primärvården. Men det tog länge innan jag sökte hjälp. Men som tur är var det flera som tyckte att jag skulle söka hjälp. Men det satt långt inne att inse det själv. Jag hade ju aldrig sökt professionell hjälp för just psykiska besvär. Jag hade aldrig mått så dåligt förut. Jag gick hos psykolog en kortare tid. Men när jag fick självmordstankar och berättade klart och tydligt om detta för min psykolog så fick jag direkt remiss till en psykiatrisk öpppenvårdsmottagning. En stor eloge till min psykolog som verkligen tog detta på allvar och skickade mig in till en specialist inom psykiatrin. Min psykolog var också tydlig med att hon inte jobbade med just människor som hade självmordstankar. Det visade sig direkt att det var bra att jag gick en remiss in till öppenvårdspsyk. Jag fick träffa en kanonbra behandlare inom psykiatrin. Personkemin mellan mig och behandlaren stämde bra från allra första början. I början skämdes jag över att gå dit och det gjorde jag även till min tidigare psykolog. Men vände mig ganska så snabbt. Insåg också att det är många människor som söker hjälp. Det var skönt att inte känna sig så ensam. Jag fick också till slut träffa en jättebra psykiater (en läkare som är specialist på psykiatri). Det är jag jättetacksam för. Jag har lärt mig otroligt mycket av min psykiater och min behandlare. Både som medmänniska. Men också för att bli en bättre undersköterska. Samtidigt som jag hade det kämpigt psykiskt så träffade jag vänner som också mådde dåligt. Jag fick då komma i kontakt med andras självmordstankar och självskadebeteende osv. Det är inte helt lätt att hjälpa och stötta andra som medmänniska när man själv inte mår bra. Men jag klarade det rätt så bra. jag lärde mig mycket på det. fast att jag också blev sämre själv imellanåt. Men jag ångrar inte att jag fått möta rätt många människor privat som också mått dåligt. som oftast mått sämre än vad jag gjort. det har känts så i alla fall. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag just skulle komma i kontakt med detta viktiga ämne som psykisk ohälsa och att också må bra. Men utan alla dessa viktiga erfarenheter så har jag lärt mig så mycket både av andra och om mig själv. Jag brinner för sjukvården såväl den somatiska som den psykiatriska. Men det är inom den somatiska sjukvården som jag har mest erfarenheter. Men somatiska sjukdomar gör att det också påverkar psyket. Så visst har jag kommit i kontakt med människor som jag vårdat som haft det jobbigt med både det fysiska och psykiska. tack vare alla fina möten med människor så har jag fått mer empati, intresse för andra människor. Jag har läst mycket böcker om psykiatrin och en längre tid även följt Ludmillas fina blogg. Tack för att du Ludmilla delar med dig av dina erfarenheter och kunskaper! Tack vare dig så kämpar jag på! Du har lärt mig hur hemskt det är att mista en nära anhörig. Du har fått mig att inse att det inte löser ett problem eller att utvägen är att ta sitt eget liv. Eftersom det får sådana stora enorma efterverkningar på såväl anhöriga, vänner, släkt som sjukvårdspersonal, poliser osv. Du har verkligen bevisat hur mycket en människa kan klara av! Du har visat dig både stark och sårbar. och det är det som är så fint Ludmilla! Jag har verkligen påverkats av din fina blogg. Det går liksom rakt in i hjärtat på en. Det du skriver och det du berättar om. Det är det som är så bra. Att du har förmågan att beröra andra. Jag har varit inlagd två gånger på en psykiatrisk avdelning. Båda gångerna under en kortare tid. Men varje gång har jag insett fort att mitt mål är tydligt. Att jag ska inte bli inlagd en längre tid. Jag har hittat drivkraften ut från sjukhuset. Kämparglöden har snabbt infunnit sig. Vägen och målet till att göra mina fritidsaktiviteter. Men också till att få komma ut på arbetsmarknaden! Få en meningsfull sysselsättning och ett framtida jobb. Jag har en enorm inre drivkraft. Jag är kunskapstörstig och vet vad jag vill. Mitt mål är att någon gång komma tillbaka till sjukvården och jobba där! Jag har med åren haft snabba humörsvängningar och medicineras med antidepressiva mediciner. Men har varje år utvecklats och mått allt bättre och bättre psykiskt. Jag har behövt många besök inom psykiatrin. Men de sista åren så har jag inte mått lika dåligt. Jag har blivit mer självständig. Jag har inte haft lika snabba humörsvängningar. Har vänt mer från att tänka negativt till att tänka positivt. Allt som varit jobbigt de senaste åren har jag nu vänt till det positiva. Sett som en mening. Jag har nyligen mist min morfar. Det är jobbigt.Men jag försöker att vända sorgen till en lärorik livserfarenhet. Det är en bra erfarenhet att ha med sig i bagaget om man ska jobba med andra människor. Man lär sig också att förstå sig själv bättre. Ibland har jag några gånger drabbats av panikångest. Vilket är obehagligt. Första gången trodde jag att jag hade blivit sjuk fysiskt. Eller att jag skulle dö. Min panikångest kändes som jag skulle ha svårt att andras. Kunde inte prata. Det kom lika fort som det försvann. Så det rör sig bara om en kort tid. Jag har självmordstankar och självskadetankar ibland. Men inte alls lika ofta som förut. Jag har aldrig varken skadat mig själv eller gjort något självmordsförsök. Inte heller har något missbruk funnits med. Det är jag glad och tacksam över. Jag har också mött både bra och mindre bra vårdpersonal inom psykiatrin. Men mestadels bra personal! Det är jag glad för. När jag mött mindre bra personal så har det också givit mig erfarenheter som jag kan bära med mig på vägen. Erfarenheter som jag ska tänka på som jag inte ska göra som undersköterska. Jag har tidigare jobbat inom sjukvården. Inom handikappomsorgen och inom äldreomsorgen. Intressant och lärorikt. Jag vet också att anhöriga och andra människor påverkas av psykisk ohälsa. Det är också en ”anhörigsjukdom” kan man nog säga. Jag ser ljusare på livet nu än tidigare! Livet är värt att leva. Även när det är kämpigt. Jag vill skriva: att även när livet känns som jobbigast så kommer det alltid bli bättre. Men det kan ta sin tid. Det viktigaste är att försöka att inte tappa hoppet. Fast jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag tycker att det är viktigt att söka professionell hjälp om man inte klarar att ta sig igenom det som är så jobbigt på egen hand eller med hjälp och stöd från andra runt omkring. Det är en styrka att söka hjälp. Inte en svaghet. Med vänliga hälsningar Anna

Kommentar från Anna Karlsson
15 december, 2013 kl 15 december 2013 (18:02)

Glömde skriva i mitt inlägg att tillsammans kan vi som har erfarenheter av psykisk ohälsa göra skillnad! Tillsammans är vi starka! Tycker att det är självklart att prata om psykisk ohälsa lika mycket som fysisk ohälsa. För att sprida kunskaper, minska tabun. Det vi inte pratar om är vi ofta osäkra och rädda för. Men om vi talar om det, lyssnar på varandra osv så får vi ännu mer kunskaper. Jag är inte rädd för att ställa svåra frågor till en människa som inte mår bra psykiskt. Frågor som tex hur mår du? Har du självmordstankar osv. Jag har lärt mig att man alltid ska ta på allvar att en människa inte mår bra. Tack vare dig Ludmilla så förstår man att det är så viktigt som vårdpersonal att lyssna och ta till sig det föräldrarna berättar om sina barn hur dom mår. Din sida är fantastisk! Varma kramar Anna

Kommentar från Cicci
30 april, 2014 kl 30 april 2014 (9:05)

Hej, Detta är första gången i mitt liv jag skriver på en bloggg. Jag ha gått ner mig lite efter att ha förlorat jobbet under min mammaledighet. Under denna period har jag mått sämre och sämre tänk väldigt mycket negativa tankar om mig själv och jag är rädd för att anta nya utmaningar av rädsla att misslyckas. Jag arbetade som platschef hade mycket kontakter älskade mitt arbete och är normalt en glad person. Så jag bad via Bcv att få gå till en psykolog. Det besöket var ett av de hemskaste jag upplevt. ( det var igår) . När jag var tonåring försökte jag ta mitt liv och fick ligga inlagd ett litet tag 15 år sedan. Efter det vände livet och jag har varit en väldigt lycklig människa under lång tid. Jag har haft svacko men arbetat med mig själv och därför ville jag nu gå till någon som kan hjälpa mig se livet mer positivt. Hon pratade i en timma om att jag har höga krav, dålig självkänsla och använde uttryck som ” du har ju dålig självkänsla och då har man också perfektionistiska drag” ” och du är en skör människa” jag vet redan mina svaga sidor de har jag ältat länge. Hon bröt ned mig totalt. Jag har träffat psykologer tidigare aldrig har de uttryckt sig så. Naturligtvis är jag känslig nu när jag inte är bra och ser kanske lättare det negativa hon säger. Men de ska man väl ta i beaktande som psykolog? Jag kände mig angripen. Jagblev arg ( sa inte snälla saker) bröt ihop grät och vägrade röra på mig. Min sambo fick hämta mig. Jag går aldrig dit igen. Nu är jag här på botten och vet inte hur jag ska gå vidare. Skäms gör jag att jag berättade saker för henne bara mina närmaste vet bl.a. Om min tonårstid. Jag trodde hon hade ett syfte med att bryta ned mig, men när vi var klara ficka jag be om en ny tid. Jag sa du kan ju inte lämna mig så här som en våt fläck! Jag kommer inte gå på den tiden. Jag skäms att jag gick dit. Jag får försöka hitta tillbaka själv och inte sätta min tilltro till andra./Cicci

Kommentar från Maria
2 augusti, 2014 kl 2 augusti 2014 (13:33)

Jag vet inte vad jag ska säga, annat än att jag vet hur många av er därute mår. Jag har mått likadant själv. Jag har fått hjälp och är så tacksam över det. Det enda rådet jag kan komma med är att sträcka ut en hand till någon som potentiellt kan hjälpa er, så kommer de att ta den. Tala tydligt, det räcker inte med att säga att du mår dåligt. Det är så lätt att misstolka. Säg att du vill dö, att du vill ha hjälp! Jag önskar att jag hade yttrat de här orden själv när jag var 15 år gammal istället för att gå i 12 år till och må skit. Jag gjorde det till slut, jag vågade erkänna. Jag är så tacksam för det idag! Det är inget pinsamt, du är inte mindre värd, du är vacker och värd att älska, varje dag, resten av ditt liv. Du måste bara få hjälp att förstå det! Att må psykiskt dåligt är inte något som man själv drar på sig, precis som en förkylning. Det är aldrig ditt eget fel! Och därför är det ingenting du ska skämmas för.

Kommentar från Meli
16 maj, 2015 kl 16 maj 2015 (13:12)

Jag vet inte riktigt hur det började, men det började när jag var 17 år.

Jag har alltid varit en ambitiös elev. Jag var duktig i skolan, hade bra betyg och hade kompisar.
Under skoltiden förlorade jag mycket kompisar pga ett internt gräl inom tjejgänget. Jag personligen var inte inblandad, men jag förlorade vänner pga att jag inte tog någons parti. De slutade heja på mig i skolan och jag blev utfryst. Hemma var det inte så superbra, då det var mycket gräl och jag funderade mycket över min barndom där jag blivit slagen som liten så fort jag inte skötte mig. Mina betyg dalade. Någonstans där började jag bli deprimerad, hade självmordstankar och rispade mig själv med nålar och brännässlor. Jag gick hos psykolog och vändpunkten kom när jag bestämde mig för att lägga av självskadebeteendet.

Sedan blev jag frisk och fick inte min andra depression förrän i 22 års ålder. Då hade jag tagit dubbelexamen, men fick inga jobb, var långtidsarbetslös, min mormor fick cancer och min dåvarande pojkvän som jag var förlovade med dumpade mig på ett tåg.
Jag hade en dröm om att starta eget, men blev näthatad, mobbad och huggen i ryggen av jämnåriga kompisar så det projektet lades ner.

Jag fick främst antidepressiva och fick ta kontakt med en kurator på egen hand. Självmordsbenägen var jag inte, men det gjorde ont att leva.
Nu är jag på bättringsvägen och kommit fram till följande saker som gjorde att jag mådde så dåligt:

– Duktig flicka-syndromet. Det drabbar många som är ambitiösa, främst unga intelligenta tjejer med ambitioner. Du vill vara folk till lags och göra ett bra jobb på skolan eller jobbet. När du sedan inte klarar av att leva upp till förväntningarna så mår du så dåligt. Ofta är det prestationsbaserad självkänsla. Du tror inte att du duger om du inte presterar.

– Att jag försökte skjuta undan obekväma känslor.
Jag ville inte besvära folk, eftersom en del blev irriterade när jag blev ledsen för ”småsaker” Detta gjorde att när jag mådde dåligt så grät jag inte eller så viftade jag bort det. Då blev alla destruktiva känslor en depression istället.

– Barndomen. Man kanske har upplevt något traumatiskt. I mitt fall blev jag straffad när jag inte skötte mig.

– Svek och livskriser ifrån nära, kära och bekanta.
Det säger sig självt. Det är svårt när man har blivit sviken av en kompis, familjemedlem, kollega eller partner.

– Bristande strategier för att hantera livskriser och motgångar.
Idag ser folk ner på dig om du är arbetslös, inte klarat skolan eller inte lyckats anpassa dig till samhällets normer. Vi borde lära oss att behandla alla med respekt och stötta när livet är svårt.

Ni som läser detta, hoppas det är till en hjälp. Både för er som är unga och till er anhöriga. Det är inte lätt att förstå mekanismerna i en ung människa, men jag hoppas det kan vara till hjälp 🙂

Kommentar från Meli
16 maj, 2015 kl 16 maj 2015 (13:15)

P.S Jag är numera 25 år 🙂

Skriv någonting