Ludmillas Blogg

Kommentar från Rosen
24 september, 2009 kl 24 september 2009 (11:17)

Jag har levt me anorexia i flera år jag kräks även upp det lilla jag äter. Jag är 36år och fick kontakt me en person som jag först bloggade med,sen fick hon min mail adress. Allt gick bra till en början och vi pratade om mina problem. Sen kom en dag då jag sa att jag ville ta livet av mig,och då blev hon arg och slutade att skriva till mig! Känns bara som om ingen vill lyssna,känner mig så ensam!

Kommentar från skruttan
24 september, 2009 kl 24 september 2009 (15:22)

Rosen: jag har nyligen själv förstått att det är en vanlig reaktion bland de som är nära en självmordbenägen. Min syster är tex fly förbannad på mig av anledningar, som jag har börjat inse kanske inte är så långsökta ändå…

Kommentar från Anna
28 september, 2009 kl 28 september 2009 (15:57)

rosen; förstår det känns extra svårt när hon tar avstånd ifrån dig när du behöver stödet som allra allra mest! tycker det är strong gjort av dig att ha vågat öppna dig för henne. Det kan vara så att din väninna inte orkar hantera detta svåra. det är väldigt svårt att som ”vanlig människa” veta vad man ska säga o göra. De allra flesta människor känner nog att dom inte ensam kan hantera såna svåra saker! Det blir liksom för mycket att ta som vän. De flesta har många egna problem o mycket omkring sig i dag som gör att orken inte räcker till. Det kan vara en förklaring. Det är en nästan att begära för mycket att ens vänner ska förstå o kunna hantera det rätt. För att skydda dig själv för att bli sårad o öppna dig för mycket är mitt råd att du söker stöd hos någon som i sin profession kan hjälpa dig att nysta ut dessa känslor. Tror du har mycket att vinna på det! fundera över det! att låta vänner vara just vänner o finnas där vid ens sida genom livet, genom glatt o tråkigt, är så himla mycket värt – men att önska att vänner även ska fungera som stödpersoner tror jag är för mycket begärt! Lycka till o sköt om dig!

Kommentar från Kit
29 september, 2009 kl 29 september 2009 (21:38)

Man får alltid höra att man är så självisk om man vill begå självmord, men jag har aldrig bett om att födas, jag har aldrig velat leva. Jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin har velat leva. Är det inte precis lika själviskt (om inte ännu mer) att kräva att någon ska genomlida ett helvete som inte går att uttrycka i ord, bara för att man själv tycker att de ska finnas någonstans där i ens eget liv?

Det är min åsikt. Har för övrigt misslyckats med att ta livet av mig vid tre tillfällen och skulle välja döden utan en sekunds tvekan om det fanns en garanti för att man faktiskt DOG också.

Kommentar från Ludmilla
30 september, 2009 kl 30 september 2009 (6:49)

Kit: Är man deprimerad ser man ju tillvaron väldigt negativt. Man pratar om den neg triaden: negativ självbild, negativ bild av sin omgivning, negativ bild av framtiden. Det blir ju ett perspektiv utifrån den situationen. Och så tänker man ofta att andra skulle ha det mycket bättre utan att man fanns. ”De blir ledsna ett tag, men sedan så skulle de glömma…” Men så är det ju inte. Man orsaker ett enormt lidande för väldigt många människor. Om man kombinerar det med att depressioner går att bota så verkar det som ett stort slöseri att man ska ta livet av sig…

Det finns hjälp att få. Tyvärr måste man ibland kämpa för att få rätt hjälp. Det viktigaste att tänka på när man tar hjälp är att man är ärlig. För om man inte berättar precis som det är så finns det ingen möjlighet för dem att hjälpa på rätt sätt.

Varm kram

Kommentar från mia
30 september, 2009 kl 30 september 2009 (16:05)

håller helt med Ludmilla om den negativa triaden. Och att man måste våga säga o berätta precis som man mår o känner sig för att kunna få rätt hjälp! Visst tror jag det är vanligt att man tänker precis just som du skriver, att man inte har bett om att födas o varför genomlida ett plågsamt liv.. men man kan ju vända lite på resonemanget oxå o tänka att när jag nu har fötts o väl är här så kan jag ju se till att ha det bra, att bygga upp ett bra liv såsom jag vill ha det.. Det där är väldigt existentiella funderingar som man kan vrida o vända på. Skulle vilja råda dig till att vända dig till nån som du kan prata med om just detta. För, om du verkligen skulle vilja ta ditt liv, så vet du nog oxå att det finns metoder som tragiskt nog är omdelbart dödande, men att du formulerar dina tankar här visar att du innerst inne verkar ha viljan till att leva. Styrkekram!

Kommentar från Anna
14 oktober, 2009 kl 14 oktober 2009 (22:17)

Vad gör man när ens 18-åring finner livet meningslöst att leva. När man erbjuder att söka hjälp o personen avvisar hjälpen man vill ge/söka?

Kommentar från Ludmilla
15 oktober, 2009 kl 15 oktober 2009 (8:44)

Anna: Om man mår riktigt dåligt tror man inte heller att hjälp går att få. Man har givit upp. Man får nog vara mer handlingskraftig och helt enkelt bestämma sig för att kontakta hjälp och rent fysiskt följa med personen i fråga. Om man anser att det är ett akut behov och personen vägrar skulle jag i första hand ringa psykakuten för rådfrågning och i sista hand ringa polisen för att få hjälp att få personen till akuten.

Kommentar från bara jag
15 oktober, 2009 kl 15 oktober 2009 (20:20)

hjälp vad du skriver bra! vill bara säga tack för att du orkar ta upp sånna här tnga saker och skriva om det! det hjälper mer än du tror… har själv levt med en deprission/ ångest i fem år och hamnar ibland i sånna stunder då jag inte ser nån annan utväg… människor som du kan få en att tänka andra tankar… tack…

Kommentar från Hellie
18 oktober, 2009 kl 18 oktober 2009 (9:30)

Hej, jag har två psykiska diagnoser.
Jag har haft med psykiatrin att göra från jag var 6 år jag är idag 21.
Jag har gjort för många självmordsförsök och självskadat väldigt mkt.
Nu är det så att jag har börjat må väldigt dåligt igen och funderar på att ta mitt liv igen.’
Min läkare ger mig igen hjälp och inga meds, så jag faller.
Jag går i DBT behandling och den har hjälp mig mkt..
Jag har pratat med min psykolog och olika läkare + min nu under en period om hur jag verkligen mår..jag vill ha hjälp innan det händer något.
Men det känns som att de inte lyssnar på mig, jag kan lika gärna prata med en vägg. Jag har vänt mig akut till psykjouren för att få hjälp, de tar inte mitt mående på allvarl och gav mig några tabletter..
Finns det någon hjälp jag kan få någonstans, för nu är jag så extremt trött på allting. Det känns som att jag måste försöka ta mitt liv för att människor i min omgivning ska förstå hur dåligt jag mår.
Jag har alltid fått höra att det är bättre att prata om saker istället för att agera, så det är de jag har gjort nu de senaste månaderna utan något resultat.
Snälla, kan du hjälpa mig på någon sätt? För jag vet inte vart jag ska vända mig för att bli trodd och få hjälp.
kram Hellie

Kommentar från Ludmilla
19 oktober, 2009 kl 19 oktober 2009 (8:57)

Hellie: Först vill jag säga att jag är väldigt glad över att höra att du får DBT. Har du ett självskadande beteende så är det ju det absolut bästa du kan få. Du bör då även ha en ”coach” eller kontaktperson som du får ringa när du har självmordstankar. Utnyttja det!
Du gör helt rätt i att berätta hur du mår. Jag tror säkert att de tar dig på största allvar!
Samtidigt ska du öva på de färdigheter du lärt dig i DBT.

Stor kram

Ludmilla

Kommentar från Isabella
24 oktober, 2009 kl 24 oktober 2009 (13:18)

Är 14 år och är sjukt less på mitt liv känns som ingen skulle bry sig om jag tog mitt liv och dom inte tar de på allvar eftersom jag bara är 14.
Men har självmordtankar varje dag och de känns som att min enda utväg är att ta mitt liv vad ska jag göra ????

Kommentar från orka
24 oktober, 2009 kl 24 oktober 2009 (16:55)

Isabella : jag är också 14 år, och har levt med självmordstankar dagligen i över ett år. Jag får ångestattacker och är deprimerad, och har även drabbats av overklighetskänslor ganska ofta… Jag kan inte säga att jag försår exakt hur du känner, men en liten liten del av mig kan faktiskt göra det. Förstå hur du känner. Jag har planerat min död; Hur, Var och När. Har mindre än ett år kvar att leva enligt den planen. Jag vet inte om jag kommer orka vänta, men en del av mig känner att jag måste det. Vänta, alltså. En del av mig vill bara göra slut på lidandet NU, men en annan del av mig har lite, lite hopp.

Men det räcker inte. För det där lilla hoppet täcker inte min dödslängtan. Om man väger fördelar och nackdelar mot varandra tynger min dödlängtan ner fördelarna med att leva nåt så brutalt.

Kommentar från Linda
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (13:34)

Har haft självmords tankar i snart 3 år och vill bara slippa detta helvete men är små rädd att självmordet kommer misslyckad

Något tips om hur man kan ta sitt liv och lyckas till 100% ????

Kommentar från Ludmilla Rosengren
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (19:18)

Linda: Du kan väl inte på fullt allvar be mig att tipsa dig om hur du ska ta ditt liv? Läs min blogg och se vilka otroliga efterverkningar det får för de som är kvar!! Sök hjälp och berätta om hur du känner det istället.

Kommentar från Kalle
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (8:20)

Hej: Jag har varit djupt deprimerad i två månader och har tidigare haft en liknanade perirod. Egentligen älskar jag livet och kan inte förstå varför det här drabbar mig. Har ett stort kontaktnär och massor av människor som älskar mig. Ändå har jag en otroligt negativ bild av mig själv och känner igen mig i den där triaden som Ludmilla beskriver.

Min flickvän och jag ska ha en son i slutet av året och det gör att situationen känns värre. Jag vill så himla gärna bli bra tills dess men det är svårt när jag hela tiden gräver ned mig själv varje morgon. Min flickvän får bära ett fruktansvärd börda just nu…

Jag vill inte ta livet av mig men ändå kommer den tanken upp i huvudet när jag mår som sämst. Det är förjävligt att vara deprimerad och jag känner med alla som har liknande tankar.

Jag har fått hjälp av psykiatriker och psykolog, det har blivit lite bättre men jag känner ingen livsgklädje….

Kommentar från Ludmilla
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (9:10)

Kalle: Jag har mailat dig privat.

Kommentar från Lisa
11 november, 2009 kl 11 november 2009 (16:53)

Din dotter var så oerhört söt och fin och jag önskar för allt i världen att du fick henne tillbaka. Jag vill inte leva längre, jag har förändrats så mycket under en tid när jag sovit och mått dåligt. Mitt ansikte är fruktansvärt smalt och jag ser mycket äldre ut än för ett år sen då jag gick in i den här krisen, kroppen är helt förändrad och jag har ingen kontroll på något längre. Jag hittar ingen utväg, för jag är fast i min kropp och mitt ansikte. Jag vill ingenting mer än att komma förbi det, men inser att det finns inget ”efter” om jag inte ska tycka om detta fula fula. Och det kommer jag inte att kunna.
Min enda utväg är att dö. Hade jag sluppit vara så ensam och ledsen vid tanken på att dö så hade jag gjort det direkt. KAnske att jag kan komma förbi det ensamma och ledsna och klara det ändå.

Kommentar från Vegotjej
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (17:59)

Jag har vart djupt deprimerad och har haft självmordstankar samt försökt ta mitt liv och självskadat mig. Kan säga att den hjälp jag fick var från en gammal vän som jag fann under den tiden. Jag mår idag mycket bättre jämfört med då. Men det är jag själv som har jobbat mig uppåt. Att psykvården gav eller kunde erbjuda mig någon hjälp anser jag inte alls! Den hjälp jag fick var, medicinering. Vilket gjorde att jag mådde ännu mer skit, (jag vet att de kan ta några veckor innan man mår bättre av en medicin, men det tog månader) jag gick in i mig själv totalt, ångesten blev 100 gånger värre, och det var som jag befann mig i ett dvala. Började självskada mig ännu mer, fick massa hallucinationer. Först när jag slutade med all medicin självmant förstod jag hur borta jag hade vart. De proppade mig mer allt mer medicin. Kände jag att jag inte tyckte medicinen hjälpte eller att den gjorde att jag blev sämre, så gav de mig annan eller ännu mer medicin. Med tanke på det jag hade vart med om, så var inte medicin någon lösning på mina problem. Kan också säga att under den tiden jag hade kontakt med psykvården i den staden jag bodde, så fick jag nya läkare om och om igen. Tror jag hade en 6-7 olika läkare under den korta tiden jag orkade med dem. De svarade inte heller när jag ringde (de hade telefon tid 1 gång i timmen två dagar i veckan, och de var alltid upptaget) och den sista läkaren jag träffade på psyket lovade mig att det var han som skulle ta hand om mitt fall hädanefter så att jag slapp träffa nya läkare hela tiden, har ju med tillit och hela den biten att göra. Inte vill jag sitta och dra upp min livs historia för främmande man efter man efter man. Den sista läkaren hörde tillslut inte av sig, fastän han lovat att hålla mig under uppsikt och kolla upp hur medicineringen fungerade. Att det finns hjälp att få, ja till viss del. För en del kanske det funkar. Men ta bara detta med psykologer, efter en viss ålder måste man själv betala. Och vem har råd med det? Jag hade behövt prata med någon idag om allt vad som hänt, men har inte råd.

En kompis som ville ta livet av sig tog vi till ”bup”. Hon sa att ”jag måste prata med någon, orkar inte längre leva och är rädd att jag kommer ta mitt liv. De dem gjorde? De satte upp henne på en väntelista till psykolog som skulle ta upp till ett år innan hon fick komma och prata med någon.

Det gör mig ledsen att se att din fina dotter inte orkade längre. Psykvården har stora brister och behöver ses över. Om någon hade vetat att din dotter mådde dåligt så hade hon säkert fått hjälp och stöd, speciellt när hon har en familj som bryr sig. Tyvärr har inte alla en familj eller nära som bryr sig om en.

Kommentar från Thomas
19 november, 2009 kl 19 november 2009 (14:27)

Jag kan knappast förstå vilken smärta det innebär att förlora sitt barn. Jag står själv och vacklar på kanten just nu men allt jag kan tänka om mina föräldrar och mina syskon är ”dom klarar sig ju bra i alla fall”. Kommer dom verkligen inte att komma över det? I slutändan bestämmer man själv över sin kropp, vill man att det ska ta slut så vill man, varför är det så fel?
Dock känner jag igen mig i beskrivningen av självmordstankar som positiva, jag får själv en skön känsla av frihet när jag tänker på att dö. Tomt och tyst, inga tankar mer, ingen plåga mer. Tyvärr (eller tack och lov?) kämpar något emot, hindrar mig och får mig att söka hjälp, kanske finns det en gnutta livsglädje även för mig? Det är så jobbigt att tänka så här hela tiden, så jobbigt..

Kommentar från Amanda
22 november, 2009 kl 22 november 2009 (22:49)

Min bästa kompis har nyss tagit livet av sig. Jag vet inte vad jag ska säga, jag saknar hnne fruktansvärt mycket och tankarna på att följa efter finns. Vad tycker du?
Jag är bara 14 år så det känns som om alla tror att jag kommer att glömma henne snart, typ växa ifrån sorgen. Men det kommer jag ju inte! Det är hemskt och jag et inte vad jag ska göra.

Kommentar från Ludmilla
23 november, 2009 kl 23 november 2009 (11:49)

Amanda: Så fruktansvärt jobbigt du har det. Smärtan att förlora någon på detta vis är ofattbart stor. Det är så mycket blandade känslor av skuld, ilska, saknad osv. Självklart ska du inte följa efter. Det hade väl inte hon velat?
Det tar tid att sörja. Låt det ta den tid det tar!

Varmaste kramar

/Ludmilla

Kommentar från svea
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (5:18)

jag tycker också att det ofta är svårt att upprätthålla motivationen till att leva. men så tänker jag att om det är svårtlösta problem så är det mer utvecklande. dåligt självförtroende är ett svårlöst problem och kanske vad jag ska göra av mig själv och våga göra det! för när jag står med kniven mot strupen eller repet runt halsen kommer jag på radikala alternativ till förbättring. typ att bo på nåt helt galet ställe, gärna tropiskt, eller bergigt och fattigt och hitta nåt jobb där och glömma alla rädslor och hinder. man kan ju alltid prova när man ändå inte har något att förlora. eller bestämma sig för att uppnå något som man tycker är coolt innan man får lov att dö. typ skriva en bok eller lyckas med något man alltid önskat sig. jag blir verkligen ledsen att läsa när unga människor med så mycket potential inte vill leva längre. fast jag var ju så själv .. men det vart mycket bättre när jag flyttade långt hemifrån min mamma. nu bor jag nära henne igen och mår väldigt dåligt. hur hamnade jag här igen??? men så är det en livslång kamp med ljusa stunder. samla på de fina stunderna

Kommentar från M
4 december, 2009 kl 4 december 2009 (23:29)

Har så jobbiga självmordstankar. Jag är rädd för vad jag ska göra, men självmord börja kännas som enda utvägen. Mår verkligen piss. Har varit i den sisten tidigare när jag var mindre försökte jag ta livet av mig, men lyckades inte. De senaste dagarna har jag fått hjärtklappningar som håller i hela tiden. Mitt huvud gör ont så att de känns som det ska sprängas. Och tankarna som finns i mitt huvud diskuterar varör jag ens tar tid till att leva när mitt liv är så meningslöst. Jag kan inte prata med mina föräldrar för de skulle bara bli besvikna nu när det varit bra så länge. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Kommentar från X
5 december, 2009 kl 5 december 2009 (23:08)

Med all respekt för din sorg efter din förlorade.
Vad har man för nytta av samtal när man snart blir utan levebröd och blir vräkt? När alla anser att man är en börda för att man inte kan ”jobba och göra rätt för sig”. Otroligt själviskt av människor omkring att kräva att man ska leva i missär för att de ska ha en släkting som de kan ställa krav på och klaga på. Att utgå ifrån att alla med självmordstankar är psykiskt sjuka och kan ”botas” med vård ser jag som väldigt gammalt tänk. Själv brukar jag tänka att om jag låter bli så djävlas jag lite med nuvarande regering som bortom all tvivel är mycket väl medveten om vad de driver de sjuka till och troligen ser det som en bra lösning.

Kommentar från M
23 december, 2009 kl 23 december 2009 (11:12)

Depression är förödande, för mig iallafall. har lidit i över 20 år av skiten nu, mitt liv är värdelöst. innan hade jag stor glädje av livet. jag ville leva i 200 år. depressionen förstörde allt för mig. jag vara bara 25 år. förgäves försöker jag finna glädje i mitt liv igen. men det har hänt för mycket. kan inte acceptera det som hänt. trodde jag kunde det men det går inte. det är för stort. det handlar om mitt liv. vet inte vad jag ska ta mig till snart. ser bara en utväg…en utväg som jag försökt undvika i alla år, jag förstår inte varför ?

Kommentar från Gabriella
10 januari, 2010 kl 10 januari 2010 (10:24)

Den här känslan av meningslöshet och hopplöshet är så skrämmande. Min psykiater tror att jag kanske har bipolär 2. Varje dag är en kamp och kan inte se hur det här någonsin ska ta slut. Har i o f s inte börjat medicinera mot bip 2 ännu. Är snart 33 år, singel och livet känns såååå meningslöst. Det känns som om mitt liv skulle kunna vara så bra men jag kan bara inte förmå mig att komma dit där livet känns meningsfullt. Det känns som om jag bara slösar mitt liv och att det är jag själv som förstör för mig med mina negativa tankar. Men vad 17 ska jag göra?! Har testat kpt, kbt och går nu i psykodynamisk terapi. Försöker att ta en dag i taget och leva här och nu. Hur länge ska jag behöva leva livet timme för timme??

Kommentar från Henrik
12 januari, 2010 kl 12 januari 2010 (20:38)

Jag har inte en anning om hur seriösa mina tankar är, men för första gången grät jag ikväll över mina helt patetiskt minimala problem… Jag har dragit på mig skulder och blivit av med mitt körkort, jag har börjat plugga till fritidsledare men klarar inte av studierna så nu är jag orolig över att jag kanske inte får gå kvar. jag är 24 år och har alldrig haft en flickvän. Jag är bara genom ledsen och har suttit mig igenom nätter och undrat varför jag inte kan sköta mitt liv, jag vågar inte prata med någon egentligen för jag är rädd för att ge en dålig bild av mig själv tror jag. Min stora syster är mamma till den vackraste lilla flickan på jorden och jag blir tillomed ledsen när jag tänker på hur kul jag har med lilla lovisa… Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till… Jag har en person i min klass som skär sig i armarna när hon mår dåligt, och jag har sagt att jag inte förstår hur man kan göra nått sånt… Själv tänker jag på att bara lämna jorden för att jag helt enkelt inte kan ta vara på mig själv jag är tillomed en hycklare… Jag har blivit tvungen att flytta hem till min pappa som är alkolist och dricker varje dag, min lilla syster som har autism får psykoser allt oftare, och det är svårt nog att se på henne när hon mår så dåligt… de är inte svält eller död i min omgivning, hur kan jag äns befinna mig här i de här tankarna?

Kommentar från Ludmilla
13 januari, 2010 kl 13 januari 2010 (20:13)

Henrik: Du ska inte ha dåligt samvete för att du känner som du gör. Du kan inte rå för det. Men det är viktigt att du söker hjälp. Använd dig av någon av ovanstående tips så snart som möjligt!

Kram

Ludmilla

Kommentar från f
14 januari, 2010 kl 14 januari 2010 (5:23)

Imponerad av folk som vågar be om hjälp, jag har aldrig gjort det, skulle aldrig våga nu heller. Jag vågar aldrig säga hur ja mår även om nån faktiskt seriöst frågar! Klarar inte av något alls. Och nu har jag förstört allt i min väg, så nu finns det ingen återvändo. Vill bara försvinna, orkar inte må såhär! Har gett upp nästan helt.

Kommentar från EvaMarie
20 januari, 2010 kl 20 januari 2010 (12:03)

Jag ramlade in på din blogg när jag satt här och läste om depressioner och behandling! Jag blir imponerad över att livet kan ändras så drastiskt vid en tragedi och att människor ändå överlever och går vidare och att du, som du skriver, vill hjälpa andra att inte ta sina liv. För varje person som du med din blogg kan hjälpa i rätt riktning så hjälper du ju även deras närmaste!!
Jag har ett trasigt liv bakom mig och ett oskrivet framför. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp från tre-års ålder och fram tills jag var 16. Flera, flera tillfällen och blandade grad av fysiska övergrepp. Det allra värsta är ändå inte vad som händer med våra kroppar när detta inträffar utan vad som händer med våra tankar och vår psykiska hälsa….. Jag är snart 38 år nu, jag har familj, två underbara barn, ett bra jobb och massor med vänner. Men jag lever också med mina tankar och mina minnen. Jag har, precis som jag kan läsa här i bloggen, känt många gånger att jag vill få ett slut på mitt lidande och att det är en tröstande tanke att tänka på utvägen med att ta sitt liv.
Om det inte går längre, om jag bryter ihop helt och hållet, om allt rasar, så kan jag avsluta allt. Jag tror, som du, att det är en fara med detta då det blir en sorts positiv känsla och att den återkommer allt oftare.
Jag har gått i terapi i perioder, både för att bearbeta gamla spöken men också för att se hur jag påverkas här och nu och vad jag kan göra för att få må så bra som möjligt resten av livet.
Jag har fått bra respons när jag har sökt hjälp men det är inte alltid som andra kan göra saker för oss heller…. det är mycket jobb att göra själv, med att tänka rätt, ta hand om sig själv rätt och att lära sig hitta saker som fyller på våra livsdepåer. Flummigt men sant. Jag har haft svarta perioder där mina barn endast har gett mig dåligt samvete då jag inte har kunnat glädjas över att ha fått dom. Jag har känt att mitt jobb har sugit all energi, samtidigt som vänner runt omkring går arbetslösa och tycker att man borde vara lycklig och tacksam. Det ger otroliga skuldkänslor och man skäms över sina tankar. Att jag nånstans längst inne tycker att det finns en förbrytare som rår för allt gör bara att sätter på mig världens största offerkofta och jag börjar må ännu sämre eftersom det är en svaghet för mig. Han ska inte få förstöra mer än han redan gjort och jag ska inte tycka synd om mig själv…. Nu vill jag bara avrunda med att uppmuntra alla att prata med någon om hur ni mår. Jag har en nära vän som jag älskar och som jag verkligen kan prata om självmordstankar med och jag tror att det är viktigt att vi har nån som vi kan öppna oss och där vi inte skäms över att vi mår dåligt!! Ibland behövs bara lite tid och att få höra andras sätt att se på saken för att vi ska få leva lite till!!!! Jag vill se mina barn växa upp och framför allt vill jag vara med när jag själv blir gammal, min ljusa framtid kommer för det borde väl finnas nån jämvikt i livet <3

Kommentar från mia
21 januari, 2010 kl 21 januari 2010 (16:53)

jag har vart hos både läkare o ringt till vårdcentralen mår sjukt dåligt trött på mig sj jag har vart hos läkare flera gåg och bett om hjälp jag har tydligt sagt att jag inte vill leva längre o om de inte hjälper mig så kastar jag mig framför tåget men d enda jag får e en fucking lapp där man ska ringa till ungavuxna där varje samtal kommer kosta mig 870 kr jag e student ska jag behöva sälja min pussy för o ha råd att snacka med en psykolog lr

Kommentar från CatarinaH
21 januari, 2010 kl 21 januari 2010 (21:41)

Mia; jag förstår din frustration! Du ska dock veta att det finns hjälp att få, folk som lyssnar o bryr sig – utan att det kostar skjortan! Vänd dig till öppenvårdspsykiatrin om du redan provat vårdcentralen o detta inte funkade! Psykiatrin har vana av den här sortens problem o om du ringer dit o berättar hur du mår så kommer du att få en tid – jag lovar! Pluggar du? då kan du söka studenthälsans mottagning på skolan, studentpräst, ungdomsmottagning om du är under 23… Ge inte upp! Det finns hjälp! Lycka till nu. Ger dig en kick därbak!

Kommentar från Malin
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (9:27)

Överallt står det att man kan få hjälp å att man ska ringa hit eller dit. Men vad gör man när man inte orkar ringa eller be någon om hjälp för det finns ingen hjälp att ge längre. För min del finns det bara en utväg å det är att ta mitt liv. Jag vet att mina anhöriga kommer att må jätte dåligt å min dotter kommer att må sämst. men jag vet oxå att efter ett tag kommer allt att bli bättre. Tiden kommer att läka alla sår å dom kommer att inse att livet utan mig är bättre. Bara jag som inte vågar ta mitt liv. Jag är för feg helt enkelt. Det är just det som är mitt problem jag är för feg. jag vågar inte säga det jag vill å jag vågar inte säga nej. Jag gör allt för alla , finns där för alla, lyssnar ställer upp hjälper till osv…Jag är oftast glad å fixar å donar med det mesta. Mitt barn å alla hennes vänner (11år-13år)är nästan alltid här för jag finns här å ser till att ungarna har det roligt mm… Jag pratar med mina grannar jag har egna vänner som jag ofta umgås med. jag tar hand om vårat hus hundar å alla hans vänner ja allt rullar på som en typisk vanlig familj…men jag spelar bara en roll..för egentligen så är jag meningslös. Det ända jag gör är att se till att alla andra mår bra…själv mår jag inte alls..jag mår ingenting..hur nu det går ihop…Jag är inte ledsen jag är inte arg jag är ingenting… Jag har bara insett att mina vänner å anhöriga behöver bara skaffa sig städhjälp så är jag ersatt… Min dotter har allt stöd hon kan få utan mig…min sambo blir nog arg först men sen inser han nog att detta var det bästa som jag kunna göra..(den dagen jag väl vågar)… Varför ska jag finns när allt jag gör bara är fel..allt jag säger ..säg på fel sätt eller med fel ord…jag är sjukskriven går hemma utvecklas inte … hänger inte med i senaste kariers modet… har inget att erbjuda min dotter när det gäller livs erfarenhet…för det ända jag kan är att städa plocka undan å dona…. jag är ingenting kan ingenting vet ingenting..det är svårt att medicinera nån som är ingenting…Det finns ingen hjälp att få för jag har insett att jag inte har något att ge..å det har jag nog aldrig haft… bara att hoppas att jag en dag slutar att vara så feg å tar mitt liv..för som det är nu så lär jag mitt barn helt fel saker..hon är inte dum ..hon fattar jag inte mår bra att någonting är fel på mig…hon ser igenom mig…å för att underlätta för henne så måste jag hitta mitt mod å ta mitt liv…som sagt var ska bar sluta fega ur så slipper alla min börda..En mindre för alla skattebetalare, en mindre i sjukskrivnings härvan, en mindre arbetslös att bråka om …se se redan här har finns det 3 bra anledningar att ta mitt liv… jag kom på en ska nu..jag inte ingenting jag är någonting jag är en börda för alla… nått för mig att fundera på idag..att var ingenting eller vara en börda vilket är bäst??
En 35 årig mamma med ett extremt sort fel i hjärnan

Kommentar från Ludmilla
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (9:45)

Malin,
Jag hör hur dåligt du mår. Jag ser också att du har en depression. Extremt negativ självbild. Du måste få hjälp. Du måste släppa fasaden och berätta hur du mår. Du har inget fel i hjärnan. Du är en helt vanlig människa som har en mycket vanlig, men farlig, sjukdom. Depression är livsfarligt om man inte får behandling, precis som min cancersort är. Men får man behandling så blir man frisk.

Om du skulle ta livet av dig kommer du att lämna sår för all framtid för väldigt många människor. Barnen får det värst. ”Var inte jag värd att leva för? Är jag så misslyckad att min mamma inte vill finnas där för mig?”.

Du kommer att bli en mycket stor börda för dina nära om du tar ditt liv. Tro mig. Man hämtar sig ALDRIG från att någon nära tar sitt liv. Man skuldbelägger sig resten av livet. Det spelar ingen roll vad du skulle skriva i ett avskedsbrev, man skuldbelägger sig hur som helst.

Malin: Ta inte ditt liv. Det finns behandling att få. Du är inte ”dum/sjuk i huvudet”. Det kommer att bli bättre. Du måste ta mod till dig att istället söka hjälp. Gå till närmaste psyk.akut och berätta att du har självmordstankar! Gör det redan idag!

Mina varmaste ombryende kramar

Ludmilla

Kommentar från Malin
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (10:15)

Jag vet att jag har en depression jag vet att jag mår dåligt jag vet att jag är extremt negativ. Mitt problem är att jag är sönder medicinerad .. har ätit för många tabeller i mitt liv å som det är nu så får jag bara en massa olika biverkningar av ångest och depressions tabletter…så som hjärtklappningar utslag andnöd å sendrag och magvärk..sen säger alla så snällt att ta det nu lugnt så ska du se att allt blir bättre…det är just för min dotter som jag vill ta mitt liv..för jag vill inte att hon ska växa upp med uppfattningen om att ett liv är meningslöst å betydelselöst..jag kan inte ge henne rätt uppfattning om livet för min är så skev… jag håller på att skriva en bok till min dotter om vad hon ska tänka på när hon kommer in i alla perioder i sitt liv…vilka hon kan finna tröst hos å varför jag gör som jag gör…jag förstår att det måste kännas knasigt för dig att jag vill ta mitt liv med tanke på vad du har gått igenom…jag vill inte på något sätt stöta mig med dig eller någon annan här…jag vill bara tala om att det finns inte alltid hjälp att få..jag vet att min dotter kommer att lida mest..men att leva bara för henne fungerar inte heller..för jag lär henne bara fel saker..jag vill att hon ska få ett bra liv att hennes pappa ska träffa en ny så hon kan få en riktig familj men en ny glad mamma å en lycklig pappa som kan ge henne allt stöd hon bara behöver..för jag har ingenting att ge henne..jag är bara ett skal…å jag vill inte att hon ska må lika dåligt som jag bara för att hon tror att det är så det ska vara…för än så länge så vet hon inget annat..för jag har varit sådan här långt innan hon föddes..å nu är vi åter igen där till jag är feg å inte vågar säga det jag vill…jag ville inte ha hus jag ville inte ha barn jag ville inte ha hundar kennel valpar valp köpare osv… men nu har jag allt å allt jag rör blir bara fel…min sambo sa till mig här om dagen att om jag inte tar å rycker upp mig snart så kommer våran dotter att bli som jag för hon härmar redan nästan allt jag gör…å då insåg jag att han har helt rätt..jag får inte förstöra mitt barn..å eftersom att jag är som jag är så är det bäst att jag försvinner…

Kommentar från Ludmilla
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (11:07)

Du är inte söndermedicinerad. Däremot kanske det är så att du inte har fått rätt sorts behandling. Om du försöker hålla en fasad så kanske du inte heller är helt ärlig gentemot de som ska behandla dig? Det är ganska vanligt. Men, då är det svårt att ge rätt behandling också.

Du är den bästa mamman som din dotter kan få. Hon mår mycket bättre av att du finns och mår dåligt än att du inte finns. Det är viktigt att du förstår det. Du kommer att förstöra hennes liv genom att försvinna. Och jo – du kan fortsätta finnas för hennes skull. Du har ett ansvar som mamma.

Jag förstår att du kan tycka att jag är hård nu. Men, jag har rätt och det kommer du också att tycka framöver. Alla som jag har varit i kontakt med som har varit självmordsbenägna men kommit ut ”på andra sidan” är oerhört tacksamma för att de har överlevt. Det kommer du också att vara.

Jag är säker på att din sambo menade väl när han sa så, men jag förstår hur du tog det. Det var dock inte så som han menade det. Både han och din dotter vill ditt bästa och det är inte att du dör.

Har du någon terapeut vid sidan av medicineringen? Uppenbarligen behöver man göra någon typ av justering, eftersom du känner som du gör!

Varm kram

Ludmilla

Kommentar från Malin
1 februari, 2010 kl 1 februari 2010 (11:31)

Jag vet att jag har ett ansvar som mamma..jag måste se till att hon får en trygg uppväxt en god uppfostran å bra syn på livet..inget av det kan jag ge om jag ska vara ärlig. Nej jag har ingen att prata med..har gett upp…när psykolgen ringer dagen efter vårat samtal för att kolla så jag inte tagit mitt liv eller läkaren som jag träffat sitter å grinar för att jag har berätta hur jag mår på riktigt…eller kuratorn som jag träffat blir så rädd att jag ska ta mitt liv på plats så att hon låser in mig på sitt kontor å ringer min sambo i tron om att han ska kunna få mig bättre tankar…tro mig det finns ingen vård eller jo det finns det…men den är inte lätt å hitta..du måste som person springa på rätt många motgångar innan man hittar rätt som kan hjälpa dig…Men nu ska jag ta upp mera av din eller någon annans tid…jag ska gå ut en lång promenad med mina hundar sen ta tag i huset som tvätt städning matlagning…sminka upp en anständig mask å se glad ut när min dotter kommer hem ifrån skolan..ha maten klar när han kommer hem ifrån jobbet…ingen behöver veta nått så får vi se vad morgondagen har att säga…med all sannolikhet så kommer jag att sitta här om 10år å må lika jävla dåligt…se min dotter som hade extremt bra goda utsikter vara förstörd av mina idiotiska tankar …tagit 10 år till av min sambo (om han nu inte tagit sig i kragen å lämnat mig) å bara sitta här å ha dåligt samvete för att jag inte vågat ta mitt liv i tid….
//en mes med självmords tankar

Kommentar från Malin
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (7:55)

Bara jag igen…Jag tog en rejäl skogs runda med mina vovvar igår (3 timmar i knähög snö) tur att det fanns traktor spår lite här å där som man kunde gå i… Sen tog jag mig själv i kragen å ringde min läkare å bättre hur jag mådde…Gick så där måste jag säga…Hon som vanligt svarade ..men Malin så här kan du inte ha det. Du mår ju verkligen inte bra!!! hmmmm va är du säker tänkte jag. Samtalet slutade med att hon var jätte ledsen och frågade mig vad jag vill att hon ska göra…Inte nog med att jag måste sätta min egna diagnos så måste jag oxå veta vilka läkare och vilken medicin jag ska ta…Jag har varit sjukskriven i 15 år så någon utbildning har jag inte bakom mig. Jag har helt ärligt tappat tron på sjukvården av många olika anledningar…Idag känns allt lite bättre kanske för att jag fick sova iaf 4 timmar inatt (kan beror på allt pulsande i snön) Sömnlöshet och smärta kan knäcka den bäste och när tankarna börjar att snurra så är det svårt att sluta tänka på att allt vore bättre om jag var borta…Som sagt just nu känns det lite bättre men jag vet att minsta lilla kan få mig över kanten igen…jag kan inte lura mig själv även om det vore det bästa..men min omgivning vet inte om mina problem..vist har jag försökt att berätta det för mina nära vänner …många gånger..men ingen tror på mig…för varför skulle snälla glada lilla jag ha sådana tankar…jag brukar tänka på det när jag går på stan å tittar på folk…jag kan ju omöjligt vara den ända som tänker så här..fast vem vet det kanske det är…jag vet att jag har massor att leva för men allt för ofta kommer känslan att jag är värdelös och meningslös över mig…Jag skriver min bok till min dotter å försöker in i detalj att förklara hur och varför jag känner som jag gör…har även visat den för nån läkare å fick till svar att det var bra terapi å att jag skulle fortsätta med det…varför skulle inte en som jag kunna må dåligt?…jag är rädd för vas som kommer att hända den dagen jag inte orkar ta mig ur känslan att vara meningslös..men samtidigt känns det skönt att jag då kanske kommer att våga ta beslutet att ta mitt liv..känns helt bisarrt att tänka så idag när jag mår lite bättre men lugn å fin snart är jag där igen å då får allt en extrem logisk förklaring…att jag inte är som ska i huvudet tror jag att jag sagt innan..bara att titta på mina svängningar..hade bara varit trevligt om någon faktiskt tog mig på allvar…för jag antar att anledningen till att jag inte har tagit mitt liv är att jag på något sätt vill leva…men känslan att försvinna blir bara starkare å starkare känner jag…..

Kommentar från Maria
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (8:50)

Malin: Jag förstår att du mår dåligt men jag tycker det är oerhört respektlöst att lägga ut detta på Ludmillas blogg efter allt hon gått igenom. Ta ludmillas råd i stället och få hjälp. Ibland kanske man måste försöka hitta styrkan i sig själv och tillåta sig den hjälp som erbjuds? Jag hoppas verkligen du kommer må bättre med tiden. Framför allt för din dotters skull….

Kommentar från Ludmilla
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (8:52)

Malin: Jag är imponerad över att du tar tag i din situation. Det är som du säger, att egentligen vill du inte dö men det känns tidvis väldigt jobbigt att leva. Att gå ut i naturen och att röra på sig är väldigt läkande för själen. Fortsätt med det!

Vad fint att du också kontaktade din läkare. Väldigt modigt gjort! Nu är det svårt för mig att bedöma utan att veta vad som sades. Ibland frågar man som läkare ”vad tror du själv att det är?” eller ”vad skulle du önska att jag gjorde?”. Det betyder inte att man inte vet vad det är eller att man inte har några förslag på vad som ska göras, men man vill gärna höra patientens egna funderingar. Det är viktigt att man inte kör över patienten.

Jag hoppas att du inte slätade över ditt mående utan att du verkligen sa hur du kände. Vad kom ni fram till?

Vad är det som du tror är fel med din hjärna? Är du orolig för att det är någon annan diagnos än depression? Manodepressivitet? Vilket sjukhus har du kontakt med?

Kommentar från Ludmilla
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (8:55)

Maria: Det är helt ok. Jag kan själv välja vad jag lägger ut på bloggen och jag väljer själv om jag vill svara. Men tack för din stora omtanke!

kram!

Kommentar från Malin
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (9:09)

Maria och alla andra som jag retat upp…Det var just detta som jag var rädd för..Min tanke var mest att höra vad någon annan har för tankar som har gått igenom detta.jag be om ursäkt för min respektlöshet..jag ska självklart ta den hjälpen som erbjuds..äta min piller och se glad ut..Igen.. Förlåt att jag störde…inser att jag gjort fel…

Kommentar från Ludmilla
2 februari, 2010 kl 2 februari 2010 (9:13)

Malin: Du har inte retat upp någon alls. Du har inte gjort fel. Jag mailar dig istället.

Kommentar från Maria
5 februari, 2010 kl 5 februari 2010 (8:49)

Malin: Du har inte retat upp mig. Jag tänkte bara på allt Ludmilla har gått igenom senaste åren. Självklart förstår jag att du inte mår bra och jag ville inte såra dig på nåt sätt. Hoppas du får den hjälp som du behöver för man kan faktiskt få hjälp och må bättre även om du just nu inte kan se det. Tro mig, jag vet! Ta hand om dig!// Maria

Kommentar från tejoka
23 februari, 2010 kl 23 februari 2010 (10:38)

Jag är glad för din skull att proverna ser bättre ut och att du är piggare – på flera sätt.
Själv läser jag just nu denna sida, för att hitta ut

Kommentar från Marielle
5 mars, 2010 kl 5 mars 2010 (0:19)

Så bra att du skrivit detta inlägg!!!!! All needed. Tack för att du orkar, kämpar och skriver om din vardag. Jag vill tro att den ger mig fler hållhakar att fastna i, fortsätta vara vid liv. Så tack för att du gör det du gör och krya på dig!
Kramar

Kommentar från Annette
9 mars, 2010 kl 9 mars 2010 (22:46)

Jag har en dotter som är 19, hennes pojkvän är 18. Båda har hhotat varandra att ta livet av sig, pga hur den andre beter sig. Det är kloka och fina ungdomar. Men vad i hela friden gör man? Har pratat länge med pojkvännens mamma, som kanske får sin son att prata med någon. Min dotter vill inte. Hon tycker det är han som har problemen.

Kommentar från V
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (3:07)

Jag har konsekvent hållit mig borta från Ludmillas blogg för jag är så medveten om hur fruktansvärt det är att bli den som blir lämnad kvar.
Men nu hamnade jag här i alla fall. Mitt i natten. Mitt i de svartaste tankarna. Min plan är klar, dvs när, var och hur jag kommer att lämna skutan. Men det känns så otroligt ledsamt att behöva lämna mina nära och kära med en massa frågor och självanklagelser. Jag har skrivit i mitt avskedsbrev om SPES men det känns så himla ….ynkligt. Man kan aldrig förebreda sin familj, det förstår jag. Men vad rekommenderar jag dem att hitta bäst stöd när jag är borta?

Kommentar från Ludmilla
10 mars, 2010 kl 10 mars 2010 (7:48)

Anette: Det verkar inte som att de är bra för varandra… Kan de få hjälp i form av kurators/psykologsamtal?
V: Jag har mailat dig.

Kommentar från Lena B
11 mars, 2010 kl 11 mars 2010 (16:30)

Åh, jag blir alldeles tagen! Så många med självmordstankar! Hur är det möjligt?
Det borde inte vara möjligt.
Snälla rara: gör det inte – SÖK HJÄLP…igen och igen och igen om det behövs!

Ludmilla – jag vet att du är engagerad i detta men jag vill ändå säga: var rädd om dig!
Kram

Kommentar från Cajsa
17 mars, 2010 kl 17 mars 2010 (11:47)

Jag förlorade min dotter Johanna för 19 dagar sedan. Hon tog sitt liv, jag fann henne död i sin lägenhet, försökte återuppliva henne, skrek vakna men det var försent. Smärtan och saknaden efter henne är enorm och skuldkänslorna äter upp mig och hennes anhöriga inifrån. Hade man kunnat göra mer för att förhindra att hon inte ville leva mer. Hon hade mått dåligt i många år och hade kontakt med psykiatrin för hennes svåra ångest men de har aldrig riktigt tagit henne på allvar utan placerat henne i ett fack ”unga flickor gör så här” i och med att hon även hade självskadebeteende. Hon var för god för denna värld, en tjej som ofta hade en glad mask utåt och efter att ha läst hennes dagboksanteckningar förstår man vilket kaos som rått inom henne. Hon önskade att hon levt på 50-talet, då hon trodde att livet var enklare att leva då och detta var det säkert, mindre kravfyllt. Hon hade svårt att hantera alla de krav som samhället ställde på henne. Hon fick plats i en DBT – grupp i höstas efter att ha stått i kö. Vi hennes anhöriga trodde att nu skulle livet vända för henne. Hon hade framtidsplaner och ville så mycket med sitt liv, men vi har nu efter hennes bortgång förstått att hon inte orkade leva längre men det är svårt att ta det till sig. Vi har som du Ludmilla skriver i din blogg varit med i alla moment. Vi har klätt henne fin, lämnat de hon tyckte mest om i kistan. Hon hade bland annat nyligt börjat rida och hade 3-4 dagar innan sin död köpt en ridhjälm, den skickade vi med i kistan. Vi tänker, nu får våran kära Johanna rida uppe bland molnen. Detta gör det så svårt att förstå, vi har kartlagt hennes sista dag i livet och förstår ännu mindre varför hon valde att släcka det. Vi väntar på obduktionsresultaten då man inte kunde finna någon direkt dödsorsak. Hon åt en massa mediciner och nu efter hennes död tycker jag att hon varit söndermedicinerad, antagligen svalde hon en massa tabletter. Vi vet inte om det var avsiktligt och det gör det ännu svårare, hur var hennes sista timmar i livet, hade hon en svår ångestattack som hon inte orkade med. Det gör så ”jävla” ont, varför valde hon att lämna oss. Hur överlever man den smärtan? Kämpar för att orka för hennes lillasysters skull, hon sörjer och hennes saknad efter hennes storasyster tär på henne. Jag har mycket stöd från mina anhöriga men det sörjer lika mycket som jag, mina föräldrar har mist sitt älskade barnbarn, mina syskon sin systerdotter. Har även kontakt med psykiatrin för att få prata men i dagsläget så känns det som om inget hjälper men man bara ältar och ältar. Ville dela med mig av vår smärta och skriva av mig, på sikt kanske det underlättar. Det är ju också en form av terapi.
Många kramar från mig, var rädd om varandra, låt era nära och kära veta att ni/de är älskade.

Kommentar från Petra
21 april, 2010 kl 21 april 2010 (9:21)

TILL GABRIELLA: Käner exakat igen mig i din beskrivning…Är nere i en depressin nu med mkt ångest. helt besatt av taken att jag vill ha man och barn. Har träffat killar, men det slutar alltid med ångest och att jag går… Så ska man grubbla på om det var rätt beslut, att följa ångesten…om den betydde att han var fel eller om jag skulle kört på ändå…kanske ångesten bara vill förstöra??

Kommentar från skandinav
4 maj, 2010 kl 4 maj 2010 (2:36)

Det är sorgligt då barn begår ett avslut på sitt liv, mycket sorgligt.
Konstigt att det är så många som mår dåligt i dagens läge, förstår verkligen inte varför inte heller sjukvården och samhället allmänt inser fakta !
hoppas att ni finner den hjälp ni behöver

Kommentar från Stella
18 maj, 2010 kl 18 maj 2010 (6:43)

Tack Ludmilla för din Blogg. Jag är övertygad om att på det viset har du redan hjälpt många genom att omvandla din sorg till en positiv kraft. Tack att din styrka ger mig också hopp Ludmilla!

Min historia kort sagt är följande: min store bror 21 år begick ett brutalt självmord i vårt hem, då jag hans lilla syster var bara 11 år. Mina föräldrar har aldrig kunnat repa sig vet jag, fastän det har nu gått nästan 20 år sedan detta hände. Det utspelade sig i ett annat land än Sverige. Det fanns ingen stödgrupp för oss tre som blev kvar (jag, mamma och pappa). Ingen har sagt åt mig att döden inte är lösningen, utan min brors bortgång har präglat mitt liv, jag funderade, analyserade, saknade honom själv i det tysta för att mina föräldrar befann sig i sin egen sorgprocess och jag nästan slutade existera för dem. Jag lämnade mitt hemland som 18-åring och flyttade in till Sverige för ca 13 år sedan. Och nu, när jag är vuxen på 31 år, saknar jag min store bror mer än någonsin. Mitt liv har varit tufft här och jag blivit sjuk i svår depression med en ständig dödslängtan sedan 4 år tillbaka nu och jag ställs inför samma val som min bror varje dag för jag är totalt ensam här, inga barn, bor själv. Jag lever för mina föräldrar för jag vet vilken bestående smärta det är att förlora sitt barn på det viset.

En del människor tror att de är en börda för andra, de lurar sig själv och tror att detta skulle ha en befriande verkan på familjen. Där hittar de tröst, därför upprätthåller sig denna tro som är extremt felaktig och farlig. Nej, detta är aldrig befriande! Detta kan till och med vara smittsamt för mindre syskon för genom till exempel föräldrars eller syskons suicid förvrängs hela barnets uppfattning kring hur man handskas med problemen här i livet. Vilket är på gott och ont, men har man fått det inlärt sedan barndomen att självmord är en lösning – risken finns att barnet inte får möjlighet att utveckla mer rationella problemlösnings strategier. Barnen känner av och det är bättre att kommunicera fram att man inte mår bra, vilket kan faktiskt främja en barnsutveckling, intelligens och stärka den psykiska hälsan genom att man tillåts att delta och alltså påverka. Det är mycket värre att bli isolerad av en förälder/syskon än att faktiskt få chansen att påverka och förstå!

Jag säger ärligt rakt ut att ibland är jag arg på min bror att han inte lät mig vara mer delaktig. Han ville skydda mig. Felaktig intention. Så skyddas aldrig ett barn genom att bli fråntagen rätten att hjälpa och istället vittna ett brutalt självmord.
Om han bara kunde vänta ett par år…tills vi kunde stödja varandra och finnas där för varandra hela livet som syster och bror. Det finns så mycket jag vill säga till min storebror som under åren som har gått har nu blivit min lille bror, för nu är jag ju äldre än han någonsin fått bli… Jag bara önskar få kunna säga hur mycket jag förstår vad han har gått igenom.

Jag hoppas att just DU som läser detta hör mitt enkla budskap – snälla kommunicera med de du älskar!!! Samma gäller för dig som vill stödja en närstående eller en vän… Förvänta inga mirakel ifrån vården, för den är bara ett komplement. Det är dina närmaste som bara kan skydda dig från dig själv och det är bara du själv som kan skydda dem genom att finnas. Är du ensam – gör det som jag gör nu – jag kommunicerar med er alla i syfte att min tragedi ska rädda livet på någon annan eller ger nytt hopp och krafter! Detta söker jag för egen del varje dag som jag lever och jag vill med detta ge någon hopp, inspiration och krafter. För att jag vet precis hur det är att leva vid avgrundens rand ”där på andra sidan livet”.

Bryt mönster, tvinga dig att orka, jag lovar det finns saker som kan få just dig att börja tänka outside the box, bryt loss dig från det, gör något extremt, kul, ovanligt, iväg att fjällvandra, ta dykcertifikat, flyga segelflygplan med akrobatik inslag, upptäck att det finns en hel värld bortom vår mänskliga bubbla vi lever i med alla dess triviala problem! Världen är så vacker, grym men vacker, och du har kanske inte sett allt du önskar att se, göra allt du önskar få göra! Det är din fantasi som enbart kan sätta stopp för vad du tillåter dig själv att uppleva i just ditt unika liv!!!

Kommentar från Tarsier
4 juni, 2010 kl 4 juni 2010 (10:58)

Jag har inte läst hela denna blogg, och vet inte hur eller varför din dotter tog sitt liv. Om någon väljer att avsluta sitt liv är det ofta ett val den personen väljer, även om valet inte alltid är uppenbart. För personer som står utanför finns alternativ, men just då för personen som står inför beslutet att göra slut på livet finns inga alternativ. Jag kan ändå på sätt och vis förstå din sorg. Men det finns en annan sida också.
Att skriva och prata om självmord är stigmatiserat och tabubelagt. Det är sällan vi som har dom här tankarna får förklara hur hopplöst det är. Som suicidal anser jag att självmordsdebatter alltid följer samma mall och samma argument förs fram. Oftast finns någon som du, som förlorat en anhörig – helst ett barn eller en ung människa. Det är sällan anhöriga som förlorat gamla morfar i ett självmord hörs i debatten, trots att äldre står för en stor andel av alla självmord. Detta
brukar kryddas med experter och gärna någon som har gjort självmordsförsök men idag är glad att det inte lyckats. På något sätt målas bilden upp att alla som någon gång gjort självmordsförsök ångrar sig. Min erfarenhet är att det inte är sant. Jag har haft dom här tankarna varje dag i flera års tid utan undantag och har flera seriösa självmordsförsök bakom mig. Det enda jag ångrat är att jag har fegat ur. Och det går inte att beskriva graden av besvikelse att vakna upp efter ett självmordsförsök och inse att man misslyckats.
Jag tycker absolut att det ska finnas snabb, professionell och tillgänglig vård för alla som mår dåligt. Att någon begår självmord på grund av en psykos eller en depression som går att bota är absolut ett misslyckande. Men det finns faktiskt
många människor som faktiskt inte vill leva. Min egen bakgrund är att jag alltid varit mycket ensam och inte har några syskon eller någon kontakt med mina föräldrar. Periodvis har jag mått mycket dåligt och funderat på självmord. Det har varit speciellt svårt i samband med storhelger och semestrar.
För flera år sedan råkade jag ut för en mycket svår olycka som många anser att jag hade ”turen” att överleva. Efter det har allt gått helt utför. Min kropp har blivit deformerad. Jag har ständigt värk. Jag har gråtit varje dag i snart tio års tid och varit mycket deprimerad. Det är inte bar min kropp som förändrats utan också min personlighet. Numera jobbar jag inte heller, utan lever på mina sparpengar, så långt dom nu räcker. Ibland pratas det om habitueringseffekten. Det betyder att man vänjer sig vid det man har. Det finns säkert exempel på människor som blivit svårt skadade och klarar av att leva ett bra liv trots ett handikapp. Men jag tror att dom har en partner, barn, föräldrar, syskon, vänner och människor omkring sig. Om man inte har det ser situationen helt annorlunda ut. Att jag skulle hitta en pojkvän nu med den deformerade kroppen jag tvingas leva i är helt osannolikt. Ibland har jag sporadisk kontakt med en person som är äldre än mig, men så fort jag säger att jag mår dåligt eller börjar gråta kommer hon på att hon måste avsluta samtalet för att göra något viktigt. Villkoret för vår vänskap är att jag låtsas må bra. Varför tror hon att jag inte har samma behov som andra människor?
Jag känner mig totalt handlingsförlamad och isolerad med en kropp som har blivit ett värkande fängelse. När andra människor tycker att man är egoistisk som tänker på självmord känns som ett hån. Det är viktigare att inte visa andra hur dåligt man mår, eftersom det är så jobbigt för andra att se någon må dåligt. Det är lätt att stå utanför och säga åt någon att rycka upp sig. I den totala förtvivlan är inte det möjligt. Jag förstår att det kan vara svårt för anhöriga, och jag respekterar absolut din sorg.
Men det vore bra om det också fanns förståelse för hur en totalt hopplös situation kan ödelägga ens tillvaro. Man vill göra vad som helst för att få slut på det. Som någon sagt: det är inte en genväg till himlen – det är en väg ut ur helvetet.

Kommentar från Trasig Maria
6 juni, 2010 kl 6 juni 2010 (20:18)

Jag sade inget till någon övergreppen eller misshandeln under min uppväxt… men allt kom ikapp mig till slut… kunde inte springa ifrån det… Efter flera år stod jag vid vägskälet att ta mitt liv eller försöka söka hjälp… Idag, snart 5 år efter att jag sökte hjälp… så kan jag bara konstatera… att ”vården” gjort mig ännu sjukare… Chefer har sparkat på mig, överläkare har begått grova misstag, men jag har aldrig och kommer aldrig få upprättelse för något av det som hänt… Jag är bara ett litet psykfall… och min röst är en flugskit på vindrutan i jämförelse med vårdpersonalens ord… Jag har bönat och bett om hjälp… och gör det fortfarande… men alla antingen ”beklagar” att de inte kan hjälpa mig, eller så skiter de bara i mig… För trots allt är jag ju bara ett psykfall… Till och med den somatiska vården skiter i mig… jag är ju bara psyksjuk… är aldrig och behöver aldrig hjälp med något fysiskt problem…

Jag är 29 år idag… och har inget liv… inga vänner… kompisar… familj… Ingenting… Och det är så resten av mitt liv ser ut om jag väljer och orkar att fortsätta med det… så det är kanske inte så konstigt att jag vill dö… Förstår att det låter kallt att skriva det… men… Linnéa har fått ro… hon lider inte längre… och den vilan längtar jag efter… mer än något annat… Bara att få ett slut på helvetet… Det… är min högsta önskan.

Vila i frid Linnéa… och min vän David som hängde sig i rummet intill mitt på psykavdelningen… Jag förstår er… men sörjer er ändå… och det gör så ont… så ont…

Kommentar från tejoka
18 juli, 2010 kl 18 juli 2010 (17:50)

Jag önskar att jag har kraft nog att ringa, och ork att ta emot hjälp. Just nu vandrar tankarna och jag känner att jag inte vill vara kvar och kämpa, men för barnens skull måste jag. Även om jag de senaste veckorna sett en möjlighet att gå vidare, när de är väl med sin pappa. Jag vet inte vad jag ska göra. //T

Kommentar från Mamma
30 augusti, 2010 kl 30 augusti 2010 (8:53)

Hej!Jag sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst igenom din blogg ang din dotter.
Jag har en 16 årig dotter som inte mår bra och har gått med henne på bup sedan hon var sju år till och från.
Hon har haft en del olika fobier genom åren och en del panikångest attaker.
Bland annat så svalt hon sig själv och åt bara flytande föda för hon var livrädd att sätta i halsen och dö.
Kommentaren från bup i Lund var att än så länge är det inte fara för hennes liv.
Ibland fick hon för sig att hjärtat inte slog och sprang ut och kutade runt för att kunna känna sitt hjärta slå.
Då var hon ca sju till tio år.
Hon mår mkt dåligt av sina fobier och ibland är dom värre och ibland bättre.
Dom utredde henne när hon var ca nio år och kom fram till att hon var ca två år efter i sin utveckling.
Sen var det bra med det??
Blev även utredd nu i tonåren och då låg hon som hon skulle.
Vi har nu stått i kö i ca tre år för utredning av autismteamet.
Känns som om ingen tar henne eller mig på allvar.
Hon har uttryckt sig ofta när hon har sin panikångest att hon vill dö men när dom är över så säger hon inget om det.
Hon lider även av socialfobie och har talat om att hon vill ha hjälp med detta men bup tyckte vi skulle vänta tills utredningen är klar.
Hon vill inte ha någon behandling då hennes största rädsla är kräkfobie och dom flesta medecinerna ha biverkningar så som illamående.
Om det så drabbar en på tusen så tror hon att det ska drabba just henne.

Vet inte vad jag vill med detta mail.
Antagligen bara skriva av mig och tala om att jag är mkt mkt rädd att hon ska ta sitt liv när hon mår som sämst.
Känns som om ingen tar oss på allvar nu heller.

Kram på dig och jag beklagar innerligt förlusten av din dotter