Ja, visst är livet märkligt…

Jag kan inte känna att jag är bitter över vad som ”drabbat mig”. Jag kan bara förundras över hur märkligt livet är.

Oscar framför receptionen

För fyra år sedan var jag och familjen i Thailand under 2 veckor. Det var första gången vi var i Thailand. Linnéa var alltså 12, Jonas 6 och Oscar 4. Vi hade först tänkt att åka över julhelgerna men bestämde oss till slut för att åka några veckor före jul istället.

Vi bodde i Khao Lak. På Blue Village Pakarang, ett stort och härligt hotellområde precis vid havet. Vi åkte med Fritidsresor. Linnéa var med i Super Kids och pojkarna i Bamseklubben. Människorna var generösa och vänliga. Klimatet var underbart. Vi gjorde flera härliga utflykter till Similan Islands, till en elefantfarm i bergen och en äventyrsutflykt som vi var ensamna på med vår guide. Vi hade helt enkelt en supersemester i paradiset.
Det var första gången av alla resor vi gjort som vi sa att hit måste vi åka igen.
Khao Lak var vårt paradis på jorden.

Mina barn på stranden i Khao Lak November 2004

Så kom Tsunamin ca 5 veckor senare. Precis som för alla andra blev detta en verklig chock. Tänk att en sådan katastrof kunde hända oss. Oss här i Sverige. Barnfamiljer som vi.

Det kunde ha varit vi.

Johan och jag satt klistrade framför internet de närmaste dagarna. Förlamade. Insåg att Khao Lak var ett av de ställen som var värst drabbade. Insåg att Pakarang Village var borta. Helt bortspolat. Vi läste allt vi kom åt och försökte förstå.

Jag insåg hur skört livet var.

Jag kände med de människor som hade mist sina nära och kära. Särskilt de som hade mist sina barn. Jag tänkte mig in i hur det måste ha känts att spolas i väg av de väldiga vattenmassorna och känna hur barnets hand slets ur min. Jag kände vilka krafter det var som var inblandade.

Jag kände skräcken över att förlora ett barn…

Jag läste de efterlevandes berättelser om vad de varit med om och hur de klarade livet efter tsunamin. Förundrades över Pigge Werkelins drivkraft och målmedvetenhet. Jag läste om de efterlevandes sökande efter sina anhöriga. Jag hittade sidor på nätet som la ut bilder på kroppar och personliga tillhörigheter. Jag hittade sidor där man efterlyste sina nära och kära.

Jag hittade information om vår personliga guide och att hon inte var i livet. Inte heller han som körde det lilla transporttåget på området.

Jag hittade också information om att Linnéas Super Kids ledare, Sandra, hade omkommit. Jag minns Sandras glada leende när hon var utklädd till Clown en av de sista dagarna vi var där.

Mina barn blev också påverkade av det som hänt så klart. Linnéa var märkligt nog inte särskilt intresserad av att ta del av detta. Det kändes som att hon skärmade sig och jag tänkte att hon kanske behövde ha lite tid. Men det kom aldrig en tid när hon ville prata om det. Jonas och Oscar ritade ganska omgående en massa teckningar på vågor och barn som försvann i vågorna. Vi lärde oss allt om jordplattor och jordbävningar och tsunamis. Vi tog reda på hur larmsystemen fungerade och vi följde hur man byggde upp Khao Lak igen.

Mitt i mitt sökande efter att förstå katastrofens vidd så fick jag kontakt med Maria som var Sandras moster. Jag fann henne på en av siterna för efterlevande. Vi började maila varandra och jag berättade det jag visste och hon berättade det hon visste. Vi hade var sin bild av Khao Lak. Paradiset på jorden, och helvetet på jorden. Vi bytte bilder med varandra. För mig var det en viktig pusselbit för att förstå att det verkligen hade hänt. För henne var det en viktig pusselbit att se hur fint Sandra hade haft det innan det hände.

Efter Tsunamin

Jag kommer ihåg att jag nästan skämdes över att jag engagerade mig så mycket i tsunamins efterverkningar trots att jag själv faktiskt inte var drabbad. Jag tror att det var det att det kändes som att det kunde vara jag. Det kunde ha varit vi likaväl. Det kunde ha varit mina barn som lekte där på stranden när vågen kom. Och att förlora ett barn var så stort och ofattbart hemskt att det nästan inte gick att ta in. Men jag gjorde det då.

Sedan dog mitt barn. Linnéa tog sitt liv 3,5 år senare.

Helt plötsligt är jag en av de drabbade.
Det som inte fick hända, hände mig.

Sandras moster Maria och jag hade inte haft kontakt på ett par år. Nu läste hon om det som hade hänt mig i tidningen och mailade mig igen. Nu är det omvända roller. Nu är det jag som är drabbad. Skillnaden är dock att hon vet hur det är att vara drabbad. Hon skriver:

Ja visst är det märkligt hur vi kom i kontakt med varandra, 2 vackra tjejers alldeles för tidiga död. Jag minns att jag blev glad när du mailade mig första gången, att få kontakt med dig som träffat Sandra i Thailand har betytt mycket, du gav oss ju också en bild av hur det såg ut innan vågen spolade bort allt, och att veta att någon som man inte känner bryr sig om…

Livet är så märkligt. Så märkligt…
Lev det.
Här och nu!
För du vet ingenting om någonting.
Livet lever sig självt. Det är ingen idé att planera så mycket framåt.

Lev nu!

Läs även andra bloggares åsikter om mindfulness, Pigge Werkelin, överlevare, efterlevande, tsunamin, khao lak, thailand, similan island, pakarang, blue village, fritidsresor, super kids, Linnéa, Sandra, moster, leva nu, katastrof, olycka, resa, paradis,