Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Har du varit med om en allvarlig händelse?

2 oktober 2015 (11:40) | att hjälpa andra, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

TRACES


TRACES-projektet syftar till att öka förståelsen för hur svåra och allvarliga händelser påverkar människor. Genom att träffa personer som upplevt eller bevittnat situationer såsom en olycka, skada, sjukdom, plötslig död, brott eller en katastrof vill vi öka förståelsen för vilka besvär individen kan uppleva efter en sådan händelse. Vi vill undersöka reaktioner hos såväl vårdsökande som ej vårdsökande individer och hur dessa förändras över tid.
För att delta i studien ska du vara över 18 år och bo i Uppsala kommun Händelsen ska ha inträffat under de senaste tre åren. Du behöver inte ha upplevt några särskilda konsekvenser för att delta. Du anmäler dig via denna sida eller genom att skicka e-post till stress@neuro.uu.se
Om du har funderingar kring projektet eller vill veta mer är du välkommen att kontakta Filip Arnberg eller Kristina Bondjers.

Skriv en kommentar:

​Den 10:e nationella konferensen om suicidprevention

27 september 2015 (9:38) | självmord, tröst&hopp | av: Ludmilla

suicidpreventiva

 

http://www.trippus.net/suicidprevention2015Den 29-30 september står Region Örebro län och Örebro för första gången värd för den nationella konferensen om suicidprevention. Temat för årets konferens är ”Skydd för livet – hjälp oss att bygga ett livsfrämjande samhälle”. Konferensens syfte är att uppmärksamma vikten av att vi tillsammans kan påverka utvecklingen av ett livsfrämjande samhälle, där vi har möjlighet att ta ett gemensamt ansvar för insatser som kan minska risken för suicid.

Konferensen har samlat runt 400 deltagare som under de två dagarna får möjlighet att ta del av ett stort urval föreläsningar, seminarier och workshops. Deltagarna kommer från olika yrkesgrupper inom bland annat hälso- och sjukvård, kommunal verksamhet, media, myndigheter, brukarföreningar mfl.

– Studier visar att många självmord går att förebygga och samhället har därför en skyldighet att ingripa, säger Jenny Steen (S), ordförande i nämnden för hälsa, vård och klinisk forskning. Människor som överlevt vittnar om sin ambivalens, de vill oftast fortsätta att leva, och det går att avbryta en självmordsprocess genom olika insatser. Konferensen är ett viktigt tillfälle att inhämta kunskap så att samhällets gemensamma insatser kan göra så att vi blir bättre på att förebygga självmord.

Syftet med konferensen är att är att ge ökad kunskap om faktorer som kan minska suicidbeteenden. Föreläsningarna utgår från ledningsperspektiv, praktisk verklighet, forskning och den enskilda personens upplevelser utifrån brukarorganisationernas perspektiv.

-De yrkesgrupper som är inbjudna till konferensen möter patienter, elever eller andra personer i sitt arbete och kan med sitt agerande göra skillnad i arbetet för suicidprevention, säger Birgitta Johansson Huuva, områdeschef för psykiatrin i Region Örebro län samt huvudarrangör av konferensen. Programmet ska även skapa förutsättning för en gemensam manifestation med syftet att förstärka pågående aktiviteter och bli starten på samlade insatser på nationell, regional och lokal nivå.

Plats: Conventum Kongress, Örebro

Tid: 29-30 september

Arrangör: Region Örebro län och Mellansvenska nätverket för suicidprevention som medarrangör i samverkan med NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa).

Programinformation: www.trippus.net/suicidprevention2015

Några av föreläsarna:

Agneta Karlsson, Statssekreterare Socialdepartementet, Johan Carlsson, Generaldirektör Folkhälsomyndigheten, Danuta Wasserman, Professor i psykiatri och suicidologi, Karolinska Institutet, chef för NASP, Bo Runeson, Professor/överläkare, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet, Stockholm, Ullakarin Nyberg, Psykiater i Stockholm och författare till boken Konsten att rädda liv: Om att förebygga självmord, Ludmilla Rosengren, Styrelseordförande Suicide Zero, läkare, KBT-terapeut och författare, Mikael Malm/Lotta Jernström, SKL

Skriv en kommentar:

Kunskapsläget för självskador

7 september 2015 (7:42) | psykiatri, självmord, sjukvård | av: Ludmilla

Det finns flera olika metoder för hur man skadar sig själv och likaså vilka funktioner det fyller, det vill säga orsaker till varför man skadar sig själv.

Självskador är vanligare bland flickor än bland pojkar och debuterar vanligen vid cirka 12 till 14 års ålder. I svenska skolbaserade studier från 2011 rapporterade 34–42 procent av ungdomarna att de åtminstone en gång har skadat sig själva, medan upprepade självskade­handlingar (minst fem tillfällen), rapporterades av cirka 15–20 procent av ungdomarna. Det finns dock risk för mörkertal eftersom inte alla ungdomar söker hjälp efter att ha skadat sig själva. Självskador förekommer betydligt oftare bland ungdomar och unga vuxna, jämfört med övriga vuxna.

Det finns lite forskning om såväl bemötande som upplevelser av vård och skola hos personer som skadar sig själva. Detta gäller både barn och ungdomar samt vuxna. Denna rapport syftar till att visa hur personer med självskadebeteende kan uppleva kontakten med vård och skola. Med tanke på det nära förhållande och det beroende som ungdomar har till såväl anhöriga som kamrater, omfattar rapporten också dessa perspektiv i den mån de förekommit i de inkluderade studierna.

SBU har utöver denna rapport också tagit fram en litteraturöversikt om skolbaserade program för att förebygga självskadebeteende hos barn och ungdomar.

Slutsatser
Vårdens omhändertagande av personer med självskadebeteende och attityderna bland vårdpersonal kan förbättras betydligt. God kontakt mellan vårdpersonal och vuxna personer* med självskadebeteende, som också innehåller med­inflytande, kontinuitet och respekt kan vara avgörande för det fortsatta omhändertagandet. Idag upplever många vuxna att vårdpersonal är dömande, inte lyssnar, och saknar tillräcklig kunskap både i psykiatri och om självskadebeteende. De uttrycker att de sällan erbjuds möjlighet att vara delaktiga i vårdplaneringen, att kontinuiteten brister i fråga om behandlingsplaner och bemanning samt att vården saknar meningsfullt innehåll.
I de fall som gränssättning eller tvångsåtgärder används är det särskilt viktigt att det genomförs på ett respektfullt sätt. En god vårdkontakt, där en förklaring till genomförd tvångsåtgärd/gränssättning kommuniceras och förstås, krävs för att undvika att vuxna personer med självskadebeteende ska uppleva att gränssättning eller tvångsåtgärder används som straff eller konsekvens.
Det är viktigt att ungdomar med självskade­beteende kan berätta om detta för personer i sin omgivning som kan ge stöd. Idag upplever många av ungdomarna svårigheter med att berätta och söka hjälp. Vården och skolan har ett ansvar för att unga ska veta var hjälpen finns och följa upp att de faktiskt får hjälp.
Det finns en risk för att ansvaret för att hjälpa personer med självskadebeteende hamnar mellan stolarna. Ibland finns det orealistiska förväntningar i samhället på att skolan och föräldrarna eller andra närstående ska hjälpa och stödja personer med självskadebeteende, utan att dessa kanske har möjlighet eller resurser att ta detta ansvar. Ur ett jämlikhetsperspektiv är det problematiskt och oetiskt om detta innebär att förutsättningarna för hjälp till dessa personer blir väldigt olika.

Läs mer…

kommentar: 1

Är du en ungdom som har mått dåligt?

29 augusti 2015 (15:53) | att hjälpa andra, självmord, skolan, tonåringar | av: Ludmilla

Ulf Hansson håller på med en film om psykisk ohälsa/självmord, på uppdrag av Kunskapsmedia AB, en film som ska visas i högstadiet/gymnasiet.

Filmen kommer att bygga till stor del på intervjuer med ”experter”, men helst och främst på intervjuer med unga vuxna, som tagit sig igenom en tuff tonårstid och som nu är villiga att berätta och därmed vara ett stöd för andra.

Självklart kommer filmen att avslutas med tips om vart man kan vända sig, när man mår dåligt.

Kan du tänka dig att ställa upp på detta eller känner du någon som skulle kunna?

Maila mig på ludmilla@suicidezero.se

Skriv en kommentar:

Gästblogg: Jag vill leva!

14 augusti 2015 (20:42) | psykiatri, självmord | av: Ludmilla

Jag har haft kontakt med Andreas sedan 2009. Han har i perioder mått väldigt dåligt och har skrivit till mig. Ibland har det varit väldigt tungt för honom med allvarliga självmordsplaner. Jag har också haft kontakt med hans syster eftersom jag bor i en annan del av Sverige än han. Tillsammans har vi varit ett nätverk runt Andreas.

Andreas fick diagnosen Aspergers syndrom efter att vi började ha kontakt. Det var svårt för honom att acceptera diagnosen till en början. Han ville inte ens utredas för att han tänkte att det var bättre att dö än att få en diagnos. Idag har han accepterat diagnosen och har en medvetenhet om i vilka situationer det kan bli svårt. En positiv sak som en sådan diagnos innebär är att Andreas alltid är ärlig med sina självmordstankar när de kommer. På så sätt har han också kunnat få hjälp!

Här kommer en uppdatering om hur Andreas mår idag. Om du vill läsa hans tidigare gästbloggsinlägg hos mig kan du läsa här:

 

Längst ned i inlägget finns lite mer information om Ketamin som är den medicin som hjälpt honom bäst.

Jag har skrivit tidigare i Ludmillas blogg om mitt mående och hur jag har tagit mig ur depressioner. Sedan jag skrev inlägget i januari 2013 har jag dippat och varit inlagd flera gånger. Jag tänkte berätta om min senaste inläggning.

I april i år fick jag tvångsvård (LPT) på grund av att jag inte ville lägga in mig på avdelningen. Anledningen var att jag visste hur jobbigt det är att vara inlagd och hur tråkigt det var där. Jag hade självmordstankar och planer. Jag hade börjat tänka ut vilken musik jag ville att det skulle spelas på min begravning. Det kändes så klart tung att gå in på avdelningen, men personalen som följde mig dit sa att LPT inte är ett ”straff” utan det är av omtanke. Jag blev kvarhållen på avdelningen och skulle träffa en annan läkare dagen efter för att det skulle bedömas om det skulle bli LPT. Det krävs att två läkare bedömer att LPT behövs för att det ska kunna bli så. Den andra läkaren motiverade LPT-beslutet med att ”Jag kan inte ha ditt liv på samvete”.Jag träffade läkaren senare och han jobbade efter teorin att mina självmordstankar var tvångstankar. Han kom fram till att dosen på en av mina mediciner, Anafranil, skulle höjas. Övriga mediciner var Lamictal, Litium, Abilify. Den sistnämnda sattes ut. Jag skulle även få ketamindropp. Ketamin är ett narkosmedel, men även antidepressivt. Det ges i små doser som dropp.

Jag började må bättre och bättre och till slut kunde jag flyttas till en rehabiliteringsverksamhet. Det var ett lugnt ställe med bara 6 platser. Jag uppskattade lugnet och personalen där. Meningen med rehabiliteringen var att stabilisera måendet ytterligare och sedan slussas ut till hemmet. Jag var där nästan 2 månader innan jag skrevs ut. Det var första gången jag var på en rehabiliteringsverksamhet och det var riktigt bra. Aldrig tidigare vid inläggningar har jag haft så mycket stöd som under den här.

Jag har haft några mindre dippar när jag har varit hemma, men det har gått snabbt att komma ur dem. Nu har jag varit stabil ett tag och jag har inga tvångstankar, inga självmordstankar, ingen ångest och ingen oro.

Nu när jag har kommit ur depressionen och mår bättre än jag gjorde för 16 år sedan har jag börjat tänka annorlunda. Hela tankeverksamheten fungerar bättre och problemlösningsförmågan har blivit bättre. När jag var deprimerad trodde jag att ett arbete skulle ta bort depressionen. Visst, det vet man inte säkert, men jag inser att det inte bara var arbetet utan hela tankeverksamheten som inte fungerade. Man kan säga att ingenting runt mig har förändrats, men jag har förändrats. Nu är inte det här med arbete på liv och död som tidigare. Jag ville ta livet av mig för att jag inte hade ett jobb. Idag ser jag fler möjligheter och att det kommer att lösa sig med jobb. Tron på en bra framtid har kommit tillbaka. Jag uppskattar de små sakerna i livet, till exempel kan jag se vad fint det är ute på sommaren. När jag börjar tänkta negativt går det snabbare att koppla över till det som är positivt. Det finns fortfarande en risk att börja må dåligt igen och blir det för svårt att hantera själv kommer jag att söka hjälp så snabbt som möjligt.

Det finns faktiskt bra saker i livet också. Jag vill leva och jag är glad att jag inte tog livet av mig.


Ketamin är egentligen ett narkosmedel och har i vissa studier visat markant och snabb förbättring av svårbehandlade depressioner. Särskilt när självmordstankar är inblandade. Inte alla svarar på behandlingen men de som gör det upplever det som något som snabbt lyfts från axlarna. 
Här är en nyligen publicerad studie:
Ketamine for rapid reduction of suicidal ideation: a randomized controlled trial. Murrough et al. Psychol Med. 2015 Aug 12:1-10.
BACKGROUND: Suicide is a devastating public health problem and very few biological treatments have been found to be effective for quickly reducing the intensity of suicidal ideation (SI). We have previously shown that a single dose of ketamine, a glutamate N-methyl-d-aspartate (NMDA) receptor antagonist, is associated with a rapid reduction in depressive symptom severity and SI in patients with treatment-resistant depression.METHOD: We conducted a randomized, controlled trial of ketamine in patients with mood and anxiety spectrum disorders who presented with clinically significant SI (n = 24). Patients received a single infusion of ketamine or midazolam (as an active placebo) in addition to standard of care. SI measured using the Beck Scale for Suicidal Ideation (BSI) 24 h post-treatment represented the primary outcome. Secondary outcomes included the Montgomery-Asberg Depression Rating Scale – Suicidal Ideation (MADRS-SI) score at 24 h and additional measures beyond the 24-h time-point.RESULTS: The intervention was well tolerated and no dropouts occurred during the primary 7-day assessment period. BSI score was not different between the treatment groups at 24 h (p = 0.32); however, a significant difference emerged at 48 h (p = 0.047). MADRS-SI score was lower in the ketamine group compared to midazolam group at 24 h (p = 0.05). The treatment effect was no longer significant at the end of the 7-day assessment period.CONCLUSIONS: The current findings provide initial support for the safety and tolerability of ketamine as an intervention for SI in patients who are at elevated risk for suicidal behavior. Larger, well-powered studies are warranted.

Läs hela studien här…

kommentarer: 2

Äntligen staket

17 juli 2015 (11:24) | Linnéa, självmord | av: Ludmilla

Antalet personer som tar sitt liv genom att ställa sig framför tåget i och med att ungdomars självmord ökar.

stängsel

stängsel2

Linnéa ställde sig på spåret utanför Uppsala den 30 maj 2008. Inte förrän nu strax före sommaren 2015 satte man upp staket. Jag är tacksam för det, men det ska inte behöva dröja 7 år och åtskilliga självmord innan det sker.

Man vet att tillgängligheten till medel är en av de viktigaste åtgärderna för att förhindra att någon tar sitt liv!

I dagens p1 morgon berättar Suicide Zeros kassör Eva Wedberg och ledamoten Britta Alin Åkerman om vad det är som gör att man ställer sig framför tåget och hur det kan förhindras. Lyssna på dem här…

Anhörigorganisationen SPES har i ett samarbete med SL tagit fram checklistor där personalen fått lära sig vad för beteende man ska uppmärksamma hos folk som har tänkt att ta sitt liv, för ofta kan man se något innan. Men inte alltid tyvärr. Var och en kan dock vara uppmärksam på om någon person beter sig annorlunda på perrongen. Verkar någon må dåligt så fråga! Det kan faktiskt vara skillnaden mellan liv och död eftersom man just då kan känna sig som ensammast i världen och att ingen ändå skulle märka om man försvann. Lyssna mer här…

Jag har även tidigare skrivit om Helena Rådbo och hennes avhandling där hon beskriver olika sätt att minska självmorden vid spåren. Det handlar om allt från övervakningskameror, rörelsedetektorer, lampor som tänds och alarm som låter. I tunnelbanor kan man dessutom sätta upp en glasvägg mellan perrongen och tåget med dörrar som öppnar sig när det står ett tåg på perrongen.

Inom Suicide Zero är vi angelägna om att man verkligen gör vad man kan för att sätta upp hinder där det går. Man vet ju var ”hot spots” runt om i landet är. Den kunskapen har polisen och blåljuspersonal i stort. Men det är inte officiellt tyvärr.

kommentarer: 4

Trötta ansikten påverkar omgivningen

3 juli 2015 (17:06) | allmänt | av: Ludmilla

Det är tisdag kväll. Jobbet drar ut på tiden och innan du vet ordet av är det mitt i natten. Du vet att du borde sova men ska bara fixa det där sista på presentationen först. På väg till mötet nästa dag stannar du upp och ser dig
själv i spegeln. Hur ser du ut egentligen? Kommer dina kollegor och vänner kunna se på dig hur lite du har sovit? Kommer de att utvärdera dig negativt på grund av det?

Denna avhandling består av fyra studier som söker svara på frågan om hur andra personer uppfattar någon som inte har sovit ordentligt. I ett första steg har fotografier tagits på 48 personers ansikten efter åtta timmars sömn och
efter olika grad av sömnbrist. Ansiktena på fotografierna har sedan utvärderats av 288 bedömare gällande attraktivitet, hälsa, trötthet, sömnighet, sällskaplighet, pålitlighet, anställningsbarhet och ledarskapsförmåga.

Dessa utvärderingar visade att när man inte har sovit uppfattas man som lite mindre attraktiv, mindre frisk, mindre pigg, mindre pålitlig, mindre anställningsbar och som en sämre ledare jämfört med när man har fått tillräckligt med sömn. Dessutom var bedömarna lite mindre intresserade av att umgås med någon som inte hade sovit. Att se trött ut var också starkt kopplat till mer negativa utvärderingar på samtliga av dessa frågor. Vidare visades att sömndepriverade personer uppfattas ha mer röda och svullna ögon med mörka ringar och hängande ögonlock, samt blekare hud och mer rynkor. De såg även lite ledsnare ut än när de hade sovit.

Efter en natts sömnbrist eller ett par nätter med minskad sömn ökar alltså risken för att bli uppfattad bland annat som mindre frisk och som en sämre ledare. Andra vill dessutom mindre gärna umgås med någon som inte har sovit jämfört med när samma person är utvilad. Detta gäller speciellt om man, efter att inte ha sovit, ser väldigt trött ut. De sociala aspekterna av sömnbrist har inte studerats i särskilt stor utsträckning tidigare, men dessa studier visar på betydelsen av att kombinera forskning inom sömn och socialpsykologi. De bidrar också med ännu en anledning att prioritera sin sömn, utöver de redan etablerade kognitiva, immunologiska och metabola sådana.

Läs hela avhandlingen här: T H E F A C E O F S L E E P L O S S, Tina Sundelin

kommentarer: 4

Stora samhällsvinster att motverka psykisk ohälsa

30 juni 2015 (14:08) | psykiatri, självmord, sjukvård, skolan | av: Ludmilla

Att växa upp med missbruk eller allvarlig psykisk sjukdom ger allvarliga konsekvenser för barns hälsa, skolgång och arbetsliv. En ny forskarrapport visar även att det finns stora samhällsvinster att göra, 35 miljarder årligen, om ohälsan i gruppen kan sänkas till samma nivå som i övriga befolkningen.

På uppdrag av Socialstyrelsen har forskare följt utvecklingen i livet för totalt över en halv miljon barn upp i dryga 30-årsåldern. Omkring åtta procent hade en förälder som vårdats på sjukhus på grund av missbruk eller psykisk sjukdom. Registerstudien visade att dessa barn mer sällan fullföljde skolan och att de i vuxen ålder i högre utsträckning riskerade att bli beroende av försörjningsstöd. De löpte även betydligt högre risker att utveckla eget missbruk eller psykisk ohälsa samt att dö i förtid.

– Vi känner väl till de svårigheter som en uppväxt med missbruk och psykisk sjukdom kan ge. Nu får vi också ett samhällsekonomiskt perspektiv som beskriver omfattningen av dessa problem, säger Socialstyrelsens utredare Merike Hansson.

Långsiktiga samhällsvinster

Inom ramen för samma regeringsuppdrag presenteras i dagen hälsoekonomisk studie från Linnéuniversitetet och Nationellt kompetenscentrum anhöriga, NKA. Utifrån beräkningarna uppskattas att denna grupp barn, de åtta procent som växt upp med allvarligt missbruk eller allvarlig psykisk sjukdom i familjen, i vuxen ålder står för omkring en fjärdedel av samhällets årliga kostnader för psykisk sjukdom och missbruk av alkohol och narkotika.

Totalt rör det sig om 52 miljarder kronor. Delar man upp siffran står psykisk sjukdom för 29, alkoholmissbruk för 15 och narkotikamissbruk för 8 miljarder årligen. Merparten utgörs av indirekta kostnader i form av produktionsbortfall vid sjukskrivning, förtidspensionering och förtidig död.

– Hela 35 miljarder kan enligt forskarna härledas till denna relativt lilla grupps överrepresentation av psykisk sjukdom och missbruk. Förutom nödvändigheten att värna om enskilda barns och ungas hälsa och framtid finns också stora samhällsvinster att göra, säger Lennart Magnusson, verksamhetschef vid NKA, Linnéuniversitetet.

Förebyggande insatser

Barn och unga som växer upp i familjer med psykisk sjukdom och missbruk har rätt till information, råd och stöd. Det behövs ett ökat familjeperspektiv och bättre samordning inom socialtjänsten samt med hälso- och sjukvårdens insatser. Skolan har stor betydelse som skyddsfaktor.

Vid Socialstyrelsens seminarium En barndom med missbruk och psykisk ohälsa i familjen – hur gör vi skillnad? som hålls i Almedalen i dag diskuterar forskare, beslutsfattare och berörda vilka förebyggande insatser som är mest effektiva för att bryta mönster och minska riskerna för att barn och unga utvecklar egen psykisk ohälsa eller missbruk.

– Vi vet i dag mycket om vilka konsekvenser det får för barn och unga att växa upp med en förälder med missbruk eller psykisk sjukdom. Nu sprider vi den kunskapen och välkomnar fler att delta i samtalet om hur samhället bäst förebygger risker och hur vi ger nästa generation ett bättre stöd, säger Merike Hansson.

Läs mer…

kommentarer: 2

”Sekundär drunkning”

24 juni 2015 (15:57) | sjukvård | av: Ludmilla

Det har cirkulerat en berättelse på nätet om ett barn som dött efter att det badat utan att man uppfattat att det hänt något i vattnet. Detta har oroat många föräldrar och därför tänkte bringa lite klarhet i detta.

Sedan 2003 har man inte flera olika drunkningsbegrepp utan endast termen drunkning som innebär att man efter att ha fått in vatten i andningsvägarna får andningssvårigheter. Drunkning heter det oavsett om man dött eller inte.

Det som oroar föräldrar är att barnet plötsligt ska dö efter att det varit i vattnet tidigare på dagen eller dagen innan. Berättelsen om pojken i USA framställs som att han i stort sett var opåverkad innan han dog. Riktigt så är det inte.

Först och främst måste det till ett drunkningstillbud dvs att barnet ofrivilligt varit under vattnet och börjar andas in vatten. Detta märks ju alltid tydligt. Föräldrar ska dessutom alltid övervaka sitt barn i vattnet oavsett hur vattenvant det är.

Efter drunkningstillbudet ska man ge akt på följande tecken:
-andningssvårigheter. När man fått in vatten i lungorna sker en reaktion som ger en svullnad, så förutom det eventuella vattnet som är kvar får man ett ökat avstånd mellan luftvägar och lungblåsorna som ska ta upp syre.
-extrem trötthet och medvetandesänkning. Om barnet är extremt trött efter badet är kanske inte så konstigt i sig men om det inte svarar på kontakt på ett normalt sett ska man reagera.

Sammanfattningsvis:
1. drunkningstillbud där barnet andats in vatten
2. andningssvårigheter
3. medvetandesänkning/extrem trötthet

Då ska man söka sjukvård skyndsamt.

Varje sommar drunknar ca 10 barn. Med enkla medel kan drunkning förhindras!

Sakrare3AI2

1. Övervaka barnet ständigt. Lär barnet att simma så snabbt som möjligt.
2. Skydda vatten t ex pooler med staket och bärande täcke.
3. Lär dig hjärtlungräddning så att du kan agera om olyckan är framme.

kommentar: 1

Överföring av självmordsbenägenhet mellan generationer

22 juni 2015 (10:51) | självmord | av: Ludmilla

David Brent har tillsammans med amerikanska kollegor studerat sannolikheten för och på vilket sätt självmordsförsök hos föräldrarna överförs till barnen i en prospektiv studie, som genomfördes mellan åren 2005-2012. Materialet bestod av 334 föräldrar med psykisk sjukdom och deras 701 barn.191 (57,2 %) av föräldrarna hade gjort självmordsförsök. Barnen var mellan 17-18 år (SD=8; range 10-50 år) när studien startade. Barnens psykiska hälsa bedömdes varje år under i genomsnitt 5,6 år genom kliniska intervjuer och självskattningar. 44 (6,7 %) av de 701 barnen hade gjort minst ett självmordsförsök innan studien startade, och 29 (4,1 %) gjorde självmordsförsök under själva studien, varav 19 (65,5 %) för första gången. Döttrar och söner från förälder som gjort självmordsförsök hade en nästan 5 gånger ökad risk för självmordsförsök, Odds Ratio (OR) var 4.9 ( 95 % CI= 1,56-12,9, p=0.005). Den höga risken kvarstod även efter kontroll för andra variabler hos barnen exempelvis tidigare historia av psykisk sjukdom (OR 4,2), tidigare historia med självmordsförsök (OR 5,69) och depression i anslutning till självmordsförsök (OR 11,32). Impulsiv aggressivitet hos barnen ökade risken för depression vilket i sin tur ledde fram till ökad risk för självmordsförsök.

Barn med en familjehistoria av självmordsförsök utgör en högriskgrupp. Interventioner med särskild målsättning att ingripa mot impulsiv aggression och depression skulle kunna minska den familjära överföringen av självmordsbeteende, föreslår författarna.

Läs mer här…

Skriv en kommentar: