Det är jobbigt att hela tiden tänka på självmord
Den här texten har en vän som jag lärt känna genom bloggen nyss skrivit. Hon ligger sedan många månader inlagd på en psykiatrisk klinik för sin depression, sin självdestruktivitet och sina självmordstankar. Jag bad henne att beskriva hur hon har det för att kunna lägga ut det här på bloggen.
Hon skriver det här för att ni ska förstår hur det känns. Hon skriver det också för att kanske ge hopp för någon annan.
Min vän är en mycket fin person. Omtänksam. Varm. Intelligent. Känslig. Stark!
Min stora önskan är att hon ska välja att fortsätta leva så att jag får möjlighet att träffa henne.
Snart!
Tack för att du delar med dig!
————————————————
Det är jobbigt att hela tiden tänka på självmord.
Slitas mellan om man ska leva, eller inte leva.
Slitas mellan smärtsamma tankar och tanken på de som blir kvar…
Självmord… så otroligt definitivt.
Det kan inte göras om. Man kan inte ångra sig. Det är det som är så hemskt…
För döden är inte bara början på ingenting… det är också slutet på allt…
En sista punkt i ens eget liv…
Jag har länge tänkt på självmord. Jag har många självmordsförsök bakom mig. Men jag har inte lyckats. Jag är i livet, utan att leva.
Och det är så oändligt smärtsamt.
Jag känner att det bara finns en utväg -Självmord.
Hur är det att tänka på självmord dag ut och dag in?
Det är fruktansvärt!
Det är smärtsamt. För jag vet inte om det kommer att bli bättre….
Jag slits med många självmordstankar.
Och dras mellan ytterligheterna – livet eller döden.
Här och nu, eller evigheten?
Dagligen slits jag mellan dessa ytterligheter.
De finns där, alltid.
Och det att gå runt och tänka på självmord hela tiden, tar så fruktansvärt mycket på krafterna.
Ska jag hoppa framför nästa lastbil? Ska jag hoppa från bron? Ska jag ta en överdos igen? Ska jag hänga mig i skärpet? Ska jag prova att svälta mig ihjäl?
Frågorna håller på att ta livet av mig.
Det är så hemskt att inte veta… Inte veta om man klarar att bevara kontrollen.
Så hemskt att inte veta om man kommer att ge efter för tankarna.
Så hemskt att inte veta om tankarna och känslorna blir starkare än förnuftet…
Så hemskt att inte veta om det, någon gång, kommer att bli bättre…
Förnuftet håller mig i livet.
Vetskapen om att de som blir kvar får det så hemskt och smärtfullt.
Det lilla hoppet om att saker en gång kommer att förändra sig, till det bättre…
Men så är det tankarna och känslorna.
Tankarna om att de runt mig kommer att få det bättre utan mig.
Tankarna om att döden kan befria mig från all smärta.
Känslan om att döden kommer att rädda mig från allt det onda.
Förnuftet segrar oftast, men vad händer den dagen som det inte gör det? Jag har blivit ”räddad” många gånger. Ambulanser, poliser, sjukhus – somatiska och psykiatriska, läkare, psykologer och psykiatriker, familj och vänner…
Likväl klarar jag inte att vara tacksam för att bli ”räddad”, för jag vill ju bara dö?
Eller vill jag egentligen leva?
Jag vet inte…
Jag tror att jag egentligen vill leva, men jag får inte till det.
Så jag vill dö, men får inte till det.
Självmordstankarna gör så ont! Så fruktansvärda. Och kan avslutas!
Jag känner att jag står bunden till ett berg, fastkedjad i ben och armar, och så ska jag bestiga berget. Hur ska jag orka? Det finns ju inte något hopp om att jag ska klara det. Så det är lättare att ge upp.
Jag känner att jag har vandrat så länge på väg mot döden.
Självmordstankarna har blivit en stor del av mitt liv. Och de är alltid med mig.
De har blivit en del av mig – och det är så svårt att bli av med dem… för de gör att jag orkar kämpa vidare.
Bara tanken på att det finns en utväg, som jag, när som helst, kan använda mig av… den tanken gör att jag klarar att stå ut, att jag klarar att fortsätta att kämpa.
Jag har märkt att det inte är farligt att prata om mina självmordstankar.
Första gången som jag pratade om dem var det skrämmande, farligt…
Men nu, nu har jag förstått att det är viktigt att säga ifrån när jag känner att jag börjar mista kontrollen.
Då kan jag få hjälp. Hjälp att hållas kvar i livet.
För när jag väl hoppar finns det inte längre någon hjälp… då är det över… och så många, många personer kommer att bli berörda.
Efterverkningarna är så stora!
Jag försöker att hålla ut, försöker att kämpa. Med mina självmordstankar.
Jag har kämpat i många, många år.
Min tröst är att det än gång kommer att bli bättre.
Jag kan inte ge efter, när det kommer att drabba så många, och det kommer att ta död på mitt sista hopp… och livet kommer att vara över… så ändligt, så otroligt definitivt…
Jag läste en dikt på internet som jag har fått mycket stöd i som jag vill dela med mig av:
Att vara stark
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunnaAtt vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mestAtt vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckasAtt vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt
och alltid komma igenAtt vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit
Marie Fredriksson Anthony, 1986
Läs även andra bloggares åsikter om självmord, självmordstankar, ångest, hopp, att vara stark, Marie Fredriksson Anthony, leva, livet, döden, ge upp
Kommentarer till inlägget
Kommentar från psykos
17 mars, 2009 kl 17 mars 2009 (20:17)
skitbra inlägg.. förresten.. skriv en liten notis till mig om vad du efterlyser och mail och så så lägger jag upp det. Kram P
Kommentar från ulle
17 mars, 2009 kl 17 mars 2009 (21:22)
Fantastiskt fint formulerat. Man kan nästan förstå hur dom känner det när dom slits så mellan olika tankar. Hemskt men tyvärr alltför vanligt.
ulles senaste blogginlägg..Lite stolt..
Kommentar från C
17 mars, 2009 kl 17 mars 2009 (21:33)
Starkt skrivet. Det berör mig djupt. Min bror dog i suicid våren 2008. Han hade en enorm ångest. Mådde oerhört dåligt. Tror att en del av hans tankar var som det står i inlägget. Det gör ont. Att jag aldrig får veta hur han egentligen tänkte. Han slöt sig så på slutet.
Kommentar från Jessica
17 mars, 2009 kl 17 mars 2009 (23:01)
Ledsamt och oehört svårt att läsa dagens inlägg då min älskade make, 33 år, dog i suicid lördag för två veckor sedan. Han hade också vandrat länge. Känt sig trött. Jag är bara så ledsen att inte han formulerade sina tankar så för mig så att jag hade kunnat hjälpa honom en gång till!
Jessica
Kommentar från J
18 mars, 2009 kl 18 mars 2009 (1:00)
Så du är där i livet,
jag var där själv en gång. När möjligheten och tanken på att ta sitt liv gav hopp, glädje och framförallt lättnad.
Jag har lärt mig lite som du att berätta, aldrig besöka en läkare(vilket sker ytterst sällan för mig) utan att berätta att jag försökt ta mitt liv, inte kan anförtros tabletter(min metod) utan i så fall får ha dem styckvis.
Så har jag mycket sakta(är över 40) fått lära mig av mig själv och litteratur som jag sökt upp, att älska mig själv.
Jag är uppväxt med en narcissistisk, pedofil, psykopat och manodepresiv(vilket det sistnämnda är det enda jag berättat för någon, inte konstigt att de ej förstått)(kvinna!) och sedermera gift med en sådan, narcissist, psykopat, psykisk/fysiskt misshandel(man).
Så förstod jag sakterligen vad detta innebär. Jag har trott att jag kommer att lyckas! Blir jag bara bra nog blir jag älskad! Men det var ju inte mig det var fel på, sådana människor kan aldrig älska! Att det ibland inte går att känna annorlunda utan att man måste GÖRA ANNORLUNDA.
Gör man annorlunda ändras ens känslor med tiden. Dina problem och upplevelser stämmer kanske inte med mina. Men grunden att ta sitt liv, att inte älska sig själv, sin kropp, sitt liv, sina tankar, sina känslor, SIG SJÄLV och känna livsgjädje är de samma.
Jag har inte, precis som du, tagit mig i från dessa förhållanden, men på annat sätt. Jag har börjat inse att jag älskar mig själv(ja,ja inte när jag ser mig i spegeln precis. Men börjat frågaa MIG vad jag vill, Kännt efter vad JAG blir glad över. Att lära sig älska sig själv är att bli lite mer egoistisk. Att förstå och känna att denna form av egoism inte är fult. Vad vill DU, känner du glädje, utforska, detta vill du tydligen, varför?
Det spelar ingen roll, prova några månader frammåt, i fantasin, vad kan du göra. Lev på den glädjen. Är du glad är det vad du vill, utforska dig själv!
Kommentar från Viktoria
18 mars, 2009 kl 18 mars 2009 (12:15)
Bra text som får en att tänka till. För mig som aldrig direkt varit i kontakt med självmord, eller människor som vill ta sitt liv, blir texten så tydlig om vilka krafter som rör sig inuti en självmordsbenägen person. starkt av din vän att skriva den med adress oss övriga så att förståelse kan ta plats. //Kram Viktoria
Viktorias senaste blogginlägg..Prisa ovan för eltandborsten!
Kommentar från d
18 mars, 2009 kl 18 mars 2009 (12:41)
men oj, var det jag som skrev det där eller?
så känns det…
Ludmilla, jag tror inte du vet vad din blogg gör.
Det här inlägget (framförallt det här inlägget rättare sagt) får mig att inse att jag trots allt kanske inte klarar det här själv.
Att jag kan behöva lite hjälp..( meningen gör mig spyfärdig )
ja, tack är väl vad jag vill säga.
du har iaf fått mig att tänka efter lite…
sköt om dig, kram!
Kommentar från Amanda
18 mars, 2009 kl 18 mars 2009 (13:37)
Just det hon skriver om att man slits smellan att inte leva och att leva.. det är så otroligt påfrestande.
Man orkar ingenting, ens dag handlar endast om att överleva.
Mina dagar handlar om att kväva mina impulser att INTE hoppa framför just den där bussen som kommer bredvid. Mina dagar handlar om att överleva.
HUr ska jag kunna tänka på skolan och framtiden när jag ändå planerat att vara död innan åldern tjugo?
Hur ska man orka resa sig upp från sängen och vara social när man vet att det ändå slutar med en ångestattack och sen så skär man sig?
Att behöva dölja för omgivningen att idag är verkligen en skit dag och jag vill bara dö…
Man vill inte heller berätta för andra hur det ligger till för man ser hur dom blir sårad och ledsna när man berättar att man faktiskt är så självisk att man planerar att ta sitt liv.
Jag är en börda för min familj och enda utvägen för mig just nu är att ta mitt liv.
Jag kämpar, jag försöker men man orkar inte hur länge som helst.
Din blogg betyder mycekt för mig, det har fått mig att inse hur ledsna mina föräldrar skulle bli om jag dog. Det hjälper mig ibland. Men när man hamnar i sitt ”tillstånd” blir man självisk och tror att det bara är bra om man dör. Det är den enda utvägen.. tyvärr så känns det verkligen som så.
Men du ska veta att du är stark. Tack för allt <3
Kommentar från mergime
18 mars, 2009 kl 18 mars 2009 (18:17)
oooj , det hade precis kunnat komma från mig
jisses vad jag känner igen mig
man slits mellan liv och död,en oändlig kamp som är så
fruktansvärds jobbig.
”Jag känner att jag står bunden till ett berg, fastkedjad i ben och armar, och så ska jag bestiga berget. Hur ska jag orka? Det finns ju inte något hopp om att jag ska klara det. Så det är lättare att ge upp.”
exakt så känner jag..
många styrke kramar !
mergimes senaste blogginlägg..everything has change
Pingback från Arbetsförmedlingen Rehab: “SJUKSKRIV DIG!” | Psykbryt
18 mars, 2009 kl 18 mars 2009 (20:16)
[…] Bloggtips: Den Osynliga Patienten- “Jan Halldin: Synen på arbets(o)förmåga berättar om Sverige i tiden” Trollhare- Dagens ord: Bipolär friskdom Svensson- ECT skapar bloggportal Scientologsekten- DN missar SVENSK scientologpropaganda Rapport från en spånbinge- Att spela psyksjuk- det har gjort tidigare Sjumilakliv- Mikrobloggar ny arena för mobbing? Utredarna – Felaktiga uppgifter om fusk och felaktiga utbetalningar Resursbloggen – Syna hälsoekonomin, den blocköverskridande de-habiliteringsstrategin! Ett hjärta rött- Politiken reducerad till popularitetstävling Ludmilla – De tär jobbigt att hela tiden tänka på självmord […]
Kommentar från Maja
18 mars, 2009 kl 18 mars 2009 (20:45)
Hej Ludmilla,
Först måste jag tacka dig för dina fina ord om ett ämne som är allt annat än fint! jag förlorade båda mina föräldrar genom självmord och jag vet hur det är att ha en bit av sig själv som saknas. jag hoppas att framtiden skänker dig och din familj lycka och välfärd och att din blogg fortsätter påverka människor så som den påverkat mig. tack. och en stor kram från mig till dig!
KRAM
Maja
Kommentar från Matilda
18 mars, 2009 kl 18 mars 2009 (21:50)
Hälsa denna tjejen från mig, jättebra skrivit. Hemsk text, men det är faktiskt så tankarna och känslorna går. Jag hoppas allt går bra för henne!
Matildas senaste blogginlägg..life can also be really awesome!
Kommentar från K
19 mars, 2009 kl 19 mars 2009 (2:06)
Tack! Man måste hålla hoppet uppe!
Ks senaste blogginlägg..Min bror försvunnen, på Tv4 nyheterna igår kväll!
Kommentar från Emely
19 mars, 2009 kl 19 mars 2009 (3:03)
Ja, de beskriver otroligt bra. Faktum är att man kommer befinna sig på den punkten så länge man inte bestämt sig för att leva. Har man väl bestämt sig för att leva så har man nog chans att få bort de tankarna.
Har tänkt massor på det du sagt under kvällen, Ludmilla.
Stor Kram /E
Emelys senaste blogginlägg..Överdos
Kommentar från Mamma Melissa
19 mars, 2009 kl 19 mars 2009 (13:47)
Otroligt bra text! Och så bra att hon skrev den -både för egen del och för oss andra som får ta del av den!
Och dikten som hon avslutade med, den sätter ord på så mycket… inte enbart tankar kring självmord utan kring sorgprocesser, stress och annat som vi alla har upplevt någon gång.
Den dikten skall jag bära med mig. Många menar att man är stark om man aldrig gråter, medan jag alltid sagt att styrka är att våga gråta -och nu fick jag någon som verkligen satte ord på det som jag tänkt! Tack!
Mamma Melissas senaste blogginlägg..Änglamammetips
Kommentar från Fulica Atra
19 mars, 2009 kl 19 mars 2009 (15:49)
Märkligt att din vän lyckats få in alla teorier om suicid och skriva om det i jagform.
Fulica Atras senaste blogginlägg..Se filmen om Frida!
Kommentar från Maj
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (15:43)
känns hemskt men känner igen varje ord..
Hoppas du mår lite bättre, Sköt om dig, Kram! 🙂
Majs senaste blogginlägg..0264. 20/03/09
Kommentar från alexandra
17 april, 2009 kl 17 april 2009 (17:05)
det hon skrev var jätte fint men det är samma sak med mej jag försöker ta självmord men kan inte jag vill leva men orka inte längre
Kommentar från Ludmilla
17 april, 2009 kl 17 april 2009 (18:17)
Alexandra: Maila gärna mig: ludmilla@linnea.se
Kommentar från Anonym
29 september, 2009 kl 29 september 2009 (18:59)
Ville bara säga att jag fick intrycket av att Linnéa var en otroligt stark tjej som gjorde allt för att stanna kvar vid liv. Dikter jag läser och saker jag gör påminner mig bara om smärtan. Linnéa försöker se ljus och inte ge upp hopp. Dikten hon delar med sig talar om vad hon egentligen ville mest av allt.
När man känner en sådan enorm smärta, kanske det enda som håller kvar en i livet alla ens nära och kära. Men kan man verkligen leva för andra?
Man måste förstå att varför det finns vissa personer som varje sekund vill dö, är för att det gör ont varje sekund att leva.
Ibland måste man släppa en man älskar även om det gör ont, men åtminstone gör det inte ont mer för den man älskar. Det är sann oegoistisk kärlek, även om det är tragiskt.
Kommentar från Ludmilla
29 september, 2009 kl 29 september 2009 (19:31)
Anonym: Jag förstår att det finns flera olika sätt att se på detta. Men, eftersom det nästan alltid är en psykisk sjukdom som ligger bakom dödslängtan och dessa nästan alltid kan botas/lindras så att personen i fråga inte längre vill dö och dessutom känner att de inte förstår att de kunde känna så senare – gör att det blir svårt att respektera. I LInnéas fall var det uppenbart att hon drabbats av en akut allvarlig psykisk störning. Hon hade inte behövt dö. Hon kunde ha fått vård och bli frisk igen.
Kommentar från Anonym2
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (0:34)
Nu trillar jag in här (över ett halvår sen :p), men som de brukar säga, bättre sent än aldrig…
Ungefär sådär ser min dagbok ut (fast den är mer ostrukturerad). Jag har varit i kontakt med sjukvården här i Uppsala i ungefär 1½ år nu, provat diverse olika mediciner, KBT-behandling, försökt komma igång att plugga eller att jobba, men det enda som gett något resultat är faktiskt akupunktur. Problemet är att även om jag mår bättre i perioder så kommer det alltid nåt bakslag. Har även på egen hand försökt mig på droger, skurit mig, suttit vid dator/tv 24h/dygn, tröstätit, shoppat, försökt hitta nån hobby… you name it. Känns som jag har slut på idéer. Men jag ser det inte som att jag skulle förlora om jag tog mitt liv, utan snarare som att jag äntligen skulle få vila i fred.
Har nu i några månader som besatt letat efter det perfekta sättet att begå självmord. Är sjukt rädd för att misslyckas. Helst skulle jag vilja kunna donera organen efter min död, så att jag kan ge mitt liv (som jag inte vill ha) till någon annan (som verkligen vill leva). Men tyvärr verkar det jättesvårt att arrangera…
Vet inte riktigt vad jag ville med detta inlägget egentligen, men kan passa på att önska en trevlig halloween till alla som råkar läsa detta (och till alla andra också för den delen, men de lär väl aldrig få veta det)
Kommentar från Cecilia
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (13:27)
Din väns beskrivning av hur hon känner och tänker är precis så som min mamma hade det känns det som. Så fruktansvärt. Det är svårt, egentligen helt omöjligt, att föreställa sig hur det känns mer än att det måste vara så oerhört svårt och smärtsamt. Jag kan få panik och känna sådan sorg över att mi mamma fick lida så, jag såg ju hur oerhört dåligt hon mådde och ingenting jag eller någon annan gjorde lyckades få henne att må bättre. Jag tror inte hon fick chansen att prata om sina självmordstankar när hon var på psyket. Hon öste dem över mig och min bror istället, men psyk lyssnade inte på oss när vi berättade det för dem. Till slut, efter många försök, ”lyckades” hon ta sitt liv. Ibland tänker jag att det kanske var det allra bästa för henne – nu slipper hon lida och våndas, men egentligen hade det allra bästa varit om hon fått den hjälp hon behövde och kunnat hitta tillbaka till ett liv av lycka, glädje, hopp och tro om framtiden. Jag saknar henen så oerhört mycket.
Dikten som fanns med på slutet visas på youtube i låten Tröstevisan, som är oerhört vacker och känslosam. Vi spelade den som inledningsmusik på begravningen och den ger mig verkligen tröst samtidigt som tårarna rinner när jag hör den.
.-= Cecilia´s last blog ..Tankar ikväll… =-.
Kommentar från Jacob
22 februari, 2010 kl 22 februari 2010 (2:27)
Tjena alla,
sitter uppe och drar runt halvt hjärndött på internet i brist på vilja att gå upp imorn, o hamnade här.
Jag vet inte hur mycket jag har gemensamt med någon av er andra som känner att självmord är en bra ide ibland, men den där dikten satte verkligen ord på livets a och ö när man är på ett sånt ställe som jag, och jag tror att flera här, är.
Problemet är att det är så omöjligt att ta sig samman, och bara skärpa sig. Det finns ju ett bättre liv därute nångonstans(hoppas jag!), så länge man pallar ta sig dit. Men den resan är så himmla svår att se slutet på när man bara drunknar i det konstanta kaoset av relationer, måsten och det faktum att man faktiskt överväger att ligga stilla i jorden i all evighet istället för att i alla fall försöka göra något med det som faktiskt finns i ”livet”.
Det blir ju inte heller lättare av att ens omgivning inte vet, för de förstår inte, oavsett om man berättar. Det går liksom inte att förstå om man inte vart/är där själv. Detta har i mitt fall lett till att jag upplever mig själv som isolerad från alla andra och deras liv på ett eller annat sätt. Alla verkar klara verkligheten ganska bra; så vem är jag att säga att jag inte gör det?
Men ändå så kommer det stunder där jag inte gör det, och där sitter jag i min ensamhet.
Jag är jävligt glad över dem som lyckas övervinna sina självmordstankar innnan de tar över och jävligt ledsen för de som inte gör det, och jag hoppas att jag kommer kunna leva mitt liv och räkna mig bland de först nämnda.
Ville mest dela med mig, då ni som delat med er här(inte minst din vän Ludmilla) har gett mig lite mer att tänka på, vilket är något jag uppskattar, och förhoppningsvis kan jag i min tur föra vidare lite hopp till någon mer.
//Jacob
Kommentar från stephanie
17 mars, 2009 kl 17 mars 2009 (19:54)
Det är sjukt. För om jag hade kunnat formulera mig. hade det där kunnat komma ur mig. Jag lever men lever inte, slits mellan alla tankar. Det onda i mig som inte vill låta mig leva. Det som har planer. det går nte att leva med bägge sidorna och det är ett fruktansvärt krig. alltid. Jag har vart inlagd på bup akuten här i uppsala 2 månader. blev inlagd på nyårs afton. Jag tänkte mycket på Linnea,tjejen jag aldrig träffat. Jag tänkte på att de som jobbade där har behandlat henne. Dagen innan jag kom dit läste jag om er. Så mycket tankar. jag tänkte.. tänk om hon hade det här rummet. Tänk om hon sovit i den här sängen. Och nu finns hon inte. Jag ville gå samma väg, det vill jag nu med.
men.. kriget.