Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Lördagen den 31 maj 2008

31 maj 2009 (18:44) | barn, död, självmord, skolan, sorg&saknad | av: Ludmilla

Vakuum.
Tystnad.

Ljuset från hall-lampan.
Den gula tapeten.

Polismannen som just sagt orden att Linnéa är död, undrade om vi inte kunde gå in och sätta oss någonstans.
Vi gick in i gillestugan som ligger rakt in i huset.
Vi satte oss ned i soffan. De tre polismännen, Johan och jag.

Vi satt länge, länge helt tysta. Efter en lång stund säger polisen:
-Vill du veta vad som hände?
Vad som hände? Ja… det vill jag väl..? Just i den stunden spelade det ingen roll vad som hade hänt. Hon var ju död. Vad innebär det? Hur ska jag klara det här? Tankarna snurrade i huvudet.

Polismannen berättade att det var de tre som varit på platsen. Att tåget kommit i 80 km/h. Att det fanns ett vittne.
-Då är det väl inte mycket kvar av henne… sa jag.
-Jo, det är en hel kropp. Och vi lyckades identifiera henne med ID-kortet som hon hade i väskan.
-Var är hon nu?
-Vi har följt henne till rättsmedicin. Hon är där nu i väntan på obduktion.

Polisen svarade uppriktigt på alla mina frågor.
-Vad gör vi nu? Hur gör man? Finns det någon krisgrupp som hjälper till, eller vad finns?
En av polismännen gick iväg och ringde ett samtal. En krisgrupp skulle komma.
Min mobil ringde. Det var Linnéas pappa. Jag fick berätta för honom vad som hänt. Han sa att de skulle komma.

Efter cirka 2 timmar efter att poliserna kommit, kom två personer ur krisgruppen och avlöste poliserna. Ungefär samtidigt kom Linnéas pappa, hans fru, min syster och hennes man.
Jag minns inte vad vi pratade om. Jag minns att de kokade te. Att vi hade tända ljus. Att det blev ljust ute.

Vid femtiden åkte de. Vi skulle försöka sova lite. Det var fortfarande varmt av den heta sommardagen.

Vi slumrade lite. Allt kändes som en fruktansvärd mardröm. Det gick inte att somna ordentligt.

-Linnéa! Hur är det möjligt? Hur kunde hon göra det? Lämna oss? Nej – det kan inte vara sant!

Johan fanns där nära mig hela tiden. Stöttande, värmande, uppmuntrande:
-Ludmilla, Linnéa var sjuk. Du gjorde allt du kunde. Det är inte ditt fel.

Vid 7-tiden hörde vi att pojkarna var uppe. Vi bestämde att vi först skulle äta frukost innan vi berättade.
Oscar kom emot mig:
-Jonas säger att det var poliser här i natt. Har det hänt Linnéa något?
Jonas hade hört något, men han hade inte riktigt förstått vad som hade hänt. Bröderna hade pratat om det. Vi bestämmer oss för att berätta.
Vi tar var sin pojke i knät och säger på samma raka sätt som polismannen:
-Linnéa är död. Och så berättade vi precis vad som hade hänt.
De blev jätteledsna och de blev också väldigt arga på BUP. DE skulle ju ha skyddat henne!
Här sitter vi nu i denna varma sommarmorgonen, vid köksbordet, med var sin pojke i famnen. Bröderna som fått veta att deras älskade storasyster. Deras stora förebild. Linnéa. Har dött. Har av egen fri vilja valt att lämna dem… oss… alla. Hur kunde hon??

Vi åt lite frukost, i overkligheten. Vi måste se till att äta och sova. Det insåg vi tidigt. De basala behoven är urviktiga nu i den här situationen. Vi måste hitta en väg att överleva.

Nu skulle vi åka till Emelie. Storasyster som var inlagd på kirurgen pga av att hon fått en varböld i lilla bäckenet som en komplikation till tarmoperationen hon gjorde för 10 dagar sedan. Nu skulle vi berätta för henne att hennes lillasyster har tagit sitt liv. Emelie hade väldigt svårt att ta in informationen. Stackars henne som mådde så dåligt redan innan…

Jag hade ordnat så att min mamma och syster kunde åka till Emelie så att hon inte blev ensam när vi fortsatte till BUP. På natten hade bakjouren ringt och uttryckt sin sorg och frustration. Vi hade då beslutat om ett möte där även pojkarna skulle vara med. Det var ett bra möte där de från BUP tog på sig hela skulden inför pojkarna:

-Er mamma har gjort precis det hon skulle. Hon tog Linnéa hit när hon blev sjuk. Vi skulle ha hjälpt henne men lyckades inte göra det.

Det kändes väldigt bra med mötet. Vi åkte hem. Jag smsade till alla:
-Det som inte fick hända har hänt. Linnéa tog sitt liv igår.

Rektorn från skolan ringde och vi kom överens om hur det hela skulle hanteras. Skolpersonalen ringde runt till alla föräldrar i 6-9an för att berätta. Sådant här sprider sig snabbt och man tyckte det var bättre att få ett samtal från skolan. Personalen kallades in till söndagen för krisbearbetning och få stöd i hur de skulle ta emot eleverna på måndagen.

Ganska snabbt började folk höra av sig till oss och många kom till oss under eftermiddagen. Blommor började komma. Allt var så oändligt overkligt. Två av våra närmaste vänner var med oss hela tiden och en annan såg till att vi fick mat.

Vilken underlig dag.
Så overkligt hemskt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ninja Ister
31 maj, 2009 kl 31 maj 2009 (19:00)

Så overkligt hemsk dag, det var det verkligen.

Jag önskar att det nya Livet i dig kan ge lite tröst.

Kram!

Ninja Isters senaste blogginlägg..2:a kyu i Shotokan Karate!

Kommentar från Li
31 maj, 2009 kl 31 maj 2009 (19:43)

Jag grät när jag läste. Man går igenom den dagen man själv pratade med polisen samtidigt. Sköt om dig och det nya Livet i dig. Kram.

Kommentar från Pia
31 maj, 2009 kl 31 maj 2009 (20:08)

Jag kan aldrig komma i närheten av att förstå vad det är du har gått igenom, så fasansfullt. Jag vill bara säga att Linnea var så otroligt vacker, en skönhet.
Jag hoppas att du en dag ska känna det en aning lättare att leva med sorgen.

Kommentar från Ewa
31 maj, 2009 kl 31 maj 2009 (20:32)

Det är så fruktansvärt så inga ord som jag vill skriva till dig verkar vara nåt att säga…
Jag tackar Gud för varje dag som vi i vår familj inte får besöket ni fick.
Önskar så att ni slapp gå igenom detta <3
Kram

Ewas senaste blogginlägg..Pingst och bröllop…. hur många "överlever" äktenskapet idag??

Kommentar från Catarina
31 maj, 2009 kl 31 maj 2009 (20:39)

Man får verkligen ont i magen när man läser. Är ju sådant man bara ser på film och tänker att det är inte i verkligheten. Näe man kan inte föreställa sig hur det måstat känts för det är så fruktansvärt tragiskt. Ens barn!!
Kan säga som så att genom att ha läst din blogg, följt Linneas sista tid i livet har verkligheten kommit en nära på ett konstigt vis. Så lätt nånting kan hända egentligen. Sådant man inte ens tänker på när livet löper på . Man får sig en tankeställare hur värdefullt livet är, ens nära och kära osv. Inget är förgivet.

sådana här händelser gör att man tänker mer på det man har och uppskattar på ett annat sätt. De lilla lilla i tillvaron som man inte ens såg förut kan vara det stora . Man får sig en tankeställare rätt och slätt .

Vet att du berört många med din blogg och säkerligen även fått människor att tänka till. Starkt gjort av dig att ha varit så öppen i de mest svåra man kan genomlida i livet , förlora sitt barn!

En stärkande bamse kram till dig att kunna gå vidare framåt i livet med hopp om fler och fler ljusare stunder!!

Catarinas senaste blogginlägg..SOL!!!!

Kommentar från Görel
31 maj, 2009 kl 31 maj 2009 (20:44)

Du beskriver det så bra!! Hur overkligt allting känns, chocken-allt!
Jag tänker mycket på dig ska du veta.
Kram

Kommentar från S a r a
31 maj, 2009 kl 31 maj 2009 (20:46)

Stor kram!

Kommentar från Maj
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (4:30)

Det är verkligen hemskt att läsa! och så mycket det blir runt om kring..
utav det jag har läst utav din blogg, har du verkligen gjort allt i din makt för att stötta din Linnéa, du är verkligen en bra mamma, som älskar dina barn. Du verkligen visar det också…

som jag kanske sagt tidigare, Linneá uppskattade nog allt det du gjorde för henne! Skönt att du bearbetar det på ett så bra sätt, några kan snöa in sig helt, men starkt och bra gjort att du går vidare. 🙂
Ha en så bra dag som möjligt!!! stora Kramar, MIG!

Majs senaste blogginlägg..Ledarskapsinstinkter

Kommentar från Eva
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (7:52)

Vilken smärta.
Omöjligt att förstå.
En liten förnimmelse kan jag få i rädslan över att det ska hända mina barn någonting.
En förnimmelse när ett aning av rädsla känns i magen vid ljudet av en ambulans.
Innan jag vet att alla de mina är trygga.
En förnimmelse av skräck i mardrömmen på natten. Mardrömmen som jag vaknar upp ifrån.
En förnimmelse av skräck innan jag, varje kväll, konstaterar att Bebis andas som han ska innan jag somnar.
Det är som sagt bara en förnimmelse av den skräck och den smärta du kände för ett år sedan.
Obegriplig för mig att förstå.

Evas senaste blogginlägg..Måndagslyx.

Kommentar från Paulina
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (8:33)

”-Vad gör vi nu? Hur gör man?” Tycker att de frågorna säger allt på något sätt. Du skriver att du delvis hann förbereda dig under de åtta veckor som föregick Linnéas död, men man kan nog egentligen aldrig, aldrig, aldrig förbereda sig…

Usch, så otroligt, obeskrivligt jobbigt.

Så definitivt.

Jag tänker på er! Kram.

Paulinas senaste blogginlägg..Täten

Kommentar från Tonårsmorsa
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (9:12)

Det är de här delarna som är så svåra att begripa när man själv inte mist ett barn. Det är så sorgligt och så obegripligt att det gör ont i magen bara av att läsa dina skrivna ord. Kram!

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..TV4 gala ikväll till förmån för krigsdrabbade kvinnor

Kommentar från Jessica
1 juni, 2009 kl 1 juni 2009 (21:13)

Jag tänker på dig! Jag tänker på din familj. Vad ni har fått gå igenom!

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ilska över hur det har hanterats från Bups sida. Skrämmande ont att det går till på det här viset.

Samtidigt känner jag…att allt som gjorde ont innan det hände…vad det gäller mig…jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka det onda…om du förstår vad jag menar. Hellre det slags onda som var innan än det onda som kom efter.

Bamsekram!!!
Jessica

Kommentar från Sofia
4 juni, 2009 kl 4 juni 2009 (16:21)

det måste väl ha varit skönt att det iaf var en hel kropp kvar, och inte slamsor..?

Kommentar från ann
5 juni, 2009 kl 5 juni 2009 (21:40)

Förstår om om du blir arg på Linnea, men du måste förstå att hon inte kunde rå för vad hon vad hon gjorde.Jag överlevde och skulle aldrig kunnat göra mina nära och kära något så här illa ,men när detta hemska beslut kom till mig upphörde mitt sunda förnuft att fungera.kram Ann

Kommentar från Petra
10 augusti, 2010 kl 10 augusti 2010 (19:30)

Jag kan inte fatta att jag var nära att göra samma sak som Linnéa gjorde, på samma järnvägsspår t.om.. Det var på natten den 30 mars förra året, jag gick fram och tillbaka vid spåret och inväntade ett tåg. Mobilen ringer, det är min mamma som undrar vart jag är nånstans. Hon frågar om jag är vid järnvägen men jag nekar. Det kommer några människor och går på trottoaren inte långt ifrån järnvägen, jag går en bit ifrån spåret så dom inte skulle fatta varför jag var där, tänkte att jag skulle gå över vägen, bort från spåret tills dom gått förbi och sen gå tillbaka. När jag precis kommit över vägen, då kommer tåget.. Jag blev arg för att mamma rindge och störde mig och för att dom där människorna skulle komma och gå där precis då. Jag skulle ju ha lyckats att ta livet av mig annars. Mamma hör såklart tåget via telefonen och hotar att ringa polisen om jag inte gick hem på en gång. Först tänkte jag strunta i det och stå kvar och vänta på nästa tåg.. Men sen började jag tänka efter, att det kanske var meningen att jag skulle missa det där tåget.. Och polisbil hade jag ingen lust att åka.. Tänkte sen efter ännu mera, jag kunde inte lämna mamma utan en kropp att säga hej då till, så jag bestämde mig för att den metoden var utesluten och gick hem igen.. Även om den metoden jag försökt med 3 gånger innan detta inte hade funkat hittils så tänkte jag hålla mig till den iaf. Jag försökte med den andra metoden (överdos) 5 gånger till (en av gångerna var riktigt allvarlig då jag hamnade i resperator), tills jag för ca 4-5 månader sen fick en medicin som fungerade. Jag kan idag säga att jag mår bra, även om det kan kännas tungt vissa dagar. Och jag har varken skurit eller bränt mig på ca 5½ månad. Jag är väldigt glad över att jag aldrig lyckades med mina självmordsförsök. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bra igen, att allting var svart. Men oj så fel jag hade.. idag njuter jag allt jag kan av vad livet har att erbjuda, ser allting med nya ögon.. Det stämmer ju som dom säger: ”Livet är kort med tanke på hur länge man kommer att vara död”.. och ”Njut av livet, det går inte i repris” !

Skriv någonting