Är det mitt fel att Linnéa är död?
På väg in i hamnen i San Juan, november 2007
Idag är det en ”jobbig dag”, som vi säger i vår familj just nu.
Jag har inte känt skuld tidigare. BUP var ju snabba med att ta på sig skulden till det som varit fel under vårdtiden och även den kväll de utan min vetskap släppte ut Linnéa på en obevakad permission. Jag tycker också att jag gjorde allt som stod i min makt för att skydda henne och påpeka vikten av skydd och att hon inte hade tänkt att leva till dess hon skulle fylla 15. Jag tycker också att jag förmedlade att jag älskade henne och att jag ville henne väl. Jag tillbringade mycket tid med henne.
Ändå så räckte inte det.
Tänk om det ändå är mitt fel att hon tog sitt liv.
Hon hade uttryckt att det var jobbigt i relationen till mig. Hon kanske inte såg någon annan utväg? Visst kan man tycka att det kan vara normalt att man i hennes ålder inte tycker att mamman är den bästa kompisen i livet. Men det var ju det hon förmedlade till mig… Våra vänner förundrades över vilken bra kontakt vi hade. Var det inte så då? Jag känner mig lurad. Jag förstår inte.
Jag är Linnéas mamma. Rättelse: Jag var Linnéas mamma. Min uppgift som förälder är att skydda och stötta och hjälpa och lära till dess att barnet flyger ut. Mitt barn ville inte det. Mitt barn ville inte leva kvar med mig. Mitt barn tog sitt liv.
Jag har misslyckats. Jag borde diskvalificeras som mamma.
Om jag har lyckats driva ett barn till självmord kanske jag inte borde få vara mamma åt mina resterande 3 barn. Kanske driver jag dem till samma sak?
Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (18:19)
#1 Kommentar från Tizzel (svar):
Det är INTE ditt fel!!!!!!!!
Men jag tror att alla skulle tänkt som du. Så gör man som mamma…
Men det är INTE ditt fel!!!
Varm kram!!!
Skrivet 5 juli 2008, klockan 18:09
Svar från Ludmilla:
Tack för det… kram
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:24
#2 Kommentar från Anonym (svar):
Jag tycker du ska ta bort dom där tankarna på en gång. Det är knappast ditt fel. Det var hennes val och hur mycket du än försökt hade hon hittat ett tillfälle att göra det.
Ta hand om dig och dom som finns kvar. Dom skulle säkert inte få en bättre mamma än dig.
Skrivet 5 juli 2008, klockan 18:10
Svar från Ludmilla:
Jag ska försöka…
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:24
#3 Kommentar från Missbeauty (svar):
Det är inte ditt fel.
Hon valde själv, hon valde att inte låta dig hjälpa henne hur hårt det än låter.
Förmodligen kunde du inte ha gjort något mer än det du gjorde.
Sen skulle jag vilja påstå att du ÄR hennes mamma, spelar ingen roll var hon är, du är fortfarande hennes mamma.
Hon orkade inte, det gjorde för ont inne i henne och hon gjorde sitt val utan att låta någon av er veta något.
Hur skulle du veta?
Vad tror du själv att du hade kunna göra?
Du får förlåta mig om du tycker att jag klampar på.
Saken är den att jag själv har mått så dåligt som hon förmodligen gjorde men jag kom aldrig så långt.
Jag tror därför mig veta att du inte kunde ha gjort något, ingen kan om en person har bestämt sig. Tyvärr….men jag vet, det gör inte sorgen lättare, kanske tom tvärtom.
Ilskan över att just inte fått göra något, varit delaktig i måendet osv.
Men snälla, försök att inte se dig själv som dålig mamma för det är du inte.
Stor kram
Skrivet 5 juli 2008, klockan 18:16
Svar från Ludmilla:
Jag tycker inte att du klampar på. Jag blir glad över ditt engagemang. Tack…
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:25
#4 Kommentar från Harmoni (svar):
Du ÄR Linneas mamma!! Du gav henne livet, kärlek….det är inte DITT fel!! Antagligen var hennes signalsubstanser i olag. För lite serotonin tex. Plus att alla andra hormoner svänger runt i kroppen!! Nej, det är inte ditt fel. Hon hade läkt sig om hon hade skyddats av vården, som hon var inskriven i. De hade tagit det ansvaret. Antagligen fattar hon inget, när hon förstår att du lägger skuld på dig. Den tanken har hon ALDRIG tänkt!! Hennes själ lever vidare i ett lugn, nu….hon finns hos dig ibland, det tror jag absolut. Jag har fått så många bevis för detta i mitt liv, att så är det.
Om ni hade haft en dålig relation, så hade du aldrig sett att hon var sjuk. Om du inte gav henne en massa kärlek, så hade hon aldrig vågat förmedla det…
Du ÄR hennes mamma. Kram
Skrivet 5 juli 2008, klockan 18:16
Svar från Ludmilla:
Du har troligen rätt.
Hittade ett dokument igår som handlade om skrikande röster…
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:25
#5 Kommentar från Frk Oktober (svar):
Först och främst, du ÄR fortfarande Linnéas mamma, det kan varken hon eller någon ta ifrån dig.
Skuldkänslorna tror jag att man bara måste ta sig igenom, man måste tänka alla de tankarna, vända och vrida på allt så många varv som behövs för att landa… det som jag själv landade i och som jag är säker på att du kommer landa i är att det inte var ditt fel. Jag tänker iaf att om man älskar någon och bara vill den väl så kan man inte göra så mycket mer, man gör ju så gott man kan, även om det kan bli konflikter och gropar längs vägen.. och att något sånt här ska kunna hända kan man ju inte gå och bära med sig hela tiden. Det slutgiltiga och ultimata ansvaret för våra egna liv ligger alltid på oss själva.. det gäller lika mycket för dig och mig som för Linnéa och M.Det kan vara svårt att hålla den som är borta ansvarig, någon som inte kunde ta hand om sig själv.. men det är ändå deras ansvar.
Hoppas du förstår vad jag menar och att det inte låter som jag predikar.. jag känner bara igen mig så otroligt i det du skriver.
Stor kram…
Skrivet 5 juli 2008, klockan 18:28
Svar från Ludmilla:
Jag tycker inte att du predikar. Jag är glad över ditt engagemang.
Stor kram tillbaka
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:26
#6 Kommentar från Gunilla (svar):
Vännen, hur du än känner så är du för alltid Linneas mamma och Linnea är för alltid ditt barn. Det kan inget ändra på.
Gråt, skrik, prata om Linnea. Försök att inte känna skuld! Allting råder vi inte på, trots att vi är mammor.
Kramar om….
Gunilla mammma till Rickard 81-05
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:10
#7 Kommentar från Ludmilla:
Jag blir väldigt glad över alla ni som kommenterar det jag skriver. Jag blir otroligt rörd över ert engagemang. Tänk vad mycket det hjälper att veta att ni finns där ute!
STORT TACK!
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:27
#8 Kommentar från Missbeauty (svar):
Om något jag kan säga skulle kunna hjälpa dig en liten liten bit eller få dig att se saker lite lite annorlunda så är det självklart att jag engagerar mig.
Jag har ju själv tonårsbarn och fasar för att hamna i liknande situation….
Kram
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:27
#9 Kommentar från Marianne (svar):
Älskade vännen! Du har gjort allt som står i din makt, och det vet du, nånstans långt där inne vet du att det är så.
Ingen hade kunnat hindra henne, ingen!!!
Hon hade bestämt sig, och var nöjd med sitt beslut, annars hade hon aldrig klarat av det.
Ingen skuld finns på dig, men jag förstår att du funderar.
Och en liten rättelse, du ÄR Linnéas mamma, och det kommer du alltid att vara!
Önskar att du snart ska få må lite bättre.
M
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:30
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du…
Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:26
#10 Kommentar från Missbeauty (svar):
Bloggsvar från mig: Ja, kanske är det så men att bara se en person på bild och sen knappt börja prata med varandra, funkar det verkligen?
Hur kommer det sig att vissa smäller det till på det sättet med och vissa inget alls?
😛
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:36
#11 Kommentar från veronika (svar):
Hej
Tänker på dig och din familj.Jag kan inte ens föreställa mig hur allt känns för dig.
Jag förstår att man tar på sig och känner skuld när det gäller ens barn.
Men det var inte ditt fel fast jag kan så väl förstå att du känner så.
Du var och är en underbar mamma som gjorde och gör allt för dina barn.
Tänker på dig.
Kram Stjärnsysterns mamma
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:40
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina ord.
Jag tänker på er också!
Skrivet 5 juli 2008, klockan 21:26
#12 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Jag har valt att maila dig min kommentar i stället, den belv väldigt lång, men jag vill att du ska veta att skuld är väldigt lätt att ta på sig och jag tror att särskilt vi kvinnor ät ”duktiga” på att ta på oss skuld, men jag är övertygad om att du är en fantastisk mamma!
Skrivet 5 juli 2008, klockan 19:54
#13 Kommentar från Ludmilla:
Men tänk om det var något som jag sa den dagen som fick det att tippa åt fel håll…
Skrivet 5 juli 2008, klockan 21:26
#14 Kommentar från A (svar):
Det är inte ditt fel. Tvärtom. Du är förmodligen en av de största anledningarna till att hon inte gav upp tidigare.
(Jag har själv varit en tonåring som tyckte livet var för svårt att leva.)
Skrivet 5 juli 2008, klockan 21:39
Svar från Ludmilla:
Det är ju faktiskt också ett sätt att se det på…
Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:25
#15 Kommentar från Ninna (svar):
Men snälla du…det är absolut inte så det är! Jag lovar och svär utan att inte ens träffat dig, att du är en bra mamma.
Linnéa gjorde ett eget val och tog beslutet själv…och tog sitt liv…av någon anledning som bara hon själv kände till.
Jag tänker på dig Ludmilla, ska tänka så positivt att du känner det genom tekniken!!
Sköt om Dig nu…trots allt så är det en ny dag imorgon!
Jag har en mailknapp om du vill använda den.
Lämnar en cyberkram kvar i etern!
// Ninna
Skrivet 5 juli 2008, klockan 21:47
#16 Kommentar från Missbeauty (svar):
Jag log med hela kroppen när jag läste dina ord hos mig.
Vilken härlig känsla, tänk, rätt som det är så ser man honom bara, eller ”hör” honom via ord och text och så känns allt bara rätt.
Häftigt…
Ta hand om varandra…men det är jag säker på att ni redan gör. 🙂
Kramar
Skrivet 5 juli 2008, klockan 21:50
#17 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Ja, så kan det ha varit, förstås. Men jag tror inte det, som du själv beskrivit så var det välplanerat. Dessutom så tror jag inte man tar sitt liv för att någon säger något, även om man mår dåligt innan… Men som du själv skrivit, så fanns det mer. Röster, depression etc. Jag tror det väger tyngre än ens de elakaste ord i världen kan väga!
Skrivet 5 juli 2008, klockan 21:59
#18 Kommentar från Anonym (svar):
Ludmilla,,,, att vända ut och in på sig själv,,, försöka komma ihåg vad man sa och inte sa, vad man gjorde och inte gjorde vittnar om att du verkligen försöker förstå din dotter och den situation hon befann sig i.Minuterna, timmarna och dagarna innan tösabiten din slutade sitt liv kommer du och många andra aldrig riktigt kunna sätta sig in i för man utgår alltid från en själv och att vara 14, deprimerad på hög nivå och lägg då till röster……
Vad ska man säga, det finns ju inga ord som gör er smärta rätta eller kan ta bort allt det onda. Ta hand om varandra!!
Krama, gråt, skratta, sörj och framför allt lev vidare.
Skrivet 5 juli 2008, klockan 22:23
#19 Kommentar från Ingetora (svar):
Det här är ju själva kärnan i det som gör självmord så ofattbart plågsamt och svårt – att omgivningen inte kommer att kunna låta bli att ställa sig den fråga du ställer dig nu: Var det mitt fel?
Men vem kan veta vad som egentligen påverkar andra, och vad som får saker gå i en viss riktning. Tänk allt man hela tiden gör som påverkar åt andra hållet, och som därför inte märks. Du kanske i själva verket var den som höll Linnéa vid liv lite till och lite till och lite till den sista tiden.
Sett ur det perspektivet kan man ju förstå att hon tyckte att relationen till dig blev lite jobbig. Just för att den var så god.
Jag skickar dig snart ett längre mejl. Kram så länge.
Skrivet 5 juli 2008, klockan 23:28
#20 Kommentar från Liz (svar):
Du var Linneas mamma, rättelse: Du ÄR Linneas mamma.
Hur kan det vara ditt fel? har du drogat och hon sett, har du misshandlat henne, har du bara sett till dina egna behov, har du utnyttjat henne sexuellt osv. Nej det har du inte.
Du gjorde vad du kunde, när du inte kunde längre lämnade över till de som är specialister på området, vad mer hade du kunnat göra vännen. Men jag vet också att du kommer fortsätta anklaga dig då och då fast innerst inne vet du att det är inte så, det är bara såna tankar man får ibland.
Kram.
Skrivet 6 juli 2008, klockan 01:03
#21 Kommentar från Ludmilla:
Jag blir rörd över all support. Det ger mig nya tankar och ny kraft.
Skrivet 6 juli 2008, klockan 09:19
#22 Kommentar från lilla m (svar):
…sänder dig en tanke. Du har fått så många kloka ord härovan. Det är nog väldigt lätt att lägga skulden på sig själv, att undra vad man kunnat göra annorlunda. Men du har tre barn kvar, o att fortsätta vara en underbar mamma till dem, att vårda din dotters minne, att hålla henne levande i själen o i hjärtat är det du får göra nu.
kramar om
o ger samtidigt min egen dotter en bamsekram, o lär mig att allt inte kan tas förgivet, att jag skall vårda henne ömt o bara göra mitt bästa… *KRAMAR OM*
Skrivet 6 juli 2008, klockan 09:25
#23 Kommentar från Feuerbach. (svar):
Rättelse:
Du ÄR Linnéas mamma.
Rättelse:
Du har inte misslyckats.
Du borde inte diskvalificeras som mamma.
Kram.
Skrivet 6 juli 2008, klockan 09:27
#24 Kommentar från Ems (svar):
jag lovar är säker på att du var en bra mamma!!
Skrivet 6 juli 2008, klockan 09:31
#25 Kommentar från Melinda (svar):
Åååh jag ryser när jag läser dina ord men för allt i världen det ÄR INTE INTE DITT FEL, hon hade bara bestämt sig pga att hon mådde dåligt vilket tyvärr kan varit medfött och inget någon kunde veta.
Älska din dotter men skuldbelägg inte dig själv.
Kram
Skrivet 6 juli 2008, klockan 09:42
#26 Kommentar från Carita Liljendahl (svar):
Förstår att ditt liv är en berg-och-dal-bana av frågor, de flesta sådana som aldrig får svar. Ändå har du rätt att ställa alla de här frågorna, du har rätt att känna som du gör.
Tycker det är bra att du skriver här på bloggen. Tror att det hjälper dig i den livslånga sorgeprocessen.
Min far tog livet av sig då jag var 15. I dag är jag 46 och frågan VARFÖR finns fortfarande kvar. Men jag har lärt mig leva med den och med alla minnen. Kram!
Skrivet 6 juli 2008, klockan 10:31
Svar från Ludmilla:
Jag är ledsen att höra om din pappa. Måste vara hemskt när ens förälder försvinner. Det är ju liksom den ultimata tryggheten…
Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:28
#27 Kommentar från Gunilla (svar):
En direktlänk till en av mina dikter..
http://metrobloggen.s…
Kram Gunilla
Skrivet 6 juli 2008, klockan 10:37
Svar från Ludmilla:
Tack!
Jag har köpt dina böcker!
Kram
Skrivet 6 juli 2008, klockan 12:54
#28 Kommentar från SingleStar (svar):
Inte ditt fel. Men det skulle inte skada om alla föräldrar talade om för sina barn att det inte var lätt när man själv var ung. Men man måste stå ut med pärserna för att kunna uppleva det roliga i livet senare.
Jag lider med dig och dina jobbiga tid nu. Det du kan göra är att glädjas åt alla dina fina minnen du har av din högt älskade dotter.
Skrivet 6 juli 2008, klockan 10:40
#29 Kommentar från Ludmilla:
Jag var väldigt öppen med Linnéa. Jag har alltid sagt att 14-årsåldern är den svåraste. Sedan blir det lättare.
Skrivet 6 juli 2008, klockan 12:29
#30 Kommentar från trollhare (svar):
Jag förstår att känslan och förnuftet inte riktigt går ihop alltid (japp, jag har också läst en del om medveten närvaro och sånt), men det är ganska uppenbart för den som läser din blogg att det inte hade med dig att göra. Det är inte din skuld att hon valde den vägen.
Jag tänkte på det själv idag, hur mina föräldrar har uppfostrat fyra barn. Tre av dem blev någorlunda friska och ”normala”. Ändå händer det att folk vill skylla min sjukdom på mina föräldrar. Jag har alltid varit väldigt på det klara med att det inte är det. Det finns så mycket annat som spelar in. En förälder kan inte skydda sina barn från allt, hur gärna de än vill. Det händer ju tom. att folk tar livet av sig när de är inne på en avdelning.
Det låter klyschigt, men jag tror att jag vet hur det är att känna som din dotter gjorde så jag tar mig friheten. För hon är fortfarande din dotter, och kommer alltid att vara.
Styrkekramar
Skrivet 6 juli 2008, klockan 12:58
#31 Kommentar från kenni (svar):
Jag kan inte annat än att hålla med de övriga kommentarerna. Du kommer alltid vara hennes mamma och hon kommer alltid att vara din dotter.
Jag ställdes för liknande känslor vilken visserligen inte gällde något av mina barn, men ändock en annan människa som dog. Alla bråk och hårda ord, präglat av sjukdom och frustration. Mycket kan man ångra, men jag har insett att det faktiskt var en del av omtanken för personen. Att man reagerar och bryr sig, trots allt det jobbiga, tyder på att man verkligen bryr sig om. Att göra inget och inget säga hade varit värre.
Du och din familj har upplevt svåra saker och med det också erfarenhet som du kommer att använda dig av i fortsättningen med dina barn. Sluta inte tro på dig själv!
Skrivet 6 juli 2008, klockan 13:14
#32 Kommentar från Hanna (svar):
Ludmilla! Du Är fortfarande Linnéas mamma, det kan ingen någonsin ta ifrån dig.
Vad det var som gjorde att Linnéa tog sitt beslut får vi nog aldrig veta.
Ingen kan beskylla dig/er för det som har hänt, gör inte det du heller.
Tusen kramar Hanna
Skrivet 6 juli 2008, klockan 13:24
#33 Kommentar från Secret Lady (svar):
Å så sorgligt! Känner inte dig, men lider i denna stund för alla dina tankar och känslor.
Skulbelägg inte dig,
det räcker med den stora smärtan och saknaden du har efter Linnéa.
Lyssna till ditt inre. Meditera..
Ett stort skepp lastat med kramar till dig.
P.STack för din kommentar hos mig!Den värmde!
Skrivet 6 juli 2008, klockan 17:02
#34 Kommentar från miss anonym (svar):
Jag vet ingenting om din familj men det låter inte bra om du tar på dig någon skuld.
Jag har själv försökt ta mitt liv några gånger och jag kan bara säga att det absolut inte var mina föräldrars fel.
Jag var sjuk och på en plats där ingen kunde nå mig eller hjälpa mig. Jag kunde bara hjälpa mig själv och det tog lång tid innan jag orkade.
Jag vet som sagt ingenting om din dotter men om hon hade en mamma som skriver så bra och kärleksfullt om henne så kan det inte bero på det. Att hon tog sitt liv är tragiskt och fruktansvärt och något som troligen skedde för att hon var just sjuk och samtidigt så ung att hon kanske inte klarade av att söka hjälp och verkligen vilja ha den och orka ta emot den.
Lycka till med allt.
Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:14
#35 Kommentar från Ludmilla:
Miss anonym: Tack för ditt inlägg. Det är skönt att höra hur du kände det.
Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:24
#36 Kommentar från jotta (svar):
vänne du ÄR Lineas mamma i all oändlighet o de är ganska så naturligt att du känner så MEN de är INTE dit fel…som föräldrar gör man de bästa man kan för att skydda våra älskade barn från att må dåligt men vi kan inte veta hur de mår riktigt. alla dessa VARFÖR o OM finns där hela tiden för oss alla som mist våra älskade barn med facit i hand så hade vi säkert gjort anorlunda men inte har vi ett facit :(:( min åsikt är att så länge vi har de i våran hjärta i minns de o pratar om de så LEVER de i en mycke bätre väld än den vi lever i o vi SKA återförenas me de när vår tid är ute de är de enda som håller mig uppe o ger mig styrka att kämpa vidare o du ÄR en bra mamma för dina älskade barn som du har kvar på jorden de är den stora smärtan/sorgen/saknandet som gör SÅ onte att vi tar på oss så mycke skuld 🙁
de varmaste styrkekramarna till dig o din familj vännen
Skrivet 11 juli 2008, klockan 13:19