Att göra skillnad
Häromdagen fick jag en kommentar på ett av mina inlägg enligt nedan. Jag ryser. Jag ryser för att det känns otroligt bra att kunna göra skillnad. Jag ryser också för att det känns svindlande att vi kan påverka varandra på det sättet.
För mig gör det hela skillnaden om det jag gör faktiskt gör skillnad.
”Ludmilla!
du har berört mig så djupt, jag vill att du ska veta. Jag är mamma till tre barn och har mått dålig länge. behöll mina sorger djupt inne i min själ – jag var beredd att ta livet av mig efter mycket tänkande och planerande- valde tågspåret jag med. men det blev inte så för någon såg mig och förhindrade mig, jag mådde bra när jag satt och väntade såg bara vitt och ljust överallt! Idag ville jag försöka igen, jag loggade in på nätet och googlade självmord och hittade din blogg, jag vill ge dig mitt överflöd av mod jag känner, jag vill ge dig mitt sista hopp, jag vill ge dig en varm kram, jag vill ge dig min sista fråga- vad är ditt syfte i livet-?
jag ska läsa allt du skrivit, du fick mig att stanna kvar idag, jag tänker om, tänk om barnen känner så här!
det spelar ingen roll om man känner sig stark eller svag- man behöver veta att man inte är ensam…..
förlåt att jag använder pseudonym, det finns en anledning”
Jag har mailat med henne efteråt och hoppas på att jag kan skriva en fortsättning inom kort.
Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (18:48)
#1 Kommentar från Ister (svar):
Dina ord och dina tankar kring din dotters självmord har nog gett många väldigt mycket.
Du skriver så att det känns i själen, du får åtminstone mig att tänka till ordentligt och fundera på mina egna, kanske lite förutfattade, åsikter kring självmord och unga människor.
Du gör skillnad.
Skrivet 24 juli 2008, klockan 13:51
Svar från Ludmilla:
Svindlande… tack!
Skrivet 24 juli 2008, klockan 14:17
#2 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Trots att självmord bland unga flickor är något som berört mig sedan min egen ungdom och som på något sätt varit ständigt närvarande i mitt vuxna liv, så har du, med ditt sätt att skriva berört mig alldeles extra och ännu en gång fått mig att tänka till! Tack för det!
Samtidigt så förstår jag vad du menar med att göra skillnad. Jag har också fått veta att det jag bloggat i ämnet gjort skillnad för människor och det är en helt fantastisk känsla!! Att göra skillnad för någon som mår dåligt är fantastiskt! Jag tror att du med din öppenhet, din klokhet och ditt engagemang kommer att göra skillnad för fler…! Kram!
Skrivet 24 juli 2008, klockan 19:05
Svar från Ludmilla:
Tack kära du. Jag vet att du och jag kommer att göra ännu mer skillnad. Kram!
Skrivet 24 juli 2008, klockan 21:03
#3 Kommentar från Stella (svar):
Jag bad min R,läsa din blogg,eftersom han går igenom sin sorg,men då om sin pappa.
Det hjälpte honom att läsa om dig. Insåg väl då mer,att han verkligen inte är ensam,även om han senaste tiden känt sig så..
Skrivet 24 juli 2008, klockan 19:06
Svar från Ludmilla:
Oj, vad härligt att höra! Hälsa honom från mig!
Skrivet 24 juli 2008, klockan 21:05
#4 Kommentar från Missbeauty (svar):
Kan bara hålla med den anonyma, dina ord samt även de andra änglamammornas ord har fått mig att iaf fundera i andra banor.
Jag vet ju tyvärr hur det är att må dåligt och när man gör det så tänker man inte på andra, man känner bara sin egen smärta och den gör alldeles för ont för att man ska orka.
Hoppas inte du tar illa vid dig för att jag berättar det.
Jag finns fortfarande kvar, mina barn håller mig här och jag kämpar, varje dag för att hitta den där känslan att det är okej att leva. Det är svårt. =(
Dina ord förändrar för många, många kan finna ro genom att läsa och många kan nog känna igen sig på mer än ett sätt.
Jag är glad för att du bloggar.
Kramar
Skrivet 24 juli 2008, klockan 19:10
Svar från Ludmilla:
Jag tar inte illa upp. Tvärtom. Jag är mycket tacksam för att du berättar hur du känner.
Skrivet 24 juli 2008, klockan 21:19
#5 Kommentar från Charly (svar):
Var ute på nätet och sökte eg. en person som jag misstänker har avlidit. Slukas in i sidor med ”Till minne annonser / sidor”. Till min förvåning blev jag mer o mer intresserad av ev dödsorsaker…och tyvärr verkade de flesta ha tagit livet av sig. Det kanske ligger i människans natur att vilja lösa mysterier och söka sanningar, tänker då på fenomenet med svenska deckarförfattare som storsäljare. Kanske just för att döden är Tabubelagt och har en tendens att gripa tag….speciellt om det rör sig om en yngre människa. Min syster förlorade sin fästman i en trafikolycka för en massa år sedan…och jag var med henne genom hela resan dvs vakade på Karolinska IVA i ca 1 v då han hade fått svåra skallskador och chanserna var 50/50 att hans hjärnsvullnad skulle gå ner. Tyvärr fick dom inte stopp på blödningen och han förklarades hjärndöd. MIn syster var med på den sista undersökningen av hans hjärnkapacitet för att förvissa sig om att allt gick rätt. Jag fick ringa runt till alla hans kompisar medan syrran uppvaktades intensivt av transplantationskoordinator. Jag minns att olyckan skedde under sommaren och att IVA´s kurator var på semester…utan vikarie. Situationen var nästan absurd i mina ögon. Det lades ner intensiva resurser direkt på att övertala henne att fatta det svåra beslutet att låta dem ta hans vitala organ för tranplantation..medans jag fick gå upp på sjukhustaket o skrika ut min ångest och sedan svimma av vid ett tillfälle i sjukhuskorridoren.
Min syster fick själv gå till en kurator på en annan avdelning för samtal. Jag minns den svassande transplantationskorrdinatorn ( som slickade sig om munnen likt en gam ). Min syster vägrade fatta ngt beslut då hon inte visste hans önskan eller ställningstagande hade Varit. Istället fick hans föräldrar fatta beslutet om transplantation. De tyckte att hans död på ngt sätt skulle kännas mer meningsfull om han kunde rädda ngn annans liv. Detta har jag full förståelse för och ser inget fel till transplantation om personen själv har valt detta. Men jag instämmer i hur min syster resonerade – Vem vet ngt om livet efter döden? Och hon skulle aldrig kunna fatta ett sådant beslut utan 100% vetskap om hans inställning. Själv fick jag avsmak..bara vetskapen om hur dom skulle karva och gröpa ur hans kropp gjorde mig mer upprörd. Jag kunde se det framför mig….själva transplantationen. När vi sedan fick se honom efteråt hade jag lust att dra undan lakanet för att se om dom ens brytt sig om att sy ihop honom…Men innerst inne visste jag vad jag förmodligen skulle fått beskåda- Ihopklamrad med häffstift över hela kroppen.
Själv tog jag hand om min syster i ca 6 mån, mina högskolestudier blev spolierade ( vilket det var värt ). Min syster sa ironiskt vid ngr tillfällen att hon borde ha krävt ek. kompensation för sin fästmans hjärta, lever, njurar o hornhinnor mm Själv blev jag nästan av med studiemedlet pga missade tentor och ngn kurator eller psykolog fick jag inte träffa. Idag har jag däremot en massa studiemedelsskulder och tidvis ouppklarat sorgearbete. Jag var nämligen den ”starka” som tyckte att min egen sorg fick komma i andra hand.
Jag greps av det du skrivit och speciellt av alla foton på Linnea. Jag gick tillbaka och mindes min egen ungdom..drabbades själv av en kris när jag var 14 år.
Man är så sårbar i den åldern..
Någonstans mellan raderna har jag anat varför Linnea mådde dåligt…att det inte bara var en depression som du skrev. Ser också vissa saker på alla foton som inte känns ok. ( Ej riktat som kritik )Men jag skulle gärna vilja veta mer…
Får en känsla av att hela sanningen ej kommer ut..om det nu är din vilja med sidan?
Se nu till att du inte tar på dig all sorg själv och varför inte ta hjälp från ex din mor/far med pojkarna.
Kram Charly
Skrivet 24 juli 2008, klockan 21:41
#6 Kommentar från Ludmilla:
Tack för ditt fina och personliga inlägg. Det betyder mycket!
kram!
Skrivet 24 juli 2008, klockan 23:13
#7 Kommentar från Stella (svar):
Har hälsat och han hälsar väldigt mkt tillbaka!
Han har även kollat in Linneas minnessida vet jag..
Jättefin och lugnande,sa han. Det var roligt att höra ,för jag känner likadant när jag tittar in där då och då
Kram*
Skrivet 25 juli 2008, klockan 21:17
Svar från Ludmilla:
Det låter väldigt bra. Kram!
Skrivet 25 juli 2008, klockan 22:25