Blommor och pappor
Igår publicerades tydligen inlägget om bloggen i Amelia. Det är bara de som prenumererar på tidningen som har fått den, dvs inte jag. Det märktes dock en ökad trafik till sidan redan igår. Hoppas att det blev bra!
Och välkommen hit du som är ny läsare. Jag hoppas att jag kan ge dig något litet i ditt liv!
Förra veckan fick jag beskedet att en väns fd har gått bort. Det har varit ett långt lidande till dess att han dog i cancer. Kvar lämnar han flera barn. Barn som har mist sin pappa.
Jag skickade blommor till dottern. Det är ju inte så att man tycker att blommor måste tackas för men man vill gärna veta att de kommit fram. Jag frågade igår om detta och det visade sig att de inte kommit fram.
Hmm… Undrar vart de har hamnat då… Tydligen var det fel adress, men min vän visste vem det var. Hon hade nämligen samma namn (därav misstaget) och hade bott grannar. Jag försökte få information om denna person var värd att få blommorna men tyvärr var hon ganska okänd.
Jag kom på att jag ju skickade tackkort till min vän också efter att hon varit ett stort stöd när Linnéa dött. (Det var då vi lärde känna varandra). Jag frågade om hon fått det, men det var samma sak där. Jag har skickat det också till samma adress som blommorna.
Undrar hur den här personen upplever det när hon får saker från mig utan att hon vet vem jag är. Ingen avsändaradress är det heller! Hoppas att hon blev glad för blommorna i alla fall! : ) Min vän får nya blommor!
Att förlora sin far är en tuff sak för en tonårstjej. Pappan är ju en manlig förebild. Att förlora en förälder väcker många känslor hos en själv. Det är ju inte bara saknaden i sig. Det är så mycket mer. Man själv står på tur. Man blir ensam i alla viktiga beslut som man kanske ändå har velat inhämta åsikter från föräldrar för att relatera till, tidigare.
Jag var 23 år när min pappa dog. Han var 46. Han dog plötsligt och oväntat i en ”plötslig hjärtdöd”. När min syster ringde mig och berättade vad som hänt så var jag totalt förnekande. Jag kunde inte tro det. Jag åkte och såg honom på sjukhusbristen. Han låg där i sin blå morgonrock med blåaktiga läppar. Han var ett skal. Inte min pappa. Min stora trygga pappa var borta.
Mina tankar är hos er som är på begravning idag. Särskilt finns mina tankar hos Jai.
Jag är glad över att ni har en sådan öppen inställning så att barnen har fått vara delaktiga. För mig var det självklart när Linnéa dog att syskonen skulle få vara delaktiga i hela processen -i den mån de ville! Men detta har inte varit självklart för omgivningen alla gånger. Man har fått stå på sig! Nu i efterhand vet jag att jag gjorde helt rätt.
Läs även andra bloggares åsikter om begravning, barn i sorg, pappa, död, blommor, Amelia,
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Anna-Karin
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (9:22)
Har under en längre tid läst din blogg. Att förlora sitt barn, måste nog vara den yttersta prövningen här i livet. Den sorg och all mörkhet det måste föra med sig, tror jag man måste uppleva för att till fullo förstå.
Själv förlorade jag min gamla mamma i somras. En stor sorg, som fortfarande bor i mig.
Men, det jag egentligen ville skriva om, är min egen upplevelse av psykiatrin.
Som ung, via ångest och andra mörka saker, träffade jag för första gången psykiatrin. Detta var på 70-talet. Tänker inte gå in på detaljer, men kontentan av detta var att jag proppades full med mediciner. Kom ut på andra sidan många år senare, inte frisk, men fri från psykiatrins grepp.
Senare utbildade jag mig och arbetade inom psykiatrin, i hopp om att ”kunna spela roll”…
Drog sedan länge på en fysisk sjukdom som blommade ut och gjorde mig icke arbetsför sedan några år tillbaka.
När sedan min mamma dog i somras och jag sökte hjälp i någon form, fick jag 2 förslag. En broschyr i handen om något som jag glömt idag, blev så chockad att få ett papper i handen när min själ höll på att gå upp i atomer. Sedan blev jag erbjuden antidepressiva. Vilket jag inte köpte.
Den totala avsaknaden av empati, känslan att stå helt ensam i detta och vad det förde med sig i form av jobbiga känslor, lamslog mig. Jag gick hem och tappade ytterligare förtroende för sjukvården.
Min upplevelse är, att psykiatrin inte blivit ett dugg bättre på 30 år. Detta gör mig tyvärr bitter och jätteledsen.
Tyvärr har jag inga ekonomiska medel, så jag kan söka privat terapi.
Så, tyvärr blir jag inte förvånad över hur du blivit bemött av psykiatrin. Den är obefintlig och när vi tappar fotfästet är det upp till oss själva att hitta det igen, det är min erfarenhet, tyvärr…
Att din flicka inte fick den hjälp hon skulle ha och resultatet av det, är oförlåtligt! Jag lider med dig och hoppas att du orkar gå vidare och läker i någon form. Helt och hållet tror jag aldrig man läker efter en sådan fruktansvärd förlust.
Själv är jag ensamstående med en 13- årig dotter.
All min medkänsla till dig.
Anna-Karin
Kommentar från Gunilla
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (11:14)
Jag tycker det är bra det som står i Amelia, även om det är kort. Men det är väl för att det även står om andra bloggar och bloggens betydelse som terapi och att föra ut kunskap.
Hoppas att du snart får ditt nummer i handen och kan läsa själv.
KRAM Gunilla
Gunillas senaste blogginlägg..Jag ger mig själv inspiriation
Kommentar från Tonårsmorsa
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (18:30)
NU har den vackra buketten kommit fram! Jag ska ställa den på Jai´s rum! Tusen tack, vännen! ♥
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Efter Begravningen
Pingback från Tonårsmorsa » Skicka inga blommor eller brev…
18 december, 2008 kl 18 december 2008 (22:21)
[…] när Jai´s pappa gick bort, så skulle Ludmilla sända Jai (17) blommor. Efter ett tag undrade hon om de kommit fram, vilket de inte hade gjort. Då kom Ludmilla också […]
Kommentar från Tonårsmorsa
5 november, 2008 kl 5 november 2008 (1:23)
Ja, det kan ju tilläggas att jag ju har ett väldigt ovanligt namn, så jag förstår att det var svårt att förstå att det finns två med det ovanliga namnet i vår relativt lilla stad! 🙂
Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Veckans krönika (12)