Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Torsdagen den 1 maj 2008

1 maj 2009 (12:16) | Linnéa, psykos, sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

Den här dagen åkte Johan och tog med Linnéa på en utflykt. De åt lunch och gick en promenad längs med vattnet.

De hade en mysig dag och Johan tyckte att Linnéa tidvis var ”som vanligt”. Linnéa berättade för Johan att hon hade domningar i fötterna. Hon berättade också om overklighetskänslan som hon ständigt gick med. Hon beskrev det som att det bara var det rum som hon befann sig i, och bara det som fanns framför henne, som hon upplevde existerade.

Linnéa uttryckte också till Johan besvikelsen angående den närstående personen som hon upplevde hade sagt upp kontakten. Hon frågade då Johan om han kunde tänka sig att ta över rollen fullt ut. Johan svarade att han gärna gjorde det men att det finns vissa juridiska aspekter som gör att det fortfarande var vissa saker som den andra personen fortfarande måste göra. De hade ett nära och fint samtal.

När Johan, som också är läkare, kom tillbaka och berättade detta för mig tyckte vi båda att vi måste få tag i en läkare. Det kändes viktigt att utreda dessa symptom och utesluta att det inte fanns någon kroppslig orsak till det. Rent teoretiskt skulle det kunna vara en hjärntumör till exempel. Jag ringde avdelningen och bad att bli uppringd av en läkare. Vi hade ju fortfarande inte fått ett läkarsamtal. Jag ringde nu varje dag och bad att få tala med en läkare. Ingen ringde tillbaka. Man hade fortfarande inte heller tagit några prover. Linnéa hade snart varit inlagd i 3 veckor.

Frustrationen över att man fokuserade mer på att Linnéa skulle tillbaka till skolan än att utreda hennes konstiga symptom gjorde mig väldigt frustrerad. Hur mycket ska man tjata? Hur mycket måste man tjata? Hur mycket vågar man tjata innan de ger oss sämre vård? Jag upplevde ett undvikande från personalen och jag har förstått senare att de tyckte det var jobbigt att vi är läkare. Men, ska man få sämre vård för att man är i branschen själv? Är det inte ännu viktigare att man håller sig till gängse rutiner då?

Oron var stor för vad det egentligen var med Linnéa. Samtidigt så var jag angelägen om att man så snabbt som möjligt skulle hitta vad det var för fel så att man kunde sätta in adekvat behandling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Skogshuldran Titti
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (16:16)

Hej Ludmilla!
Du och jag kom på delad 4:e plats i Enbarts bloggtävling!
Jag ser här hos dig att du har haft ett kämpigt år efter din dotters bortgång…
Jag önskar att ditt nästa år, trots allt, blir lite lättare!

Kommentar från Maria
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (16:49)

Hej, jag hittade din blogg idag. Jag är ledsen att Linnéa inte orkade leva längre. Jag är också glad att du orkar leva och berätta för oss som inte kände henne om vem hon var och vem hon är i dina minnen. Har själv sedan unga år haft hennes utväg i åtanke och egentligen först nu närmare 30 år gammal övergett tanken på att självmant lämna livet. Att förstå hur man skadar sina närmaste hjälper när den egna motivationen sviker.

Jag önskar dig en ljus framtid och ikväll tänder jag ett ljus för Linnéa!
Kram, Maria

Kommentar från Ludmilla
1 maj, 2009 kl 1 maj 2009 (18:17)

Skogshuldran: Tack! Jag tar en titt på din blogg också!
Maria: Tack. Jag är glad att du har kommit ut på ”andra sidan” och se livet från en annan sida.

Ludmillas senaste blogginlägg..Torsdagen den 1 maj 2008

Kommentar från C
2 maj, 2009 kl 2 maj 2009 (10:57)

Den där overklighetskänslan Linnéa beskrev känner jag helt igen. Jag fick själv en psykos när jag var 20 år…att känna sig som instängd i en bubbla vart man än var…så typiskt ett psykotiskt symptom. Jag minns att mina anhöriga, de människor som var runt mig inte bekom mig, som att de syntes på håll, tjatade på mig utan att jag alls förstod varför, jag upplevde dem hela tiden som i perriferin…jag var helt inne i mig själv. Minns att min mamma brukade ta tag i mina axlar o skaka om mig o sa”Vakna, snälla!!”…jag såg deras frustation men insåg aldrig då att den handlade om MIG. Det var hemskt o jag kände mig livrädd för alla konstiga, läskiga saker som hände med mig o min kropp. Hoppas du inte tar illa upp att jag beskriver hur det kändes…

KRAM

Cs senaste blogginlägg..Sol ute, sorg i sinnet

Kommentar från annika sandberg
2 maj, 2009 kl 2 maj 2009 (13:50)

Gro Harlem Brundtland , Norges första kvinnliga statsminister och tillika läkare, har beskrivit bristen på kommunikation när hennes son lågd inlagd på psykiatrisk klinik i Oslo (?). Sonen tog lite senare sitt liv.
Poul Nyrup Rasmusen, dansk fd statsminister, har förlorat ung dotter i suicid och har berättat i dansk teve om bristen på stöd och dälig kommunikation med vården.

Kram Annika

Skriv någonting