Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


…och livet fortsätter…

6 maj 2009 (14:40) | babysim, barn, död, Linnéa, livet, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Jag förstår inte hur det är möjligt att tiden bara går.
Linnéa är ju död!!!
Verkligheten slår emot mig gång på gång. Det går ont. Riktigt smärtsamt gång på gång.

Tänk att det ska ta så oändligt lång tid att fatta. Jag har verkligen inte fattat ordentligt ännu. Trots allt man går igenom hela tiden. Trots att jag står vid hennes grav. Trots att jag tittar på bilderna på henne när hon är död. Jag fattar ändå inte.

Jag är arg på mitt liv. Jag är arg för att jag har hamnat i detta. Hur kunde JAG drabbas av detta? VAD har jag gjort för att förtjäna detta? Är jag verkligen en så dålig människa?

Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Och livet fortsätter… Dagarna blir till kväll. Nätterna blir till morgon. Jag går upp och skjutsar pojkarna till skolan. Jag jobbar. Jag gör det jag ska. Jag hämtar pojkarna. Jag lagar mat. Osv.

Jag fattar inte hur det är möjligt. Mitt barn är ju dött!! Hur kan jag ens fortsätta leva?

Jag är gravid i v 12. Jag mår bra förutom att jag är trött, hungrig och tjock. Jag vågar inte glädja mig. Ska göra KUB-test på tisdag. Kommer jag att bli klokare av det? Oro för kromosomrubbningar och missfall om jag gör fostervattensprov. Jag vågar och orkar inte se det som ett barn ännu. Orkar inte.

Nu är det dags för instruktörsutbildning igen. En del av mig säger: -Hur ska jag orka? Men så vet jag ju att det går. Jag har hållit många utbildningar sedan Linnéa dog och det har ju gått bra. Jag tycker ju att det är så roligt. Man får en egokick över att få prata om sådant som man själv tycker är så kul. Den här gången ska även Emelie gå utbildningen. Det blir jättekul!

Det är väl bara att åka med.
I livet…

När man har det lite tungt som jag haft det de senaste dagarna så blir man väldigt glad när man får ett sådant här kort hemskickat:

Uppmuntran från Soulsister

Uppmuntran från Soulsister

Det är Soulsister som är så duktig på att ”scrapbooka” och som ville visa att hon tänker på mig.
Tack snälla!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från K
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (14:45)

VIll skicka lite styrke kramar till dig, har precis förlorat min bror och går igenom en del av det som du gör!

Ks senaste blogginlägg..Till minne av Dennis Wittbom

Kommentar från carolinhe ♥
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (16:26)

Allt i livet har en mening, men vad för mening allt har får man aldrig reda på 🙁

Kommentar från Soulsister
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (19:41)

Är glad att du blev glad 🙂
KRAAAAAMAR i massor

Soulsisters senaste blogginlägg..5 saker som gör mig glad idag

Kommentar från K
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (19:50)

De vi vet är att det var en olycka, att han mest troligtvis ramlat =( …

Jag hoppas att ni har börjat få lite ljusare tider hos er, dock försvinner det aldrig! Känns som om det aldrig kommer bli ljusare igen hos oss!

Styrkekramar…

Kommentar från Anonym
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (19:52)

Jag tror det inte bara är jag som ’vill’ se bilderna på Linnéa som död. Jag tror att det är flera än jag som inte fattar att hon är död, för vi ser på alla bilder på henne när hon levde så det är verkligen svårt att inse att hon är död. Kan du inte lägga ut nån bild? Kram

Kommentar från Jenny
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (19:53)

Jag vill börja med att beklaga sorgen och samtidigt gratulera till det nya lilla livet. Jag har alldeles nyss hittat hit men kommer definitivt att återvända. Det är en stark och äkta blogg du skriver. Jag saknar däremot en arkivfunktion (eller så ser jag den inte?) för att kunna börja läsa ända från början.

Allt gott till dig och de dina!
Jenny

Jennys senaste blogginlägg..Sju anledningar till varför man skulle fötts som katt

Kommentar från Tuija
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (19:56)

Ludmilla, det tar lång tid att fatta. Vissa dagar begriper man inte alls, andra är som ett hugg rakt in i magen.

I min första tid efter Matias död, vaknade jag varje morgon med hjärtklappning och den fruktansvärda tanken : ”Herre Gud Matias är död och här ligger jag och sover!” Kunde liksom inte alls förstå att livet ju fortsätter, men jag hängde ju i och med.

En liten stund i taget är vad som gäller och du är bara i början av din vandring.

Kram Tuija

Tuijas senaste blogginlägg..sova..

Kommentar från Ludmilla
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (20:27)

Anonym: Jag kommer inte att lägga ut de bilderna. Som du förstår så är det inte lätt att se en kropp som har blivit påkörd av ett tåg.

Kommentar från Jessica
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (20:42)

Jag känner med dig, Ludmilla! En stund och en dag i taget, vare sig man vill eller inte. För vi har inget val. Livet går sakta vidare, men det onda följer med. Vi kan aldrig ta bort det. Förstår faktiskt inte vad det är som gör att man ändå orkar och fortsätter leva som man gör…

Kramar Jessica

Kommentar från Maria
6 maj, 2009 kl 6 maj 2009 (20:45)

Jag förstår precis hur du menar. Jag har inte heller riktigt fattat att min syster är död. Det går bara inte att förstå, även fast jag vet det. Jag tror att kroppen funkar så, för hade jag helt förstått så hade jag inte orkat. Ibland kommer det smygandes i tankarna, Eva ÄR faktiskt verkligen död, men det blir så jobbigt så det är som att jag bara slänger bort de tankarna för det blir så extremt jobbigt.

Som så många har skrivit att de aldrig hade klarat att förlora någon så nära…
Det trodde inte jag heller att jag skulle klara av, att jag skulle dö av sorg om något hände med någon som stod mig nära.
Men den som stod mig allra närmast blev en ängel 🙁
Det absolut värsta som kunde hända mig hände… men jag blev är tvungen att leva vidare vare sig jag ville eller inte.
Eller verkligen levt har jag väl inte börjat göra än efter 8 månader, jag lever kvar i min sorgebubbla.
Men som du säger man går upp och klarar av dagen, det är iallafall nåt : )

Massa Kramar till dig!!

Kommentar från Gunilla
7 maj, 2009 kl 7 maj 2009 (8:35)

Jag säger som Lisa, en dag i taget… Livet fortsätter i sin berg-och dalbana och vi kan bara följa med.
Kram Gunilla

PS. Till Anonym, hur kan du bara skriva att du vill se bilder på Linnea som död? Tycker du inte att du gick för långt nu? DS.

Gunillas senaste blogginlägg..Låt denna låt bli som ett ljus som aldrig släcks utan skickas vidare.

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
7 maj, 2009 kl 7 maj 2009 (8:49)

Varm kram!!!

Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Lycklig!

Kommentar från Ingrid
7 maj, 2009 kl 7 maj 2009 (12:45)

@ Anonym: De bilderna måste få vara helt privata och precis som Gunilla skriver, – Tycker du inte att du gick lite för långt med ditt förslag? Om du läser Ludmillas blogg så förstår du att Linnéa är död. Ludmilla skriver så talande/målande om sin sorg och saknad att den nästan går att ta på.
@Ludmilla
Varma tankar och styrka till dig som så modigt delar med dig på din vandring genom sorgens land. Jag hoppas på att snart få följa din glädje över din ”inneboende”.
Lycka till på tisdag jag håller mina tummar och tår då.
Jättekul att Emelie ska gå utbildningen 🙂

Kommentar från Maj
8 maj, 2009 kl 8 maj 2009 (4:33)

känner igen dina känslor i mig själv, hela tiden. speciellt i detta inlägg och det är inte kul eller lätt. Kan försäkra dig om att du är väldigt stark som vågar fortsätta, försök våga glädja dig, för linnea var det nog det sista hon ville se, ledsen. För hennes skull våga glädja dig också, för det kanske skulle vara bra för dig?

sköt om dig riktigt, jag tycker att du verkar vara en väldigt klok och bra människa, som verkligen är bra för dina barn!

mvh Maj

Kommentar från Anonym
8 maj, 2009 kl 8 maj 2009 (14:32)

Förlåt, jag menade inget illa men det jag skrev förut. Var bara nyfiken antar jag, och jag inser själv hur fel det är.

Kommentar från Ludmilla
8 maj, 2009 kl 8 maj 2009 (17:53)

Maj: Tack för dina fina ord.

Kommentar från malin
8 maj, 2009 kl 8 maj 2009 (21:28)

Nu har jag ”fastnat” här på din sida och sett alla dina inlägg om din fina dotter. Jag ser att hon har varit en duktig och charmig tjej och jämför med min son som också var duktig och omtyckt av alla. Aldrig några problem med honom däremot var han alltid bekymrad när folk betedde sig illa. Han kom ofta och frågade mig varför folk snattade, skolkade, mobbade o.s.v. Nu när han är borta så kommer jag att tänka att han var för god för denna jord. Lite så tänker jag när jag läser om din fantastiskt vackra dotter också. Du berättade om när hon började avskärma sig från er och så gjorde min son också. Jag trodde länge att han var deprimerad för at han inte trivdes i en sin stökiga högstadieskola och vi sökte hjälp för det. I hans fall var han ju fysiskt sjuk istället. Ibland undrar man ju med dessa barn om de är ämnade någonannanstans men det tröstar ju inte deras föräldrar och syskon precis… Jag undrar bara hur det känns för dig att vara gravid igen. Jag är lika gammal (ung?) som du och har nästan känt i min förtvivlan ibland att jag vill föda ett barn till. Då fick jag svaret av ett medium att man kan försöka föda sitt barn tilllbaka igen… Skulle det vara så, så skulle det ju inte finnas någon tvekan från min sida. Då löser sig allt och blir som vanligt igen bara att vi får börja om igen. Tycker du att sorgen lättas av ett nytt barn eller gör graviditetshormonerna sorgen värre?

Kommentar från Amanda
11 maj, 2009 kl 11 maj 2009 (12:19)

”anonym” varför vill du se bild på linnéa som död? du har verkligen gått över gränsen med att ställa den frågan.

Kommentar från Anonym
11 maj, 2009 kl 11 maj 2009 (13:03)

@Amanda: Jag ville se en bild för att se hur man kan se ut efter man blivit träffad av ett tåg. Jag har nämligen tänkt flera gånger på att göra samma sak som Linnéa. Jag kanske skulle blivit avskräckt då.. Det är inte så att jag bara vill se en bild för att den är på Linnéa, så är det absolut inte!

Skriv någonting