Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Alva, Vilma och Tuva

13 december 2009 (10:26) | allmänt, barn | av: Ludmilla

Det här är historien om en familj som gått igenom mer än vad man kan tycka är mänskligt. Ulrika och Lasse har inte bara förlorat ett barn, inte heller två – utan tre barn. Tre fina flickor har fötts och dött under en väldigt kort tid.

Det här är också historien om hur stark livsviljan kan vara, hur stark kärleken till sina barn kan vara och hur stark längtan efter barn kan vara.

Alva föddes på julafton 2001. Hon skulle alltså ha fyllt 8 år om ett par veckor.
När hon föddes var hon väldigt stilla och skrek inte. Man förstod tidigt att det var något som inte stog rätt till, men man visste inte vad. Man gjorde en mängd undersökningar och Alva tillbringade tiden med intensivvård på neonatalavdelningen. Två gånger fick de med hjälp komma hem och tillbringa några timmar i lägenheten.

Alva 2001

Alva 2001

Trots beskedet vi fick om att Alva inte skulle klara sig, kunde läkarna inte tala om hur länge hon skulle orka leva. Ena stunden handlade det om några dagar eller veckor och i nästa stund, då Alva varit lite piggare, kunde läkarna inte utesluta att det kunde ta månader eller t o m år innan hon skulle somna in.

Alva dog den 10 februari 2002. 6 veckor gammal.

När Alva legat död i min famn en stund bestämdes det att vi skulle bada henne och göra henne i ordning. Systrarna tog in badvattnet och lämnade oss sedan ensamma med Alva. Vi tog av henne den lilla rosavita bodyn hon hade på sig och lade ned henne i vattnet. Vi gjorde rent henne och tvättade av hennes fina mörkbruna hår. När det var klart torkade vi henne torr och satte på henne en liten vit tröja med spets som hon fått av farmor Laila samt ett par vita byxor. Till sist fick hon på sig den lilla rosa nystrukna klänning jag sytt i slöjden och sedan lade vi ned Alva i en liten fin korg som systrarna plockat fram.

Efter Alvas död, var längtan efter ett litet syskon stark. Eftersom man dragit slutsatsen att Alvas sjukdom uppkommit av en slump, kändes det självklart att vi så snart som möjligt skulle försöka få ett barn till.

I slutet av augusti, 2002, visade det sig att jag var gravid igen. När jag förstod detta blev jag så lycklig. Det kändes som om jag fått livet tillbaka.

Man gjorde en mängd undersökningar under graviditeten men kunde inte hitta något fel.
Den 10 mars 2003 föddes Vilma. Först trodde man att hon var frisk, men snart upptäckte man att även hon var sjuk på samma sätt som sin storasyster även om det inte var samma allvarlighetsgrad. Vilma kunde flytta hem och familjen fick hjälp av assistenter för att få ihop vardagen.

Vilma 2002

Vilma 2003

Inte många månader efter det att Vilma fötts, började jag och Lasse prata om att försöka få ett till barn. I och med att både Alva och Vilma led av samma sjukdom var det uppenbart att sjukdomen var ärftlig. Eftersom jag och Lasse är friska, drog läkarna slutsatsen att det handlade om en sk autosomal recessiv sjukdom.

Eftersom sannolikheten, trots allt, var hela 75% att vi skulle få ett friskt barn, kom vi fram till att vi ville försöka igen. Även om en 25%ig risk för att få en sjukt barn är mycket stor, är chansen till att få ett friskt mycket större. Vi resonerad som så att det nu borde få vara ”vår tur”. Naturligtvis stämde vi av våra planer med ansvarig genetiker samt med vår psykiater. Vi vill höra att vi inte var fullständigt galna som hade dessa tankar. Till vår lycka tyckte man inte det. Snarare ansåg man detta vara ett sundhetstecken från oss som indikerade att vi liksom ”tackade JA till livet”.

Den 25 oktober 2004 föddes lilla Tuva. Hon skrek inte och man förstod ganska snabbt att även Tuva hade systrarnas allvarliga sjukdom.

Tuva 2004

Tuva 2004

Känslan som är just där och då, beskriver Susanna Rolfdotter så väl i sin bok ”Strimmnan av stjärnljus – en bok om att förlora ett barn ”. Citatet nedan är från det tillfälle Susanna inser att hennes son är död. När jag förstår att Tuva är sjuk, är det ju samtidigt ett besked om att hon också ska tas ifrån oss. Ett indirekt dödsbesked. Sjukdomen kan ju inte överlevas.

”Hon lutade sig tillbaka, lade igen ögonen, blundade… Hon orkade inte tänka. Stängde av. Stängde igen. Kröp in i sig själv. Hon ville inte känna. Orkade inte känna. Lät det bli svart inom sig. Alldeles svart.”

Precis så kändes det för mig.

20 november 2004 somnade Lilla Vilma in. Vilma blev 20 månader.

Vilma har somnat in

Vilma har somnat in

På juldagen samma år 2004 reste lilla Tuva till sina två storasystrar.

——
Under tre års tid fick de tre flickor som mot alla odds hade en mycket ovanlig sjukdom som man än idag inte vet vilken den är. Därför var det också mycket svårt att testa för detta under graviditeten. Alternativet att inte tro på att det skulle gå att få ett friskt barn som skulle överleva, fanns inte för Ulrika och Lasse.

Den 15 oktober 2007 föddes flickornas älskade, efterlängtade lillebror Ville. Den 12 augusti 2009 föddes flickornas andra älskade, efterlängtade lillebror Calle. Båda pojkarna är friska.

När flickorna lämnat oss var det som att hamna i ett stort vakuum. Det var som om livet hamnat på paus, i väntan på att det skulle bli på riktigt igen. Nu när lille Ville och Calle är här hos oss känns livet känns meningsfullt igen. Jag är övertygad om att deras änglasystrar finns runt dem och gör dem trygga och lyckliga.

Systrarna Stener har en hemsida där du kan läsa hela deras berättelsep å…

Det finns 500 barn i Sverige som lider av svåra okända hjärnsjukdomar
Varje år drabbas 30 nya barn!

Stöd Willefonden!
PG 90 05 44 – 8
Läs mer här…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Soulsister
13 december, 2009 kl 13 december 2009 (11:34)

Oh nu sitter jag här och tårarna rinner längst med kinderna. Varför ska vissa människor ska prövas mer än andra?
Va härligt att småbröderna är friska och mår bra. All kärlek och styrka till er!

kram
.-= Soulsister´s last blog ..3e Advent =-.

Kommentar från catarina
13 december, 2009 kl 13 december 2009 (12:11)

Nått så fruktansvärt! Ja man undrar verkligen VARFÖR! Varför vissa människor får mer och andra knappt något. Men 3 barn? Hur klarar man det? Det är så fruktansvärt orättvist att det gör ont .
Kram
.-= catarina´s last blog ..Underbar lördag trodde jag. =-.

Kommentar från Karolin
13 december, 2009 kl 13 december 2009 (13:50)

Jag har läst om familjen tidigare, eller om jag t o m har träffat på dem ute i cyberspace, och jag har ofta slagits av hur orättvist livet är och frågat VARFÖR samma familj drabbas om och om igen. Willefonden är också en fond som ligger mig varmt om hjärtat, jag mötte Helene C på en barn-i-minne-sida för många år sedan, då levde fortfarande Hugo och jag har blivit så berörd av barnens historia. Därför skänker vi sedan 2001 alltid en julgåva till fonden eftersom vi inte har fått möjlighet att ge julklappar till vår änglason.

Jag tycker att det är jättebra att du på din blogg skriver om dessa familjer.
.-= Karolin´s last blog ..Här gick det undan =-.

Kommentar från anna
13 december, 2009 kl 13 december 2009 (16:00)

har läst om dem på någon hemsida för de som förlorat barn. Svårt att förstå vad det är för mening med att behöva förlora 3 så små barn. Hur är det med eran tjej? Försök att släpp lite nu på alla andra som har mist o fokusera på er lilla baby som är så levande o full av liv. Det är både du o hon samt hennes syskon värda efter den svåra tid som varit. Sorg kommer alltid att finnas, barn har alltid dött i alla tider o kommer dessvärre alltid att göra det. Det är livets villkor. Så svårt att förstå o så fel. Fokuserar man på alla som mist någon/några får man nog tyvärr inte göra annat. Hoppas lillasyster mår bra. kramma om henne! Ha det bra!

Kommentar från Tove
13 december, 2009 kl 13 december 2009 (21:24)

Det gör ont i hela mig när jag läser om denna familjs tragiska öde. Fattar inte hur hårt drabbade vissa ska behöva vara. Jag är ändå glad att de till sist fick fick två friska pojkar att glädjas åt. Skänker en tanke till er oxå Ludmilla.. Att förlora ett barn måste vara det absolut hemskaste man kan vara med om.. Vill till sist gratulera till er lilla tjej. Stora kramar från mig!

Kommentar från ullrika
14 december, 2009 kl 14 december 2009 (10:37)

herregud. jag vet inte vad jag ska skriva. det går ju inte att få nåt vettigt fram nu. jag har ont i magen av gråt.

eftersom mitt barn är på dagis nu har jag ingen att pussa på. du kan väl krama din lilla tjej extra mycket, lite från mig också. och änglaföräldrarna kramar nog sina pojkar varje dag. väldigt mycket.
.-= ullrika´s last blog ..13.12 – om terminsavslutning med massaste egensim! =-.

Kommentar från Ingrid
14 december, 2009 kl 14 december 2009 (12:58)

Det finns inte så mycket att säga. Helt otroligt att vissa människor ska få gå igenom hårdare prövningar än andra.

Men mitt i all bedrövelse så tänker jag att – om dessa underbara barn hade kommit till andra föräldrar så hade kanske inte det föräldraparet klarat prövningen. Barnen hade kanske inte heller fått så enormt mycket kärlek under sin korta tid på jorden.

Tur att pojkarna är friska och finns kvar här på jorden.

Något som är otroligt svårt i sammanhanget är diskussionen om selektiv ivf. I ett sånt här läge tycker jag att det är medicinskt befogat.
.-= Ingrid´s last blog ..Tidningsbud… =-.

Kommentar från E-M
14 december, 2009 kl 14 december 2009 (13:44)

Detta är ju så obegripligt. Mitt hjärta brister i tusen!
Man läser om föräldrar som förlorat ett barn och förstår ju att detta är det värsta som kan inträffa. Att förlora tre barn, ja jag finner inga ord.

Varför måste föräldrar tvingas gå igenom något sådant här?? Det borde inte få vara så! Så himla sorgligt.

Kommentar från Soulsister
14 december, 2009 kl 14 december 2009 (14:19)

Du har ett nobelpris att hämta inne hos mig. KRAM

http://soulsistersdiary.blogspot.com/2009/12/nobelpriset-i-mammakunskap.html
.-= Soulsister´s last blog ..Nobelpriset i mammakunskap =-.

Kommentar från Tizzel
14 december, 2009 kl 14 december 2009 (19:24)

Det är illa nog att behöva drabbas av sånt här EN gång! Men TRE?????
Det finns många människors histora som berör något oerhört!
.-= Tizzel´s last blog ..Favorit i repris: En liten adventsdikt med dissektion – del 3… =-.

Kommentar från MuchaLita
14 december, 2009 kl 14 december 2009 (21:32)

Tack för att ni delar med er ♥♥♥
.-= MuchaLita´s last blog .. =-.

Kommentar från Dottern
15 december, 2009 kl 15 december 2009 (8:10)

Så fruktansvärt! Stackars människor.
Vilken styrka de måste besitta för att försöka igen. Fantastiskt underbart att de fått 2 friska pojkar nu.

Vissa livsöden är oförståeligt svåra.
.-= Dottern´s last blog ..Antidepressiva – 4e vanligaste receptet för kvinnor =-.

Kommentar från Susanne
15 december, 2009 kl 15 december 2009 (22:58)

Skickar många långa kramar till er!! Tårarna rinner och jag finner inga ord……..

Kommentar från grodolina
17 december, 2009 kl 17 december 2009 (17:54)

nej men GUD vad hemskt och sorgligt.. att förlora tre barn efter varandra.. så otroligt orättvist! jag hoppas verkligen att resten av deras liv med de små pojkarna enbart kommer att bestå av glada stunder och inga fler prövningar!

Kommentar från ulrika
21 december, 2009 kl 21 december 2009 (20:22)

Tack alla rara ni för era varma ord och tankar.
Tack också Ludmilla för att du hedrat våra flickor på detta sätt på din blogg.
Stora kramar
Ulrika, mamma till

Alva (Julafton 2001 – 10 feb 2002)
Vilma (10 mar 2003 – 20 nov 2004)
Tuva (25 okt 2004 – 25 dec 2004)

Ville, 15 okt 2007
Calle, 12 aug 2009

Skriv någonting