Ludmillas Blogg

I Dagens Medicin nr 13/11 läser jag om hur trycket på slutenvårdsplatserna inom BUP har ökat det senaste året och att de som läggs in är sjukare än förr. Problematiken blir mer och mer komplex. Orsaken vet man inte riktigt, men det finns mycket som talar för att barn och unga utsätts för en högre press generellt och även mer stress i skolorna.

Slutenvårdsplatserna (att läggas in) har minskat på de flesta BUP-klinikerna. Man har grundidén att barn ska vårdas i hemmet så långt som möjligt. Att barnet ska vara kvar i sitt sociala sammanhang så långt det bara går. Men samtidigt ökar ohälsan hos barnen… I t ex Örebro säger verksamhetschefen att hon är oroad och orolig för om barnen får den vård de behöver. I Eslöv, Stockholm, Kalmar och Linköping uttalar sig verksamhetscheferna på samma sätt: Det är svårt att garantera patientsäkerheten när man t ex är tvungen att skriva ut barnen förtidigt.

-Barn med psykisk ohälsa får inte hjälp i tid och går med problemen för länge.

Min reflexion är: Bra! Äntligen så börjar personal och ansvariga inifrån vården markera och säga ifrån. Man kan inte göra mer neddragningar! Nu gäller det bara att detta kommer vidare upp till beslutsfattarna så att mer resurser sätts till. Jag anser också att ett stort problem inom både barnpsykiatri och vuxenpsykiatri är arbetsvillkoren. Vill man ha tillbaka intresset och statusen bland läkare måste man göra en rejäl insats. Annars fortsätter läkarflykten från specialiteten. Jag själv skulle t ex gärna arbeta med psykiatri, men kan inte tänka mig att arbeta inom den organisationen som landstinget innebär… Tyvärr!

Man kan inte fortsätta tänka så kortsiktigt som man gör idag. Det handlar bara om att ”släcka bränder” nu. De som skriker högst får hjälp och andra får snällt vänta trots att läget är illa. Det finns dålig kontinuitet bland personalen och sällan någon långsiktig plan för patienten. Och så var det det här med anhöriga… Jag tror man skulle tjäna så mycket på att inkludera anhöriga i vården mer. Det tar mer tid förstås men jag är övertygad om att man får ett mer beständigt resultat om anhöriga blir trygga i vad den anhöriga har för problem, vad de kan göra och när de ska ta kontakt med sjukvården.

Detta har jag ju föreläst om och den föreläsningen kan du se här…

Läs även andra bloggares åsikter om barnpsykiatri, BUP

Taggar: barnpsykiatri, BUP