F12 och Linnéa
12-rätters avsmakningsmeny
Sommarlovet har jag länge kunnat vara ”ledig”. Ja, så ledig man kan vara när man är egen företagare. Egentligen betyder det att jag kan jobba från annan plats, tillgänglig för mina barn. Jobba på tider som passar familjen. De senaste 10 åren har jag varit ledig 10 veckor på sommarlovet.
Den här sommaren har börjat lite annorlunda. Jag har varit författare och ägnat hela dagarna i 3 veckor till att skriva. Vi har haft vår barnflicka med oss där vi är och pojkarna har varit på tennisläger och seglarläger. Johan har jobbat som vanligt. Lyxigt och fantastiskt att kunna välja!
Nu är jag som sagt klar med boken och den här veckan har jag ytterligare 2 ”jobbdagar” som jag kan använda till andra saker som legat och väntat. Jobb innebär nuförtiden inte bara simskolan utan även saker som jag inte får betalt för. Helt ideella saker alltså. Sophie har dock varit sjuk och det har varit rätt jobbiga nätter så vi får väl se hur mycket energi det finns kvar. Som läkare har jag inte arbetat de senaste 2 åren. Åtminstone inte på något ställe som jag fått betalt för. 🙂 Men jag har tankar på att kanske ställa mig till förfogande till viss del från hösten och framåt.
Jag har förutom projektet med Camilla Henemark och Anders Glisén även fler projekt. En studie som ska fastställa de vanligaste diagnoserna bland de som begått självmord. En studie som undersöker effekterna efter ett barns död. Och ett projekt som handlar om att hjälpa de som behöver stöd och hjälp över internet. Sedan har jag förutom boken om Linnéa även tankar på att skriva en handbok i hur man överlever ett barns död.
Häromdagen var Johan och jag ute och firade vår 12-åriga bröllopsdag lite försenat. Vi valde att äta på Melker Anderssons restaurang F12 i Stockholm. Det är en av Sveriges absolut bästa restauranger. Vi har varit där flera gånger förut och varit väldigt nöjda. Det var vi även denna gång, även om vår servitör inte riktigt var så professionell som de brukar vara där. Vi valde avsmakningsmenyn med 12 rätter. Jag behöver nog inte säga att jag var otroligt mätt…
Totalt var vi borta hemifrån i 6 timmar. 6 timmar utan att någon avbryter och bara tid för varandra är LYX för småbarnsföräldrar! Självklart blir det ändå väldigt mycket prat om barnen. Vi brukar nästan alltid prata en del om det som hände med Linnéa också vid dessa tillfällen.
Rätt som vi satt där och pratade kom det ett sällskap och satte sig på min högra sida. De pratade inte svenska utan någon spansk dialekt. Kanske portugisiska? Jag satt en stund och funderade på hur de hängde ihop. Det var en ung tjej, en ung man och en äldre kvinna. Äldre och äldre. Hon var kanske 45-50 år. Men äldre än de andra två.
Mannen var den som beställde. Var det han som skulle betala? Vem var kvinnan mamma till? Tjejen eller killen?
Tjejen var i 18-20 årsåldern. Hon var smal och var mycket vacker. Hennes hår var mörkt, tjockt och långt. Hennes ögon intensiva och avsmalnande, mandelformade. Hennes armar slanka med lite mörka hår på.
Hon var väldigt lik min Linnéa. Även om hon inte var bildlik så påminde hon så mycket om Linnéa att det kändes ända in i hjärtat. Det var nästan så jag skulle vilja berätta för henne om Linnéa och att hon påminde så mycket om henne, men insåg samtidigt att det bara skulle vara patetiskt och besvärande.
Men, det var med blandade känslor som jag upplevde den här tjejen nära mig. På ett sätt var det som att se Linnéa lite igen. På ett annat sätt påminde det mig om allt som kunde ha varit. Vad Linnéa gick miste om. Vad jag har förlorat.
Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur hon skulle se ut om tåget hade kört på henne. Hennes vackra fina ansikte. Hur skulle det se ut efter att ett tåg hade krossat det?
Hemska tanke! Ja, jag är skadad för livet. Jag vet.
Nu, drygt 3 år efter Linnéas död, kan jag tänka dessa tankar utan att middagen blir förstörd. Linnéa är ständigt närvarande men det går att tänka på henne utan att man tappar fotfästet. Även när någon som är så lik henne sitter precis i blickfånget.
Och det är ju bra.
Läs även andra bloggares åsikter om F12, stjärnrestaurant, melker andersson, Linnéa, självmord
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Självmord-om att kämpa
4 juli, 2011 kl 4 juli 2011 (19:24)
Grattis till 12 år tillsammans!
Kommentar från Jerry
5 juli, 2011 kl 5 juli 2011 (8:54)
Din dotter är ständigt närvarande. Hon lämnar dig inte.
Kram!
Kommentar från esther
5 juli, 2011 kl 5 juli 2011 (13:43)
Hej. Det skar verkligen i mitt hjärta när jag läste vad som står under ”Ludmillas blogg” högst upp. Var nära på att börja gråta. Fastän jag inte känner dig så tänker jag på dig och din familj, och jag önskar er det bästa. Hoppas att ditt liv blir så bra som möjligt och att cancern försvinner. Din dotter finns alltid hos dig, på ett eller annat sätt. Kram.
Kommentar från Inkan o Ligan
9 juli, 2011 kl 9 juli 2011 (19:49)
Har letat rätt på restaurangen. Tack ! Ska gå dit nån gång.
Klart du är skadad för livet.
Min bästa vän dog i CF (Cystisk fibros) när hon var 19. Minnena bleknar men försvinner ju trots allt aldrig. Hennes mamma orkade inte med saker och ting och tog senare sitt liv, efterlämnandes en man och en son.
Går inte att föreställa sig vad dom gick igenom.
Tack för allt du gör !
Kram
Kommentar från Susanne
12 juli, 2011 kl 12 juli 2011 (0:58)
Det är svårt att uppmuntra någon att söka hjälp, svårare är det att tvinga iväg en nära anhörig. Vad säger vården, inte går det att få förebyggande hjälp? Varför måste alltid något drastiskt och det värsta hända? Få hjälp via nätet, är en mycket god idé, få vara anonym, våga prata.
Kommentar från Susanne
12 juli, 2011 kl 12 juli 2011 (1:03)
Önskar att vi inte vore så rädda att besvära. Kram
Kommentar från Therese
4 juli, 2011 kl 4 juli 2011 (18:51)
Hej Ludmilla!
Jag läste ditt inlägg ovan, och jag förstår precis. Idag är det nämligen 20 år sedan min mamma tog sitt liv. Tjugo år! Det är en lång tid, och det borde rimligen ha gått över, jag menar, jag borde vara helt botad, klar, utan sorg … Men dessvärre finns det kvar av både sorg, saknad och besvikelse.
Du förlorade ditt barn, och jag kan inte föreställa mig något värre; jag förlorade min mamma, som var 40 år och deprimerad sedan länge. Under hela min uppväxt var hon deprimerad, och hon självmedicinerade med alkohol och tog massor med mediciner: Sobril, Valium, Anafranil och diverse sömn- och insomningstabletter. Det var ett ständigt flackande mellan hemmet och mentalsjukhuset; det var ständiga suicida försök med antingen överdoser eller rakblad.
Under sin levnad, skadade hon mig med sitt leverne, och när hon till slut lyckades med ett av alla sina självmordsförsök, blev jag på sätt och vis lättad.
Men det är så mycket mer än hennes självmord som plågar mig; hon lämnade även efter sig min alkoholskadade bror som fick växa upp med sin alkoholiserade pappa. Livet är så orättvist. Hur som helst, så är man skadad efter såna här upplevelser, i alla fall jag. Och idag är det som sagt tjugo år sedan hon för sista gången gjorde ett försök.
Nu är jag äldre än hon. Nu är jag 43, och gråa hårstrån pryder mitt huvud. Jag har ingen aning om hur jag kommer att åldras eftersom jag inte har henne att titta på, och ingen att fråga om klimakteriet eller andra saker som kommer med åldern. Men jag kan inte låta bli att ibland, när jag ser någon som påminner om mamma, kika i smyg på 60-åriga kvinnor och undra hur hon skulle ha sett ut om hon hade levt. Men genast, när den tanken uppenbarar sig, blir jag förtvivlad och tänker att hon förmodligen skulle ha fortsatt sitt självdestruktiva liv med alkoholmissbruk; hade jag velat att hon skulle vara barnvakt till mina barn?
Nej, jag slutar nu för annars blir detta en självbiografi 🙂
Stor kram till dig Ludmilla från din gamla klasskamrat Therese från Uppsala