Ludmillas Blogg

Linnéa visar oss magdans 2006

Jag fick ett mail som berörde mig väldigt. När något nytt kommer om Linnéa blir jag väldigt, väldigt glad. Det är ju inte annars så mycket uppdateringar om henne som du kanske förstår. Man pratar om barnbarnet, barnen, mannen och sig själv och uppdaterar andra om vad som är nytt men Linnéa kommer det inte något nytt med.

Så när jag fick det här mailet, från en för mig okänd person, berörde det mig in i det djupaste. Linnéa fanns igen. Sorgen hittade upp från sitt djup och jag gav ifrån mig det avgrundsvrål som bara en mamma som förlorat ett barn kan ge. Den bottenlösa sorgen gjorde sig påmind, om än bara några minuter.

Det påminde mig också om att den bottenlösa sorgen nuförtiden oftast inte syns. Det går ju trots allt väldigt bra, konstigt nog (som Oscar sa).

Tack för att du skrev mailet!

Hej Ludmilla,
Mitt namn är Isabel och även om jag inte kände Linnéa så vill jag gärna dela ett minne jag har av henne från den magdanskurs vi gick tillsammans.
Linnéa var klart en av de yngsta på kursen och otroligt vacker. Jag minns hur vi äldre kvinnor kastade avundsamma blickar på Linnéas fasta mage när våra egna skakade hejvilt (även när vi stod stilla!) En dag kom hon fram till mig, som var med åtminstone 25 kilos marginal den klart största i klassen och sa:
-Jag önskar jag kunde få min mage att skaka som du kan!

Jag minns inte vad jag svarade men jag minns att det efter det inte kändes fullt lika dåligt med lite hull runt midjan. Hon gav mig glädje och lite mer självförtroende med en enda liten kommentar. Trots att hon var ung visste hon redan mer än mig.

Min önskan är att detta lilla minne visar att hon finns i minnet hos även de mest flyktiga bekantskaper.

Jag sänder mitt stöd till dig.

Isabel

Taggar: Linnéa, magdans, självmord