Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Det finns ett innan och ett efter

21 maj 2012 (7:49) | självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Här kommer en artikel från Tidningen Pralin 12 maj som jag tycker beskriver saknaden efter någon nära, så bra.

Text: Ragna Fahlander
Foto: Kjell Jansson
————————

Det är som på film, den där scenen. Familjen som samlas hemma på Lidingö för att fira yngste sonens 21-årsdag. Presenterna som ligger framme, lillebror som bara skulle åka hem och duscha, som inte kommer tillbaka.

Till slut åkte Karin Wigren med pappan hem till Johans lägenhet. Bilen stod där, dörren var låst, men Johan öppnade inte. Karin hade en otäck magkänsla, för första gången i sitt liv ringde hon 112, polisen kom, och ambulansen, men det var för sent.

– Det finns ett innan, och ett efter, säger Karin.

Sedan ett år bor hon i Mora, tillsammans med sambon Fredrik och dottern Ella som fyllt tre. Ett annat ”hemma” är fortfarande Lidingö där hon växte upp. När Pralin kommer på besök har hon just varit där för att tillsammans med familjen sätta blommor på Johans grav. Hans födelsedag och dödsdag är den 7 april.

– Jag brukar säga att jag har två bröder, en i himlen och en på jorden, säger Karin Wigren och kallar sig pareringsdrottning. Det är alltid svårt att veta när hon ska berätta, ibland säger hon bara att en bror dog, självmord är fortfarande tabubelagt och gör folk illa berörda.

– Det pratas inte så mycket om självmord, men det är viktigt att folk känner att de inte är ensamma.

Det finns ett innan, när Karin var en bekymmerslös 27-åring, en reseledare som levde för dagen. Men så bröt polisen upp dörren till Johans lägenhet, och allt blev mörker och trauma. Familjen hade inte fått någon förvarning, inga depressioner, inga sammanbrott, och inte heller något självmordsbrev.

Det kommer ett efter.

– Jag såg min familj rasa samman. Jag blev tjejen som hade förlorat sin lillebror i självmord. I början var vi i total chock. Det kändes som jag var med i en dålig dokussåpa, där alla plötsligt visste vem jag var och vad som hade hänt. Det kändes som om alla tittade bort och var rädda för att mötas.

Varför gjorde han det? Det är förstås frågan som alla ställer, som inte får något säkert svar.

– Han var en skör personlighet, konstnärlig, gick musikestetiskt gymnasium och trivdes jättebra med det. Men det finns ett stort glapp de där åren mellan 20 och 25, när osäkerheten är stor, på väg ut i arbetslivet.

Efter – det fortsätter länge för dem som lever vidare. Det tog många år innan Karin kände att hon kunde andas igen.

Direkt efter självmordet fick familjen besök av ett kristeam. Senare blev Karin erbjuden samtal som hon gick till, men det gäller att hjälpen kommer när man är redo att ta emot den, och att det klickar med den som ska hjälpa. Hon gick också i samtalsgrupper med Spes. Karin Wigren känner att det varit mycket prat, utan att hon fått den hjälp hon behövde, och att hon fick ta för stort ansvar själv när det gäller att hitta rätt stöd. Till slut fick hon kontakt med psykoterapeuten Göran Gyllenswärd som under många år arbetat med sörjande barn och vuxna – han hjälpte Karin att gå vidare.

– Det kan vara svårt att stötta varandra i en familj, alla har sin egen sorg och sin egen relation till den som dött. Och det jobbigaste är nästan att se dem man älskar sörja.

Har hon varit arg på Johan? Nej, inte egentligen, möjligen för att han lämnade kvar familjen med den stora sorgen och saknaden. Skuld är en vanligt i samband med självmord? Jo, kanske har Karin känsla av att hon som storasyster skulle ha sett, och hunnit förhindra det som hände.

– Min bror Thomas är så klok, han sa tidigt att han aldrig skulle bli bitter. Jag förstod det inte då, men nu förstår jag. Livet går vidare, jag är glad att jag haft Johan som bror, han var lugn, skör och intelligent, spelade Chopin på piano, paddlade kajak, läste böcker…

– Johan skulle inte ha velat att jag var ledsen, det låter klyschigt, men så är det.

Hon har vänner som hon kan prata med, och så sambon förstås. Dottern Ella har gett henne livsglädje tillbaka. Karin brukar berätta för henne om brodern som är en ängel. När treåringen var med och satte blommor på graven på påskafton förstod Ella på något magiskt vis att de alla skulle komma tillbaka nästa år. Det hjälper att ha positiva människor och tankar omkring sig. En bot mot sorgen är också att motionera – boxas i gymmet, springa och frigöra endorfiner.

Karin Wigren minns sista gången hon hörde broderns röst, i bakgrunden, när hon ringde hem till föräldrarna.

– Mamma frågade om jag ville prata med Johan, men jag sa att vi ändå skulle ses senare. Det ångrar jag. När man mist en person förändras man, jag var stressigare förr, nu tar jag mig tid på ett annat vis.

Karin har fortfarande kvar den där champagneflaskan hon skulle ge Johan på 21-årsdagen. Efter sex år står den fortfarande oöppnad hemma i villan, men hon vill inte lägga locket på sina känslor.

– Sorgen och smärtan går aldrig över, men man lär sig leva med den, säger Karin som tycker att det är viktigt att människor vågar möta den som sörjer.

Karin berättar om ett mejl hon fick från en gammal klasskompis för några år sedan, som skrev om sin rädsla, att hon inte vetat vad hon skulle säga, rädd att göra fel.

– Jag tror att när man möter någon i stor sorg, så ska man inte titta bort utan visa att man bry sig, man kan fråga hur den mår och beklaga sorgen och säga att man finns där… Visa värme och omtanke, säger Karin Wigren som saknar sin lillebror varje dag, men som numera kan tänka på honom med glädje, trots sorgen.

SPES
Spes som på latin betyder ”hopp” är ett riksförbund för anhöriga och närstående till någon som tagit sitt liv. Förkortningen står för Suicidprevention och efterlevandes stöd.
Föreningen vill öka kunskapen om självmord som ett samhälls- och folkhälsoproblem samt motverka fördomar och tabuföreställningar.

”Att prata om självmord är ett skydd för livet” skriver Spes i en broschyr.
Broschyren finns att ladda ner på www.spes.se

———
Lästips: Tröstebok För dig som är drabbad av självmord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Elin
22 maj, 2012 kl 22 maj 2012 (20:05)

Det går rätt in i hjärtat när jag läser om alla fruktansvärda tragedier som människor utsätts för..varje dag. Jag beklagar verkligen din förlust. Samtidigt vill jag tacka dig (och alla andra) som har styrkan och viljan att dela med sig av sina händelser och erfarenheten. Det är på något vis en tröst att känna igen sig i det kaos man befinner sig när något sånt här händer. Man är inte helt ensam, man är inte galen. Man är i chock, sorg och saknad. Jag kan känna igen mig i nästan varje mening du skivit. Många styrkekramar från Elin

Kommentar från Karin
24 maj, 2012 kl 24 maj 2012 (14:02)

Tack för att du tog med intervjun på din fina blogg Ludmila.
All styrka till dig.
Stor Kram karin

Skriv någonting