Ludmillas Blogg

Oj, vad tungt det har varit den senaste tiden.
Jag blev lite förvånad. För det har varit tyngre i år än förra året.

Nu är jag alltså inne på femte året. 4 år utan mitt barn.
Det känns i kroppen.
Jag känner mig matt och slut.
Jag borde vara gladare och piggare än någonsin, men jag känner mig väldigt trött.

Jag har kastats ned i det mörka hålet någon vecka och kravlat runt utan att hitta ut. Det var länge sedan sist, men nu är jag på väg upp igen.

Sammanfattning om hur jag mår 4 år efter Linnéas död:

Kroppsligt:
Före de sista veckorna har jag varit i bättre form än någonsin. Jag har kommit igång och tränat och min vikt är normal igen. Jag äter sunt och tänker på vad för gifter jag stoppar i mig. Jag sover bra och jag arbetar full tid. Jag har ett normalt intresse för omvärlden och jag har en nyfikenhet och känner inspiration och driv igen. Jag skulle säga att jag är tillbaka på ca 85% av min normala kapacitet totalt sett. Kanske blir det aldrig mer, men det är väl bra nog tycker jag. Jag har inga tecken på återfall efter cancern.

Känslomässigt:
Jag är nog lite avtrubbad. Jag reagerar inte lika starkt på saker och ting och det är både glada och ledsna saker. Men samtidigt har jag en ständig katastrofberedskap. Om jag inte hittar någon av barnen där jag tror att de är så kommer det blixtsnabba katastroftankar om att något har hänt dem.

Relationen till Linnéa:
Ilskan är inte alls så stark längre. Jag blir arg om jag tänker på det som hände, men normalt sett är det bara en tomhet och saknad som känns. Jag har nog förstått vad som hände och jag förstår nu också att jag inte var orsaken till att Linnéa tog sitt liv. Det utesluter ju inte att jag inte hade del i det. För det har man ju om man lever tillsammans och jag träffade ju henne bara några timmar innan hon tog sitt liv, och då var hon väldigt arg och upprörd. Det kan ha varit en utlösande situation.

När jag tittar tillbaka på dessa fyra år kan jag sammanfatta dem så här:

Första året:
Förtivlan. Chock. Skuldkänslor. Upprördhet. Ilska. Var helt och delvis sjukskriven. Gjorde allt för att få veta varför detta hade hänt. Fungerade dåligt. Minnet, koncentrationen, oro – känslorna på utsidan hela tiden.

Andra året:
Jag tillät mig att lägga sorgen lite åt sidan. Jag ägnade inte längre 100% åt detta. Jag var gravid och födde Sophie. Och så fick jag cancer och fick behandling för det. Nu kunde jag inte sörja Linnéa. Jag kämpade för mitt liv och mina barns mammas liv.

Tredje året:
Min kropp var väldigt trött efter den hårda behandlingen. Steg för steg skulle jag bli starkare och rehabiliteras tillbaka till arbetet. Sorgen kom först tillbaka mer intensivt och sedan kunde jag leva vid sidan av den.

Fjärde året:
Sorgen har blivit en del av mig. Mossan har växt upp över den vassa tunga stenen i mitt bröst och stenen som fortfarande är lika tung, är inte lika vass och skaver inte hela tiden. Sorgen står inte mellan mig och omgivningen längre. Linnéas död har förändrat mig på djupet och jag är en helt annan människa nu än tidigare – på gott och ont, men kanske mest på gott..?

Jag kommer att skriva ett inlägg inom någon dag som handlar om vad jag kommit fram till vad gäller orsaken till att Linnéa mådde dåligt.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, självmord, ta sitt liv, förlora ett barn, 4 år i sorg

Taggar: 4 år i sorg, förlora ett barn, saknad, självmord, sorg&saknad, ta sitt liv