Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Jag drömde om ett återfall…

16 juni 2012 (15:19) | Cancern | av: Ludmilla

I drömmen var det väldigt tydligt. Jag kände igen känslan från när jag fick mitt besked, att jag hade cancer.

Det var så overkligt då i december 2009.
Det kunde väl inte vara så att jag hade en sådan otur?
Läkaren hade ju sagt att det fanns en mikroskopisk risk att det var något elakartat. OM det skulle vara något elakartat så fanns det bra bot, – om det inte var just ”den” varianten – och så visade det sig att jag hade den. Men sedan tog man tillbaka det. Det var en variant som det var 87% chans att bli fullt frisk. Det skulle visa sig efter de första veckorna om cellgifterna skulle hjälpa. HCG-värdet (ett blodprov) följdes varannan vecka. En stor del av de som inte överlever Choriocarcinom dör faktisk av själva behandlingen. Man är tvungen att gå så hårt ut att kroppen balanserar på kanten av att dö i cancer eller av behandlingen. Själv fick jag också två blodförgiftningar pga att kroppens eget försvar slogs ut.

De första två veckorna levde jag i en stor ovisshet över om jag skulle överleva cancern eller inte. Efter två veckor skulle jag få det första värdet som visade om behandlingen hade effekt eller inte.

Jag försöker återkalla den känsla jag hade då med jämna mellanrum. För det blev så tydligt. Allt blev så tydligt – om vad som var viktigt i livet. Framtiden var helt oviss. Jag visste inte ens hur många veckor jag hade kvar att leva. Men det var veckor det handlade om, om inte behandlingen fungerade. Alltså så hade jag just då ingen framtid. Jag kunde inte planera för framtiden. Och det förflutna, det som varit hade inte särskilt stor betydelse just då. För det kunde jag inte påverka. Linnéa tillhörde det förflutna och därför blev det som hänt med Linnéa plötsligt inte en lika stor del av mitt liv.

Det som var viktigt var mina närmaste. Min familj.
Bara det.

Nu i drömmen fick jag veta att cancern kommit tillbaka.
Känslan av maktlöshet var tillbaka.
Tidsfönstret som krympte till bara, nu.

Men så häromdagen fick jag svar på HCG-värdet.
Jag är fortfarande frisk.
Jag är oändligt tacksam över att jag får fortsätta leva ett tag till.
Hur länge vet man aldrig, så det gäller att ta vara på det jag har.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Elisabeth Larsson
17 juni, 2012 kl 17 juni 2012 (8:17)

Våra perspektiv på livet kan ändras fort. Men lever vi här och nu och verkligen tar vara på våra nära och kära kan vi inte göra mer. Kram.

Skriv någonting