”Tänk alla gånger som du har räddat mig…”
Jag har läst din blogg i flera år, vet inte riktigt när jag hittade den, minns inte vilket år.
Jag googlade på ordet självmord, som så många gånger förut.
Ibland bara för att få upp en speciell hemsida om självmord och ibland för att läsa om folk som vill ta sitt liv.
Jag har mått psykiskt dåligt sedan jag var tolv år (2002), det var då jag började tänka på att ta livet av mig.Dina ord etsar sig fast i mig, tänk alla gånger som du har räddat mig och mina föräldrar.
Mig från att lämna jordelivet, och mina föräldrar från att gå samma öde till mötes som du och dina anhöriga har fått göra när Linnéa dog.
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig, Ludmilla. Och vissa dagar vill jag inte tacka, bara gråta. För att dö, det hade varit… lugnt.
Skönt, tyst, frid. Jag vill vila i frid. Eller, inte så mycket längre, men förr så var det så. Men så läste jag dina ord och så tänkte min hjärna ett steg längre.
Den tänkte på sorgen som jag skulle lämna efter mig. Skulle jag då fått frid på andra sidan, när jag visste vad jag lämnade, vilken sorg jag gav dem, som en sista ”gåva”….?
Jag tror inte det.Så, jag tackar dig.
Av hela mitt hjärta,
Åh, om du bara visste, du har räddat många, tror jag, genom att våga dela med dig av din berättelse!
Kommentarer till inlägget
Kommentar från anne
19 juni, 2012 kl 19 juni 2012 (9:31)
Vad klokt och fint skrivet. Du är en bra och fin människa Ludmilla som får människor att se möjligheterna. Jag önskar så att mina syskon och Linnea hade fått finnas här hos oss. Du hjälper mig mycket i min sorg också Ludmilla! Tack för att du finns.
Kommentar från Annica
19 juni, 2012 kl 19 juni 2012 (19:41)
Din blogg betyder så mycket för så många människor också för mej som lever som psykiskt sjuk.Önskar att ingen ska behöva gå igenom den sorg det innebär när någon tar sitt liv.Att ingen ska behöva uppleva att livet är så svårt att man tar sitt liv.Önskar att alla psykiskt sjuka får rätt hjälp och upplever livet värt att leva.Att ingen någonsin skulle ta sitt liv.Att självmorden var noll alltid att ingen skulle göra sej själv och sina anhöriga så illa genom att försvinna från denna jord.
Kommentar från En mamma
19 juni, 2012 kl 19 juni 2012 (1:07)
Den största gåvan av alla… Att kunna stödja någon att orka lite till…Det kunde varit min dotter som skrev detta. Tack Ludmilla för ditt mod och din ork.