Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Efterlevandes önskemål till den offentliga hjälpapparaten:

8 juli 2012 (10:01) | att hjälpa andra, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

När någon har tagit sitt liv finns det inte något vårdprogram för hur vi som blir kvar ska tas om hand. Det är idag helt lämnat till slumpen om det finns någon som av eget initiativ tar kontakt och hur den kontakten blir. I den studie jag just nu sammanställer med 116 föräldrar som förlorat ett barn i självmord framgår att bristerna är mycket stora.

Nedanstående kan vara en checklista för dig som möter någon som förlorat en närstående i självmord:
• ta kontakt direkt – erbjud din hjälp. Överlåt inte initiativet till oss.
• organisera er arbetsplats och ha tydliga rutiner. Låt inte hjälpen bli en slump för den som orkar och vågar.
• ge inte all hjälp på en gång och sedan inget mer. Fördela insatserna över lång tid.
• Var där även när vardagen kommer.
• Var flexibel, lyssna till hur vi känner det men ta över när det behövs.
• Hjälp oss att se vår döda kära och att ta farväl på det sätt som vi önskar.
• Informera oss om hur:
-dödsfallet skedde
-vad som ska ske vidare
-var och av vem vi kan få hjälp
-sorg och krisreaktioner
-hur män, kvinnor och barn sörjer olika
• hjälp oss att ta kontakt med psykolog och andra professionella
• hjälp våra barn och/eller hjälp oss att hjälpa dem
• glöm inte de utanför den närmaste familjen som också är hårt drabbade som ickehemmaboende syskon, morföräldrar eller liknande.
• Informera om SPES (www.spes.se)
• hjälp oss att komma i kontakt med andra som varit med om samma sak
• erbjud hjälp om och om igen över tid även om vi tackat nej tidigare
• var där minst ett år efter, eller längre om det behövs

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Mia
8 juli, 2012 kl 8 juli 2012 (22:49)

Jättebra checklista! Helt klart är bristerna stora!
Det märkte vi av när mina barn förlorade sin pappa.
Då vi varit separerade sen många
år tbx och detta hände i en annan stad än den vi bor i så blev vi helt utan hjälp och stöd här..Till de andra närmast anhöriga (dit barnen iaf borde räknats) åkte polisen och informerade och de fick även hjälp med kontakt till mobila-teamet.
Här blev det jag som helt själv, mitt i natten fick ge barnen det värsta tänkbara beskedet. Det kunde ha slutat illa, det hade räckt med att jag, eller någon av dem flippat ur, jag var dels chockad över det som hänt och samtidigt livrädd att det beskedet skulle vara droppen för två tonåringar som redan hade det tufft.
Nu gick det väldigt lugnt till trots allt..men det hade varit skönt att haft någon här då iaf, eller åtminstone dagen efter när vi var helt lamslagna av chocken och liksom inte visste vad vi skulle göra.. Min yngste fick sedan hjälp då jag orkade ta itu med det och då var det ändå ganska enkelt då vi pga hans diagnoser redan hade kontakt med BUP, åt den äldre var det värre..

Sen något helt annat, det har varit jättesvårt att dels komma in på din blogg ett par dagar, ännu svårare att läsa eller skriva kommentarer.

Kommentar från Ulrika
12 juli, 2012 kl 12 juli 2012 (20:46)

Bra att du tar upp såna här saker. Det finns i dagslaget alldeles för stor okunskap och även en enorm rädsla för att möta/bemöta de anhöriga till någon som begått självmord, hos de flesta men framförallt hos många av de som borde vara de professionella.
Kram på dig

Skriv någonting