Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Föreläsningen ”Självmord kan man väl inte prata om!” på Urplay

4 maj 2014 (10:51) | allmänt | av: Ludmilla

Här är föreläsningen som jag och Camilla håller om hur man kan prata om självmord. Den innehåller först en hel del fakta om självmord, statistik och myter. Därefter en del om hur man kan tänka kring självmord och någon som är självmordsbenägen. Jag avslutar min del med att berätta om vad som hände Linnéa.

Föreläsningen har visats på Kunskapskanalen vid två tillfällen och ligger nu som näst mest visade föreläsning på Urplay.se

Camilla berättar om sin egen självmordsbenägenhet och hur det känns att vara självmordsbenägen här:

Sprid gärna informationen om föreläsningen!

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Lisa
4 maj, 2014 kl 4 maj 2014 (14:50)

Fantastisk föreläsning! Herregud inte bara jag som sätter datum och tydligen inte ensam alls att tänka som man gör. Känner igen mig till 100 % …Fantastiska underbara Ludmilla.Har inte ord att uttrycka vilken otrolig kvinna du är, du fångade in allt, och Camilla också TACK !!!

Kommentar från A
6 maj, 2014 kl 6 maj 2014 (10:43)

Jag blev otroligt berörd av bådas föreläsning, men allra mest av det du berättade om Linnea. Jag har själv varit djupt, djupt nere med otaliga självmordsförsök och år bakom lås och bom. Jag hade inte levt idag om det inte hade varit för att slutenvården låste in mig, som skydd från mig själv. Idag är jag tacksam för det, tillskillnad från då. Idag är jag tacksam för att jag inte utsatte mina anhöriga för den sorg och smärta som alla som mist någon i självmord känner. Jag lägger ingen skuld på den som tar sitt liv, ingen alls. För jag vet av egna erfarenheter att det logiska tänkandet inte tar speciellt stor plats när man är så djupt nere. Då ser man bara en väg ut, döden.

Tyvärr miste jag min allra bästa vän i självmord för flera år sedan och det är det värsta jag varit med om, men jag har lärt mig att leva med det. Beskrivningen av sorgen som en sten i bröstet som sedan får mossa på sig, var mitt i prick. Det är så det kännts och fortfarande känns för mig.

Ta hand om dig Ludmilla och tack för din blogg!

Skriv någonting