Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Nu är det dags igen

24 maj 2014 (22:49) | Linnéa, självmord | av: Ludmilla

Det är så underbara majdagar nu. Jag njuter av medelhavsvärmen. Njuter av det gröna och av blomningen.

Min tillvaro är så bra och utan att det finns något att klaga på. Egentligen.

Men det varma i luften, ljuset som solens position på dagen gör och lukterna – allt det gör att minnen väcka till liv. Igen.

Det är sex år sedan på fredag. 30 maj är årsdagen för oss. Linnéa. Hon var 14 år när hon tog sitt liv för att hon hade bestämt sig att inte bli 15 år. Hennes födelsedag är den 7 juni. I år skulle hon fyllt 21 år. Helt obegripligt.

Hon har stannat i åldern 14 år samtidigt som jag tänker att min dotter Linnéa är snart 21.

För det mesta klarar jag sorgen ”bra”. Jag fungerar. Jag klarar av att vara ”stark” och hjälpa andra. Men just nu är jag mest liten och söndrig. Ångesten sitter som en klump i magen hela tiden. Det är som att tiden, naturen, ljuset kryper innanför mitt skal och påminner mig om verkligheten.

Jag orkar inte riktigt med saker omkring mig. Är innesluten i mig själv. Det är svårt för de som finns nära mig att förstå och hjälpa… För det finns ingen hjälp att få. Det är ju som det är. Och det var tillräckligt länge sen det hände för att det inte anses riktigt legitimt att sörja på detta sätt längre.

Imorgon är det mors dag. Det är som ett hån för mig. Jag lyckades inte med min uppgift som mamma. Jag lyckades inte med att min dotter växte upp till en vuxen kvinna. Jag lyckades inte skydda henne från allt ont. Jag lyckades inte göra henne lycklig. Att fira mors dag känns som ett hån, ett skämt. Jag borde inte få vara mamma mer.

Jag vet intellektuellt att mina tankar inte representerar någon bra sanning, men det är så det känns. Jag skulle helst vilja fly bort till ingenstans och bara vara själv.

Linnéa, du fattas mig! Det är en del av mitt hjärta som är så tomt… Samtidigt som jag är fruktansvärt arg…

Ja, jag kan känna det fortfarande.
Det är inte ok.
Man gör inte så här…

Det är så fel.

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ida
25 maj, 2014 kl 25 maj 2014 (1:29)

Jag kan inte sätta mig in i smärtan i att förlora ett barn på ett sådant fruktansvärt sätt. Men jag är säker att Linnea vakar över dig och din familj från ovan. Du finns i mångas tankar Ludmilla. Många varma kramar till dig Ludmilla ❤️

Kommentar från M
25 maj, 2014 kl 25 maj 2014 (2:53)

Så är det med alla mammor. Alla mammor känner så. Att de vill skydda sina barn från allt ont i denna fruktansvärda värld. Verkligheten är ju tyvärr inte så. Skulle man försöka skydda sina barn från allt ont hade de inte fått chansen att leva. Jag önskar till exempel att jag kunde skydda min syster från allt ont. Hon blev våldtagen för drygt ett år sen. Tankarna kom ju direkt. Det är mitt fel, jag brydde mig inte tillräckligt och jag kunde gjort saker annorlunda. Det var inte mitt fel och jag gjorde så gott jag kunde just då. DU gjorde så gott du kunde med Linnéa. Jag har haft självmordstankar, min syster har haft det. Och det har fått min mamma att känna sig värdelös. Men det gör alla mammor. Det ingår lixom i föräldraskapet… Härom månaden sa jag till min mamma: jag har haft självmordstankar länge (det visste hon redan) men jag efter att ha läst ludmillas blogg där hon skriver om sorgen efter sin Linnea så skulle jag aldrig någonsin kunna göra slut på mitt liv. Det är tack vare som du varit så öppen med din sorg men även med linneas sorg som jag fattade ett beslut och lovade mig själv att hur dåligt jag än mår så ska jag aldrig ta mitt liv. Jag vet, tack vare dig, hur ont det skulle kännas för min mamma. Du har räddat liv Ludmilla. Jag vet inget antal men säkert många. Mitt är ett av dom. Jag vill tacka dig för det. Jag tror inte min mamma kan förstå att jag förmodligen inte hade funnits nu om det inte vore för att jag läste dina ord och tänker på dig när jag mår som sämst. Om hon förstod så hade även hon tackat dig.

Kommentar från Tina Knutson
25 maj, 2014 kl 25 maj 2014 (6:28)

Till M ovan: Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva men jag måste skriva något för Din text berörde mig oerhört starkt. Jag är så glad för Dig, för Din mamma och för Din familj att Du finns kvar och att Du trots haft tankar på självmord ändå valt att stanna kvar. Du är värd allt gott nu och i framtiden. Många varma tankar till Dig!

Ludmilla! Du är fantastisk i allt Du gör. MIna tankar finns med Dig i den svåra tid som är nu! Kram!

Kommentar från Ludmilla
26 maj, 2014 kl 26 maj 2014 (19:31)

Tack för stöd!

M: Jag blir varm och rörd över dina ord. Det betyder mycket. Det gör skillnad!

Kommentar från Ulrika
26 maj, 2014 kl 26 maj 2014 (21:47)

Även mina tankar och önskan om att avsluta mitt liv har påverkats starkt av det du förmedlar Ludmilla! Vet inte om jag verkligen hade/har modet (för jag ser det ändå så, är det konstigt?) att göra det men dina ord har påverkat mig starkt och fått mig att tänka om… Igen och igen…
Kram till dig Ludmilla!

Kommentar från Fatima Johannesson
28 maj, 2014 kl 28 maj 2014 (14:08)

Hej!
De är visst legitimt att få sörja som du gör. Sänder stora kramar till dig.
Du som gav mig tröst och styrka när min flicka mådde dåligt.
Kraft och styrka att lägga mig i och att låta bli.
Så jag skickar tillbaka till dig du varma fina Ludmilla.
Med vänlig hälsning Fatima

Kommentar från Amanda Wallin
30 maj, 2014 kl 30 maj 2014 (10:02)

Tänker på dig idag <3

Kommentar från H.
30 maj, 2014 kl 30 maj 2014 (15:22)

Tänker också på dig idag. <3

Kommentar från Anna Karlsson
30 maj, 2014 kl 30 maj 2014 (20:26)

Tänker på dig Ludmilla! Förstår att du känner så. Även om jag inte helt kan förstå fullt ut eftersom jag inte varit med om detta att mista ett barn. Men jag tycker att du har all rätt i världen att sörja ditt barn hur länge som helst. Och känna allt det som du känner. För det är ju så naturligt. Det är ju att vara människa. Du skriver så fint och så bra! Självklart önskar man att du inte skulle få gå igenom detta. Även om det ger erfarenheter. är säker på att du varit och är en bra mamma! Men förstår också att du frågasatt dig själv osv. Att mista någon är svårt och jobbigt. Fruktansvärt. Jag tycker att det borde vara självklart att också tala mer om självmord. För det är lika smärtsamt att mista någon i just självmord. Anhöriga och andra som blir kvar och såklart mycket berörda borde få en bra stöttning och hjälp. Direkt när någon sådant tragiskt hänt. Jag beundrar verkligen din styrka att få barn igen efter att Linnea inte längre fanns. Men också att du kämpade med din cancer! Men du har all rätt att känna dig skör och ”svag” också. Jag tycker att det är fint att du skriver och känner just dina egna känslor! Jag är också så glad och tacksam att du delat med dig här på din blogg. Du har hjälpt mig att orka kämpa vidare och få mer kunskap och ställa svåra frågor till andra som mår dåligt osv! Tack för att du finns! Du gör mycket skillnad! Men idag vill jag mest att just du Ludmilla ska vara i fokus. Alltså att jag tycker att du ska få sörja. Tänka och känna. Att du går in i dig själv som du skriver. Hoppas att du kan ta hand om dig också. Du hjälper och stöttar människor. Men det är ju också viktigt att du finns för dig själv och att just du mår bra. Du har ju som alla andra också en unik och fantastiskt personlighet som är värd mycket! Sänder många varma styrkekramar och hjärtekramar till just dig Ludmilla! Förstår att det är en svår dag idag! och du får känna det när du vill för det är naturligt och jag tycker i alla fall att det är så tillåtet! Var rädd om dig! Hoppas du är stolt för den du är både privat och professionellt!

Kommentar från Johanna
30 maj, 2014 kl 30 maj 2014 (21:10)

Jag har kollat lite på din sida. Vilken söt dotter du hade. Själv är jag adopterad från Asien. Men jag tycker att blandbarn blir så himlans söta. Har några adopterade som är från Colombia och har fått barn tillsammans med svenskar. De är brunhåriga och lockiga med stora mörka ögon. Man nästan drunknar i dom. Jag blir väldigt berörd när jag ser din dotter och när jag ser bilder på henne. Hon ser så trevlig ut och varm och godhjärtad. Jag förstår att det är en stor sorg att du har förlorat henne idag för 6 år sen. jag blir så berörd att jag nästan gråter.
kram Johanna

Skriv någonting