Gästbok
Du får gärna skriva en rad i min gästbok om du vill.
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Ludmilla
1 december, 2008 kl 1 december 2008 (21:57)
Tack Anna,
Jag blir ledsen när jag läser att du har förlorat din Lena på samma sätt. Jag skulle bli glad om du ville maila mig och berätta mer. Du har trots allt levt i 5 år utan ditt barn och jag skulle gärna vilja veta mer om hur man klarar det…
Kram
Kommentar från Kristin
1 december, 2008 kl 1 december 2008 (22:56)
Ville bare sende deg noen varme klemmer gjennom luften. Forbi landegrensene… Klemmer for å si at jeg tenker på deg… og klemmer som forhåpentligvis kan gi deg styrke til å fortsette å kjempe… Du og Linnèa er i mine tanker, alltid…
Klem.
Kommentar från Anna
2 december, 2008 kl 2 december 2008 (18:49)
Hej. Ja egentligen vet jag inte hur man klarar det…. Den ena dagen fogas till nästa o tiden går. Den läker inga sår men man får en liten skorpa som man lätt pillar hål på. Emellanåt kan det gå bra ganska länge, både veckor o månader. Hur jag har gjort vet jag inte. Jag försöker vara rädd om mej o sätta gränser för hur mycket jag pressar mej. Jag tål inte lika mycket längre o ändå tål jag ju allt!? Vägen är lång o svår för det gör ju så ont. Men som med annan smärta lär man sej att leva med den. Ibland känns det som om det hände igår, ibland känns det så overkligt, nästan som om det aldrig hänt. Det är faktiskt så att ”sorg och glädje följas åt” som man sjunger. Livet händer ju hela tiden. Min mamma dog för 1 år sen, min pappa har demens. I samma veva fick min lillasyster barn! Det är så omtumlande, livet! Jag har pratat mycket o gråtit fruktansvärt mycket. Ja som du ser så bara går livet på o på. Ingenting blir någonsin som det har varit, man vågar aldrig ta något för givet. Min Lena var den godaste o snällaste tjej man kan tänka sej. Men det var svårt för henne i tonårs världen. Lyckligt barn blev osäker tonåring. Svårt att bli stor o tuff. Lena var inte tuff o klarade inte sej så bra när sådana egenskaper krävdes för att bli populär. Åter igen många kramar till dej o din familj. Anna. (Du får gärna maila mej.)
Kommentar från Helene
4 december, 2008 kl 4 december 2008 (11:38)
Ludmilla!
Först vill jag tacka Dig för dina värmande rader till oss på willefondens sida.
http://www.willefonden.se Och Sen vet jag inte vad jag ska säga- Har läst om Linnea och jag är alldeles tom, livet är så orättvist. Många undrar hur vi orkar, men det var en sån skillnad för oss. Inte det att jag inte sörjer- mitt hjärta blöder varje dag av saknad och längtan efter mina tre barn. Men det var annorlunda. Jag önskar att jag kunde göra något för Dig eller säga något till tröst, men det enda jag kan säga är att Linnea var så vacker och skrev så hjärtgripande, men det vet Du ju redan. det finns ingen tröst i ord
Stor kram
Helene
Kommentar från Mikaels mamma
8 december, 2008 kl 8 december 2008 (8:10)
Tack för allt du skriver!
Jag är helt förvirrad och i morgon ska vi ha begravning för vår älskade Mikael, vet inte hur jag ska hålla ihop? Förstår ändå att livet måste gå vidare.. men hur? Jag ska gå med i SPES så fort jag orkar. Tråkigt att världen är så omänskligt hård så att det ska behöva bli så här.
Än en gång TACK. Lycka till!
MVH. Inga
Kommentar från Elin
8 december, 2008 kl 8 december 2008 (21:10)
Instämmer med Inga, tack för allt du skriver. Och tack Anna för din kommentar ovan. Det känns som om att livet bara rasar och det är skönt att läsa att det går att överleva själv. Jag vill också gå med i SPES när orken kommer tillbaka. Som blivande läkare hoppas jag på att nån dag kunna göra skillnad för andra i liknande situationer. Vården måste utvecklas och förbättras.
Kommentar från Leena
10 december, 2008 kl 10 december 2008 (21:17)
Meaning Of A Friend…
True friendship costs nothing,
But gives you so much.
It brings forth a warmth of happiness,
Knowing that someone cares.
It gives you a smile of laughter,
That makes your day brighter.
It creates that unmistakable harmony,
That you are wanted and trusted.
It gives you a meaning of belonging,
knowing someone believes in you.
It perks you up when you are feeling sad,
It’s that shining star of hope,
Coming out when you need it most.
Kram
Kommentar från Kattis
11 december, 2008 kl 11 december 2008 (20:12)
Tack för att du orkar dela med dig av din sorg till andra människor, både sådana som gått igenom samma sak och även oss vanliga som kanske är rädda för att det kan hända en själv.
Blev ledsen när jag läste om vad du och din familj gått igenom, länge sen jag blev så berörd…
Du har en underbart vacker sida och jag önskar dig och din familj all lycka som ni kan finna…
Mvh
Katarina
Kommentar från Anki Johnson
12 december, 2008 kl 12 december 2008 (12:57)
Tårarna rinner när jag läser vad du gått och går igenom. Kanske du minns hur dåligt jag mådde under en småbarnssimsutbildning I Uppsala för 6 år sedan? Då fanns du där för mig och tröstade så gott du kunde. Den sorgen jag upplevde då går inte att jämföra med din, Ludmilla.
Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig! Linnea – hon finns där hos dig – det hoppas jag du kan känna.
En stor kram och önskan om en fridfull jul!
Anki Johnson
Kommentar från Helén
12 december, 2008 kl 12 december 2008 (22:14)
Jag vill bara säga att jag läser o följer din blogg, jag tänker på dig ofta o känner med dig i din sorg. Du skriver så gripande hela tiden, varje gång jag är inne så fäller jag en tår…
kram Helén
Kommentar från Ulrika
14 december, 2008 kl 14 december 2008 (18:45)
Vill bara skicka en kram. Vet hur du har det. Min 18-åriga dotter Caroline tog sitt liv 9/11-08. Hon blev funnen av dykare den 19/11-08, så det är då det officiella dödsdatumet. Vet inte riktigt än hur livet ska kunna gå vidare, men vet att man behöver en kram då och då, så därför skickar jag en till dig..
//Ulrika
Kommentar från Anna
26 december, 2008 kl 26 december 2008 (11:18)
Första julen när någon fattas……. Tänker på dej o din familj. Många kramar.Anna.
Kommentar från Maria
28 december, 2008 kl 28 december 2008 (22:11)
Jag hittade din blogg på juldagen. Jag satt uppe till 02.30 och sträckläste tills jag hade läst allt du skrivit. Det är nämligen så att min älskade lillasyster tog livet av sig den 21 augusti i år och det har varit en tuff tid för mig för vi två hörde verkligen ihop. Det var skönt att se vad du har skrivit för jag kände igen mig i så mycket hur du känner. Min syster klarade att ta sitt liv när hon var på en psykiatrisk avdelning. Personalen visste att hon försökt ta sitt liv och vi var jätteoroliga. Ändå så gjorde de ingenting, de tog inte bort saker hon kunde skada sig med och de satte inte ens in extra tillsyn. Det gör mig så ledsen när jag ser hur du har kämpat för att din dotter skulle vara säker och personalen bara låter henne cykla själv till konserten. Det känns som det var för mig, man kämpar och kämpar men de verkar inte ta det på allvar och sen när det går snett så är det vi som blir ensamma kvar. Om du vill så får du gärna läsa mer om vad som hände min syster på http://www.familj.se -Eva Carlsson från Åsbro. Jag är rätt så säker på att min syster kunde göra den här hemska handlingen på grund av medicinen hon fick. Jag undrar om du vill svara på om Linnea fick någon medicin? Jag försöker liksom du att pussla och få svar på så mycket jag kan, för jag kan bara inte förstå hur något sånt här kan hända : ( Kramar från Maria
Kommentar från Ludmilla
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (15:26)
Maria: Jag har läst historien om Eva. Den berör mig djupt. Jag hoppas att du finner de svar som du önskar. Kram!
Kommentar från lillemor
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (15:28)
skönt o hitta sidor där man kan hitta andra i samma svårigheter som jag miste min flicka i fel beh ni kan läsa mer på min blogg kram lillemor minneavehline.blogg.se
Kommentar från Rune
31 december, 2008 kl 31 december 2008 (10:49)
Tack för ditt inlägg i min gästbok
Jag vill också tacka dig för att du vill dela med dig av en intressant och svår berättelse ur verkliga livet.
Mvh Rune
Kommentar från Kristin
31 december, 2008 kl 31 december 2008 (21:35)
Kjære Ludmilla,
tenker på deg og dine – alltid!
…og vil ønske dåkker ett godt nytt år!
Tenker på Linnèa, og syntes det er vondt at ho ikke får oppleve år 2009, sammen med oss…
Varm klem fra meg.
Kommentar från Rebecca
4 januari, 2009 kl 4 januari 2009 (12:19)
Tack så jätte mycket för din kommentar i min blogg.
Känns bra att få höra att man gör rätt ibland.
Trots att man får lite dåligt samvete när man tänker på sig själv som person och inte som mamma.
Jätte vacker blogg du har, den har verkligen berört mig!
Kram från Rebecca
Kommentar från Anna Pojen
4 januari, 2009 kl 4 januari 2009 (17:35)
Tack för besöket, och inspiration till dagens inlägg, länkar till dig. Anna
Kommentar från Mats Svensson
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (3:11)
Hej
Tack för att du löste upp lite av min energikrävande stenmursklump som jag bär inom mig dag efter dag. Tårar rann medan jag tog del av din smärta som väckte min. Gråta kan jag annars inte.
Min Alexandra föddes den 30 maj. Hon blev 14 år. Jag fann henne i sin säng en morgon för 5 år sedan. Hon hade tagit tabletter. Hennes lillebror Robin fann jag i sin säng för 19 år sedan. Han dog i psd när han var 8 månader gammal.
När Alexandra dog bodde hon hos mig. Det var hon och jag. Hennes lillasyster Jasmine som då var 13 bodde hos sin mamma när det hände. De skyllde allt på mig och jag har inte sett Jasmine sedan dess. De lovade att meddela när urnsättningen skulle äga rum men det gjorde de inte.
Idag har jag tre små underbara barn. Dante 1 år, Mathéus 3 år och Elsa 4 år och jag är för det mesta lycklig och tacksam för det jag har idag men det har varit svårt.
Vad vacker hon är Linnea. Är hennes pappa inte från Sverige? Alexandras mamma kommer från Sri lanka och är/var också väldigt vacker och påminner väldigt mkt om din dotter. Kanske därför du berör mig så mycket. jag har klistrat in en URL ovan. Den leder till facebook så det kanske inte fungerar men prova gärna.
Ta varje minut som den kommer. Du kommer igenom det.
Hör gärna av dig. Jag skulle uppskatta det.
kram
Mats
Kommentar från Ludmilla
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (10:07)
Mats: Jag känner med dig så starkt… jag såg bilden på vackra Alexandra. Jag ska försöka hitta dig så jag kan kontakta dig.
Kommentar från Anna
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (11:08)
Hej Ludmilla!
Oj vad kämpigt du måste ha haft och har det.
Jag står själv vid sidan av en pojke som inte mår så bra just. Min brors sons liv påminner mycket om det som din dotter gick igenom. Jag är väldigt orolig för honom. Du skriver att du efter din dotters bortgång fick reda på en massa saker som du inte visste innan och hur hon lurade personalen. Du får väldigt gärna dela med dig av dom saker du i efterhand fått reda på (om du vill naturligtvis och orkar). Jag vet inte riktigt hur jag kan vara för stöd för honom och om det är något som jag kan göra eller se för att förhindra att han eventuellt inte orkar med det här jordelivet.
Kämpa på!
Kram Anna
Kommentar från Ludmilla
8 januari, 2009 kl 8 januari 2009 (14:59)
Anna: Maila mig gärna privat: ludmilla@linnea.se
Kommentar från Kristin
18 januari, 2009 kl 18 januari 2009 (22:58)
Ett lite dikt til Linnèa en søndags kveld…:
Eg ser opp på himmelen,
for å se om du er der.
Eg savner deg så inderlig,
og ønsker du var her.
Eg ser opp på stjernene,
og kjenner tårer presser på.
Eg finner ikke svaret,
på hvorfor du måtte gå…
Eg kommer aldri til å gi opp.
Eg kan aldri la deg gå.
Eg greier ikke gi slipp,
selv om eg vet eg må…
Tenker på deg, kjæreste Ludmilla!!
Varm klem, Kristin.
Kommentar från Monica
19 januari, 2009 kl 19 januari 2009 (12:24)
Hej …det var ett tag edan jag var här inne hos dej …men vill hoppas att du har det bra tillsammans med din familj …kram Monica
Kommentar från Nettan
22 januari, 2009 kl 22 januari 2009 (20:27)
Väldigt fint skrivet om Linnea. Jag är själv ung (snart 23) och klarade mej igenom all ångest och depression. Det tog 11år för att ta mej ur en ond spiral med självmordsförsök och självskadebeteende. Har varit ”frisk” i 1år nu och jag förstår vilken tur jag har haft som orkade härda ut. Vill idagsläget gärna jobba med ungdomar som har det svårt eftersom jag varit med om så mycket och vet man kan klara det.
Det värmer gott i hjärtat att se en mamma som verkligen försökte hjälpa sin dotter när hon mådde dåligt, mina föräldrar blundade och ville inte se det.
Jag tror Linnea har det bra nu och alla sorger och tyngder hon bar på äntligen är borta.
Många varma kramar
Kommentar från Gabriella
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (21:03)
Vill bara säga att jag uppskattar din blogg.Hittade hit idag.
Min dotter mår mycket dåligt och vi har kämpat flera år med hennes mående.
På måndag fyller hon 17år och jag tackar för varje dag jag får ha henne hos mig.Så illa är det..
Hon var inlagd i höstas men är nu utskriven och går på bup några dagar i veckan.
Kanske ska hon bli inskriven på Akademiska…som är långt från där vi bor.
Tänker på din dotter och undrar om samma sak kan hända min…
Ja,det blev rörigt det hela.
Ta hand om dig!
Kram
Kommentar från Ludmilla
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (21:23)
Gabriella: Jag känner med dig. Skräcken och rädslan över att det värsta som kan hända… det är ofattbart svårt att leva med. Kram!
Kommentar från KL
28 januari, 2009 kl 28 januari 2009 (11:23)
Jag har visserligen inte drabbats på det sätt som du drabbats men ändå…
Snart 20 år har jag kämpat med cancer vilken blommat upp fyra gånger och varje gång orsakat mig mer och mer men med följdsjukdomar. Varje gång har jag också fått kämpa mig upp till att kunna gå-, kunna äta-, kunna allt det som tillhör ”vanligt” liv. KÄMPA sig tillbaks. Att ta en dag i sänder bara är ett talesätt men när man drabbas så blir det en verklighet.
Att ha kontroll över sitt liv är nog det grundläggande villkoret för att kunna tänka på/planera sin nästa dag.
Jag kan bara hoppas att det faktum att jag drabbats innebär att mitt barn inte behöver drabbas..
Livet är förunderligt. Känner med dig.
KL
Kommentar från Anna
28 januari, 2009 kl 28 januari 2009 (19:28)
Jag blir så otroligt berörd av din blogg. När jag läser allt du gått igenom gråter jag för din skull men även för att det skulle kunna varit min mamma som skriver det här.
Jag är 32 år idag. Jag började må dåligt i 14 års åldern. Jag förstod aldrig varför och åkte upp och ner i depressioner. Givetsvis höll jag tyst om det. Jag sa aldrig någonting till min mamma eller någon annan heller för den delen.
Min mamma började förstå att det var något fel och försökte få mej att söka hjälp men jag sa prompt att detta skulle jag fixa själv.
Efter många års lidande bad jag mamma följa med mig till Psykakuten. Då var jag 25.
Det var det bästa jag kunde gjort. Jag har många gånger önskat att någon tagit tag i mig när jag va yngre. Jag klandrar verkligen inte min mamma det vill jag du ska veta. Trots ett väldigt självskadande beteende och självmordsförsök så har min familj varit min livsgnista. Ett oehört stöd som jag aldrig klarat mej utan. Vi pratar öppet om min sjukdom. Jag är diagnoserad Bipolärt syndrom.
Jag önskar jag kunde säga några ord som lindrar din sorg men jag vet att det inte finns några sådana. Jag förstår dock att det måste finnas mycket frågor så om det finns något som du eller någon annan förälder här skulle vilja fråga så kan jag försöka svara på det. Jag vet att mycket dåligt mående är individuellt men jag kan kanske reda ut något.
Jag förstår att det är tufft att se sitt barn må dåligt men fortsätt kämpa och våga prata om det.
Mej hjälpte det(fortfarande) att kunna sätta ord på det. Man kan inte förstå allt även om man är den som mår dåligt men att bara kunna berätta hur man känner är väldigt viktigt.
Jag hoppas allt gott till dej!
MvH Anna
PS. Om där är någon som vill skriva till mej(mot förmodan;) så går det bra. DS
Kommentar från Hanna Johansson
9 februari, 2009 kl 9 februari 2009 (1:26)
Det kan inte göra ont i dig mer Linnéa.
Så ont som det gör i alla nu, så ont kommer det aldrig att göra i dig.
Trots att man vet det, så är sorgen en känsla som man emellanåt upplever
som fullkomligt övermäktig.
Men när man känner mig som mest ledsen och när det gör som mest ont,
då tänker man på ditt leende.
Då byts sorgen i glädje.
Man kan helt enkelt inte vara ledsen när man tänker på ditt lite
stora och otroligt spridande leende.
Tack för ditt underbara leende.
När din familj tänker på din personlighet, din ärlighet, din ömhet och hur
omtänksam du var, så tänker dom inte bara på hur mycket dom
kommer att sakna dig utan också på att dom är så glada att dom fick
uppleva dig, en stund iallafall.
Om du bara visste hur mycket man saknar dig, hur mycket man
alltid kommer att sakna dig, och hur ensamt det är för alla utan dig.
/
Kommentar från Marielle
10 februari, 2009 kl 10 februari 2009 (23:47)
Jag ser att du fått väldigt många kommentarer och förstår om detta bara blir ett i mängden.. Men ändå. Om du har tid, och ork. Läs.
Linnéa var, är, så otroligt vacker. Jag ser in i hennes ögon, (på bilden) tänker att en så söt tjej kan väl inte må dåligt. Kommer på mig själv med att det är förbjudet att tänka så. Hur man mår sitter väl inte nödvändigtvis i utseendet. Tänk om hon fått rätt hjälp.
Tänk om jag fick rätt hjälp. Jag är också en söt tjej. Jag vet det. Trots att jag oftast inte känner samma sak. Men dog jag skulle folk tänka, som jag tänker om Linnéa, varför mådde hon dåligt, en sån söt tjej. Helt tragiskt.
Det är ju tragiskt. Och att det ska vara så förbannat (ursäkta) svårt att få någon som helst vettig hjälp i det här landet gör mig mer frustrerad än något annat. Att man ska behöva slita och dra, skrika halsen av sig och agera ut i livsfarliga idiotiska handlingar för att man inte vet bättre i ett så uruselt mående… vad ska jag säga? Mer än att Den maktlösheten äter upp mig levande..
Jag vill inte dö, men jag vill inte leva såhär. Jag vill bli fri och det smärtar att tänka på den utvägen som Linnéa valde, som ett alternativ. När jag vet så väl att det inte är det.
Vad säger jag med detta inlägg? Ville egentligen ha din mailadress, skriva mer. Men vet inte om du har någon sådan, om du vill höra något mer. För om jag har en poäng med vad jag säger, det vet jag inte just nu. Jag vet bara att livet är svårt. Linnéa var en go tjej, det är jag säker på, men någonstans blev det fel. Gick det tokigt. Men man får lita på att hon har det bättre nu, och att hon känner sig lugnare i himlen. Jag tror att hon vakar över oss. Dig. Och oss andra som behöver stöd. Du är stark som orkar fortsätta.
Kram.
Kommentar från Ludmilla
11 februari, 2009 kl 11 februari 2009 (7:43)
Marielle: Tack för att du skriver. Min mail är: ludmilla@linnea.se
Kommentar från Sara Nyd
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (22:41)
Hej!
Jag vill bara säga att jag är väldigt ledsen över det du och din familj har gått igenom, inte minst din saknade dotter. Jag vet inte hur det är att vara i din situation men jag vet hur det är att vara i Linnéas.. Men det kan inte vara lätt för någon.. Detta problem är något vi borde ta mer på allvar, så fortsätt kämpa. Du är stark.
Kramar
Kommentar från Ludmilla
12 februari, 2009 kl 12 februari 2009 (22:44)
Sara: Tack! Du är så stark själv. Jag är så glad att du hittat ut på andra sidan!
Kommentar från Lillemor
18 februari, 2009 kl 18 februari 2009 (21:48)
Jag håller med om det att det är bara forsätta o kämpa mot psy min dotter vart ju felbeh inom psy har kämpat för o fått min upprättelse mot psy o jag vet hur stark alla säger att man är man måste när man vet att det var beh fel att mitt barn inte lever ehliens mamma
Kommentar från Ulla
4 mars, 2009 kl 4 mars 2009 (0:15)
Har precis som du Ludmilla förlorat min älskade dotter Kristin 14 år(skulle fylla 15 samma år) genom självmord den 18.8 2007. Pga av olycklig kärlek…Som en blixt från en klar himmel….Hennes pojkvän gjorde slut samma dag…
Jag har en son kvar snart 19 som har förlorat sin bästa vän och lillasyster…
Livet har verkligen stannat ….Sorgen sliter sönder mig i bitar…
/Kristins mamma Ulla
Kommentar från jasmin jansson
6 mars, 2009 kl 6 mars 2009 (16:47)
hej, jag har själv legat på bup i uppsala tvåå gånger och nu efter kan jag förstå hur du känner !!!! ta hand om dig jasmin 16 år
Kommentar från en helt annan Linnea, från Göteborg.
7 mars, 2009 kl 7 mars 2009 (22:55)
Sänder en tanke till dig, är oerhört tacksam att du orkar skriva, och är glad att jag fått läsa så mycket om din dotter – kanske skulle man ha träffat på henne själv en dag om hon orkat fortsätta leva, hon verkar ha varit en fantastisk människa. Har själv en sambo som ofta har en stark dödslängtan, och oroar mig alltid för honom. Din blogg gör mig taggad att kämpa för hans rätt till hjälp, och samtidigt otroligt ledsen för din skull. Jag vet att detta inlägg inte hjälper någonting, men vill ändå bara säga: du berör, Linnéa berör, ni är viktiga; kämpa på i all din sorg.
Kommentar från Ludmilla
10 mars, 2009 kl 10 mars 2009 (22:11)
JO, din kommentar hjälper eftersom jag märker att det ökar din kämparglöd!
Kommentar från Emma
12 mars, 2009 kl 12 mars 2009 (16:06)
hej .. detta är så hemskt jag vet själv hur det är jag har försökt ta mitt liv flera gånger åkt ambulans osv blivit inlagd .. men efter en vecka var man ute igen dom tar aldriig en på allvar det finns så många ungdomar som mår så dåligt men många vill inte se detta . jag vill ha hjälp med min ångest men jag får inte rätt hjälp .. jag är 20 år idag det började när jag var 13 år.. bott på olika hvb hem fosterfamiljer osv.. min vardag nu är att jag sitter själv i min lägenhet .. och det slutar inte alltid så bra .. som jag säger till min mamma jag orkar inte mycket längre till vad sa vi göra?? ångesten tar över mitt liv.. jag tycker det är fruktansvärt det som hänt din dotter 🙁 många av mina kompisar har tagit sitt liv .. jag har försökt många gånger men av någon anledning är jag kvar… finns det ngn hjälp därute innan det är för sent.. mvh Emma
Kommentar från D.
16 mars, 2009 kl 16 mars 2009 (2:47)
Hej. Jag vet inte riktigt hur jag skall uttrycka mig för att få sagt det jag vill ha sagt. Hoppas verkligen inte att jag på något sätt uttrycker mig fel och sårar dig. Men eftersom att det är ett sådant knivigt ämne så är det ingen omöjlighet, därför ber jag dig redan nu att förlåta mig ifall det skulle ske.
Jag har suttit här och läst din blogg länge och gråtit mig halvt fördärvad. Mest så klart för det öde som Linnea gick till mötes men även för att jag inte skulle fylla fjorton. Det hade jag bestämt och det är även en av de stora andledningarna till att jag blev fjorton år på barnpsyk. Då hade jag kämpat med min psykiska ohälsa sedan jag var tolv år.
Länge fick min familj vara skötare och vakta mig dygnet runt. Då hatade jag dem. För de tvingade mig att överleva. Nu skulle jag inte kunna vara mer tacksam, för efter alla dessa år så har jag faktiskt börjat vilja leva igen. Nu har jag varit självmordsbenägen i sex år och min kamp för att leva har precis börjat. Jag hoppas att jag skall vinna den. Om inte för att jag vet hur dåligt min familj skulle må om jag gav upp.
(Därför läser jag din blogg när de värsta tankarna kommer, för att påminnas. Tack för det.)
Men jag skulle även vilja förmedla en sak till dig och det är att jag sa många saker som liknade de Linnea sa. Något som jag inte gjorde för att jag inte älskade min mamma, utan mer för att jag älskade min mamma så mycket att jag ville att hon skulle hata mig. Kanske blev det lättare för henne då som har ett sådant värdelöst barn, var min tankegång. Jag kom även med fruktansvärda anklagelser mot min familj, både mamma och pappa. Något som jag gjorde dels för att avskärma mig ifrån min familj, men även för att jag var sjuk. Väldigt sjuk, med rösthörande och dylikt. Detta är något som jag idag har otroliga skuldkänslor för.
Det är även därför jag blir helt bestört när jag läser de anklagelser som riktats mot dig. Om man tolkar det som en tjej (som lider svårt och dessutom) som är i tonåren säger när hon är arg som ett mått på hur man är som mamma.. Ja, låt mig säga så här, då tror jag de flesta mammor skulle underkännas!
Varför människor skall hålla på och döma varandra i huvudtaget kan man ju fundera på, men det är inget som jag har ett bra svar på.
Jag hoppas iallafall att det skall gå bra för dig. Många varma kramar D
Kommentar från Rose-Marie
17 mars, 2009 kl 17 mars 2009 (10:40)
Hej Ludmilla!
Sitter just nu och ser på efter tio på tv4 som den här veckan handlar om att ha ont i själen. Idag handlar det om självmord och Johanna Sällströms pappa är där och pratar om hennes självmord som skedde under en permission som han var emot bla. Om du inte ser det själv nu kan du kanske se det sen på webben om du vill.
Vårsolshälsningar från Norrland med solvarma kramar/Rose-Marie
Kommentar från Erika Björklund ♥ This is my life!
19 mars, 2009 kl 19 mars 2009 (19:25)
Hej!
Suttit här en stund nu och läst vad som hänt din dotter och en del annat. Himmel vad hemskt! Sänder en massa styrke kramar till dig!
Kraam!
Kommentar från Fulica Atra
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (14:05)
Vi skulle vinna mycket, i arbetet med suicidprevention, om anhöriga, efterlevande och de med egen suicidproblematik kunde mötas på samma kommunikationsplattform och lära av varandra och också kunna lära och hjälpa andra. Det är en stor tillgång om vi kunde samtala om suicid med erfarenheter från olika håll. Var och en är expert på sin egen smärta. Det är viktigt för oss alla och för mig betyder det mycket att ta del av efterlevandes efterenheter och andra med egen suicidalitet. Det är därför jag skriver på min blogg. Jag hoppas att den ska vara en mötesplats där vi kan föra detta viktiga samtal och om möjligt försöka öka vår egen och andras kunskap om suicid. Det är också därför som Ludmillas blogg är viktig. Här är vi alla med någon form av suicidproblematik.
Till Ludmilla!
Jag återkommer med lit.ref, med anledning av din kommentar på min blogg igår.
Tack för att du finns och var försiktig med dig själv.
Kommentar från Fulica Atra
20 mars, 2009 kl 20 mars 2009 (16:31)
Ludmilla!
Litteratur och ny kunskap om suicid finns under länken ”Läs om suicid” på min blogg.
SUICIDPREVENTION och KBT http://www.cognitivterapi.se/index_info/Litt.spec.suicid.pdf
+ några artiklar av Jan Beskow
Kommentar från Li
22 mars, 2009 kl 22 mars 2009 (17:56)
Hej Ludmilla!
Har redan ett par månader följt med din blogg eftersom min dotter också beslöt sig för att fara till himlen för ett år sedan. Lotta hade psykos och hon har skrivit om vad som händer i ens huvud när man får psykos. Hon beskriver vardagen som är full med intriger, som bara hon själv förstår, ett självmordsförsök samt livet på en sluten avdelning år 2001. Kommer tillsammans med en kompis att ge ut hennes manuskript och de frustrationer jag som mor känner inför psykvården och hur omöjligt det varit att få hjälp när man behövt. Hur man förhåller sig till psykos som sjukdom samt sjukdomens gång. När jag idag läste symptomen som Linnea hade så passar de precis in på psykos. Alla symptomen var ju karaktäristiska för psykos t.o.m. att pennan luktade illa. Konstigt att hon inte fick den diagnosen fastän hon var inne på avdelning och fick rätt medicin till rätt sjukdom. När Lotta hade rätt medicin gick allt bra, men för ett år sedan blev hon av någon anledning immun mot sin gamla medicin så att den slutade fungera. Hon hade till och med själv märkt att hon hade konstiga tankar trots medicinen, vi kunde alltid tala om hennes sjukdom utom då när hon var som sjukast. Det var i samband med att hon sedan skulle byta sin medicinering som den helt slutade fungera. Man skall själv besluta i samråd med ens läkare vilken medicin man vill ta oberoende hur sjuk man är. Och Lotta var faktiskt så sjuk att hon inte kunde besluta sig och därför uppskjöts hela tiden själva bytet. Och därför dog hon också. Hennes läkare sade åt mig att om det i dödsattesten står att hon dog i självmord, inte i psykos är det fel. Detta har tröstat mig åtminståne när jag i hennes dagböcker kan utläsa om hennes olika teorier och det som hon kallar ”galenskapsregler”. Du sade att för Linnea existerade endast känslan för det rum hon befann sig i. Lotta sade också att när man är i psykos så finns du som utomstående inte mera när du gått ut ur hennes dörr eller värld. Därför är beslutet att fara till himlen så mycket enklare i psykos. Lotta skrev inget avskedsbrev eftersom vi inte mera fanns att ta avsked från när hon beslöt att flyga till himlen….
Kramar från Lottas mamma
Kommentar från anonym
25 mars, 2009 kl 25 mars 2009 (13:38)
Hjäp!
Kommentar från Erika
22 april, 2009 kl 22 april 2009 (16:11)
gud så hemskt :'( var stark och hoppas att hon nu trivs bra. en kompis till mig tog livet i helgen och man bara känner att man inte orkar:'( eftersom min pappa oxå tidigare gått bort men inte av självmord. jag hoppas du klarar av detta nu och var stark och stå på dig Kram !
Kommentar från Ida
7 juli, 2009 kl 7 juli 2009 (18:06)
Jag beundrar din styrka och dina ord går rakt in i mig. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, kanske något uppmuntrande men det känns konstigt för ingenting jag säger kan ge Linneá tillbaks till dig. Men jag önskar dig allt gott och tackar för att du delar med dig av din/Linneás historia.
Kram Ida
Kommentar från B
9 juli, 2009 kl 9 juli 2009 (22:26)
Min bror tog sitt liv i höstas, utan förvarning. Det är en sorg som färgar var dag.
All vrede mot s k vård, mot arbetsgivare, mot tyst omgivning ..
All smärta vid insikten om hur fruktansvärt han lidit.
Jag kan inte glädjas åt minnen, jag är bara ledsen att det inte blev fler.
Kommentar från Ludmilla
10 juli, 2009 kl 10 juli 2009 (8:00)
Ida: Tack för dina tankar.
B: Jag är verkligen ledsen för att även du har drabbats av att en nära har tagit sitt liv…
Kommentar från Hanna
13 juli, 2009 kl 13 juli 2009 (23:37)
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag lider med dig. Det måste vara jobbigt att mista sin dotter, särskilt i självmord. Min älskade storebror tog livet av sig när jag var 8 år ( är 15 år nu), den dagen glömmer jag aldrig. Jag har senare fått veta att han helt enkelt hamnade i fel gäng och började ta droger. Sen den dagen jag hade kalas så tog han en överdos. Varje gång jag fyller år numera så väcks minnerna upp av honom. Jag kommer aldrig glömma honom och min sorg över honom kom först något år senare. När jag verkligen förstod att han aldrig skulle komma tillbaka, jag blev så arg på honom för att han lämnade mig. Han var den enda som förstod mig, han var min trygghet och allt jag hade. Hur kunde han då lämna mig? Fast efter ett tag övergick ilskan till sorg och saknad. Det har varit/är bra för mig att läsa din blogg, min mamma kände säkert också lite som du när han tog livet av sig. Jag har haft/har självmordstankar och det är skamligt. Jag har försökt ta mitt liv genom att ta en överdos. Jag vet att min familj inte vill säga till folk hur jag mår, det är skamligt att ens barn mår dåligt. Fast jag själv vill ju heller inte gå runt och berätta till alla hur jag mår, det känns så pinsamt och dumt om dem i skolan skulle få veta att jag pratar med en psykolog. Man är ju helt dum om man gör det, enligt dem i min skola. Jag kämpar varje dag för att orka med livet, jag är glad att rakbladet finns annars hade det aldrig gått. Jag vill må bra, jag vill inget hellre. Jag vill inte gå samma väg som min storebror, men till slut kanske allt blir för mycket och då finns det ingen annan möjlighet. Ha det så bra, jag vet att det är tungt.
Kommentar från Jessica A.
15 juli, 2009 kl 15 juli 2009 (14:39)
Jag tvekade först att skriva här, för jag är rädd att min kommentar kommer att lämna alla oberörda, flyta ut i cyberrymden och bara ”bli ett med alla andra”. För TYVÄRR är det så många som har varit med om nästintill samma sak, förlorat någon nära.
Jag förlorade min allra bästa vän den 11 juni 2009. Idag är det 35 dagar sedan. Det är så färskt och det gör så ont. Hon valde att flyga hem, och jag har aldrig varit med om att sorg kan göra så riktigt ont. Det gör riktigt fysiskt ont där inuti. Jag ligger själv inlagd sedan 5 år tillbaka (!). Jag blev inlagd när jag var 14 år på BUP. Nu är jag 20 år och ligger fortfarande inlagd, men nu på PIVA, psykakuten. 5 år inom psykiatrin och ändå halkar jag alltid ner till ruta 1 igen. Jag har periodvis haft starka suicidtankar och gjort några försök att avsluta livet, men jag antar att det inte var meningen. Men jag kan inte förstå hur det kunde vara meningen för Louise (min vän)? Björn Afzeliuz sjunger i Tusen bitar:
”Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker…”
Varje dag, varje andetag gör jag ett val.
Ett val om att stanna kvar i livet i hopp om att det någon gång ska bli bättre. Ett val om att fortsätta kämpa, trots att jag alltid halkar tillbaka till samma ruta åter igen.
Ett val om att hålla fast vid hoppet i tron om att hoppet är det sista som lämnar en.
Men hoppet är inte det sista som lämnar en. Det var i alla fall inte det sista som lämnade mig. Mitt hopp dog ut för längesedan.
Det sista jag lever på är rädslan. Rädslan och ovissheten.
Det är det som hindrar mig från att ta det slutgiltiga steget.
Hur vet man säkert att det finns ett paradis där bortom ljus och mörker?
Hur vet jag säkert att jag hittar just min Ängel där uppe bland alla andra miljontals som har dött?
Och då är min handling redan så oåterkallelig och det finns inget återvändo.
Jag har aldrig haft så starka suicidtankar som jag har nu efter Louises död. Det enda jag vill är att följa efter henne upp där uppe. Jag vill springa med henne där uppe, med silvriga vingar i solsken på saliga gröna ängar.
Men jag har övervakningsgrad så personalen från psykakut-avdelningen där jag är inskriven är med mig varje minut på dygnets 24 timmar, även inne på toaletten.
Tårarna faller när jag läser om Linnea. För jag känner din sorg, Ludmilla. Jag har samma sorg inom mig och jag vet hur brinnandes, huggandes och förtvivlandes ont den gör. Hur tankarna och känslorna plågar en dag och natt och hur skulden alltid hemsöker en, hur man än gör.
Snälla Ludmilla, maila mig. Jag vet att du har mycket att göra och att du säkerligen får hur många mail som helst om dagen. Men jag behöver ord och meningar från någon som förstår, från någon som på något plan vet. Jag kan inte skriva så ingående här, så snälla du, maila mig.
35 dagar sedan min ängel flög hem…
Ingen annan kan förstå,
Det magiska som var vi två….
Varma hälsningar Jessica A
Kommentar från En mamma
17 juli, 2009 kl 17 juli 2009 (4:26)
Min son som är 15 tog livet av sig i förrgår. Jag vet inte vad jag gör nu…
Kommentar från Mia Fridh
18 juli, 2009 kl 18 juli 2009 (8:17)
En hälsning till ludmilla många tankar till dig och styrka.
Kommentar från Margareta Cortés
3 augusti, 2009 kl 3 augusti 2009 (8:18)
Mitt i sorgen hittade jag din sida när jag sökte efter Stefan L Holms bok,
känner så med dig och vet nu hur svårt det är.
http://www.fotosidan.se/blogs/magganfs/33760.htm
Kramar
Margareta
Kommentar från sanna
13 augusti, 2009 kl 13 augusti 2009 (11:35)
din dotter var hur söt som helst & verka hur underbar som helst 🙂
Vila i frid <3
Kommentar från Maja
15 augusti, 2009 kl 15 augusti 2009 (18:25)
Hej Ludmilla, jag vill tacka dig för att du startade den här bloggen, sorgen efter Linnéa känns som en mer öppen och fri sak tack vare den (känner jag). Jag går på Glunten, och fast jag inte kände Linnéa särsklit väl så saknar jag henne. Men jag skämms över det. Jag känner att jag inte har någon rätt till sorgen. Att det inte är min sak, jag kände ju inte henne så väl. Linnéa gjorde det som många pratar om att göra, men inte vågar. Jag har fortfarande svårt att inse det. Men tack för att du fortsätter skriva, hur tungt det än är.
När jag ser en fjäril tänker jag på Linnéa, kram
Kommentar från Ludmilla
15 augusti, 2009 kl 15 augusti 2009 (19:18)
Maja: Du ska inte känna att du inte har ”rätt” till att sörja. Alla sörjer vi på olika sätt och saknar… Du var ju skolkamrat till Linnéa. Klart du sörjer och saknar!!
Kram
Kommentar från Cecilia
20 augusti, 2009 kl 20 augusti 2009 (11:38)
Hej
Hittade din fina sida då jag var ute och letade (fortfarande) svar någonstans över min pojkväns orsak till självmord. Kusligt hur allt kan vända så fort i ens liv. 24 dec 2008 hoppade min pojkvän framför tåget i Västerås då jag var i Kiruna och hälsade på mina föräldrar. Kunde aldrig ana att han planerat detta en tid i förväg. Så mycket tragik i mitt liv men honom men Jag älskade ju han.
All sorgearbete har jag fått ta itu med själv, ingen vidare hjälp nånstans. Helt ensam, inte konstigt man ville lägga sig ner och bara försvinna. Nu idag kan jag inte riktigt säga hur man mår men man har så mycket man vill ha ur sig. Men ingen vill egentligen lyssna nå mer eller älta som det sas i ett tillfälle. Jag skulle önska jag hade mod som du att skriva om det här men vet inte var jag ska börja. Skriver några rader men för att radera det i nästa skede. Jag följer din sida och läser, fantastisk fin sida du skriver.
Tänder ett ljus för din dotter och ger en stor bukett med blommor till dig
Kommentar från Ludmilla
20 augusti, 2009 kl 20 augusti 2009 (20:47)
Cecilia: Jag är verkligen ledsen över att du förlorat din pojkvän på samma sätt som jag förlorade Linnéa.
Finns det inte någon sorgegrupp i Västerås?? Jag vet att det finns en LevaVidaregrupp i Enköping.
Kommentar från Cecilia
21 augusti, 2009 kl 21 augusti 2009 (10:52)
Hej
Jag ringde till akuten första kvällen hemma i västerås, de hänvisade mig till en präst som jag var till men sen hände inget mer just då. Sen tyckte de att jag skulle kontakta psyk men de ville proppa i mig tabletter som jag inte tyckte var nödvändigt just då. Visst var jag i chok och allt men jag behövde prata. Jag var ju helt ensam i Västerås några få vänner men de fanns inte där riktigt för mig. Mitt jobb fick jag sparken ifrån av någon anledning som jag inte förstod. Fick svar från obduktion att min pojkvän hade droger i sig. Fick även veta av bekanta att han anv de en lång tid i sitt liv. Jag fattade ingenting. Alla dessa år utan att se eller veta. Fick ta hand om begravning och allt med papper och så. Det blev bara för mycket för mig så det brast. Men ingen hjälp att hitta sjukvården skulle anmäla mig till en grupp med msk som varit med om liknande saker. Men kravet de hade var 5-6 personer. Hemskt! ska man behöva vänta på att folk ska ta livet av sig. Jag fick kontakt med en diakonissa som jag gick till en gång i veckan och pratade. Men det rann ut i sanden . Jag kunde känna att det här med att öppna en bok och boka in en dag som passar känns lite konstigt. Alltså man vill i vissa skeden att någon bara ska dyka upp även visa att de bryr sig, fråga hur man mår, jag behövde en riktig vän.
Nää jag har suttit mest och gråtit ensam och får ta mig igenom det på eget sätt verkar det som.
tyvärr!!!
kramisar och ha en fin dag
Kommentar från Lisa Nenzén
23 augusti, 2009 kl 23 augusti 2009 (22:28)
Hej…
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag känner värme när jag läser din blogg och tacksamhet över att du ändock finner en mening med livet trots det ofattbara som hänt dig och din familj.
Jag själv miste min lillebror i mars i år då han tog sitt liv. Hela världen rasade samman och jag vet inte hur jag lyckats och hela tiden försöker ta mig samman och fungera….men jag har två barn som behöver mig så mycket men ack..vad jag känner sorg och saknad i mitt hjärta vareviga minut. Mamma Pappa och syrran, vet i tusan hur vi överlever……men jag känner och får styrka i att läsa tex din blogg och andras bloggar där vi alla delar den hemska erfarenheten som vi så gärna velat vara utan….
många kramar till dig och din familj.
Lisa I Karlstad.
Kommentar från Hans
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (17:42)
Till er alla
Jag är ca 50 år gammal och har sett döden på olika sätt under
hela livet, en vän ringde mig när jag låg på sjukhus efter en allvarlig olycka
(som jag inte borde ha överlevt, jag föll 7 meter) och dagen efter hade vännen
dött i hjärnblödning, fick jag veta senare. Den bästa vän jag haft – Lasse.
Till mig sa han i sista samtalet ”jag tycker synd om dig”
En bror till en god vän satt cancersjuk i sin säng när vi hälsade på, till mig sa han speciellt och med eftertryck när jag lämnade lägenheten ”ta hand om dig!”
Med en djup blick.
Några dagar därefter var han död.
Min mormor dog i cancer.
Min far dog i cancer -2000, min yngre bror dog i snabb hudcancer i år.
Min fosterbror hoppade framför ett tåg 2003. Älskade Thomas. Har aldrig förstått varför.
Jag fick just veta att en viss, betydligt yngre flicka som betydde mycket för mig
under min ungdom, är död, vet ännu inte varför.
Den mest seriösa bekanten i ett förenings-sammanhang, alltid korrekt, gammal jurist som besökte såna han ansåg satt oskyldigt dömda.
-hängde sig.
Finns många fler, så är det väl för de flesta som är 50+ men man brukar inte
tänka på det.
Hamnade på bloggen av en slump och då kommer tankarna.
Jag tror att vi alla borde ta till oss orden från vännens döende bror:
-TA HAND OM DIG
Livet är som det är, döden florerar överallt även i vårt ”trygga” land.
Vi måste alla bevaka och ta tillvata våra egna liv och inte gräva ner oss i
för mycket, vad det än är?
Hans
Kommentar från Ludmilla
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (19:58)
Hans: Tack för att du delar med dig. Vilka kloka ord!
Kommentar från Liselott
2 september, 2009 kl 2 september 2009 (13:34)
Jag känner kärlek till er alla som förlorat era nära o kära. Vill också dela min egen tro med er i hopp om att det kan skänka tröst o/e glädje för någon…
Jag är övertygad om att själen lever vidare och att vårt jordeliv bara är en liten del av det stora hela. Vi får inte begränsa oss att tro att detta är allt liv.. o att döden är meningslös. Varje själ som varit här i våra liv har haft en mening i ett större sammanhang. Alla förstår inte allt här o nu men det klarnar när vi går vidare. Vi är här på jorden av så många olika anledningar, det är ”bara” att acceptera och har man denna tro så är allt väl här och nu, även om det så klart smärtar oerhört. Det finns en ”makt” som är större än vi och ni får kalla den vad ni vill, en del kallar den Gud andra Universum osv. Det viktiga är att vi behandlar varandra väl och FRAMFÖR ALLT BEHANDLA ANDRA SÅ SOM NI SJÄLVA VILL BLI BEMÖTTA. Stor KRAM till er alla.
Kommentar från maya
2 september, 2009 kl 2 september 2009 (17:18)
Jag sitter här och gråter över det du skriver i din blogg, det skär i mitt hjärta! Du är en underbar mamma ska du veta, och det är jag säker på Linnea också tyckte! Jag förlorade min sambo för några år sedan, var dessutom gravid. Så jag vet iaf lite hur det är att bära på en sorg.. Men jag skulle ärligt kunna säga att jag inte skulle överleva min dotter om jag skulle behöva gå igonom nått sådant fruktansvärt. Du verkar vara en underbar människa! En stöttepelare som aldrig viker undan. Du har min mail om du känner att du skulle vilja prata med mig…
Kommentar från Amanda
7 september, 2009 kl 7 september 2009 (9:52)
Hej Ludmilla!
Jag har skrivit till dig nagon gang innan och har foljt din blogg lite till och fran och tycker den ar valdigt intressant. Jag ar en tjej pa sexton, snart sjutton ar, som haft sjalvmordstankar till och fran i tva-tre ar. Nu har vi flyttat till Schweiz och jag trodde att allt skulle bli battre efter flytten, men det blev bara varre. Jag har san otrolig angest att kroppen krampar, ar standigt trott och orkar inte med laxorna. Mina tankar handlar mycket om vad livets mening ar och varfor vi ar har nar vi anda ska do. Jag ar ocksa jatteradd for att jag snart ar vuxen och jag ser det som jag forlorat manga ar av mitt liv. Jag ar radd for framtiden, for det forgangna och for allt kanns det som. Jag driver min familj till vansinne och de orkar nastan inte med mig. Kanner att jag maste stoppa mig sjalv, men det ar sa svart. Tankarna far ivag och jag bara tanker pa doden. Jag orkar snart det inte mer!
Jag vill bara hem fran Schweiz och kanna lite trygghet bland mina kompisar, men da maste jag bo helt sjalv. Jag ahr en atstorning i bakgrunden och forsokt ta livet av mig x antal ggr, sa jag vet inte om mina foraldrar skulle lata mig. Allting bara snurrar runt i huvudet och jag vet inte langre vad jag ska gora?! du kanske har nagra bra tips, kram Amanda
Kommentar från Ludmilla
7 september, 2009 kl 7 september 2009 (14:00)
Amanda: Det är lätt att se att det skulle bli bättre om man flyttar någon annanstans så som du också kände det när ni skulle flytta till Schweiz. Jag tror att lösningen finns inom dig. Jag tror som dina föräldrar att det inte är bra att bo själv om du fortfarande känner dig instabil.
Det är ju så att vi alla ska dö och jag tror faktiskt att livets mening är livet självt. Vi fyller livet själva med det som är meningsfullt. Livet kan vara underbart, om vi vill. Men när vi är fast i mörka tankar kan vi behöva hjälp att komma vidare. Jag tycker att det är viktigt att du har någon samtalskontakt att bolla dina tankar med.
Kram
Ludmilla
Kommentar från ann
9 september, 2009 kl 9 september 2009 (23:02)
Synd att det inte finns fler av dig, du är helt fantastisk! Så förstående så klok och så mänsklig.Denna ödmjuka sida som du delar med oss olycklicka själar gör att”jag” vi känner oss älskade och behövda.Att jag mår så dåligt beror på att jag har sådan fruktansvärd värk att jag sover max 2-3 tim dygnet. Provar nu NORSPAN 10mg ,funkar 3dar om jag byter 1ggr/v tar oxå max dos panodil exdend
Kommentar från Britney Brooke Davis
10 september, 2009 kl 10 september 2009 (12:53)
ja, vad säger man? jag har kompisar som läser din blogg dagligen, det är så jag hittade dig. min pappa tog livet av sig strax innan jag fyllde nio. jag var den sista som hörde av honom. han dog efter att han förlorat vårdnadstvisten om mig och min syster. min mamma lade undan alla fotografier av honom, låtsades som om han aldrig funnits. också ett sätt att hantera kriser. idag är jag 28 år och läser till psykolog (ingen slump, gissar jag). tycker det är märkligt att din dotter fick diagnosen deprimerad, när det uppenbarligen rörde sig om någon form av schizoid personlighetsstörning, med fullfjädrade, brinnande psykoser.
jag vill gratulera dig till bebisen, hoppas allt ska gå bra. det är en viktigt blogg du driver. jag vet inte vad jag ska säga. i USA, där jag bor, brukar man säga att ”among us, who buried our children, its some kind of comfort to know that at least we survived the worst days of our lives”. jag vet inte om det stämmer, jag har inga barn själv. tänker på dig. tänker på Linnea.
Kommentar från Ludmilla
10 september, 2009 kl 10 september 2009 (18:45)
Britney: Tack för dina ord. Jag är ledsen att höra att även du har drabbats av självmord i din nära omgivning. Ja, det finns mycket som talar för att Linnéa hade en psykos.
Kommentar från Kerstin
10 september, 2009 kl 10 september 2009 (18:54)
Ludmilla Att du var så stark idag på Antisuicid dagen´s föreläsning. Er historia är så fruktansvärt sorglig och lika sorgligt är kanske att ni i er familj inte är ensamma om att drabbas så hårt. Det kan inte finnas något värre än att missta ett barn på detta tragiska sätt och samtidigt stå vid sidan och se på utan att kunna påverka vården av ens eget barn. Vad är det i vårt samhälle som gör så att så många unga väljer att avsluta sina liv.
Tack för att vi får ta del av er historia.
Kommentar från sandra bjurling
12 september, 2009 kl 12 september 2009 (12:48)
Hej! Ludmilla! Vill verkligen beklaga sorgen, vet hur det känns att förlora en nära anhörig, har gjort det 2 gånger min pappa dog 1992 endast 35 år gammal och mammd dog 6/9 2008 50 år gammal. Man kanske inte kan jämföra detta med att förlora ett barn men jag kan känna igen mig i sorgen.Stor kram från Sandra
Kommentar från Hej Ludmilla
13 september, 2009 kl 13 september 2009 (15:34)
Läste din intervj i Kyrkans tidning, sparade din mail viste inte vad jag skulle göra.Jag lider med dej och de dina för det ni går igenom. Den 21 mars 2008 Långfredan hängde vår dotter sig på sitt rum ,min man skulla kalla ner henne till midda ,då hängde hon där. Han skrek ring ambulans ,jag sprang upp han påbörjade hjärt o lungräddning direkt, hon va så blå. Men han fick i gång henne igen poliser o ambulansfolk försökte trösta lungna oss som var hemma tur i oturen var två av våra barn inte hemma.Där började vårt helvete med man går fortfarande som i en dimma.Det blir inte bättre. Kram Malin
Kommentar från Ann-christine Uppling
18 september, 2009 kl 18 september 2009 (20:43)
Hej Ludmila.Jag beklagar av hela mitt hjärta din stora sorg efter din dotter.Skänker oxå här varma tankar o mycket kärlek till dig. Jag förstår att det måste kännas fruktansvärt. Jag blir jätteledsen när jag läser allt. Jag får oxå en rädsla för min egen dotter o hon är 13 år. Det är ofta jag läser(ihemlighet) i hennes blogg att hon inte orkar mer. Hon bor inte hos mig utan hos min bror 30 mil bort o jag vet inte hur jag ska hantera detta då jag känner mig så maktlös. Upptäckte denna sida av en slump eftersom jag har en vän som jag försöker stötta i sin sorg efter sonens självmord för 4 år sedan. Hur kan jag hjälpa henne på bästa sätt? detta är inget som hon helst vill prata om för att det gör för ont, hon stänger helt enkelt av. Kram Kicki
Kommentar från Hans
19 september, 2009 kl 19 september 2009 (5:42)
Jag återgick till kommentarerna och läste fler, det var jag som berättade
om flera självmord i släkten och vänskapskretsen, nu såg jag vad Liselotte skrev.
Ville bara dela med mig av att jag har precis samma tro som är en övertygelse som jag också kan kalla kunskap/vetskap.
Varför inte dela med mig av det jag vet till alla er?
Så många gånger har dessa ”döda” människor meddelat sig till mig och lämnat
information som jag kunnat kontrollera, och allt har stämt exakt.
Men det har skett en kort tid efter att de gått bort.
Det är ju bevis nog för mig om hur lite vi vet och hur mycket som finns.
Men vi får aldrig ta denna tro eller kunskap som ett skäl att fly från det här livet.
För mig ligger inte den stora sorgen i de som gått bort, pga denna vetskap jag har om att de på något sätt finns kvar.
Sorgen ligger i något helt annat, och det är världens beskaffenhet.
Jag ser och känner hur en mörk makt långsamt breder ut sig över vår värld och med jämna mellanrum tar initiativet.
Jag märker så tydligt hur falskhet breder ut sig bland människor, bedragare,
lögnare, ja även notoriska lögnare ökar i antal, samt rent vansinne.
Det är därför det är så skönt att titta in i en blogg där det finns människor som
ligger på ett annat plan, det mänskliga planet.
I annat fall skulle det vara svårt att stå ut med andra typer av forum där man så tydligt känner något helt annat.
Ta hand om er och misströsta inte.
Kommentar från Bella
27 september, 2009 kl 27 september 2009 (22:03)
Ludmilla, jag har en fråga till dig, hur gör man om man vill anmäla en sjukhus avd? du kan läsa min blogg och svara där, eller i mail. Jag behöver verkligen hjälp!
Kommentar från Hans
28 september, 2009 kl 28 september 2009 (8:27)
Bella, ring och kolla med ”HSAN” (hälso/sjukvårdens ansvarsnämnd) det är antagligen där du bör anmäla med ett brev.
Man kan också klaga till sjukhusets ledning till att börja med och se ifall
man blir nöjd med vad de gör, men oftast struntar de i det.
Kommentar från Minna
17 oktober, 2009 kl 17 oktober 2009 (9:15)
Hej Lidmilla
Jag känner med dig hela mitt hjärta känner med dig. Jag miste min kära lillebror i suicid 21/2-2003 och livet har efter det inte varit så som det var innan den här erfarenheten. Jag kallar det för erfarenhet för den här sorgen är mer än bara en sorg, det är en smärta, en böld, en sjukdom och det blir en del av ens liv inte bara för en stund utan för livet. Klart att jag har även mycket glädje i mitt liv idag, en liten baby, två stora vackra starka barn. Men jag lever i skräck varje dag att någon ska ta sitt liv, någon som jag älskar högt. För jag vill aldrig mera i hela mitt liv känna så maktlös inför framtiden. Jag har tvingat mina äldre barn att lova mig bara en ska här i livet som det måste hålla och det är att aldrig ta sitt liv. Och det är lika egoistiskt som att ta sitt liv. Men jag är rädd.
Kramar dig Minna
Kommentar från Klara
17 oktober, 2009 kl 17 oktober 2009 (18:57)
Du är en väldigt stark person.
Kommentar från Mia k
20 oktober, 2009 kl 20 oktober 2009 (6:03)
Hej!
Jag hittade hit av en slump…Och vet egentligen inte vart jag ska börja…Först o främst, jag beklagar verkligen sorgen:( att förlora ett barn är nog det värsta som kan hända en mamma…:( Jag är 38 år, mamma till tre barn. Min bror tog sitt liv för många år sedan, men ärren sitter kvar än idag. Och det blir inte bättre av att även jag är drabbad av panikångest och antagligen någon slags personlighetsstörning, väntar på utredning:(
Jag kan knappt gå ut, yrseln och overklighetskänslorna tar över mig helt, bara tanken på att följa med barnen till skolan är omöjlig. Och vet innerst inne att hjärnan spökar för detta är som värst när jag är ensam, i sällskap med någon så kan jag inte fokusera likamycket på ångesten så ”glömmer bort” alla symptom..
Vill bara vara som alla andra mammor, och vissa dagar vill jag bara dö..
Men vet att jag måste kämpa för barnens skull men man är så fruktansvärt ensam om sina känslor….:(
Kommentar från Ludmilla Rosengren
20 oktober, 2009 kl 20 oktober 2009 (6:28)
Mia k: *Kramar om*. Det måste kännas otroligt smärtsamt att både ha saknaden efter din bror och sedan kämpa med liknande tankar själv. Det är bra att du tänker på din överlevnadsplikt gentemot dina barn. Du skulle inte vilja att de drabbades.
Kommentar från Petra
20 oktober, 2009 kl 20 oktober 2009 (9:03)
Hej. Jag läser socionomprogrammet vid örebros universitet och hittade din blogg genom sökandet av information till en artikel vi ska skriva, som handlar om första mötet inom psykiatrin. Jag fastnade för din blogg direkt och läser den nu dagligen. Jag undrar om du skulle vilja beskriva första mötet med BUP, vad som hände och liknande och om jag sedan skulle kunna använda det i mitt arbete. Om du vill får du självklart vara anonym. Jag beklagar det som hänt och hoppas att du fortsätter skriva och ge styrka till de som har det svårt. Jag är väldigt tacksam för svar, MVH Petra (petra.frykensjo@live.se)
Kommentar från Ingela Isaksson
23 oktober, 2009 kl 23 oktober 2009 (8:53)
Hej Ludmilla! Jag googlade runt på något minns inte vad men hamnade då på din fina sida. Jag har varit in några gånger efter det men inte lämnat avtryck. Första gången kunde jag inte på grund av alla tårar som fyllde & lämnade mina ögon. Jag beklagar verkligen sorgen efter din dotter och jag skickar dig mina varmaste Kramar. Så otroligt vacker och väldigt lik dig. Jag är gravid och har BF 13 november då föds vårat andra barn har en son på 8 år sedan tidigare. Önskar dig ALL LYCKA!!! *KRAM Ingela*
Kommentar från Susanne
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (23:34)
Håller verkligen med om att du och Linnea var så lika.Lika fina båda två!Hittade ju hit till din fina och sorgliga sida av en slump när jag letade Spotify-inviter.Sedan dess tittar jag en regelbundet och tänder även ett ljus för din fina dotter.Tycker du är så stark som delar med dig av dina erfarenheter.
Kramar i massor, Susanne
Kommentar från Susanne
28 oktober, 2009 kl 28 oktober 2009 (0:00)
Måste be om ursäkt också för att jag inte kan få till en accent över e:et i Linnea. De vill sig inte riktigt när jag försöker……Hmmm.
Kommentar från Sabine
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (13:43)
Hej. Jag är för ung för att säga att jag förstår hur det är att förlora ett barn men kan tänka mej att det är det värsta scenario som föräldrer.
Det enda jag kan relatera till är att min lillasyster Zanna tog livet av sig för 4 år sen. Visst det är ett tag sen, men det känns som om det var igår.
Det som tynger en mest är att ingen av oss i familjen hade en aning om det, vi såg inte ett enda tecken på att det var på väg att hända så vi fick inte chansen att hjälpa henne. Hon släppte inte in oss.
Jag har förståelse med din smärta och jag sänder dig en tanke.
Ingen ska behöva gå igenom en sådan sak men tyvärr så gör människor det ändå. Ta hand om dig!
Varma kramar Sabine
Kommentar från Leif
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (15:11)
Det är bra att det finns personer som bloggar om annat än mode, utseende, mat osv.
Kommentar från Mikaela
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (9:01)
Hej! Jag vill dela med mig om min historia…..den 24e mars 2006 tog min lillebror Dennis sitt liv, genom att ställa sig framför tåget. Han blev knuffad av tåget in i en bergvägg och dog omedelbart. Något som var viktigt för oss var att han var hel….det var hela Dennis som låg där när vi fick titta på honom. Men man förstår ju att det bara var utanpå. Han ringde till min mamma och sa ”hej då”. Det går inte att beskriva i ord hur det känns att förlora någon på det här sättet, på något sätt. Jag tänker på er alla som kämpar med er sorg! Kram Mikaela http://www.angelbror.se
Kommentar från Elin
1 november, 2009 kl 1 november 2009 (14:34)
Jag har ett ljus tänt för dej och din familj.
Kommentar från Emy
2 november, 2009 kl 2 november 2009 (2:35)
Jag har följt din blogg i ungefär ett år nu. Den är helt fantastisk. Så himla modigt att berätta om Linnea på ett så detaljrikt sätt.. det är så bra att du vågar öppna folk till att prata om självmord och sorg på det här sättet. Det är verkligen upplysande och jag tycker verkligen att linnea inte dog förjäves.. som du brukar säga att du vill sprida information och hjälpa andra så hennes död inte är förjäves, de tycker jag verkligen att du gör! Sluta aldrig skriva för du berör verkligen. Jag har gråtit till din blogg otroligt många gånger och blivit fruktansvärt arg för hur orättvist livet kan vara. Barn borde få leva livet ut! Det är utav bara fan att inte alla får göra det.
(förlåt för svordomen men det känns verkligen sjukt hemskt)
Det är så många som skriver om så meningslösa saker i bloggvärlden men ingen på samma sätt som du.
Du ökar förståelsen för sorg och intresset för att det är ett sånt stort problem med psykvården idag, att den måste förbättras. Din blogg har verkligen övertalat mig till att göra nånting.
Förvisso är jag ung och kanske inte har världens största talan men jag kommer att sprida ditt budskap och aldrig ta miste om ett tillfälle att övertala fler om att saker inom psykvården måste ändras och tabun om självmord måste bort!
Kommentar från Emy
2 november, 2009 kl 2 november 2009 (2:38)
”ingen berör på samma sätt som du. Du berör in i hjärtat så det verkligen känns”
skulle det stå där… tillägg bara.
Ta hand om er! Hoppas allt med bebisen går bra.
Kommentar från Ludmilla
3 november, 2009 kl 3 november 2009 (9:14)
Mikaela skriver (kommentar blev raderad och återinlagd här):
Hej! Jag vill dela med mig om min historia…..den 24e mars 2006 tog min lillebror Dennis sitt liv, genom att ställa sig framför tåget. Han blev knuffad av tåget in i en bergvägg och dog omedelbart. Något som var viktigt för oss var att han var hel….det var hela Dennis som låg där när vi fick titta på honom. Men man förstår ju att det bara var utanpå. Han ringde till min mamma och sa ”hej då”. Det går inte att beskriva i ord hur det känns att förlora någon på det här sättet, på något sätt. Jag tänker på er alla som kämpar med er sorg! Kram Mikaela http://www.angelbror.se
Kommentar från Bella
3 november, 2009 kl 3 november 2009 (15:16)
http://www.youtube.com/watch?v=zcbiWNFzR-A Linnéa är med där, bild 2…
Kommentar från Susanne
5 november, 2009 kl 5 november 2009 (12:32)
Bella: Det du länkade till är en video som inte skulle behöva finnas egentligen!! Varför ska världen vara så hemsk ibland?! Alla fina barn som var med där – det rös i hela kroppen när jag såg den. Och så den fina låten till också……Snyft!
Kommentar från Jim
20 november, 2009 kl 20 november 2009 (17:06)
Vill börja med att säga att detta – och liknande – är en av internets viktigaste sidor. Samtidigt som jag är rädd, har en klump i magen, svettas, vill härifrån och nästan börjar lipa, inser jag med tiden att tala är guld. Säger man självmord i Sverige idag, blir man nästan piskad, folk är ännu väldigt rädda för detta.
Sen till en annan sak, vet inte om jag är fel ute… Besökte genom bloggers slumpgenerator en ung tjejs sida, vars innehåll störde mig lite. Hon hade bl.a. en bild på sig själv med en cigarett i munnen och två fingrar pekande mot huvudet som en låtsasrevolver, med bildtexten ”enjoy your suicide”. Jag reagerade kanske för starkt, då jag haft vänner som ändat sina liv, men skrev en ironisk (korkat?) kommentar, och förklarade senare att jag förstod bilden (rökning dödar) men att människor som mår dåligt väldigt lätt bara ser revolvern. Har jag fel?
Sen undrar jag om mobbing kan leda till självmordstankar, eller ännu längre. Orsaken är att jag genast blev påhoppad och kränkt när jag försökte förklara vad jag menade. Detta på en sida befolkad mest (antagligen) av unga tjejer. Tänker inte kommentera deras elakheter på sidan något mer, men känner oro att de här tjejerna verkar inte bry sig. Har man på nätet ett eget ansvar att visa lite medkännande för andra? Eller bryr jag mig bara för mycket? Är det okey att vara lite mer taskig och elak på nätet, än i vanliga livet?
Om någon önskar titta på sidan är adressen:
http://pequena.devote.se/
http://pequena.devote.se/blogs/3149488/svar.htm#WriteComment
Var inte elak bara om ni vill kommentera inlägget själva, då svider det antagligen till… Vet inte hur man förklarar sånt här för unga människor, förutom att vara (korkat, jag vet…) ironiskt.
Känner mig lite dum att jag la mig i innehållet, men det gnager ändå i mig. Ursäktar på förhand om jag är ute och ber om stöd på fel sida.
Kramar//Jim
Kommentar från Matilda
26 november, 2009 kl 26 november 2009 (20:35)
Hej!
Tycker det är ett jätte bra och viktigt intiativ av dig att blogga om din sorg. Jag började må dåligt när jag var liten, jag minns att jag försökte hänga mig när jag var 8år. Det har varit många turer fram och tillbaka från BUP, aktune och låsta avdelnningar. Nu är jag 19år livet går upp och ner, men jag har alldrig mått så bra som jag gör nu vissa dagar. Livet flyter på på ett annat sätt. Jag har bestämt mig för att leva.
I och med detta har jag börjat fundera på hur min omgivning hade det när jag mådde dåligt. Googlat och kom fram till din sida. Jag kunde inte begripa att mina föräldrar verkligen skulle bli ledsen om jag dog. Det existerade inte i min värl, jag var så djupt nere i depression och mörka tankar. Trodde snarade att det skulle bli en befrielse för dem att slippa mig..
Jag blir så ledsen när jag hör om självmord, och arg! Jag har bestämt mig för att göra något åt det, och när jag mår bra och är stark nog ska jag göra något som kan hjälpa andra. Jag blir så inspirerad av dig.
Om jag inte hade mått dåligt hade jag nog inte varit den personen som jag är idag. Även om jag har många mörka och jobbiga minnen som alltid kommer följa mig. Framför allt skulden till mina syskon att jag som är äldst inte skydda dem utan försökte ta livet av mig själv. Det är inte särkillt roligt när ens lilla syster på 8år fråga vem som har skärt mig överallt. 12årig syster som inte vågade vara i närheten av mig för hon var rädd. En 14årig syster som inte lämnade min sida, hur arg jag än var på henne för det, utan hon stod ut!
Hoppas du tänkter på hur mycket din dotter har kommit att betyda för andra.
Kram Matilda
Kommentar från Mats Svensson
29 november, 2009 kl 29 november 2009 (8:25)
Jag grät när jag läste om förlossningen och såg din bebis på magen. Grattis Ludmilla. Liv är ett fint namn.
Var på ett helt uppslag i Helsingborgs dagblad förra veckan. Ett reportage i liv och lust där jag berättar om förlusten av mina två barn, om självmord och upplevelsen av det. När reportern frågade varför jag berättar svarade jag att jag fått mkt inspiration av dig, att du vägrar att skämmas, att jag vägrar att skämmas och lägga skuld på mig själv längre.
Tack Ludmilla.
mats Qratorn du vet.
Kommentar från Ludmilla
30 november, 2009 kl 30 november 2009 (12:34)
Mats: Tack för att du berättar att jag har kunnat inspirera dig. Det värmer!
Kram!
Kommentar från Amanda
7 december, 2009 kl 7 december 2009 (11:02)
Hej Ludmilla!
Jag har skrivit till dig en gang innan, men det var ett tag sedan. Jag laser fortfarande din blogg och maste gratulera till er fina lillasyster!
Ibland ar livet sa tufft och jag har problem med mig sjalv. Men nar jag laser om din oandliga karlek till linnea sa forstar jag hur mycket ont jag skulle giora min mamma om jag tog livet av mig. Det skulle inte vara rattvist. Samtidigt vill jag ju slippa denna standigt molande kanslan i magen, angest och jag vill bli lycklig en gang for alla. Jag hoppas det gar nagon dag.
Stor kram Amanda
Kommentar från Sawa
7 december, 2009 kl 7 december 2009 (22:29)
Vet hur det känns att förlora ngn nära. All min styrka till er!
I mina tankar finns du. I den djupaste vrån av mitt hjärta har jag begravt minnena. Känslan av att ha förlorat dig dödar varje nerv i mig. Bortom skymningen ser jag bilderna, tittar ut mot horisonten och minns dagarna fyllda med skratt och lycka. Du finns i mitt hjärta, varje minut, varje andetag.
Kommentar från sofie charlies syster
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (14:15)
Var nyss inne och tittade på Linneas minnessida, Gud vad vacker hon var! Helt ofattbart att en tjej som ser så glad ut på bild kan må så dåligt!
kram
Kommentar från Helene C
14 december, 2009 kl 14 december 2009 (11:56)
Ludmilla,
Tack för att Du delar med dig av dina erfarenheter och kloka tankar om sorg, läser alltid dina inlägg på ung-i minne där jag också är med och har varit inne på Linneas sida och din blogg flera gånger. Vill också bra säga att jag tycker att Linnea är så vacker så gudomlig på något sätt.
Min tre yngsta barn dog på ett helt annat sätt än Linnea men ändå flätas våra liv ihop på ett egendomligt sätt genom att min yngsta dotter Emma var född ett år senare än Linnea och Hugo ett år tidigare och deras storebror Wille dog ett år äldre än Linnea.
Våra tre yngsta barn drabbades av en sjukdom som läkarna inte kunna hitta orsaken till. Man visste att det var en hjärnsjukdom, men trots alla prover och trots att vi sökte över hela världen kunde ingen hitta orsaken till varför våra barn blev sjuka och vad som gjorde dem ännu mer sjuka. Först trodde läkarna inte att det var en ärftlig sjukdom inte förrän Emma föddes. Men INGEN trodde att sjukdomen var dödlig. Det dröjde tills -97 då Wille plötsligt blev sämre och sämre. Två år senare orkade inte hans kropp längre. Han var då 16 år. Lilla Emma dog ett år senare 6 år. Och Hugo två år senare 10 år gammal. Fortfarande kunde ingen läkare hitta någon orsak – våra barn led av en okänd/odiagnosticerad hjärnsjukdom.
Ca 500 barn i Sverige är drabbade av okända hjärnsjukdomar. 30 barn om året insjuknar varje år och ungefär lika många barn dör av en okänd hjärnsjukdom. Därför har min man och jag bildat http://www.willefonden.se för att göra allt vi kan för att försöka hjälpa dessa familjer.
Tack Ludmilla för att jag får skriva om Willefonden här och jag hoppas många vill hjälpa oss med fonden genom en länk eller gåva. Nu till jul kan man skicka webbjulkort genom Willefonden gratis eller gå med i Willefonden på facebook för att visa att man stödjer fonden.
Tänker så på Dig Ludmilla och du skriver så fint om att sorgen hur den alltid är med oss. Vill sända cyberkramar till alla som förlorat barn nu när det är jul och alla andra bara rusar på och inte tänker på de som förlorat någon!
Kram
Kommentar från marie ch
16 december, 2009 kl 16 december 2009 (18:33)
hej
Tänker på er jag tror hon hade skizofren det är så hemskt att det ska bli så här.Jag har stöttat många tjejer för att inte ta sitt liv.När det är psykiskt .Jag har just skrivit en bok om detta ämne som tar i mitt hjärta som är så svårt.
kram
Kommentar från Regina
24 december, 2009 kl 24 december 2009 (11:30)
Hej Ludmilla.
Snurrade in på din blogg när jag googlade god jul på google och har suttit och läst i ca 1h nu på självaste julafton. Hade det vart vilken annan dag som helst hade jag läst varenda inlägg du skrivit.
Jag beklagar din sorg å det djupaste och beklagar verkligen allt som hänt.
Saken är den att min pojkvän lider av svåra panikattacker med ångest syndrom. Han har börjat gå till en läkare och knaprar atarax på heltid. Men efter det jag läst så verkar läkarvården inte alltid vara att lita på till 100%. Ibland har jag vaknat på nätterna av att han viskat till mig i tron om att jag sover att han inte vill leva längre. Sist detta hände var nog ett par månader sen men som sagt vet jag ju inte vad han säger när jag verkligen sover. Han har inte åkt tunnelbana eller jobbat på över ett halvår och inte gå ut utan ca 1timmes förberedelser av diverse toalettbesök och pillerknaprande. Det jag undrar är om det finns några starka tecken som man ska leta efter. Han har nämligen tidigare sagt att han tycker att folk som begår självmord är bland de svagaste och mest själviska individerna som existerar och att det aldrig skulle vara ett alternativ för honom (innan han insjuknade) men nu låter det helt annorlunda. Han är 20 år gammal. Finns det kanske något annat ställe man kan vända sig till? Mycket tacksam för svar! Kram, Regina.
Kommentar från Sara Fischer
26 december, 2009 kl 26 december 2009 (21:23)
Kära Ludmilla, skickar kärlet och värme till dig! Har nu suttit och läst om din dotter och tittat på hennes bilder. Känner sorg och även ilska över att det kunde hända, tilläts hända. En sån fin, vacker flicka! Den 3 januari 2009 hoppade min dotter Liv 14 år från sitt fönster på tredje våningen. Hon överlevde med skadades svårt. Bröt armar, ben och en kota i ryggen krossades. Hon blev delvis förlamad från midjan och ner. Självmordsförsöket hände under en permission från BUP-kliniken i Stockholm där hon varit inlagd under sex veckor. Den 20 december 2008 födde jag en son. Han var 13 dagar då hon hoppade. Liv och död. Glädje och sorg. Jag förstod att Liv inte mådde bra några veckor innan hon fyllde 14 år, i juni 2008. Jag kontaktade BUP i juli 2008 som skickade henne till Mando AB på Karolinska i Huddinge eftersom hon led av anorexi. Hon rymde därifrån åtta gånger, gjorde flera självmordsförsök, hon mådde allt sämre med ångestattacker, depression, och var flera gånger i ett psykosliknande tillstånd. Hon skrevs i på PUP i november 2008. Under tiden där satt vi i otaliga möten med läkare och behandlare och jag uttryckte starkt min oro över sj’älvmordsrisken då Liv ofta talade om att ta sitt Liv. De avfärdade detta verje gång. tyckte jag var besvärlig. Jag kräde att överläkaren skulle sätta ett LPT eller LVU men hon var iskall! Jag har anmält BUP till HSAN men har små förhoppningar om att få någon upprättelse. Jag har tvingats inse att det finns enorma brister inom psykvården. Vi var innan detta fruktansvärda hände en helt vanlig, välfungerande familj. Jag har brottats med stora skuldkänslor och funderat mycket över hur detta kunde hända… har haft en obehaglig känsla av att det kanske är något fel på oss som familj, på mig, fast jag aldrig sett det så innan… Varje dag är jag tacksam över att hon fortfarande finns hos oss. Stor Kram från Sara
Kommentar från Dez
5 januari, 2010 kl 5 januari 2010 (1:13)
hejsan.
Jag är väldigt rörd måste jag säga, jag känner igen mig helt i din dotter och önskar att hon kunnat kämpa vidare. men just i dagsläget så är det inte många psykologer som orkar eller vill hjälpa. Fel medicineringar mm.
Jag har Bipolär sjukdom (där nästan 80% av omedicinerade fall tar livet av sig), OCD, svåra ångestattacker, form av insomnia och en svag version av schizofreni. Jag har försökt ta mitt liv och nästan lyckats, aldeles på gränsen och inte förrens nu så förstår jag hur mycket skada det tar på omgivningen. Jag är 18 år gammal och har gått hos psykologer i 11år. mår fortfarande inte bra innerst inne nu när jag inte längre äter medicin då jag blivit gravid.
Mitt liv är värt att kämpa för, jag har en bra pojkvän och en underbar son på G.
Trots allt som kommer ivägen, mina ångest attacker så orkar jag kämpa och jag är så glad för att jag ännu lever och orkar.
Jag önskar dig all lycka i världen underbara människa! verkligen!
/Dez
Kommentar från Oliver
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (16:15)
Detta kanske är en konstig fråga men är det bara jag som tycker att ”självmordsguiden” borde stängas ner
för allas bästa jag som 17 åring har även haft bättre och sämmre tider
då sidan är lockande det som gör mig förbannad är att den
förutom att den finns vad som finns där allt innehåll är ju livs farligt för fel person som läser
eftersom det står grundligt detaljerat hur man väljer Exit Metod
jag blir förbannad när man hör hur folk ger aktiv dödshjälp/bidrar med matrial
ser att någon mer en jag borde tycka att man ska göra ngt åt sidan
innan fel person läser igen
sidan har orsakat 2 av mina närmsta vänners
död
även självmordsförsök av andra
jag tycker det är ytterst oroande att den finns kvar
alla har på efterhand upptäckt att dom alla var på samma sida
http://www.självmord.com
Den ska ner
jag har skrivit till uppdrag granskning om det hela
du når mig enklast på mail eller comunity som EC ”emocore.se/Vampireboy”
Beklgar värkligen det som hänt.
Mvh oliver
Kommentar från Eva-Lotta Glader
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (21:40)
Hej Oliver
Det är ett mycket bra initiativ att sätta fokus på självmordssidan. MIn son tog livet av sig i somras. Han var då 15 år. Vi upptäckte av en slump att han varit inne där och sen började vi logga internettrafiken hemma. Hans pappa försökte också komma i kontakt med den som driver hemsidan men utan framgång.
Hälsningar
Eva-Lotta
Kommentar från oliver
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (22:13)
Kommentar från Eva-Lotta Glader
11 januari 2010 kl 11 januari 2010 (21:40
Hej ja jag tycker att man som ungdom kan lika gärna ta och söka upp den där magnus som driver självmords guiden gäller bara veta vart man ska börja tänker nog börja med att sammla in underskrifter av föreldrar som vill som jag sidan ska ner mannen bakom sidan ska fram
och ställas inför rätta han har orsakat säkert flera tusentals ungdommars död
skulle uppskatta om du är intresserad att tsm med mig och andra försöka stoppa självmordsguiden
jag var nyligen i det dom kallar för ”suici chatten ”
helt otroligt hur knäppa folket där inne är
dom är typ som
rent av galna dom skriver om deras senaste inköp tex sånt dom kommit åt via nätet pga sidan länkar internetbutiker som bidrar med saker för en exit väg
det som jag har upptäckt och vil tipsa er alla föreldrar som har barn som är inne på sajten att ibland kan man luras
tex om du chattar i det forumet och har ljud på
så låter det exakt som gammla msn messenger
när du får svar
´vilket gör att föreldrarna tror dom är på msn
eller ngt sånt
istället är det kanske en kille på 34 år som sitter och skriver hur man ska begå självmord
iminsta detalj jag har själv upplevt de där såkallade Suicide hjälp
dom e ganska detaljerade som tur nog så sparade jag allt han skrev och la upp det på internet på min gammla blogg som numera är raderad hedan efter anser jag att jag istället viger min fritid att hjälp vänner och andra bekanta som har det svårt som har suicide tankar att se possitivt med livet
man lever bara en gång man är kär var och en är lika viktiga
självmord är ingen utväg
bara ett hämskt sätt att fly från sina problem
Ni som vill fortsätta snacka om detta ämne och är villiga att gå långt för att stoppa vansinnet
kan maila mig hur vi ska gå till väga
jag tänker inte se på medans den sidan sabbar folks liv
nej du jag tänker ta strid om det så kommer kosta
Mvh oliver
min Email adress är
finns även på facebook under mitt Riktiga namn Oliver Dahlbäck
oliver_prue@hotmail.com
Lycka till bara att skriva om det är något
mina djupsaste beklagelser för det som hänt
er
och lycka till ta hand om er finns här om ni behöver prata eller vill veta något
Kommentar från oliver
11 januari, 2010 kl 11 januari 2010 (22:40)
vampireboy.blogg.se
där finns min blogg enbart skapad för att kunan diskutera mer kring sidan för dom som vill stoppa sidan
har lagt upp en kort info
sedan får vi se vad vi kan göra
Mvh oliver
Kommentar från Elin
12 januari, 2010 kl 12 januari 2010 (16:49)
Hej!
Läste igenom din blogg, från början igår. Jag mår psykiskt dåligt och var jätte nära att ta en överdos ihopp om att sluta mina dagar. Jag satt och läste och storgrät. Men det du skriver fick mig att inse att självmord inte är någon lösning och att jag inte vill utsätta mina nräa och kära för det du och dina nära har gått igenom.
Stor kram och tack!
Elin
Kommentar från Oliver
12 januari, 2010 kl 12 januari 2010 (20:39)
Kommentar från Elin
12 januari 2010 kl 12 januari 2010 (16:49)
Hej elin tråkigt att du måde dåligt hoppas du mor bättre nu har ffått upp ganska mycket info om snubben som driver sidan ska lägga ut allt ikväll på bloggen
mvh oliver
:
Kommentar från Oliver
12 januari, 2010 kl 12 januari 2010 (21:08)
Kommentar från Eva-Lotta Glader
11 januari 2010 kl 11 januari 2010 (21:40)
Hej på min blogg finns nu full fakta och kontakt uppgifter om Magnus… som driver och skapat Självmords sidan
bland anant telefån nummer
email adress
kan även fixa fram adress gatuplats och hemadress
detta är en channs för föreldrar liksom ungdommar som förlorat nära och kära
att få sin Revench mannen som bär ansvaret för det folk ser på internet sidan…
//oliver
Kommentar från Ludmilla
13 januari, 2010 kl 13 januari 2010 (20:27)
Regina: Det är viktigt att ni tar kontakt med psykiatrin. Läs på min sida ”Har du självmordstankar” så finns det en del nummer som du kan använda dig av.
Varma tankar
Ludmilla
Kommentar från Ludmilla
13 januari, 2010 kl 13 januari 2010 (20:28)
Sara Fischer: Vad svårt ni har haft haft det och fortfarande har det. Mina tankar är med dig!
Kommentar från sofia martinsson
14 januari, 2010 kl 14 januari 2010 (11:09)
hej hej!
det var jag som gick babysimsinstruktörs utbildning för dig feb 5-7 09!
jag visste inte att du misst din dotter! men vet percis hur du känner dig! jag hade själv tre livs kriser våren 05! bland annat misste jag min brors dotter 1 år gammal! att missta ett barn är det hemskaste man kan uppleva! min lilla ebba som jag misste, känns jobbigt just då, men hade två till kriser som snurrade i huvudet! för varje dag, månad och år som går saknar jag henne mer. nu fem år senare fick hon en lillebror! han är fullt frisk, men jag har svårt att ta till mig honom på samma sätt som jag gjorde med ebba! men det börjar bli bättre! men kärlek till de båda är lika stor! jag kommer aldrig glömma min ängel mitt allt!
dessutom såg jag att du hade en länk till christians mammas blogg, han vara en pojkvän till en av mina bästa vänner! jag vet hur mycket tid hans mamma ängnade om skrivaande om sin son! de är starkt att se er mammor skriva om era sorger! och jag vet att de tillsammans ha det bra nu och slipper lida som de kände! det jobbiga är bara vi som är kvar vi får leva med smärtan!
men jag vet en sak de drabbar bara de människor som klarar sådana situationer! jag och du är en av de!
hoppas du blir frisk snart! sköt om dig!
kram sofia
Kommentar från EvaMarie
21 januari, 2010 kl 21 januari 2010 (11:12)
Hej! Massor med varma tankar till dig och hela er familj!! Jag har hunnit med att läsa så mycket från din blogg nu när jag har legat hemma och varit sjuk och man blir så tagen av allt som går upp och ner hos er. Det är underbart att se att så många följer din blogg för det känns som att det du vill är att förmedla ett budskap och att våga lyfta på locket och visa lite av sina jobbiga saker och hur ni/du tar dig igenom dessa tror jag hjälper många i sin egen vardag! Du verkar vara en fantastisk människa och jag kommer att fortsätta läsa om dig!! Kram och lycka till med behandlingen!
Kommentar från Alice
22 januari, 2010 kl 22 januari 2010 (15:48)
Hej. Jag beklagar verkligen din sorg och smärta. Du skriver på ett mycket rakt och lärorikt sätt kring dina erfarenheter och det verkar som det hjälper många. Grattis till det, det är fantastiskt att kunna påverka på det sättet!
Jag hittade din sida av en slump. Jag arbetar som nyutexaminerad psykolog och sökte på internet efter saker som skulle hjälpa mig att bättre förstå en komplex patient som jag har just nu och hamnade då här. Jag hade starka misstankar om att patienten mådde mycket sämre än någon i omgivningen anade och tyckte att patienten led av en svårare diagnos än den som redan var satt men fick inget gehör för detta bland mer erfarna och högre uppsatta kollegor. Därmed backade jag, osäker på min bedömning och osäker på min magkänsla. Efter att ha tagit del av dina erfarenheter och beskrivning av vad som hände Linnéa bestämde jag mig för att mitt ansvar inte slutade där. Jag stod på mig. Patienten är nu inlagd och tar sedan en kort tid tillbaka antipsykotisk medicin. Det framgår med all tydlighet från din blogg att inläggning tyvärr inte är liktydigt med adekvat behandling alla gånger men jag hoppas och tror att det kommer hjälpa denna person, jämfört med att inte göra något alls. Jag har i alla fall gjort det som känns rätt nu. Tack för att du gav mig mod att lita på min instinkt.
Jag har läst din blogg från början till slut och drabbats starkt av din och Linnéas historia. Jag hade mycket blandade känslor i början och undrade över mitt egentliga syfte med att läsa din blogg. Det var då jag bestämde mig för att handla så som jag beskrivit ovan, så att mitt läsande verkligen skulle betyda något. Men det finns andra budskap jag tar med mig från din blogg och för mig är det viktigt att förklara varför just jag läst den.
Jag har ett barn, ett relativt litet barn. Ett starkt och envist och alldeles underbart barn. När jag läste din blogg kunde jag inte sluta tänka på hur osäker vår relation är. Att hur bra jag än försöker att odla den finns det alltid faktorer som jag inte kommer kunna styra över och att det aldrig kommer komma en tidpunkt där jag kan säga: ”Ok, nu är det klart. Nu kommer mitt barn för alltid att klara sig bra”. Först blev jag ganska rädd för dessa tankar och känslor och undrade varför jag ältade dem så. Jag valde dock snabbt att göra om det till något användbart. Jag tillät mig själv faktiskt att löpa linan ut och tänka värsta tanken, att föreställa mig att mitt barn skulle dö. Jag stannade i känslan och lät skräcken sakta klinga av. Jag insåg att mitt barn faktiskt kan dö, även om jag såklart inte alls kan förstå hur det skulle kännas. Det gav mig en insikt i på vilket sätt jag vill leva vidare med mitt barn, på hur jag måste arbeta för att ta tillvara på de stunder som finns. Att exponera mig för den rädslan gav mig tillfälle att släppa den och bättre se vad jag faktiskt kan göra här och nu.
Min vardag har ändrats lite efter denna insikt. Ganska ofta är jag trött i vardagen och fastnar i negativa tankar, destruktiva beteenden och tappar helt bort förmågan att vara i nuet.
Häromdagen fick mitt barn ett utbrott på vägen hem från dagis. Det var en kall, grå slaskig vintereftermiddag, jag var trött och släpade en tung pulka och tunga matkassar och blev allmänt uppgiven. En kort tanke susade förbi i mitt huvud som knöt an till dig och Linnéa och jag tänkte på vad du förmodligen skulle ge för att få en stund tillbaka med ditt barn. Om det än så vore en helt vanlig vardagsstund med kink och bråk och tunga matkassar. Jag bestämde mig för att acceptera min trötthet, min brist på ork och sätta mig ner bredvid mitt barn och krama det. Kramen gav mig ork att avleda mitt barn, att prata med det. Om det vi såg omkring oss. Om hur mitt barns dag varit. Jag tog chansen att vara nära mitt barn och vi fick en jättefin, liten stund tillsammans. Middagen fick vänta. Promenaden hem fick vänta. Jag orkade vara medvetet närvarande och visste att det måste vara precis så här. Tröttheten måste få finnas tillsammans med alla fina stunder som mitt barn ger mig tillfälle att se och dela.
Jag vet att det enda jag kan göra är att försöka vara en god nog förälder åt mitt barn. Så som du verkar ha varit åt Linnéa. Så som du verkar vara åt dina andra barn. Rädslan för hur lite jag kan påverka mitt barns framtida öde kan inte få mig att fastna i ångest, jag kan bara acceptera att det är så.
Vad vill jag ha sagt? Att dina ord drivit mig till att inse livets föränderlighet som ligger bortom min kontroll. Att jag genom det vet att det enda jag har är här och nu. Om här och nu är grå vardag så får det vara så, det betyder inte att den är mindre värdefull och att jag inte kan hitta underbara stunder av lycka och närhet mitt i den. Att se dessa stunder, stanna upp och vara i dem. Den gåvan har ditt delande av dina erfarenheter givit mig. Tack.
Du skriver också bra om KBT och gör det tillgängligt och förklarligt. Det är bra!
Jag gläds med dig att din cancerbehandling går bra och önskar dig all lycka! Du finns i mina tankar.
/A.
Kommentar från Ludmilla
25 januari, 2010 kl 25 januari 2010 (10:15)
Hej A,
Jag vill tacka dig för din kommentar på min blogg.
Din kommentar rörde mig djupt. Du får mig att förstå hur det jag skriver kan påverka en annan person på ett väldigt konkret sätt.
Tack för att du delar med dig.
Det betyder mycket för mig!
Många varma hälsningar
Ludmilla
Kommentar från angelice
29 januari, 2010 kl 29 januari 2010 (18:53)
Jag har suttit hela eftermiddagen och läst igenom kategorin om Linnéa och känner så otroligt mycket med dig. En av mina vänner tog livet av sig för snart ett år sedan och mina tankar finns dagligen hos hans familj och frågor som ”varför?” cirkulerar ständigt. Att som utomstående veta hur man ska agera i en sådan här situation känns totalt omöjligt, och rädslan för att säga ”fel” saker hindrar mig allt för ofta från att våga ta kontakt och stötta hans föräldrar som mist sitt enda barn.
Att du delar med dig av dina erfarenheter kring det som hänt har gett mig otroligt mycket. Även om jag aldrig kommer att förstå de du och andra föräldrar i samma situation går igenom har din blogg gett mig i alla fall lite mer inblick i hur det är att mista ett älskat barn.
Det finns dagar då allt är tungt och jag själv funderar över om det verkligen är någon mening att fortsätta leva när problem känns olösliga. Att se hur de närstående drabbas när de mister en anhörig eller familjemedlem har fått mig att förstå att problemen inte blir färre om jag skulle försvinna, utan att det tvärtom skulle bli fler. Det finns många saker som påverkat mig till att komma till den insikten, och din blogg har varit en del i det. Jag är säker på att din Linnéas död har fört positiva och viktga saker med sig.
Jag tror att både sorg och lycka är något tillfälligt, lånade känslor som finns för ett litet tag men som så småningom kommer att lämna plats åt nya sätt att se på saker. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att din sorg kommer att bli lättare att bära och att du orkar fylla ditt liv med nya glädjeögonblick.
”All smärta kan förvandlas. När blåsten stryker bort regnet är gräset fullt av diamanter.”
Många varma hälsningar,
Angelice
Kommentar från Linda
3 februari, 2010 kl 3 februari 2010 (14:47)
hej min mamma har precis startat ipp en blogg som riktar sig till föräldrar vars barn mår psykiskt dåligt:Jag har själv haft ett svårt självskadebeteende undermånga år,och lider i dag av anorexia.skulle uppskatta om du kanske skulle villja besöka min mammas blogg och kanske skriva några rader till henne.
Jag beklagar stark att din dotter ej fickden vård som hon behövde och att det slutade med att hon tog sitt liv.Psykvården i sverge är inte bra.Men på något sätt känns det rätt att skriva till dig då min mamma oxå har ahft/har det svårt
Varma hälsningar Linda!Du har en jättefin blogg.mammas bloggadress är
http://zettez.blogspot.com/ Den heter Zita,,mamma till ett specielt barn!
Hoppas att du vill höra av dig det skulle betyda mycket för mig.
Kommentar från linda
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (1:24)
Mitt hjärta brister när jag läser om ditt liv. Men du verkar iaf vara en positiv människa och just i detta nuet så stärker det mig som inget annat.. Fortsätt vara stark.
/ linda http://www.panikfindus.blogspot.com
Kommentar från Jennifer
18 februari, 2010 kl 18 februari 2010 (23:17)
Hej Ludmilla!
Igår hittade jag till din blogg och jag blev så berörd att jag satt uppe i timmar och läste. Jag tände även ett ljus för Linnéa, hon verkar ha varit en så vacker tjej – från insidan och ut.
Min lillasyster (född -92) skulle fylla 16 när hon gjorde sitt första försök. Det kom alldeles oväntat och tiden efteråt har varit oerhört jobbig. Hon är fortfarande självdestruktiv och har gjort ytterligare ett försök. Varje dag är en kamp och jag bara hoppas att min familj och jag aldrig ska behöva ställas inför samma hemska situation som du och din familj har gjort.
Du berör mig så mycket med din styrka ska du veta! Människor som dig behövs det fler av. Massa kramar (och självklart ett grattis till lillflickan och hennes vackra namn!)
Kommentar från Elin
28 februari, 2010 kl 28 februari 2010 (19:30)
Hej! Nu har jag läst igenom alla dina inlägg sen förlossningen, du är verkligen en otroligt stark människa!! Kramar Elin
Kommentar från Sandra
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (13:47)
Hej Ludmilla!
Jag vet inte hur jag ska börja. Jag har nog börjat om…ja, jag vet inte hur många gånger. Har vid flertalet tillfällen besökt dig, men liksom inte funnit orden (eller stunden). Har under en tid nu iallafall läst igenom din blogg. Följt Linnéas sista dagar i livet. Följt väntan på lilla söt. Resan genom cancern. Och sorgen. Förstås.
Det som slår mig (och som kanske gjort att jag haft svårt att skriva) är likheter med mitt eget förflutna.
Jag gjorde det första dokumenterade självmordsförsöket när jag var 14 år, ’98. Många år av terapi, läkemedel och inläggningar följde. Jag hade inga stabila vuxna runt mig. Vändningen kom när jag träffade min sambo och fick bli en del av hans familj. 9 år senare, ’07, blir jag och min sambo (under mer eller mindre hot av BUP & SOC) tillfälligt familjehem till min självmordsbenägna lillasyster (som f.ö också var inlagd på BUP i Uppsala ’07-’08, till och från ). Rädsla över blod i sängen, över trasade armar och ben, över farvälbrev gömda i tidningar. Månader av kämpande följde.
I juli ’08 dog min förstfödde. En liten pojke som levde i knappt ett dygn utanför livmodern. Sorgen efter ett barn.
Sorg kan aldrig jämföras. Men jag känner igen dina ord, som glimtar från mitt eget liv.
Du verkar vara en fantastisk människa. En underbar mamma! Jag är så innerligt ledsen för er skull att Linnéa valde en annan väg.
Jag är tacksam över att du delar med dig. Att läsa ord som skulle kunna vara hämtade från mitt eget inre lättar ofta tunga tankar. Att inte vara ensam.
Mina tankar finns ofta hos dig och om tankar kan bära styrka vill jag skicka ett stort lass till dig. Jag hoppas att all behandling går väl och att du tar dig igenom det här. All lycka till dig!
Många varma kramar
Kommentar från Jessica
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (14:34)
Hej… Starkt och modigt av dej att skriva så öppet om allt detta jobbiga. Men det är terapi att skriva. Min arbetskamrat går igenom det ni gått igenom. Hennes bror befaras ha begått självmord, det vet inte säkert men mkt tyder på det. Det är jobbigt ..lämnar så många frågetecken…. Skönt att livet gått vidare för er trots alla motgångar…. det gäller att hitta de små positiva sakerna som gör livet värt att leva….
Sköt om er//Jessica
Kommentar från Laila
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (14:06)
hej Ludmilla jag har ett skolarbete om cancer och man skulle prata med någon som har cancer eller haft, och läsa bloggar och så där, jag läste några och så hittade jag din och kände att det var dig jag ville berätta om, så jag skulle vilja fråga ett par frågor om du skulle vilja svara på dem så skulle det vara jätte snällt, förstår om du inte vill svara på dem eller inte har tid.
hur skulle du beskriva den misstanken du hade om att du hade cancer?
Hur upplevde du när du fick besked om att du hade cancer?
hur hanterade/hanterar du de symtomen som uppkom med cancersjukdomen?
hur kan biverkningar av olika behandlingar bemästras?
hur påverkas relationen till de anhöriga?
Kommentar från Ludmilla
18 mars, 2010 kl 18 mars 2010 (14:18)
Laila: Jag mailar dig svar på dina frågor.
Kommentar från Sandra
28 mars, 2010 kl 28 mars 2010 (21:37)
Ludmilla, jag har aldrig förr läst om någon så stark som du! Efter att ha läst din blogg känner jag en oerhörd tacksamhet för livet. Här går man runt och oroar sig för banala saker. Jag borde skämmas! Därför vill jag skicka mina varmaste tankar till dig och dina familj istället. Kämpa på och kom ihåg att du är älskad av så många!! Jag tänder ett ljus för Linnéa nästa gång jag är i min kyrka!! Massa kärlek å Kramar Sandra
Kommentar från carina
29 mars, 2010 kl 29 mars 2010 (18:28)
Nu har jag läst allt du delat med dej av. Det mest fruktansvärda man kan tänka sig. Jag förlorade min son på samma sätt som du förlorade Linnea. Det är 9,5 månader sen nu han ställde sej framför tåget. Han gjorde det på skolavslutningen. Också väl planerat men ingen anade hur illa han mådde. Inte ens jag hans mamma. Skulden är nog tyngst att bära tror jag.
Frågan om hur man överlever är omöjlig att svara på. Men en dag i sänder är väl en början skulle jag tro. Vad annars kan man göra??
Kram till dej o alla andra
Sänder dej ett tack o en stor kram
Kommentar från Ludmilla
29 mars, 2010 kl 29 mars 2010 (21:04)
Sandra: Jag blir glad över att det jag skrivit har hjälpt dig se saker på ett annat sätt! Tack för att du läser.
Carina: Så sorgligt att höra att även du har förlorat ett barn på det här sättet. Ja, man överlever. Man måste ju. Tack för att du har läst det jag skrivt.
Kommentar från kerstin
5 april, 2010 kl 5 april 2010 (11:14)
hej ’
Hoppas ni har haft en fin Påsk iår
Jag kan knappt läsa allt om dig om er.
Jag har med drabbats hårt imin familj med cancer först min dotter sedan jag två gånger bröstcancer på ett år.En son som har varit hemma sittare i 4 år sedan grundskolan.Han mår dåligt tidvist Men nu håller han på att komma ut Han går upp går till AF Håller tummarna att de är på rätt väg.
Fin Blogg du har det hjälper till att skriva av sig.Jag är ganska ny inom detta forum
Men tack för din fina blogg Kram jag tänder ett ljus ikväll för dig och din familj Kerstin
Kommentar från Marja
9 april, 2010 kl 9 april 2010 (19:03)
Sökte information om sorgbearbetning och fann dina sidor, blev som 3 barns mamma otroligt berörd och vill tacka dig för att dina ord påminde mig om vad som är viktigt i livet. Kram Marja
Kommentar från Sanna
20 april, 2010 kl 20 april 2010 (21:02)
Hej, jag har följt din blogg i ex antal månader nu och blev fast första gången jag såg din blogg.
Jag blev väldigt tagen av allt du skrev om Linnea och eftersom jag var i ungefär samma sits har jag försökt förstå mig på hur du som mamma ser på allt som hände.
Dock halkade jag in på linneas pappas blogg av en slump igår och sträckläste allt, och blev rätt tagen av den också.
Ni skriver om samma liv, samma person men ändå så himla olika berättelser. Hur tror du att detta kommer sig och har du någon kommentar åt pappans blogg?
Kommentar från Ludmilla
20 april, 2010 kl 20 april 2010 (21:28)
Sanna: Tack för att du följer min blogg. Det finns mycket att säga om detta men jag har valt att inte kommentera denna del offentligt eftersom jag inte tror att den typ av smutskastning kommer att leda till något bra. Jag har varit väldigt, väldigt ledsen över att han har skrivit som han gjort.
Men, Linnéa har bott med mig hela sitt liv. Hon träffade inte sin pappa så ofta, så jag tror att jag har en bättre bild av Linnéas liv. Det finns saker som jag inte har berättat i bloggen, men det kommer att komma fram.
Kommentar från Elin
22 april, 2010 kl 22 april 2010 (18:40)
Åh, vad glad jag blev när jag läste att du också nått i mål!! Vad härligt för dig att få känna dig frisk (även om du har ett par jobbiga behandlingar framför dig!) du är verkligen värd allt efter att ha kämpat så tappert och delat med dig av både tårar och skratt!
Jag känner nu att jag börjar komma ut ur bubblan, här hemma känns det som om de senaste 6 månaderna bara handlat om hcg värden! Men nu är det som om det har blivit lättare att andas och det blir lättare för varje vecka som går med bra provsvar! Jag önskar dig all glädje och en härlig sommar!
Varma hälsningar Elin
Kommentar från Ludmilla
22 april, 2010 kl 22 april 2010 (18:58)
Elin: Jag har tänkt mycket på dig så jag blir glad över att höra ifrån dig och att det går bra! Kram!
Kommentar från Jennie
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (9:26)
Tänker på dig. Vilken kämpe du är! Önskar att jag hade din styrka och vilja att besegra cancern
Kommentar från Jennie
30 april, 2010 kl 30 april 2010 (9:30)
Vilken stark kvinna du är! Lycka till med allt. Önskar att jag hade ditt mod och din kraft som krävs för att vinna kriget mot cancer
Kommentar från Eva Hellner
4 maj, 2010 kl 4 maj 2010 (9:53)
Efter att ha läst en artikel idag i UNT om vad som hänt dig och din familj senaste tiden, vill jag bara sända mina varmaste hälsningar. Beundrar din kämparglöd. Din känslor måste gå bergochdalbana mellan sorg, misströstan och glädje. Vilken fin lite tjej ni har fått!
Kram Eva
Kommentar från anneli
4 maj, 2010 kl 4 maj 2010 (11:52)
Önskar dig lycka till och att du är frisk nu
Kommentar från Hanna
6 maj, 2010 kl 6 maj 2010 (20:01)
Hej Ludmilla! Det är så att jag ska göra ett arbete i skolan om depression ( jag går i 9:an) och jag har tänkt ha med några intervjuver. Jag har följt din blogg ett bra tag och det skulle vara jätteroligt att jag hade fått ställa dig några frågor. Jag vill intervjuva någon förälder som mist sitt barn i självmord men jag har även tänkt intervjuva någon som klarat sig ut från en depression. Om inte du vill vara med så kanske du har tips på någon annan som kanske kan tänka sig att vara med. Det här arbetet är inget arbete som kommer komma ut, utan det är bara min lärare som kommer läsa arbetet. Det skulel betytt jättemycket om du kunnat hjälpa mig. Hör gärna av dig! Kram Hanna
Kommentar från Cornelia
6 maj, 2010 kl 6 maj 2010 (21:27)
Hej Ludmilla, jag vill börja med att säga hur mycket jag beundrar dig, jag säger det allt för sällan. Jag läser min blogg varje dag och gång efter gång ger den mig styrka och kraft att hitta ny inspiration och livsglädje. Jag ser att du har länkat till andra bloggar som handlar om att förlora någon på din blogg, jag tror min skulle platsa där. Jag skulle aldrig skriva detta för att få fler besökare till min blogg, det är inte därför jag skriver den. Min pappa dog när jag var åtta år och detta har förändrat allt, jag skulle inte skrivit om det jag skriver om, jag skulle inte ha känt det jag känner och inte upplevt det jag gjort om det inte varit för vad som hände min pappa. När jag började bekanta mig med internet sökte jag frenetiskt efter andras historier om att förlora en förälder och det är skrämmande svårt att hitta, så för ungefär ett år sedan började jag blogga, både för att få ut allt men samtidigt i hopp om att någon i samma situation ska kunna känna för min blogg så som jag känner för din. Därför vill jag tipsa om mig själv, jag tror min blogg kan ha ett värde för andra.. Kram på dig, du är underbar <3
Kommentar från Ludmilla
7 maj, 2010 kl 7 maj 2010 (9:41)
Cornelia: Jag är ledsen att höra att du förlorat din pappa. Så tungt det måste vara. Jag ska se över min blogg framöver och kommer då att uppdatera länkarna också.
Kommentar från Jessika
18 maj, 2010 kl 18 maj 2010 (12:06)
Hej
Jag måste börja med att säga vilken underbar mamma du är!
Jag beklagar djupt att din dotter valde att avsluta sitt liv alltför ung.
När jag läser om hur din dotter mådde innan och då hon var inlagd, så får jag för mig att hon blev ”feldiagnostiserad”.
Jag sitter med samma märkliga symptom som hon..och har fått diagnosen DI(dissociativ personlighets störning),vilket stämmer mer överens med symptomen.
Jag blir förbannad på sjukvården hur de lätt sätter en diagnos utan att utreda en ung person först.
Nu hjälper ju inte detta dig att få tillbaka din älskade och söta dotter, men jag hoppas av hela mitt hjärta att du blir frisk och att dina andra barn får njuta av att få ha en så stark mamma.
Styrkekramar till dig!
MVH Jessika
Kommentar från Ulf
3 juni, 2010 kl 3 juni 2010 (17:10)
Hej Ludmilla
Detta är stor och väl genomarbetad blogg. Jag beundrar det arbete du gjort med bloggen och i media med de frågor som berörs av suicid. Jag ser din styrka.
Min älskade son Tore tog sitt liv i augusti förra året. Han var sexton år.
Jag vill kasta fram en fråga här och se hur ni alla tänker om detta. När jag skickade efter journalanteckningarna från BUP var ett par textstycken censurerade med svart tuschpenna. Jag är skild och vi hade gemensam vårdnad. Det kommer jag överklaga till Förvaltningsdomstolen. Men frågan gäller följande; När jag pratade med enhetschefen för BUP berättade hon att de vanligen gör det med Tippex så det inte syns. Frågan är om ni inte tycker detta inte är ganska otroligt?? Det innebär att många(?) får journalanteckningar, från i alla fall den enheten av BUP, som är censurerade utan de som frågat efter dom någonsin blir medvetna om det. Är inte det att likna vid en form av förfalskning? Det kan ju då finnas fler censureringar också i anteckningarna jag fått utan att jag kan se det, om psykologen hittade Tippexen igen, det finns ju alltid många vita ytor i sådana här papper.
Vad tycker ni?
Hälsning /Ulf
Kommentar från Sara
7 juni, 2010 kl 7 juni 2010 (11:03)
Hej Ludmilla! Jag håller på med en hemsida och skriver bland annat lite om de självmordstankar jag haft och jag undrar om det är okej för dig om jag länkar till din blogg för de som vill läsa om en förälder som förlorat sitt barn i självmord?
Tack på förhand!
Hälsningar Sara
Kommentar från Tessan
15 juni, 2010 kl 15 juni 2010 (13:06)
Hej Ludmilla, ville bara skriva en rad om att jag tycker det är jättestarkt gjort av dig att blogga om all detta som hänt er familj. Att du delar med dig av allt detta hoppas jag kan hjälpa å hjälper många där ute. Din dotter var otroligt vacker!
Stor kram från Tessan Johansson
Kommentar från Sara
8 juli, 2010 kl 8 juli 2010 (5:33)
Hej Ludmilla! Nu är min hemsida klar. Här är webbadressen ifall du vill kolla: http://web.me.com/saranyd/
Ha det så bra!
Kramar från Sara
Kommentar från kerstin
8 juli, 2010 kl 8 juli 2010 (15:05)
Tack för att du delar med dig av det hemska som har hänt dun familj.
Men jag vet det hjälper att skriva av sig
kram trevlig sommar Kerstin
Kommentar från Emilie
9 juli, 2010 kl 9 juli 2010 (21:52)
Hej Ludmilla!
Var gång jag hör Rebekka Karijords ”Undo Love” tänker jag på dig och din blogg. Den finns på Spotify om du vill lyssna. Kramar
Kommentar från Hjalmar
22 september, 2010 kl 22 september 2010 (2:52)
När en ung fin person som hon tar sitt eget liv eller omkommer så
finns det bara en sång som kan få oss att förstå vad som
händer och hur personen stiger till himlen i frid
http://www.youtube.com/watch?v=EMRLKtkE38Q
det är en såndär låt/video du bara ser på mtv en gång sen ser
du den aldrig mer
jag tycker din minnesida om din dotter var så vackert gjord
och jag känner alltid oerhört för föräldrar/syskon/vänner som
förlorat en ung i dessa svåra tider
du vet att de fanns en tid i allas liv då man inte ora sig för nått
de ”goda samhället” och drömmarnas tid är över
att rättvisan segrar är bara sagor som kan berättas nu mera
jag är bara 26 år idag men har de första 10 åren som gått av 00-talet
(som verkligen var ett decenium på samma sätt som 80 och 90-talet)
redan hunnit känna flera år av sorg/undran över de unga döda
jag vet iofs att det finns en fin himmel där uppe där du en dag ska få
möta din dotter och jag kan lova dig ni båda längtar
take care//Hjalle
Kommentar från Bella
6 oktober, 2010 kl 6 oktober 2010 (13:55)
Hej Ludmilla!
Jag förlorade en kompis i självmord den 21 september detta året, men fick inte veta de förens igår….Nu känner jag mig bara apatisk…Hur ska jag gå vidare? Kan även lägga till att förra året tog en annan kompis till mig sitt liv och de slutade med att jag fick LPT i 2,5 månader…Vill helst inte att de ska bli så igen! Så hur ska jag göra? Jag är inte bra på att visa sorg osv, jag skadar mig istället :/. Jag tror inte att jag kommer orka att min kompis nu har dött i självmord…Hur ska jag göra??
Kommentar från Stella
12 oktober, 2010 kl 12 oktober 2010 (7:19)
Din blogg berör och den berörde mig så otroligt..
Kommentar från Malin
4 november, 2010 kl 4 november 2010 (9:47)
HejLudmilla!!!
Det finns inga ord för det du varit med om och går igenom…det är så FRUKTANSVÄRT, SORGLIGT och OFATTBART. En MARDRÖM i verkligheten.
Jag har också förlorat mitt första barn, men när han var liten, inte för att han valde det, men sorgen och saknaden är ENORM. Det har gått 7½ år sedan min Daniel somnade in i PSD. Nu har han två småsystar här, och de pratar mkt om sin änglabror. Jag måste säga att jag mår bra idag, trodde aldrig att jag skulle kunna må som jag gör nu när han dog….men sorgen är lika stor, saknaden och kärleken också. MEN på något sätt har jag lärt mig leva med sorgen, och det är tackvare mina underbara döttrar som jag har fått tillbaka livsgnistan. Jag pratar om Daniel varje dag, och för mig är det skönt. Mina tankar går till dig och din familj och dina ängladotter. Du är stark som delar med dig av din sorg och berättar så öppen om det, det kommer hjälpa MÅNGA familjer som genomgår detta fruktansvärda. Många kramar fyllga med kärlek och styrka///Malin
Kommentar från Malin
4 november, 2010 kl 4 november 2010 (9:50)
Hej igen!!!
Ser att jag har stavat massor med fel i inlägget innan, det är pga av alla tårar, din text berör och bilderna på din vackra dotter, man kan inte förstå….KRAM igen///Malin
Kommentar från isabella
13 november, 2010 kl 13 november 2010 (17:38)
Jag är en 15årig tjej som lider utav sjukdomen ”depression” och har gjort sen förra sommaren. Lider fruktansvärt av alla symptom, hela tiden, varje dag. finns ingen dag som är bra. och har inte funnits på ett år nu. Kan inte ens förstå att jag lever här och nu men det är just för att jag är en sån stark person, and i will never give up. Jag har lärt mig att leva med min depression heltenkelt, vilket är bästa sättet att göra. För jag är så pass djuptdeprimerad så det är omöjligt och bara inte går att själv försöka ta sig ur den.. går till min psykolog 1 gång i veckan och tar även medicin i hopp om att bli bra och bli komma ur den. De värsta är att jag levt med min depression inom mig utan att ha berättat till någon på ett helt år hur jag känt men jag var nära på att göra självmord förra månaden och istället så bestämde jag mig att nu förfasen får det vara nog.. nu ska jag dela med mig av min ångest och fara inuti mig. Så jag berättade till mamma sedan fick vi tid hos läkare snabbt som blixten och så berättade jag om hur jag kände, då insåg jag att ”jösses vad skönt det är att dela med sig av sina tankar och hur man känner sig”. Att jag inte vågat gjort det tidigare var något jag ångrar stort eftersom jag mått dåligt och inte kunnat levt ett vanligt liv nu sen innan förra sommaren då jag var frisk och mådde hur bra som helst. Innan dethär var jag en superduktig fotbollsspelare, hon som alltid gjorde mål, som levde för fotbollen och som var som lyckligast på fotbollsplanen och med sina kompisar. Hon som även hade lätt att lära sig i skolan, MVG eleven och hon den ordningsamma och nogranna. Men sedan förra året då förändrades jag steg för steg. Jag fortsatte att spela fotboll men i våras beslutade jag mig för att sluta och sa till mina föräldrar att jag tröttnat eftersom dom då inte visste hur jag mådde. Dom fick en stor chock och det fick min tränare och alla i laget också men det var bara att acceptera det. Jag började känna mig hängig och visste inte riktigt ens vart jag var då jag spelade fotboll. Frågade mig själv: ”vad gör jag här, varför är jag här” helt förvirrad.. Var helt borta och kunde inte få kontroll över mig själv vilket gjorde att jag blev en dålig fotbollsspelare helt plötsligt. Tränarna blev förvånade och märkte att det var fel på mig. Ställe mig frågan flera gånger. Jajaja så de la jag av med. Och mina lärare märkte också att jag förändrats och märkte nåt fel på mig eftersom jag nu då jag mått/mår såhär sjunkit rejält från en suverään skolelev till en IGvarning elev. Och även mina kompisar märkte förändring på mig, från en social till en osocial och ledsam tjej. Alltså jag var alltid social, glad hela tiden, rolig osv förut. Lyssnade alltid och fanns alltid där för mina vänner. Men förändrats från det till en tjej som mest är tyst, som är så inne i sig själv så hon inte vet att hon är med sina vänner, hon som aldrig är glad och ser glad ut oavsett om hon gör det hon engång alltid älskat och tyckt vart skitkul..har inte heller kunnat lyssna och fokuserat mig på mina vänner utan dom har tyckt att jag varit en dålig vän på sistonde också för jag har massa egna problem inuti mig så jag inte kan fokusera och hjälpa dom och stötta dom från sina…..Det har tyckt och tycker jag är sjukt tråkig. Men det är så skönt nu när jag berättat för då vet mina vänner, mina närmaste att jag verkligen förändrats av en andledning, just för att stackars jag blivit deprimerad. Mina hormoner i kroppen hänger heltenkelt inte med….Händer mycket nu, börjar bli vuxen så. Så vissa lider av detta och det är fruktansvärt. Jag hatar allt. Mitt liv. Har ingen aptit heller och är aldrig sugen på mat/godis eller någonting. Har sömnproblem. Känns som om jag är i en bubbla och det är folk runtomkring mig men att jag står still och inte finns där, som en dröm. Är så insatti mig själv bara och helt lost, helt försvunnen själ. Har ångest och tänker på min andning vilket är sjuktjobbigt, jag måste liksom påverka min andnings rytm för att jag tror att jag inte kan andas om jag inte fokuserar, koncentrerar och tänker på den. Har svårt att tänka på annat pga. detta. Är inte intresserad av nåt heller. Inte killar, jag som vart den där tjejen som alltid tänkte på killar förut. Har koncentrationsvårigheter och dåligt minne som aldrig förr. Tänka sig att jag kämpar och sliter genom alla mina symptom varje dag. Lider utav detta. Aldrig vart med om värra i hela mitt liv. Mådde så bra förut. Men jag kämpar och tänker inte ge upp! tänka sig om jag blir bra snart igen och mår bättre. tänka sig om jag dör nu, vad jag kommer missa i livet. Har gått egenom detta i lite mer än 1 år, hela tiden, ingen stund som är bra. Men jag lider hellre nu för ihopp om framtiden. Japp…
Det är fan inte lätt när det är svårt
Jag vill dö nu, men är nog för feg för att hoppa framför tåget.. letar fram mitt mod.
Kommentar från elin
16 november, 2010 kl 16 november 2010 (16:39)
jag vill verkligen inte vara oförskämd, förlåt om jag låter det. ta inte åt dig om kommentaren känns elak, du visste säkert vad som var bäst. min fråga är: är det verkligen det bästa att lägga in en tjej på psykmottagning, på det sättet, var det hennes vilja?
Kommentar från Ludmilla
16 november, 2010 kl 16 november 2010 (20:58)
Elin: Menar du att lägga in Linnéa? Jag vet inte om du läst min blogg… men det står ganska mycket om hur det var just då. Linnéa hade försökt att hänga sig, hon var rädd för sig själv – och ja, det var hennes vilja…
Kommentar från Elin
7 januari, 2011 kl 7 januari 2011 (23:45)
Jag har läst din blogg ett antal gånger nu, och jag tycker det är väldigt skönt att du skriver! Missförstå mig rätt.
Jag är själv född -93 och har legat inne på bup, det var inte samtidigt som Linnea utan någon månad innan.
Nu när jag läser om hur du som mamma skriver så vänds mina tankar åt ett annat håll, åt ett positivt håll.
Kramkramkram!
Kommentar från Anna Karin
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (19:15)
Hej Ludmilla! Det var länge sedan vi hördes nu… Jag är så glad över att du besegrat din sjukdom och det var härligt att läsa om att ni var i Romme och åkte skidor! Att du delar med dig av allt du och ni som familj varit med om är fantastiskt! Jag är säker på att det hjälper många! Även om jag ”låg före dig” i samma sjukdom och jag kunde stötta dig lite så har dina ord betytt mycket för mig! Jag har verkligen funderat igenom mitt liv… det är så lätt när några år har förflutit att dras med i den vanliga snurren och att sluta upp med det som jag tycker sjukdomen gav mig: att reflektera över allt som är gott i livet och att varje dag glädjas över de små sakerna. Det har jag börjat med igen:)
Jag hoppas att du och din familj får ett jättefint år! Vi kanske hörs igen någon gång! Massor av kramar! Anna Karin
Kommentar från Maria
1 februari, 2011 kl 1 februari 2011 (21:04)
Hej !
Lyssnade på dig idag på psykisk ohälsa konferens. Tack för att du delar med dig av din och din dotters rörande historia om kärlek till ett barn, livet och dess abrupta slut. Du berör och för vidare kloka tankar till alla oss som träffar föräldrar och barn i liknande situationer. Önskar dig allt gott. Maria
Kommentar från Ludmilla
1 februari, 2011 kl 1 februari 2011 (21:20)
Maria: Tack för dina fina ord. Det betyder mycket för mig! Finns det något jag kan göra, som kan göra skillnad för någon annan.
Kommentar från Amanda
20 februari, 2011 kl 20 februari 2011 (14:43)
Hej Ludmilla!
Du är så jävla bra! Det verkar för det mesta som om du faktiskt vet om det, men det kan aldrig höras nog många gånger ändå. Du är en riktig hjälte, det får du aldrig någonsin glömma! När allting känns för tungt och för svart och för jobbigt – det är då det är extra viktigt att komma ihåg det. Alla hjältar sänker huvudet någon gång, men stannar kvar. Jag beundrar dig.
Kom ihåg att du är bäst!
Kommentar från Miriam Helleday
5 mars, 2011 kl 5 mars 2011 (0:16)
Hej Ludmilla
Även jag vill lämna ett avtramp här hos dig. Vilken fin dotter du har. Tack för att du så tydligt väljer livet. Vilken väldigt bra sida.
Värmande kram
Kommentar från Nathalie
3 april, 2011 kl 3 april 2011 (18:31)
Hej Ludmila! Jag miste min mamma när jag var 11 år genom självmord. Jag läste hennes journal när jag runt 20 år, väldigt jobbigt för vi hade en väldigt jobbig familjsituation och fick mycket bekräftat. Jag är 42 idag..
Förlusten av min mamma har nog präglat hela mitt liv mer än jag tror…har mått väldigt dåligt till och från men fungerar utåt med jobb och barn.
Tyvärr miste jag min man i självmord sept 2011, så här sitter man. Saknar min man så, lyssnat på Camilla Henemark och känner skuld att jag inte gjorde mer. Jag har hindrat honom en gång att göra det….försökte prata och ville att vi skulle få hjälp…men han ville inte. Det var alkohol med i bilden också..jag skötte mitt jobb och han var hemma, han sa upp sig från jobbet. Nu i efterhand förstår jag att jag var en möjliggörare åt honom,,,..till slut så tog han sitt liv,
Han var mitt allt och mina barns fasta punkt även om de inte var riktiga pappa..så underbar även om vi hade våra svåra stunder, men jag ville i lämna och svika…..älskar honom
Uppskattar allt vi gjort och allt jag fick uppleva med min man, men det känns bitterljuvt.
Alla jag älskar försvinner, vad gör jag för fel….
Vill tacka dig för att du delar med dina upplevelser, jag önskar att jag kunde göra om allt igen så allt blir bra, men det är försent
Hälsningar Nathalie
Kommentar från Ludmilla
6 april, 2011 kl 6 april 2011 (21:03)
Nathalie: Så fruktansvärt svårt för dig att förlora din mamma så ung. Att du dessutom förlorat din man på samma sätt känns så orättvist. Det är helt naturligt att du känner skuld. Det verkar som att alla som finns i närheten av en person som tagit livet av sig känner skuld. Men jag är övertygad om att du gjorde allt du kunde under de omständigheter som var då. Man kan inte passa en annan vuxen människa 24 h per dygn hur länge som helst…Om det dessutom fanns alkohol i bilden måste det ha varit en mycket komplex situation.
Det är inte ditt fel, det som händer, men jag förstår att det är lätt att tänka så.
Jag hoppas att du har någon som du kan prata med. Sådana här svåra händelser kräver att man får hjälp av någon professionell att bearbeta.
Varma hälsningar
Ludmilla
Kommentar från Magdalena
7 april, 2011 kl 7 april 2011 (15:22)
Hej! Tack för möjligheten att få del av din blogg. Jag skulle gärna vilja skicka ett mail till dig, är det möjligt och till vilken adress isåfall?
Tack. Allt gott.
Kommentar från Marie i Överlida
1 maj, 2011 kl 1 maj 2011 (10:38)
Har läst din blogg lite sporadiskt, fick en länk tillsänd mig med ditt föredrag till BUP-personal och känner så väl igen mig med det bemötandet. Min dotter åkte ut och in på BUP, var på behandlingshem och till slut på vuxenpsyk. Under en permission försökte hon ta sitt liv men dom fick igång hjärtat igen. Sen låg hon 4 veckor med svåra hjärnskador p.g.a.. syrebristen och somnade in den 18 januari i år. Hon vart 21 år och jag vill aldrig mer vara med om något så hemskt. Att begrava sitt barn, hennes pappa tog sitt liv för 20 år sedan . Nu får det räcka man skall inte behöva begrava sina barn det är fel ordning och när dom dessutom valt själv. Eftersom hennes pappa inte lever så finns det ingen jag kan dela detta med. Jag har tre barn till men dom skall inte bära min börda.(Har kontakt med Spes)
Hittar mycket tröst i din blogg men känner mig allmänt rörig i huvudet som du kanske märker på rörigheten i min kommentar. Du är ett bevis på att man kan gå vidare. Kramar
Kommentar från horoskop
10 maj, 2011 kl 10 maj 2011 (21:25)
Jag vill passa på att säga att jag i väldigt hög grad uppskattar din blogg och det arbete du gör!
Kommentar från Emilia
30 maj, 2011 kl 30 maj 2011 (14:45)
Vart ska man vända sig när man känner att detta är slutet
Kommentar från Rita Backman
21 juni, 2011 kl 21 juni 2011 (20:21)
Kom in på din blogg av en slump. Min dotter Lin,en förkortning av Linnea(min mors andra namn)föddes den 3 augusti 1980.Just denna dagen firas i Finland Linneas namsdag och det exakta motsvarande namn på finska är Vanamo,så heter alltså blomman på finska.2004 insjuknade hon i en aggressivt framskridande MS,blev förlamad från naveln ner över ett veckoslut.Men hon var tapper,min dotter den stjärnögda .Men MS krävde sitt,säkert,snabbt och oförskämt.När hon fyllde 28 sa hon,nog skrattande,att hon inte ville fylla 30.Det blev så.Den 5 maj 2010,29 år gammal tog hon sitt liv,mörbultad av MS och grymma smärtor och övergiven av sin man hon högt älskade.Lin Emilia,alltid god och givmild,en tröst och lisa för oss andra,också då hon drabbades av MS,din förunderliga dotter!Varför?! Jag är alltid mamma,idag,imorgon,i all framtid,jag minns allt i detalj från graviditet till förlossning,uppväxt och till den dag polisen ringde.Sorgen är min dagliga följeslagare och saknaden växer från dag till dag.Det är över ett år nu,du borde glömma och gå vidare nu,sa en väninna till mej nyligen.Det gör jag inte och min väninna fick gå,henne skall jag glömma.Man firar med glädje ett barns födelse men ett dödsfall skall hastigt skyfflas undan.Man föds bara en gång man dör bara en gång,båda lika unika i en människas liv,båda värda sin uppmärksamhet och sin plats i livet.Jag hedrar dej Ludmilla och din Linne’a,en tanke åt er varje kväll.Våra barn,så älskade!Min varmaste omtanke,kram Rita.
Kommentar från Ludmilla
23 juni, 2011 kl 23 juni 2011 (9:01)
Kära Rita, Så svårt att din dotter först var så sjuk och sedan dessutom tog sitt liv innan sjukdomen hann ifatt henne. Ett år är ingen tid. Och glömma, det ska du aldrig göra. Lin har varit din dotter i 29 år här på jorden. Det är lång tid och ni har många minnen tillsammans. Hon är din dotter fortfarande och ska aldrig glömmas. Hon ska bli ihågkommen varje dag! Ett barns död är ett oerhört trauma och det tar TID att komma vidare. Viktigt är dock att komma ihåg att man kommer vidare. Det går faktiskt att överleva hur smärtsamt det än är.
Mina varmaste kramar
Ludmilla
Kommentar från Lotta Svedberg
23 juni, 2011 kl 23 juni 2011 (17:05)
Hej Ludmilla. Jag har gått några utbildningar hos dig, så när jag hörde om din dotter så reagerade jag som alla andra. Man vill inte ens tänka tanken på att förlora sitt barn, det är det värsta som kan hända… Men så drabbas även jag… Nu kan jag känna allt det där som alla andra som drabbas känner. Det gör så fruktansvärt ont. Min son Jimmy dog i en arbetsplatsolycka den 8 juni. Jag känner lite tröst i att gå in på din sida, se att man någonstans kan leva vidare även om jag just nu har väldigt svårt att se att det är möjligt. Allting är så fruktansvärt overkligt, jag vill inte att det ska vara sant vill bara få vakna ur mardrömmen. Tack för din fina blogg. Kram Lotta i Norrköping
Kommentar från Ludmilla
23 juni, 2011 kl 23 juni 2011 (19:50)
Fina Lotta,
Vad sorgsen jag blir över att höra att även du har drabbats av detta fruktansvärda – att mista din son. Så otroligt meningslöst. Så fruktansvärt svårt du måste ha det nu, mitt i chocken. Maila gärna mig på kontakt@ludmilla.se och skriv ditt telefonnummer så ringer jag dig om du vill.
Varm kram
Ludmilla
Kommentar från Helene andersson
30 augusti, 2011 kl 30 augusti 2011 (11:24)
Ludmilla, jag har läst din blogg flera gånger sedan min son tog sitt liv i februari och det har hjälpt mig i minegen sorg. Idag blev jag såå arg och ledsen när jag läste i Smålandstidningen (tisdag): ”Vården av självmordsbenägna måste bli säker, anser socialstyrelsen. En redovisning har begärts in sedan självmordsrisken underskattats och patienten tog sitt liv…” Verksamhetschefen på höglandssjukhuset uttalar sig: ”…-Det är alltid tragiskt och vi måste lära oss av varje fall..” Det fall han har fått att lära sig av är MIN ÄLSKADE SON som i februari,en vecka innan han skulle bli 18 år, tog sitt liv. Det fallet har ett namn – han heter Simon. Det fallet berör många människor, familj och vänner vars vardag har gått sönder. Jag blir så ledsen att de behöver ett fall för att lära sig.. vore det inte bättre att de lärde sig innan…. Jag litade på vården, jag trodde att min son var i säkra händer men inte..
Kommentar från Ludmilla
31 augusti, 2011 kl 31 augusti 2011 (16:05)
Jag blir så ledsen över att höra att du har förlorat din Simon. Om du vill får du gärna maila mig och berätta mer. Kontakt@Ludmilla.se
Kommentar från Lisa
8 september, 2011 kl 8 september 2011 (18:18)
Jag skriver för att jag läser om människors stora sorg. Har jag haft tur som inte varit med om detta ? En väns son tog sitt liv, hur skulle jag kunna trösta ? Vad skulle jag säga ? Tänk om alla dom rätta orden var nedskrivna, skulle vi då använda dom ? Sorg, av att förlorat någon genom ett självmord är nog en sorg av både ledsen, arg, besviken och varför. När min goda vän ringde om sin son tänkte jag, dom måste sett något, känt att något var fel. Går bara till mig själv, när jag pratar med någon av mina barn hör jag direkt att något är fel eller något gjort dom glada. Rösten, man utläser mycket ur rösten. Tror fullt och fast på att man kan rädda självmordsbenägna, om man tar tag i det tidigt. Det är vad jag vill tro ! Dessa piller dom stoppar i unga människor, vi vet ju att det skapar djupare ångest, man mår sämre m m. Man måste bli bättre på att lyssna, se och förstå ångest osv. Ingen blir bättre av att bli inlåst, äta piller samt att få stora krav på sig. Prestigeångest är vanligt bland unga ! Tror att medicinen dödar eftersom det nästan aldrig utreds av läkaren som skriver ut recept vilken typ av sjukdom man har. Ångestmedicin är komplicerat, det är en lång utredning innan man kommer fram till vilken medicin som passar den personen. Hjärnan, allt ligger i hjärnan. Ämnen som fattas, som man förlorat skall ersättas samt celler förnyas. Det är en hel vetenskap men en lärorik sådan. Under tiden man börjar med medicinen kan sjukdomen bli värre, det är oftast då självmordtankarna kommer för man orkar inte mer. Men om man talar om detta innan så underlättare det för användaren. Att man finns där under medicinens början för prata, prata är viktigt. Förstå, man måste förstå. Allt för ofta skrivs höga doser ut vilket inte är bra, kroppen, hjärnan får sig en chock vilket leder till att allt blir mycket mycket värre. Små doser för att se hur patienten reagerar, oftast räcker 5-10 mlg. Inga tröstande ord kanske, men att kanske hjälper någon att förstå och hjälpa på ett annat sätt. Sedan gäller att läsa, läs om hur hjärnan fungerar, läs om forskning samt mediciner gällande hjärnan. Önskar man kunde vrida tiden tillbaka och hjälpa alla som inte fick den hjälp dom hade rätt till, rätten till ett liv.
Kommentar från Tina
3 oktober, 2011 kl 3 oktober 2011 (13:21)
Kom av en slump in på din sida. Jag blev helt tagen och kunde inte sluta läsa, mina tankar och dagar har gått åt till att följa denna fantastiska blogg som du åstadkommit. Vilken styrka du bär på! Jag känner oerhört med dig och din familj och önskar inget hellre än att detta bara var en påhittad historia. Men livet går sin egen väg och vi kan bara gå med. Du och din fina dotter finns i mina tankar!Styrkekram från en medmänniska!
Kommentar från Fannie
18 december, 2011 kl 18 december 2011 (1:39)
Jag har läst lite, och tänkte på RUS – riksförbundet ungdom för social hälsa (http://www.rus-riks.se/). Fick för mig att det kanske är något du vill veta finns, om du inte redan vet om det.
Kommentar från Elin
15 mars, 2012 kl 15 mars 2012 (7:55)
En tanke till alla där ute som förlorat någon kär.
Ett tack till alla som orkar och vill dela med sig.
Aldrig har man känt sig så ensam.
Aldrig så naken inför den brutala verkligheten.
Man är inte ensam men man är en mindre.
Varma kramar/Elin
Kommentar från Annica
18 mars, 2012 kl 18 mars 2012 (20:47)
Förstår att du vill hålla för dej själv vad som än sker mellan dej och lokföraren.Likaså Linneas dödsorsak vad som än hänt och händer.Du är klok.Tyvärr finns det konstiga människor som läser sådanahär bloggar av fel orsak.
Imin lilla stad 15.00.invånare har det skett tre självmord på 1,5 år med alla ungdomar under 20 år.Vad är det för fel när unga människor tror att döden är lösningen på deras problem.
Jag känner dej inte men din blogg berör mej.Har sörjt min mormor väldigt mycket.Även om hon dog för över tio år sedan.Känner mej knäpp ibland som ännu sörjer så starkt.Drömde om henne inatt drömmer om henne ännu ibland.En positiv dröm.Hon kokade tevatten till mej som hon gjorde när hon levde.Hon var på väg ut från sitt hus,jag kramade henne och sa älskade fina mormor.Drömmen var så levande hennes hår var fint silvervitt och fint kammat och hon hade sin fina svarta päls på sej.Fick känslan att morfar som dog när jag var 15 år var där.Är inte troende men vill tro att mormor och morfar är i himlen.Känslan var jätteverklig.
Kommentar från Carin
17 maj, 2012 kl 17 maj 2012 (15:37)
Min dotter fick 49 sömntabletter och 30 insomningstabletter utskrivna av en stafettläkare på psykiatrin. 2 månader tidigare hade hon tagit en överdos av en annan sömnmedicin. Den dagen blev hennes sista i livet. Det är en månad sedan nu. JAG ANKLAGAR psykiatrin och jag måste få göra något. Jag måste få berätta för andra. Jag måste få sitta i en telefon-jour eller chatta. jag måste .
Kommentar från Fredrik book
5 juli, 2012 kl 5 juli 2012 (0:17)
Jag har haft ensam vårdnad om min dotter sedan hon var 3 år, hon avld i venezuela den 11 juni 2012, jag har inte fått hem henne änu, men jag har varit där och skrivit på en massa papper. Hon blen 22 år, hon var mitt allt, hur går man vidare när det enda jag vill är att få vara med henne, tankarna går mot att ligga vid hennes sida.
Kommentar från Jenny Fuxe
26 september, 2012 kl 26 september 2012 (14:37)
Vill gärna ha kontakt inför ett tema hos Malou von Sivers i tv4. hör gärna av dig på jenny.fuxe@tv4.se så ska jag berätta mer.
Mvh Jenny
Kommentar från Annica
10 november, 2012 kl 10 november 2012 (15:56)
Konstigt hur vi reagerar inför döden.Min barndomslekkamrat,vi har inte umgåtts som vuxna,pappa har dött.Han dog av cancer hans mamma dog för något år sedan i cancer.Han är enda barnet men har en sambo så han är inte alldeles ensam.
Känner mej så ledsen för min lekkamrats skull och också för hans sambos skull.Samtidigt känns det konstigt nog skönt att denhär gången gällde det inte mina föräldrar.Trodde inte jag kunde reagera såhär.Många av mina vänner och fd.klasskamrater har föräldrar som dött i cancer.Är glad så länge mina föräldrar är friska.Samtidigt som jag är ledsen för de som mister sina föräldrar redan i trettioårsåldern.
Kommentar från Ina
21 november, 2012 kl 21 november 2012 (22:26)
Jag vill bara säga Tack till dig. Efter jag sett din föreläsning på UR har jag varit inne på din hemsida dagligen för att samla kraft att fortsätta kämpa.
Hjärtligt tack för att du står upp för oss, talar för oss, sprider kunskap och belyser de problem som finns inom psykiatrin och psykisk ohälsa.
Du är en klippa.
Mvh Ina
Kommentar från Linnea
23 november, 2012 kl 23 november 2012 (16:29)
Jag vill tacka dig, av hela mitt hjärta.
Då jag var som sjukast i min depression ville jag så gärna ta mitt liv, men jag läste din berättelse och det är en av anledningarna till att jag fortsatte att andas och kämpa. Mitt hjärta slår än idag och jag och min läkare har alldeles nyligen listat ut ett sätt att hålla depressionen borta. Jag hoppas att det funkar för i så fall är jag lyckligare än lyckligast. Det är tid att få leva.
Tack, igen.
Gud välsigne dig
Kommentar från Vilsen
18 januari, 2013 kl 18 januari 2013 (22:22)
Hej! Först vill jag tacka Ludmilla för en fin, öppen och lärorik blogg!
Undrar om det finns någon som vet nån sida/bok eller annan infokälla för oss som funnit någon som tagit sitt liv?? Vi måste ju vara ganska många med tanke på statistiken. Spes och sjukvården har tyvärr inte haft något att bidra med, snarare tvärtom. Vore tacksam för tips. Många kramar till Er alla därute.
Kommentar från Ludmilla
5 februari, 2013 kl 5 februari 2013 (23:24)
Hej Vilsen,
Tack för dina fina ord!
På Facebook finns det grupper som t ex ”Vi som mist i suicid”. Där kan man komma i kontakt med andra i samma situation.
Ludmilla
Kommentar från Anonym
15 mars, 2013 kl 15 mars 2013 (22:54)
Vill varmt rekommendera Anders Magnussons föreläsning om Sorgbearbetning! Riktigt bra. http://www.sorg.se
Ta chansen att gå ni som har möjlighet.
Kram alla där ute som kämpar!
Kommentar från Psykologisk.se
25 april, 2013 kl 25 april 2013 (16:55)
Detta är en mycket tänkvärd blogg! Tack för det
Kommentar från Anna
19 juli, 2013 kl 19 juli 2013 (19:59)
Hej fina Ludmilla!
Har följt din blogg länge, och den har fått mig att både gråta och skratta. Linnéa verkade vara en sådan go’ tjej, och det gör ont att läsa om hur det är att ha överlevt hennes självmord… Saknaden och sorgen, så ofantlig och obeskrivlig. Har skrivit detta i mejl till dig tidigare, men vill säga det igen; dina texter har fått mig, vid flertal tillfällen, att låta bli att försöka ta livet av mig. De har fått mig att se det ur ett annat perspektiv; de anhörigas, de överlevande. Det har hindrat mig. Och för det tackar jag dig från djupet av mitt hjärta idag!
Jag har en fråga, jag har en vän som tog livet av sig hösten 2008.
Jag åker fortfarande till hennes grav när jag är i den staden (bor numera 30 mil bort), och ringer hennes föräldrar någon gång per år och pratar. Samtalen flyter på lätt, även om det är smärtsamt när vi pratar om min vän. Jag är genuint intresserad utav hur de mår och vad deras liv tar dem på för äventyr, och jag finner en stor tröst att prata med dem om både vardagsting och om min vän. Men nu, när det snart gått 5 år sedan vännen tog livet av sig, så undrar jag vad föräldrarna tycker om att jag ringer. Jag förstår ju att du inte kan svara på detta, och att det såklart varierar från person till person, men hur skulle/hur ser du på detta om någon vän till Linnéa fortfarande skulle ringa till dig ibland för att prata? Skulle du göra det för Linnéas väns skull, eller skulle du själv ha nå¨got utbyta av det eller åtminstone bli glad för att Linnéas vänner ”fortfarande tänker på henne” (klart att de gör! men jag menar ringer)? Har du något tips på hur man diskret kan fråga dem (min väns föräldrar) hur de känner inför frågan? Har diagnosen Aspergers Syndrom, så jag är inte så bra på att formulera sådant på egen hand. Tänkte att du kanske även har pratat med andra föräldrar som har mist sitt barn i suicid och hur de ställer sig till frågan angående fortsatt kontakt med barnets vänner…
Mycket tacksam för svar och tack ännu en gång för alla dina kloka ord på bloggen!
/Anna
Kommentar från Ludmilla
26 juli, 2013 kl 26 juli 2013 (8:28)
Hej Anna,
Jag är helt övertygad om att din väns föräldrar uppskattar väldigt mycket att du håller kontakten och att ni kan prata om din vän och dela minnena!
Ludmilla
Kommentar från Nicole
15 november, 2013 kl 15 november 2013 (10:46)
Hej Ludmilla.
Jag skulle behöva din hjälp. Kan du maila mig?
Med vänlig hälsning Nicole
Kommentar från Nicole
15 november, 2013 kl 15 november 2013 (10:47)
Hej, jag behöver din hjälp, att formulera mig. Snälla maila mig
Kommentar från Ludmilla
15 november, 2013 kl 15 november 2013 (11:06)
Hej Nicole, Jag ser tyvärr inte din mailadress. /Ludmilla
Kommentar från Linn
27 november, 2013 kl 27 november 2013 (17:02)
Lyssnade på din föreläsning idag och vill bara säga att den berörde mig verkligen! Önskar jag får lyssna till dig mer i framtiden! Tack och lycka till!
Kommentar från Ludmilla
28 november, 2013 kl 28 november 2013 (9:02)
Tack Linn för dina bekräftande ord!
Kommentar från Masa
12 februari, 2014 kl 12 februari 2014 (16:17)
Jag vill säga att jag tänker på dig och beundrar dig, hur du lever vidare efter allt som har hänt. Att du hittade styrkan att leva igen och berätta för andra din historia. Jag är väldigt säker på att du med ditt stora hjärta och engagemang har hjälp andra i samma situation. Jag beklagar sorgen, att du har behövt gå igenom det VÄRSTA I LIVET, överleva sitt barn 🙁
Kämpa på och önskar innerligt dig och din familj allt det bästa i livet. Stora kramar Masa
Kommentar från Katarina
8 mars, 2014 kl 8 mars 2014 (1:15)
Tack för en välskriven blogg, intressant att läsa även om det är ett mycket tungt ämne. Lycka till med din nya bok!
Kommentar från Mikael G
8 april, 2014 kl 8 april 2014 (23:39)
Hej.
Jag har en minnessida för min lillebror som tog livet av sig. Jag har länge länkat till din minnessida för din dotter, men märkte att länken nu går till en parkerad sida. Har minnessidan upphört eller är den bara tillfälligt nere?
Tacksam om du kan återkomma om detta, så jag vet om jag ska ha kvar länken eller inte.
Mvh
Mikael G
Kommentar från Patricia Repinska
30 juni, 2014 kl 30 juni 2014 (18:16)
Hej!
Jag vill ska kan hjälped till cancersjukdomar och tumörer operation och sjukhuset till vårdcentralen Eskilstuna Kommun Achima Care hälso-och sjukvård
Onkologen Kliniken läkare och sjuksköterska stöd cancervården medicinska vårdavdelningen Mälarsjukhuset i Eskilstuna döden och cancertumör sjukdomar
Med vänlig hälsning
Patricia R
Kommentar från Andreas
16 mars, 2015 kl 16 mars 2015 (16:23)
Vilken rörande blogg du har Ludmilla. Fantastiskt att det finns människor som orkar dela med sig av sina erfarenheter. Oftast hjälper det att dela med sig av sina erfarenheter, framförallt kommer andra ha stor nytta av det du skriver om. Även om jag haft turen att inte mista någon nära anhörig så finns det mycket att lära sig från din blogg. Tack ska du ha!
// Andreas
Kommentar från Mia
27 juni, 2015 kl 27 juni 2015 (0:42)
Jag har diagnoser: Asperger, Autism, Utvecklingstörning m.m.
Snälla ni kom in och läs min blogg om mitt liv vetja!
Att vara annorlunda liv med diagnoser!
DELA OCH SPRID MIN BLOGG VIDARE!
DET SKULLE BETYDAR MYCKER FÖR MIG OM NI GJORDE DETTA FÖR MIN SKULL!
TACK I FÖR HAND!
miamiamia.bloggplatsen.se
mia2@home.se
Jag bloggar för att jag vill öka kunskapen och förståelsen om Psykisk Ohälsa i samhället. Om du bloggar helt eller delvis om Psykisk Ohälsa, följ mig så följer jag tillbaks! Jag har: Autismspektrumtillstånd, Autism, ADHD, kronisk depression. För samarbete kontakta mig på: / mia2@home.se
Jag och vill skriva lite om mina tankar i den stora världen och och leva ett annorlunda liv och vara annorlunda!
Hoppas på många läsare som vill följs och följa mig i både vått och torrt! Hoppas att ni dela och sprida min blogg vidare m.m
I både glädje och sorg, jag är en lipsill för det minsta lilla egentligen så får vi ser hur det går att blogga här. Har haft ett hård liv!
Kommentar från Susanna
14 maj, 2017 kl 14 maj 2017 (20:00)
Hej!
Hittadedin blogg och berördes djupt! Jag skriver ned en blogg om min diagnos som också är emotionell instabil personlighetsstörning.
Tack för fina tips!
Kommentar från Ewelina
22 mars, 2018 kl 22 mars 2018 (9:35)
Hej Ludmilla
Ja har läst din blogg
Den får mig att förstå lite hur närstående till en som mår dåligt känner
Ja själv har mått väldigt dåligt en stor del av livet efter att min mormor o morfar dog 2009 & 2012
De är en stor sorg ja bär på o den har lätt till många negativa tankar,de dig inte av ålder de dog av sjukdomar som tog dem ifrån mig de har gjort väldigt ont o har varit väldigt tungt efter det
Har mått så dåligt att ja ville ge upp allt o bara försvinna o ta mitt liv
Ja var villig o be om hjälp först o vi åkte in till bup akuten i Stockholm o vart inlagd men blev utskriven efter 1 vecka o då kände ja att allt va hopplöst o att de inte fanns någon hjälp att få så bestämde ett datum att ta mitt liv 30 november 2016 med en kniv skärde ja mig på halsen
Sen åkte vi in ännu en gång till bup akuten o vart inlagda på akuten men fick ingen hjälp så ja sprang dör ifrån men mamma han ikapp mig o vi åkte polisbil tillbaka o vart tvångsinlagd
Va inlåst mot min vilja
Först i efter hand så tyckte ja nog ändå de va skönt i början o komma hemifrån o vila lite men efter ja varit inlåst i en månad utan att får gå ut en gång började ja få panik o ville bara dö hade mycke tankar o känslor
Sen fick ja min första permission på 3 timmar den 5 februari o då kände ja min chans att bara avsluta allt så ja avek o rymde från min gudmor o pappa i Huddinge o gick till Rågsved dit min mormor o morfar bodde men polisen va efter mig med både helikopter o hundar o mamma o pappa
Ringde mig hela tiden o ja kände mig så dum men ja orkade verkligen inte finnas mer så ja bestämde mig för att inte svara o bara gå gå mot tågspåret när ja precis hade hoppat över stängslet så kom polisen o hitta mig o tog mig på tågspåret o körde mig till avdelningen
Fast inlåst på en avdelning med alla tankar o känslor man inte fick hjälp med
Började även bli väldigt aggressiv men för att göra historien kort så hände de vid flera tillfällen att ja rymde från permissioner o skulle ta mitt
Liv men polisen har hunnit hitta mig
Blev utskriven efter sju månader av ett helvette men fasthållningar inlåst utan någon hjälp drogat mig med tvångsinjektioner o bältat mig över 20 gånger efter alla aggressionsutbrott då ja slagit personal efter att de hindrat mig att hänga mig strypa mig skada mig
Min familj har alltid funnits där vid min sida o stöttat mig men har ändå kännt att allt känns så hopplöst o meningslöst
De va vid ett tillfälle den 9 september som ja planerade o bestämde mig för att ta mitt liv o hoppa över till Tågspåren o skulle bara vänta på ett tåg men när väl tåget kom ångra ja mig ja vågade inte o blev jätte rädd för att ja är så nära o de är så enkelt då såg lokförarn mig o stanna tåget sen kom polisen o hämta mig o körde mig till bup akuten men där gav de mig bara medicin o sen släppte dem hem mig efter 2 timmar o då blev ja riktigt arg att ingen vill hjälpa mig Då sprang ja ifrån pappa o gick till skanstullsbron o hoppa över till tågspåret o vänta på tåget o då hade ja verkligen bestämt mig men när tåget kom han de stanna o polisen kom annars hade ja verkligen hoppat framför tåget Att ja varit så nära skrämmer mig ja vill liksom inte dö men vill inte leva ja känner att allt är mitt fel vad som än händer att de är bättre att ja dör så slipper alla lida för mina misslyckanden Vad ska ja göra ja behöver hjälp vet inte vart ja ska ta vägen längre vill inte såra min familj de är dem som håller mig vid liv
Kommentar från K
17 februari, 2019 kl 17 februari 2019 (0:04)
Jag hamnade här av en slump och blev djupt berörd. Det sorgligaste är att Linnea verkligen hade så mycket potential och så många goda förutsättningar för ett gott liv. Det känns så himla onödigt bara! Jag har själv haft mörka tankar om döden, men numera gör det ont i mig att tänka på allt det hemska mina föräldrar hade fått gå igenom ifall jag skulle ha lämnat dem. Usch.
Jag förstod på Linneas utseende att hon måste ha haft iranskt påbrå (det har jag också). Det är kanske därför jag kommer att tänka på henne numera när jag hör en viss specifik låt av en känd iransk sångare. Låten handlar i princip om att de döda inte kommer tillbaka och om att vilja gråta men inte kunna. Jag tror jag lämnar länken här, ifall du skulle vilja lyssna: https://youtu.be/ZJUkpE_mMi0
Det känns fint att du gått vidare iallafall. Lycka till i fortsättningen.
Kommentar från Sammy
3 februari, 2020 kl 3 februari 2020 (19:13)
Hej Ludmilla.
Jag beklagar sorgen. Det är så orättvist att höra hur du kämpade för din dotter. Så fint att du brydde dig om henne.
Jag är 3 dagar äldre än Linnéa och känner igen mig lite i henne. Min uppväxt var tvärt emot Linnéas, tråkiga incidenter och skilda föräldrar som bråka men heller inte orkade ta hand om mig. Minst i en barnaskara av 4 barn.
Jag hoppas att du kan känna lycka även om Linnéa inte är där.
Kram ❤️
Kommentar från Heidi
21 februari, 2020 kl 21 februari 2020 (2:42)
Hej
Förlorade min 2 år yngre bror i självmord förra veckan. Känns fortfarande som en dröm att det är inte sant.
Har läst din blogg i många år. Kan inte förstå då hur det kändes för dig. Men nu kan jag. Det är så sorgligt och hemskt. ❤
Kommentar från Anna
1 december, 2008 kl 1 december 2008 (21:40)
Du går igenom det värsta man kan gå igenom. Att förlora sitt barn….. På ett sådant sätt. Min dotter Lena tog sitt liv den 7 nov. 2003. Allting stannar upp o ingenting blir någonsin som förut. Lena var 15 år när hon gjorde det. Mitt barn, mitt BARN. Det är ju vad dom är när de är så unga. Jag ville få ta hand om henne. Göra henne glad igen. Men jag kunde inte….. Var rädd om dej Ludmilla. Skickar många kramar till dej. Anna.