Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Min dotter ska kremeras

7 juli 2008 (9:49) | sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag vet att hon ville bli kremerad, så det beslutet var inte så svårt att ta. Jag hade bett dem att informera mig INNAN Linnéa skulle kremeras. Det normala är nämligen att de informerar EFTER -nu är det klart, typ.

Jag kände igen numret som ringde. Det ringde ett par gånger i förra veckan också. Det var en snäll röst i andra änden som berättade att planen hade varit att kremera henne i fredags men eftersom de inte fick tag i mig så hade de inte gjort det. -Värme! Omtänksamhet! Tack!

Jag hade inte bestämt mig för varför jag ville veta det INNAN. Skulle jag vara med? Jag vet inte… Ska man det? Borde man det? Vill man det? Och i så fall varför…

En sak har jag lärt mig i och med detta (om jag nu inte visste det förut). Folk har väldigt mycket åsikter om vad man gör och hur man gör det. Särskilt när det gäller döden. Det är ju så tabu allting. Så onaturligt. (Det var väldigt tydligt i samband med att vi skulle se Linnéa och frågan om pojkarna skulle få se henne eller inte. För mig var det självklart. Men den historien tar jag en annan gång…)

Jag funderade snabbt och kände efter. Jo, jag vill vara med. Jag vill ha en egen bild av det hela. Inte bara i fantasin.

Efter samtalet där det beslutades när, kände jag mig fullständigt urlakad. Igen. Det blev så tydligt för mig att Linnéa är död. Att hon är ett lik. En kropp som nu ska brännas till aska. Linnéa är död. Så oåterkalleligt hemskt. Det betyder ju att jag aldrig mer kommer att träffa henne. Aldrig mer få lukta i hennes hår. Smeka hennes kind. Hålla om henne. Känna hur hon gosar in sig mot min hals för att ”tanka mammakärlek”.

Min dotter är tydligen död.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (18:58)

#1 Kommentar från Afrikanskan (svar):
Mitt hjärta brister och kan inte ens tänka på hur du känner just nu. Det är så bra att du skriver för det kan finnas andra som går igenom samma sak och kan finna styrka i att du orkar skriva om det hemska. Detta är varje förälders värsta mardröm. Skickar en kram och önskar dig sinnesro.

Skrivet 7 juli 2008, klockan 09:56
#2 Kommentar från Ru* (svar):
När far min dog, försökte jag se kroppen som ett skal till själen, lite lättare att hantera tanken att han ändå finns runt omkring mig!

Förstår dina tankar, det måste ju snurra i huvudet hela tiden?
Hur du än gör, gör du det som är rätt för DIG, och det är ju det viktigaste för din läkeprocess…

Kramar

Skrivet 7 juli 2008, klockan 09:56
#3 Kommentar från Malin (svar):
”Kramar om”

Har läst din blogg ett tag nu men inte riktigt vetat vad jag skall skriva, finns ju inga ord i världen som kan få det att bli ogjort men vi är många som tänker på dig.

Tack för det inlägg på min blogg….

Ang att många har åsikter när någon dör.
Så var det när mamma dog med, folk från ingenstanns kom fram och hade en massa åsikter. Men det är upp till dom närmsta anser jag. Så länge man själv mår bättre av dom beslut man tar så är det rätt.

Många tyckte det var fel att mamma las i minneslunden och inte i en grav men det var ju hennes sista önskan att få ligga in minneslunden.
Så det kändes helt rätt att göra det för hennes skull.

Jag kramar om dig massor och mina tankar finns hos dig och din familj/Malin

Skrivet 7 juli 2008, klockan 09:59
#4 Kommentar från Ludmilla:
Ja, om man vet vad personen vill blir det ju lättare. Kanske ska var och en av oss fundera på hur vi vill ha det när vi dör. Det kan ju faktiskt hända när som helst och det blir betydligt mycket lättare för våra nära och kära om de vet hur vi vill ha det…

Skrivet 7 juli 2008, klockan 10:08
#5 Kommentar från marie (svar):
tiden mellan från någon dör tills begravning och att få lägga urnan där den ska vara (kremeringsurnan), är en svår tid……jag är inne och läser varje dag på din blogg, har oftast svårt att hitta orden som jag vill skriva till dej….

Skrivet 7 juli 2008, klockan 10:17
#6 Kommentar från Ludmilla:
Marie: Jag är oerhört tacksam över att du kommer och hälsar på mig varje dag. Det värmer väldigt mycket.

Skrivet 7 juli 2008, klockan 10:24
#7 Kommentar från Ister (svar):
*sitter kvar och lyssnar*

Skrivet 7 juli 2008, klockan 10:27
Svar från Ludmilla:
TACK!

Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:30
#8 Kommentar från Anna (svar):
Ingen borde behöva gå igenom det du går igenom!

Kram!

Skrivet 7 juli 2008, klockan 10:28
#9 Kommentar från Gunilla (svar):
Låt inte dig påverkas av vad alla runt omkring tycker… Gör det som du och familjen tycker känns rätt. Alla dessa beslut man tvingas ta, och vad vet man?

Skickar dig styrkekramar….

Skrivet 7 juli 2008, klockan 10:44
#10 Kommentar från Annica (svar):
Tack för titten hos mig, hittade din blogg först nu men har läst och läst och mitt hjärta blöder för dig och de dina! Min 17 åriga dotter har vantrivts i skolan hela första gymnasieåret då hon tyckte hon valde fel linje och emellanåt har hon varit ordentligt deprimerad och jag har faktiskt varit orolig för henne. Nu har hon kommit in på den linje hon ville och verkar ha hittat livsgnistan igen. Det är fruktansvärt att unga människor ska må så dåligt att de inte vill leva.
Gråter med dig.
Styrkekram

Skrivet 7 juli 2008, klockan 11:01
Svar från Ludmilla:
Jag är jätteglad att höra att det verkar som att det värsta har lagt sig. Det verkar verkligen vara ett nålsöga att ta sig igenom högstadieåren…

Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:31
#11 Kommentar från the roze (svar):
Gråter när jag läser om din smärta som fullständigt tränger genom skärmen..

Kan inte skriva ngt som skänker tröst men vill ändå lämna ett avtryck..

En omtanke..

En vän berättade för mig om din dotter och frågade om jag läst bloggen…

Man vet inte vad man ska skriva men känner så oerhört med dig..

Lägger en blomma till henne där..jag bor i närheten..

Kram
Roze

Skrivet 7 juli 2008, klockan 11:24
Svar från Ludmilla:
Tack för din tanke… Tydligen är det i vissa kulturer något speciellt att besöka platsen 40 dagar efter att någon dött. Det är på onsdag.

Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:32
#12 Kommentar från Ullrika (svar):
Tack för att du vågar och orkar berätta. Du är stark. Du inger hopp trots din djupa sorg.

Skrivet 7 juli 2008, klockan 11:53
#13 Kommentar från Susan (svar):
Det känns så fruktansvärt att läsa om din sorg.. Jag har själv en dotter som är 13 år, så det blir så ”nära”. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att få din smärta att lätta men det kan jag inte. Det finns inga ord. Men du ska veta att jag tänker på dig!

Skrivet 7 juli 2008, klockan 12:06
#14 Kommentar från Ludmilla:
Till alla er som har tonårsdöttrar:
-Älska dem!
-Spendera tid med dem!
-Lyssna mer än att prata!
-Älska dem mer!
-Ta INGET personligt!
-Stå kvar, vad som än händer!

Skrivet 7 juli 2008, klockan 12:50
#15 Kommentar från Vildblomman (svar):
Jag tar till mig dina ord och påminner mig vad som är av värde här i livet…

Tack för att du orkar påminna i all din sorg…

*kram* (om du vill ha den från en berörd, för dig, okänd människa)

Skrivet 7 juli 2008, klockan 13:05
#16 Kommentar från Ludmilla:
Jag tar emot alla kramar jag får! Tack!

Skrivet 7 juli 2008, klockan 13:16
#17 Kommentar från Camilla (svar):
Följ ditt hjärtas röst…jag låg bredvid min döde far, kramade honom och känslan av att han var död blev så påtaglig att overklighetskänslan var enorm!Att faktiskt få en bekräftelse på att okej det är inte min pappa som för mig var pappa som ligger där, det är en död kropp nu..gjorde min sorgeprocess mer hel än om jag varit utan den upplevelsen,,många kramar

Skrivet 7 juli 2008, klockan 13:21
#18 Kommentar från Malin (svar):
Ja det är ju lättare när man vet hur dom vill ha det men det är ju tyvärr inte alltid man vet det.

En vän till mig tog livet av sig för ca 3 år sedan och det var otroligt tufft att planera den begravningen mm för hans mamma.

Mina tankar finns hos dig gumman
”KRAMAR OM”

Skrivet 7 juli 2008, klockan 14:04
#19 Kommentar från Pärlan (svar):
Vet inte vad jag ska säga mer en jag beklagar verkligen sorgen.
En lång och varm kram.

Skrivet 7 juli 2008, klockan 14:07
Svar från Ludmilla:
Det finns ju inga ord… men kramar hjälper! Tack!

Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:33
#20 Kommentar från Missbeauty (svar):
Läser dina ord och ryser över hela kroppen.
Jag är ”glad” för att du visste hur Linnéa ville ha det. Du kan ge henne det och inte behöva tänka på hur hon skulle vilja göra för ett sånt beslut kan jag tänka mig är jättesvårt för tänk om man väljer fel.

Att vara med kan jag tänka mig är ett sätt att verkligen få vara med hela vägen till slutet.
Att veta att man funnits vid sidan av den älskade och jag tror att man behöver det för att komma till ro.
Jag spekulerar självklart bara för jag vet ju inte, ingen kan veta förän man är där vad man ska göra.
Vet inte ens själv hur jag skulle tänka.

Jag vet att jag tänker på dig och de dina, bär mer er i mina tankar varje dag trots att vi inte känner varandra.

Jag finns här…

Kramar om

Skrivet 7 juli 2008, klockan 14:13
#21 Kommentar från Åsa (svar):
Har suttit och läst hela din blogg. Fy, vilken smärtsam resa! Och här går jag och är irriterad över att sonen inte vill sova middag idag. Sjukt! Hoppas du hittar sätt att finna kraft, varje dag.
Jag kommer tillbaka. Kram!

Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:06
#22 Kommentar från miss anonym (svar):
Jag beklagar verkligen sorgen! Du skriver oerhört bra och starkt om något för oss andra helt ofattbart. Kram

Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:09
#23 Kommentar från Ludmilla:
Åsa: Jag tror inte att man kan jämföra på det sättet. Allt kan vara jobbigt på sitt sätt och det måste man ju få tycka. Det är dock viktigt att man huvudsakligen försöker leva i nuet och ta tillvara på det och dem man har. Leva livet fullt ut!

Kram

Skrivet 7 juli 2008, klockan 16:34
#24 Kommentar från Harmoni (svar):
Var rädd om dig…och snäll mot dig själv. Styrke-kram

Skrivet 7 juli 2008, klockan 17:45
#25 Kommentar från sthlmscilla (svar):
Jag vet ínte vad mer jag ska säga….men tänker såklart på dig och läser din blogg varje dag.

Jag ger dig ytterligare en stor stor bamsekram:)

Skrivet 7 juli 2008, klockan 18:07
#26 Kommentar från Nina (svar):
Ja du har det framför dig….
Något man måste gå igenom….
Tänker ofta på dig och er, å hur ni har det???? Hur går det????? kram

Skrivet 7 juli 2008, klockan 18:33
Svar från Ludmilla:
Ja, det konstiga är ju att det går… Man tror ju inte att det ska gå… men dagarna går… kram!

Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:09
#27 Kommentar från Heléne (svar):
Jag råkade ”snubbla in” på din blogg och känner att jag vill kommentera den.
Var gång du skriver om din dotter – död som levande – formulerar du dig på ett sådant sätt att jag inte kan låta bli att bli alldeles tårögd eller så gråter jag helt enkelt.
Det är bra att du skriver av dig, det hjälper nog dig i ditt sorgearbete, men att skriva en blogg om detta, det måste kännas som att blotta sin själ?
Jag kan endast tänka mig hur det känns att förlora någon närstående och än värre att överleva sitt eget barn (har inga egna barn än så länge).
Jag tycker du verkar vara stark, men framförallt modig, som vågar möta din egen sorg och försöka ta reda på hur din dotter tänkte och kände det – vem hon egentligen var under ytan.
Jag beundrar dig och önskar dig och de dina, allt gott.
Varma tankar från mig till dig / Heléne

Skrivet 8 juli 2008, klockan 22:38

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (21:52)

2008-09-08 20:59:36 Viktoria Barns närvaro med döden du verkar vara en helt underbar mamma!
ja beklagar verkligen och beundrar dig!
helt otroligt att du klarar av detta. du är stark glöm inte de.
du är stark 🙂

Skriv någonting