Barns närvaro med döden
Jonas och Oscar vid sin storasysters kista
Det här inlägget kan säkert upplevas väldigt starkt av en del personer, så läsning sker på egen risk.
Som jag skrev i morse så är det många som har synpunkter gällande vad man ska och inte ska göra. Särskilt när det gäller barn. Och särskilt när det gäller döden. Döden är så onaturlig i vårt land. Man ska skydda barnen från det. Tänk om de blir ledsna. Om de går på begravning kanske de ser att man blir ledsen osv.
När min mormor dog satt vi, de närmaste, hos henne. För mig var det en fin upplevelse. Det var dock när jag redan var vuxen. När jag var yngre fick jag inte heller gå på begravningar… När min pappa plötsligt dog när han var 46 år (!) fick jag se honom död. Det var viktigt för mig. Även efteråt eftersom den bilden har hjälpt mig många gånger att förstå att han var död.
När min morfar dog några år senare var inte min mamma i landet och jag var den som de ringde till. Jag åkte direkt till sjukhemmet och tog med mina barn. För mig var det självklart att göra det. Vi fixade i ordning morfar så att han blev fin, tände ljus osv. Jonas var så liten att han fortfarande inte kunde stå men han var ett livfullt, hoppfullt tillskott i rummet. Efter detta var det många som tyckte att jag var märklig och kanske nästan lite onaturlig, precis som att jag tyckte om döden, som hade tagit med barnen.
Nu när Linnéa dog var det första pojkarna sa: Hur kunde det hända? och det andra var: Jag vill se henne. För båda två, 8 och 10 år gamla, var det en första stark impuls. Självklart sa jag.
Några dagar senare var obduktionen färdig och de ringde och berättade att vi kunde få komma och se Linnéa. Pojkarna var i skolan. Vi tänkte då att vi kommer att kunna se henne flera gånger. Det är nog bra om vi åker dit själva första gången. Vi åkte alltså upp till rättsmedicin på eftermiddagen.
Det blev en mycket stark upplevelse. Jag är ju läkare och har även arbetat med döende människor. Jag har sett flera människor dö och sett många döda människor i alla åldrar. Jag har även lämnat dödsbud många gånger. Döden är inte så onaturlig för mig. Men nu var det ju min dotter det handlade om. Det är ju något helt annat.
Mannen vi mötte var en vänlig person. Han var på väg att öppna för oss rätt omgående. Jag ville dock att vi skulle sitta ned i soffan utanför en liten stund. Jag ville veta lite mer om honom. Om han hade barn. Vilken ålder det var. Det var för mig viktigt att veta om han förstog något av det jag gick igenom. Han hade barn i samma ålder. Efter en stund var jag redo och han öppnade dörren.
Rummet var sparsamt inrett, med två stora ljusstakar på ena sidan. Några stolar längs väggen. Britsen stod i mitten av rummet. Sjukhustäcke över. Där låg någon. Vem var det? Jag såg direkt att det inte kunde vara Linnéa. Jag rusade fram. Linnéa! Älskade barn! Vad har du gjort med dig själv??? Men Linnéa…. Kära nån…
Jag grät och grät… kramade, kände och klämde…. Var är du? Vänta… Johan titta här… Här är ju pricken på näsan… Det är ju hon! Och här… hennes öra… och här… hennes hand. Det är ju Linnéa…
Jag borde ju förstå att någon som har hoppat framför ett tåg är väldigt skadad. Men jag hade fått uppfattningen om att hon inte var så skadad…
Plötsligt fick jag en stark önskan om att åka hem och hämta smycken till henne. Och en bild så att mannen som varit med vid obduktionen kunde få se hur vacker hon varit. Vi åkte hem. Jag var fortfarande alldeles uppskakad. Jag hämtade turkosa örhängen och ett turkost halsband med en fågel på. Hennes sista dikt handlade ju om det… att bli fri. Jag tog med bilder och så åkte vi tillbaka till Linnéa. Jag satte i hennes örhängen och satte på halsbandet. Så. Nu kändes det bättre. Bilderna visade jag för honom. Kändes bättre nu. Kramade och pussade henne. Kramade. Klappade hennes kind. Strök henne över håret. Kramade igen. Tittade noga överallt. Sedan tog jag kort. Massor med bilder. För vid detta tillfälle hade jag inte bestämt om jag skulle orka se henne igen.
Jag kände mig väldigt tillfreds och nöjd när vi åkte därifrån två timmar senare.
När jag mötte pojkarna berättade vi att vi hade sett Linnéa. De blev jättebesvikna över att vi hade gjort det utan dem. Vi förklarade varför. Vi berättade också att det hade varit otäckt att se henne och att vi inte var säkra att det var en bra idé att de skulle se henne. Både Jonas och Oscar blev jättebesvikna. Jonas (10) lämnade rummet med orden: Men du lovade ju… Oscar (8) satt kvar och lyssnade. Jag sa: Jag tror att det kan kännas otäckt att se ansiktet eftersom man inte känner igen henne. -Då vill jag inte se ansiktet, sa Oscar. Jag vill säga hejdå och pussa hennes hand.
Se där… han löste det alldeles på egen hand på ett bra sätt. Klart att det inte måste vara antingen eller. Han hittade den nivån som passade bäst för honom. Perfekt.
Jonas var fortfarande sur och fast besluten att han ville se även ansiktet. Jonas är en förnuftig kille och jag ville absolut inte kränka hans behov av att se sin syster. Jag undrade om han inte kunde tänka sig att göra som Oscar. Jonas sa att nu när jag ändå sagt att det var otäckt så tänker han ju kanske ännu värre bilder än det är. Vi lämnade diskussionen ett par dagar. Sedan enades vi om att han skulle göra som Oscar om han senare fick se bilderna.
Sedan gick det en dryg vecka. Vi diskuterade om vi skulle se Linnéa i kistan eller på en brits. Vi bestämde till slut kistan. Vi diskuterade också om hon skulle ha egna kläder på sig och vad det i så fall skulle vara. Pojkarna var med och valde. En vit blus, en grå väst och ett vitt diadem.
Den dagen som vi skulle säga farväl till Linnéa hade även storasyster Emelie (som blivit utskriven från kirurgen), min syster och mamma bestämt sig för att följa med.
Johan och jag gick in först för att se hur det såg ut så att vi kunde förklara för de andra hur det såg ut i rummet och vad de ahde att förvänta sig. Sedan tog vi Jonas med oss in. Vi hade alltså täckt ansiktet med en sjal. Man kunde se håret och diademet och ena örat. Jonas gick fram till sin syster direkt och började gråta. -Min älskade Nea! Han kände på henne och lämnade brevet han skrivit och en blomma. Efter en stund tittade han allvarligt på mig och sa: Mamma, jag måste se ansiktet. Jag kände att det var så viktigt för honom att det inte var något att diskutera. Jag lyfte på sjalen. Han tittade och konstaterade att hon såg annorlunda ut, precis som jag hade sagt. Han såg lugn ut och vi la på sjalen igen.
Sedan var det Oscars tur. Återigen berättade vi vad som väntade honom. Han var mer avvaktande men gick fram till kistan. Tog Linnéas hand och pussade den. Lämnade sitt brev och hsin blomma. Han blev ganska snabbt nöjd.
Sedan fick de andra ta farväl. Till sist gick jag, Johan och pojkarna in igen. De ville det. De var då mer avslappnade och hade fler frågor om olika saker. De gick runt kistan och tittade och frågade. Sjalen var på. Vi tog kort på oss tillsammans med Linnéa och när pojkarna var och en höll i Linnéas hand. Sedan fick de stänga kistlocket och låsa kistan. Nyckeln fick vi ta med oss hem.
Det kändes som ett mycket värdigt farväl och var vårt farväl 3 dagar före begravningen. Begravningen var mer för andra. Vi hade redan sagt hejdå.
Vi pratade om det mycket efteråt med pojkarna. De tyckte att det hade varit bra. Jag frågade Jonas om han tyckte det var otäckt att se ansiktet. Ja, svarade han. Ångrar du dig frågade jag. Nej! Svarade Jonas mycket bestämt.
Ingen av dem har pratat om det annat än som en naturlig (jobbig ja, men naturlig) händelse och ingen av dem har drömt några mardrömmar om detta.
Nu när Linnéa ska kremeras har pojkarna väldigt bestämt sagt att de vill vara med. jag ser ingen anledning att säga nej. För dem är det viktigt att känna sig delaktiga hela vägen. Jag vill inte ta ifrån dem det som är viktigt för dem, i processen att sörja sin storasyster.
Läs även andra bloggares åsikter om död, kremering, barn och död, visning,
Kommentarer till inlägget
Pingback från Ludmillas Blogg » Blommor och pappor
4 november, 2008 kl 4 november 2008 (21:59)
[…] en sådan öppen inställning så att barnen har fått vara delaktiga. För mig var det självklart när Linnéa dog att syskonen skulle få vara delaktiga i hela processen -i den mån de ville! Men detta har inte varit självklart för omgivningen alla […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Utbildning igen…
5 december, 2008 kl 5 december 2008 (10:26)
[…] är det som har etsat sig fast på hans näthinna. Inte begravningen, inte när han såg Linnéa i kistan och inte kremeringen. Det är skönt att han berättar vad han tänker och vad han […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Det kom en fråga…
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (8:18)
[…] Läs mer om den 2 juni när jag såg Linnéa död första gången… […]
Kommentar från Catarina
10 april, 2009 kl 10 april 2009 (17:55)
Det var mycket fint o starkt skrivet av dig, tack för att du delar med dig!
Pingback från Ludmillas Blogg » Föreläsningen och en begravning
24 september, 2009 kl 24 september 2009 (21:10)
[…] tankar som kom i mitt huvud direkt efter dödsfallet. Vilka praktiska saker vi ställdes inför. Hur våra barn var delaktiga i processen på ett sätt som många reagerade på. Hur förvånad jag snabbt blev över okunnigheten hos […]
Kommentar från Susanne
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (19:47)
Kände att jag bara ville skriva att jag läst detta nu…..Har inte läst detta förut men nu kan jag knappt se vad jag skriver för det är alldeles dimmigt pga av tårarna i mina ögon………. Kramar i massor!!!
Och bara ni kan veta vad som är bäst för er!!!!!! Kram igen!
Pingback från Ludmillas Blogg » Barns tankar om döden…
27 februari, 2010 kl 27 februari 2010 (16:18)
[…] som död. Som jag tidigare skrivit så ville inte Oscar se Linnéas ansikte när hon var död. (Läs mer… ) Han är rädd att det skulle se läskigt ut eftersom hon var så skadad. Nu undrade han vilka […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Farfar är död
26 oktober, 2011 kl 26 oktober 2011 (18:44)
[…] barnen får vara så delaktiga som de vill. Du som inte läst min blogg från början kan läsa om hur vi gjorde med dem när Linnéa dog här… här… och här… och ett till […]
Kommentar från Linda
16 januari, 2012 kl 16 januari 2012 (1:16)
Å vad jag ångrar att vi aldrig såg min dotter. Men polisen sa när jag identifierade hennes sjal och skor att det bara var kvarlevor kvar. De ville se ett foto och de sa bara ”det är svårt att säga” Hon blev påkörd av tåget i 165km/h. Orkar man begära utobduktionsprottokollet? Och hur länge finns ett sådant kvar i journalen efter avlidna?
Pingback från Ludmillas Blogg » Sophie och den döda storasystern
31 juli, 2014 kl 31 juli 2014 (19:28)
[…] ett flertal tillfällen berättat om hur vi hanterade situationen med våra barn när Linnéa dog. Läs gärna här… Oscar och Jonas hade helt olika behov vad gäller att se sin syster […]
Kommentar från Ludmilla
7 september, 2008 kl 7 september 2008 (19:07)
#1 Kommentar från Lin (svar):
Jag tycker att du låter som en väldigt vis kvinna trots din oerhörda sorg och tunga börda. Pojkarna ska vara glad att de har en mamma som dig, jag är övertygad över att även Linnea var det. Jag sänder varma varma kramar till dig och din familj. Jag beklagar verkligen. xxx
Skrivet 7 juli 2008, klockan 20:51
Svar från Ludmilla:
Vad snälla ord du skriver. Tack!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:15
#2 Kommentar från Ingetora (svar):
Ludmilla, vilken tur Linnéa hade som fick ha dig som sin mamma. Och vilken tur hennes syskon har som får vara dina barn. Det märks att de alla brås på dig, var och en på sitt sätt.
Det är så starka upplevelser du beskriver. Vilken gåva att kunna sätta ord på dem som du gör. Och detta har barnen kvar och kan gå tillbaka till, alltid. Det kommer de att vara tacksamma över, kanske mer än du anar – tro mig, jag vet.
Skrivet 7 juli 2008, klockan 20:53
Svar från Ludmilla:
Kära du, Tack för ditt fina stöd som du ger mig dag efter dag. Stor kram!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:16
#3 Kommentar från Missbeauty (svar):
Jag tycker du tänker helt rätt.
Även fast barn kanske inte alltid förstår så tycker jag att de måste få vara med och välja vad de vill göra.
Jag minns min besvikelse när min farmor gick bort och jag inte fick vara med på begravningen. Min farmor var min favorit trots att jag bara var 10 år.
Mina barn har varit med på begravningar och de har fått välja själva om de ville eller inte.
Tycker vi vuxna tänker åt barn alldeles för lätt, vi glömmer bort att de faktiskt vet och förstår mer än vi kanske vill och önskar.
Tycker också att det är jättefint av småbröderna att vilja vara med på det sättet, det bevisar vad hon betydde för de.
Och du…tack snälla för dina ord hos mig, du har ett stort hjärta som vill stötta andra trots det du går igenom men visst är det lite så, det är lättare att ge andra stöd än att ta sig igenom sitt eget.
Kramar
Skrivet 7 juli 2008, klockan 20:56
Svar från Ludmilla:
och jag tycker att du tänker helt rätt. Att vi tänker ”åt” barnen var bra formulerat. Det är så lätt gjort. Lägga orden i munnen på dem…
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:17
#4 Kommentar från Ylva (svar):
Varför är alla så rädda för döden?
http://blogg.aftonbla…
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:10
#5 Kommentar från Camilla (svar):
aj aj aj det gör så ooont åt dig….håller om dig, vaggar och önskar dig allt gott..du är fantastisk Ludmilla!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:13
Svar från Ludmilla:
och du är också fantastisk Camilla som kämpar dig igenom allt och samtidigt ger mig så mycket stöd! Tack!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:21
#6 Kommentar från Ludmilla:
Ylva: Tack för länken. Jag läste ditt inlägg. Vi tycker lika du och jag! Däremot fanns inte sidan du hänvisade till kvar.
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:18
#7 Kommentar från Carita Liljendahl (svar):
Jag tycker ni löser mycket på ett bra sätt, bara genom att prata igenom allt och respektera varandras behov. Alla känner ju olika, upplever sorgen på sitt sätt. Där finns inga rätt och fel. Ni verkar förnuftiga mitt i er stora sorg och jag önskar att ni all framtid ska fortsätta värna väldigt mycket om varandra. Kram!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:21
Svar från Ludmilla:
Tack för dina stödjande ord!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:44
#8 Kommentar från Ulle-Gulle (svar):
Jag får säga att det var helt rätt att pojkarna fick se sin syster. Båda ville ju det så starkt. Det hjälper dem säkert att förstå att hon är borta och i sorgearbetet.
Vi hade en mycket nära släkting som miste sin bebis. Både jag och min man kände starkt att vi ville se bebisen. Många sa till mig att ska du verkligen göra det. Jag var starkt övertygad och är jätteglad att jag gjorde det. Det var inte skrämmande alls.
Läser din blogg och känner så för dig. Önskar att det fanns något man kunde säga för att det skulle kännas bättre för dig. En stor varm kram vill jag ge dig och din familj.*KRAM*
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:24
#9 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Du tänker så rätt, du gör så rätt, vilken underbar mamma du är.
Nu gråter jag igen, gör inget annat när jag läser din blogg. Du är så stark.
Tusen kramar.
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:30
Svar från Ludmilla:
Kramar tillbaka! Och en näsduk…
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:45
#10 Kommentar från trust (svar):
Åh gud vad ska jag säga..Ord saknas…Vill bara ge dig en kram….
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:30
Svar från Ludmilla:
Tack! Kram!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:54
#11 Kommentar från Ludmilla:
Ulle-Gulle: Vad fint att ni ville se bebisen. Jag tror att det hjälper en att förstå när man ser den döde. Jag tänkte som så att det är ju fortfarande mitt barn. Jag kan ju inte avstå från att vilja träffa henne bara för att hon ser annorlunda ut eller för att hon är död. Varför skulle jag INTE träffa henne?
Kram
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:47
#12 Kommentar från Monica (svar):
Starkt att läsa men ack så rätt du gjorde mot dina barn ,du är en mamma med ett stort varmt hjärta ..kramar Monica
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:51
#13 Kommentar från Ludmilla:
Ja, det kändes faktiskt helt rätt… och känns fortfarande helt rätt… trots att andra kan tycka annorlunda.
Skrivet 7 juli 2008, klockan 21:58
#14 Kommentar från Pluppa (svar):
Nu har jag gråtit hela tiden jag läst.
Men det är samtidigt en befriande gråt.
För jag tycker du gjort så rätt mot hennes bröder och er själva.
Styrkekramar till er
Skrivet 7 juli 2008, klockan 22:00
#15 Kommentar från Monica (svar):
Jag blev änka för 20 år sedan min man blev påkörd av ett tåg på en obevakad järnvägsövergång ..det första jag tänkte var att jag kan nog inte titta på honom för det finns väl inget kvar men som tur var hade han säkerhetsbältet på sej så han hade lite sår men det var inte så farligt ovh våran dotter var 11 år när detta hände men hon ville se sin pappa och det fick hon och även våra tre söner men dom var några år äldre …det är alltid svårt att veta om man gör rätt eller fel det finns inget facit i sådana här hemska upplevelser …kramar om Monica
Skrivet 7 juli 2008, klockan 22:03
#16 Kommentar från Ludmilla:
Pluppa: Jag är glad om det är en befriande gråt… kram!
Monica: Tack för att du berättar. Hur ser dina barn på det som hände, nu?
Skrivet 7 juli 2008, klockan 22:09
#17 Kommentar från Tizzel (svar):
Så stark läsning… Tack för att du orkar dela med dig mitt i allt!
Jag tycker också att du gjorde rätt. Det är viktigt för bearbetningen att med egna ögon få se… få se att personen verkligen är död, även hur fasansfullt det ögonblicket faktiskt är!
Så många kramar till dig!!!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 22:15
#18 Kommentar från Ludmilla:
Tizzel: Tack för ditt stöd och dina kramar. Fortsatt trevlig bloggsemester!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 22:21
#19 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Först och främst: tack för att du vill dela med dig i bloggen om något så privat ändå. Samtidigt så vill jag också säga att jag tycker du gjorde helt rätt! Alla människor är olika, men för mig skulle det vara fruktansvärt att inte få se om det är en nära anhörig som gått bort och jag håller med din son, ett barns fantasier övergår ofta verkligheten!
När jag var elva år (eller var jag yngre?) så gick min farmorsmor bort. Jag hade stått henne väldigt nära. Min farmor ringde för att lämna dödsbudet, men bad genast att få prata med min mamma, som sedan fick lämna dödsbudet till mig. Senare beslutade man att vi barn inte skulle få vara med på begravningen, men i sista stund så ändrade man sig, så jag, som var äldst av barnen men också den som stod farmorsmor närmast, fick vara med.
Men jag minns ändå med bitterhet hur förtvivlad jag var över det första beslutet att jag inte skulle få vara med vid begravningen. Jag känner mig ännu kränkt av att man planerade hindra mig!
Jag minns begravningen som ett farväl till en gammal, men väldigt älskad kvinna och min mellandotter bär i dag hennes namn som andranamn: Mimmi!
Ja, jag tror det är mycket viktigt att barnen får vara delaktiga och ännu mer när det är så närstående som i erat fall!
Jag tror också det är viktigt att barn får konfronteras med döden (på ett barns vis) för att det inte ska vara lika skrämmande! Kram!
Skrivet 7 juli 2008, klockan 22:50
Svar från Ludmilla:
Tack för ditt stöd!
Skrivet 9 juli 2008, klockan 08:23
#20 Kommentar från Monica (svar):
Du frågar hur mina barn ser på det som hände för 20 år sedan när deras pappa omkom i en tågolycka ………..ja du de känner saknad men vi är inne i en period nu när det ändå har börjat läka ut men dom och jag blir alltid påminda fort som vi vet att han hade velat vara med oss i familjen han var en pappa fullt ut barnen stod honom nära och för min del så är det alltid jobbigt när barnbarn föds när barna fyller år examnar dop och mycket mer då gråter mitt hjärta o det gör säkert barnas också ,det är tufft att gå igenom sådana här smärtfyllda händelser i livet man blir aldrig den an var innan det hände och så är det säkert för er också Livet har tappat sin glöd och någon fattas i cirkeln den blir aldrig mer sluten och hel igen så här ser jag min situation ..kram Monica
Skrivet 7 juli 2008, klockan 22:55
Svar från Ludmilla:
Jag förstår att det måste ha varit väldigt tungt att leva ensam så länge… (jag tolkar det som att du gjort det..?)
Hur ser barnen på att de fick se sin pappa när han var död?
Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:01
#21 Kommentar från Ludmilla:
Tonårsmorsan: Tack! Jag tänker att det kan hjälpa att ”normalisera” det vi går igenom även för andra genom att skriva om det. Din berättelse stärker mig i att det var och är rätt att barnen är engagerade. Kram
Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:02
#22 Kommentar från Harmoni (svar):
Jag måste få säga det igen: du är den mest enastående människa som jag vet!! Självklart gjorde du rätt!!
När mina barn var små, var jag alltid så rädd att dö ifrån dem…jag skrev ett vitt arkiv och förklarade för pappan att OM jag skulle dö, så MÅSTE barnen få se mig och säga hejdå!! Jag ville inte att jag bara skulle vara borta en dag….att de skulle känna sig svikna av mig….tro att jag bara lämnat dem.
Som ung mamma utan avlastning, var jag så rädd att dö ifrån dem. Nu är den stora snart läkare och den lilla har det bra med sin sambo, 35 mil bort…och jag är glad att leva!!
Du gjorde helt rätt med dina barn. Nu slipper de göra sig en bild av henne i fantasin. Den hade skrämt dem mycket, mycket mer…..KRAM
Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:09
Svar från Ludmilla:
Du är ju för söt! Vad klokt av dig att du skrev ned detta till din man så att de skulle veta vad du ville. Så borde vi alla göra.
Tack för ditt stöd!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:23
#23 Kommentar från Monica (svar):
Svar från Monica…då för 20 år sedan var dom i chock så dom har inte mycket pratat om just det tillfället men jag tror dom mår bra idag av att dom tittade ,men det är en sådan stark känsla när man ser en död som levde när han gick hemifrån han var på väg till jobbet och måste korsa en obemannad järnväg och där kom ett godståg och tog tag i bilen och så var han död och borta för alltid …jag känner känslan än när prästen kom och knacka på våran dörr ..jag slutade leva för ett tag det blev kaos i hela mej och även hos barnen ….kram Monica
Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:27
Svar från Ludmilla:
Jag förstår det. Det måste kännas mycket orättvist och chockartat. Vi hade i alla fall en tid att vara oroliga för det hela. Det var som att hon hade en allvarlig sjukdom som vi inte visste om hon skulle överleva… För er kom det ju så plötsligt.
Hur lång tid tog det att börja leva igen? Du kan maila mig istället om du vill (ludmilla@linnea.se)
Kram
Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:33
#24 Kommentar från Linda Bunn (svar):
Så många tankar och minnen din blogg väcker. Minnen från en svunnen tid men och början till en ny. En framtid utan er älskade dotter. Det som inte fick hända har hänt, det som alla föräldrar fasar för. Många människor frågar hur man orkar? Som om man hade något val.
Vi förlorade en liten kille i april 2004 och livet skulle aldrig te sig likt igen.
Smärtan, chocken, insikten, förlikelse och försoning.
Vi valde att ha en öppen begravning, en möjlighet till ett sista farväl. Vi tog tillvara på dom allra sista dyrbara minutrarna vi kunde få av ett älskat barn och har aldrig ångrat det. Hur döden än inträffar är den en förlängning utav livet, något ofrånkomligt förutom en liten fundamental detalj.
Barn begraver föräldrar, inte vice versa.
Min bror fasade för den öppna kistan och bad mig att tänka över mitt beslut.Utav rädsla att ta sig till döden. För barn dör inte.
Efter ceremonin och gravsättningen kom min älskade stolta framgångsrika bror fram till mig och tackade mig. För att han fått vara delaktig. I mitt barns liv och vid hans död.
Min vackra underbara son.
Många styrkekramar
Linda & Ian Bunn/ Kalmar
Änglaföräldrar till Angel Cieran Alexander
Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:45
#25 Kommentar från Monica (svar):
Jag mailar dej i morgon ..tack för att jag kan göra det ..kram Monica
Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:47
#26 Kommentar från Sarah (svar):
Har precis suttit och läst dina inlägg och tårarna rinner nerför kinderna … Vill bara skicka varma kramar och säga att jag tänker på dig och din familj..
Finns inte ord egentligen..
/Sarah
Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:51
Svar från Ludmilla:
Tack! Nej… det finns inga ord, men dina tankar värmer mig.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:39
#27 Kommentar från Mysis (svar):
Ibland kan det räcka med att se en hand… eller något som fortfarande är helt efter ett våldsamt suicid eller trauma…
Man ser det man vill se. Man ser det hela, inte det trasiga…
Barn skall ges möjlighet att ta del även av det som är jobbigt och svårt. De ser det med sina erfarenheter och sin syn. Lägger andra värderingar och ser andra saker än vi vuxna…
Vill berätta mera, men kan inte göra det ”offentligt”, då jag kan röja min identitet genom att berätta om mina erfarenheter och min bakgrund…
Håller om…
Skrivet 7 juli 2008, klockan 23:52
Svar från Ludmilla:
Tack för ditt inlägg. Kram
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:22
#28 Kommentar från Cissi (svar):
Har läst nästan alla dina inlägg nu och känner igen mig i dina barn väldigt mkt. Jag var 14 år när min storebror dog i en motorcykel olycka 2005. Han var 20 år och hade precis fått en dotter.
Hela min resterande familj satt utanför det där vita rummet med min storebror i. Jag visste att jag ville gå in men var så rädd.
Förstår både Oscar och Jonas i deras tanke gångar. Om jag fick välja nu i efterhand skulle ja aldrig ha gått in i rummet där han låg. Samtidigt som jag blev lättad för nu visste ja att de var rätt person så har jag aldrig varit så rädd förut. Aldrig känt den smärtan förut.
Hoppas dina söner känner att när de blir äldre att de gjorde rätt val! Tycker du gjorde helt rätt som lät dem välja själva. Jag vet att det känns distanerande just nu, men det kommer en dag då det blir lättare. Iallafall vill jag tro på att det gör det.
Kramar Cissi 17 år
Skrivet 8 juli 2008, klockan 00:07
Svar från Ludmilla:
Tack för att du kommer hit och läser. Jag är väldigt ledsen att höra om din bror. Det måste ha varit otroligt jobbigt att som lillasyster i den åldern vara med om detta.
Vad är det som gjorde att du ångrar att du gick in till din döde bror idag?
Om du inte vill skriva här får du gärna maila mig: ludmilla@linnea.se
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:31
#29 Kommentar från Liz (svar):
Har pojkarna varit med så här långt och dessutom sett Linnea så tycker jag det är naturligt om de är med vid kremeringen. Vill de sen inte vara med hela tiden kan ni gå ut med dem.
Måste säga att jag är så avundsjuk på dig som fick se Linnera på rättsmedicin, att kunna få en bild av henne som farväl. Själva fick vi inte se då hon var så trasig, när vi fick komma till kapellet så var det bara täcket i hennes kista som syntes för de hade dragit täcket över henne helt, men är ändå jätteglad för din skull som fick se, för jag tror det betyder väldigt mykcet, kanske det som gjort att jag har så svårt att acceptera hennes död.
När vi hade urnnedsättningen så tyckte storebror att äntligen var det över för henne, nu kunde ingen flytta henne längre, först från spåret till rättsmedicin i Uppsala, sen till begravningsbyrån för svepning, en kapellet vid kyrkan för att få se kistan, sen begravningen i kyrkan, därefter kremeringen och slutligen bar lillebror ner urnan och satte ner den. Storebror konstaterade djupt att nu fick hon vara i fred, ingen mer skulle kunna flytta på hene
Skrivet 8 juli 2008, klockan 01:37
Svar från Ludmilla:
Jag förstår att det måste kännas som att du berövades något mycket viktigt där och att det är en sorg i sig att du inte fick säga farväl…
*håller om*
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:41
#30 Kommentar från Binta (svar):
Jag beundrar ditt mod och att du är så stark, trots att du förlorat din dotter. Jag kan inte tänka mig vad du går igenom och hur ledsen och besviken du måste vara på allt som har hänt. men det är folk med ett sådant hjärta som du såm får en V.I.P plats i himlen. kram på dig och hälsa fmailjen 🙂
Skrivet 8 juli 2008, klockan 05:34
Svar från Ludmilla:
Vad snäll du är!
Jag tycker att du verkar vara en superfin tjej som din mamma måste vara jättestolt över.
Kram!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:40
#31 Kommentar från Ister (svar):
Dina barn kunde inte ha fått en bättre mamma!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 07:54
Svar från Ludmilla:
Vad snäll du är!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:42
#32 Kommentar från Ninna (svar):
Så starkt och så fantastiskt fint gjort!
Ville bara du ska veta att ni finns i mina tankar…väldigt ofta.
Stor kram Ninna
Skrivet 8 juli 2008, klockan 08:25
#33 Kommentar från Ylva (svar):
Jag tycker också du gjorde rätt. Hade vart fel att stänga ute syskonen från allt.
Många kramar till dig & dina!
BS: Har lagt in en länk i inlägget där du kan läsa om vad som hände.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 08:43
Svar från Ludmilla:
Tack för länken.
Tragisk historia. Jag läste att det är 1400 människor per år som tar sitt liv. Det är 3 gånger så många som dör i trafiken!!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:48
#34 Kommentar från Bloggpoeten (svar):
Du kan vara lugn. Jag tar mig bara friheten att beskriva en dyster värld på mitt vis.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:21
#35 Kommentar från Tina (svar):
Vet faktiskt inte vad jag ska skriva, är alldeles tagen.. Men bara kände jag måste få säga det var ett så bra skrivet inlägg, kloka beslut avpassade till er situation.
kram
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:29
#36 Kommentar från Ludmilla:
Tina: Stor kram själv!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:49
#37 Kommentar från Annica (svar):
Kan inte låta bli att gråta då jag läser vad du skrivit! Jag tycker ni gjorde det otroligt bra för alla i familjen.
Det är som du skriver att du arbetar som läkare, nu då min mamma är sjuk känner jag mig inte som en sjuksköterska, plötsligt känns allt annorlunda och man reagerar som vilken anhörig som helst.
Man är van att möta sjukdomar och i värsta fall död i jobbet men privat blir det helt annorlunda.
Tycker att ni alla gjorde det otroligt bra i en svår stund.
Kram
Skrivet 8 juli 2008, klockan 09:52
#38 Kommentar från kenni (svar):
Det var bra att respektera barnens önskemål om att se henne och ta farväl. Det är så svårt att förstå det ofattbara och under lång tid kan tankar dyka upp om att det kanske är en bluff. Man tycker sig se personen och jag tror att den processen kan passera mycket snabbare om man får se personen med egna ögon och på så vis få en bekräftelse.
Tänk då barn, som kan fantisera på ett än mer orealistiskt sätt och dessutom kanske har svårare att uttrycka detta. När man tänker så, så är det kanske ännu viktigare för barnen att få det bekräftat än för en vuxen.
Min fd låg i vatten under en tid, varpå vi blev rekommenderade att inte se honom. Jag ville se, men kände respekt för läkaren och hans föräldrar som följde läkarens råd. Med mitt förstånd inser jag faktum, men det finns fortfarande spelrum för önsketankar om att det är tekniskt möjligt att personen finns i livet, sålänge jag inte sett bevis.
All beundran till dig för ditt stora mod i din stora sorg!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:11
Svar från Ludmilla:
Tack!
Om du vill maila mig och berätta mer om din egen erfarenhet så skulle det vara värdefullt för mig. ludmilla@linnea.se
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:21
#39 Kommentar från Ru* (svar):
Jag kan bara gratulera dina barn till att ha en otroligt förnuftig och klok mamma!
Det är ju så viktigt att ta riktigt farväl, så skönt att barnen ville och vågade!
Kram
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:14
Svar från Ludmilla:
Tack!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:23
#40 Kommentar från Rut (svar):
Hej!
Blev nyfiken efter din kommentar hos mig och hamnade här.
Oj!
Du, vilken resa du gör. Vad stark och klok du är. Är imponerad av din styrka och klokhet.
Stor kram
Rut
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:16
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina ord!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:22
#41 Kommentar från A-Linda (svar):
Vilken klok och varm mamma du är. Jag blev väldigt berörd av din berättelse.
Själv har jag jobbat på barnsjukhus i 8 år och sett hur viktigt det är för både föräldrarna och syskonen att få ta farväl av ett barn som dött genom att ha kroppen hos sig och få klä den i fina kläder och smycken och lägga teckningar och gosedjur i den lilla kistan.
I min familj har vi låtit barnen vara med när våra kära djur har avlivats, och att få klappa på de döda kropparna och vara med och göra fina begravningar till dem.
Min äldsta dotter var 14 när hennes biologiska pappa dog, och hon sa meddetsamma, utan att jag ens hann fråga henne , att hon absolut ville se honom på bårhuset. Hon är nu 37 och säger fortfarande att hon är tacksam för att hon fick se sin pappa när han var död.
Läs gärna mitt inlägg från i går om en 6-årig pojke som var med när familjens hund avlivades. Denna lilla kloka pojkes ord om livet och döden är helt underbara.
http://blogg.aftonbla…
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:20
#42 Kommentar från Leo Beata (svar):
Självklart gör du rätt. Du är klok… Livet och döden går hand i hand och är – så långt vi vet – varandras förutsättningar!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:26
#43 Kommentar från Ludmilla:
A-Linda: Tack snälla du för dina fina ord som också stärkte mig i mina egna beslut!
Kram!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:26
#44 Kommentar från A-Linda (svar):
Ludmilla, så glad jag blir om jag har stärkt dig i dina egna beslut.
Kram!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 10:33
#45 Kommentar från Blomsterflickan (svar):
När jag läser dina inlägg om din dotter så är det ofattbart att detta kan hända….varför??
Du har/hade en otroligt vacker dotter som ser mycket levnadsglad och klok ut…
Jag beundrar Dig verkligen, som är så stark i det hela och så klok, tur för dina andra barn med en så förståndig mamma. Jag tycker precis som du att barnen ska få vara med och se den dödes kropp, tror att det är jätteviktigt i sitt sorgarbete. Min äldre dotter var med vid min mormors dödsbädd och det blev så naturligt, precis den reaktionen jag ville komma åt. Sänder extra styrkekramar till dig!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 11:37
#46 Kommentar från Gunilla (svar):
Kommer in med med en kram…
Hoppas att mina ord i böckerna ger dig något värdefullt och att du förstår att du inte är ensam.
En dag i taget min vän!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 11:59
#47 Kommentar från Zmilla (svar):
Det var starkt, så starkt att jag fick läsa det i etapper.
Vilka killar du har, helt otroligt. Jag blir så imponerad att jag kan bara buga mig för det faktum att det finns så små människor som är så kloka.
Jag vet inte hur jag ska skriva riktigt, men din berättelse känns så viktig, som om den borde, nej måste nå ut till fler, som en lärdom.
En styrkekram sänder jag.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 12:02
Svar från Ludmilla:
Tack för din kram!
Vad bra att du känner att det är viktig information som borde nås av många.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 13:08
#48 Kommentar från Ludmilla:
Blomsterflickan: ja visst är det konstigt. Jag inser att det finns mycket man inte vet om sina nära och kära.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 12:04
#49 Kommentar från Barbro (svar):
oj vilken stark berättelse jag nyss läst här! så tragiskt, så oerhört och så hemskt … att förlora sitt barn på detta sättet – att överhuvudtaget vara med om att förlora sitt barn. mina ögon tårades när jag läste din berättelse och jag tänker så på dina andra barn och på dig och din man. känn att jag lämnar många varma kramar till er alla och tänker på er!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 12:15
#50 Kommentar från Ludmilla:
Barbro: Tack snälla du för dina fina ord och tankarna till oss!
Skrivet 8 juli 2008, klockan 12:16
#51 Kommentar från Thomas (svar):
Dina ord är så kloka, så naturligt äkta…och du hjälper många som varit i samma fas, upplevt detsamma eller i gränslandet hit. Tack för dina fina inlägg kring detta så jobbiga…många delar dina undringar, frågor, tycker besluten du tagit varit mycket kloka. Klart barnen skall få sörga, vara med, ta SINA beslut…vi skall ju inte bara ge dem livet, det viktigaste är att lära dem leva. Att lära dem möta alla livets händelser, kriser m.m.
…dina ord här är viktiga och jag hoppas de når många…helst alla.
Tack!
Kram.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 12:34
#52 Kommentar från Ludmilla:
Thomas: Tack. Om jag kan göra något lättare och mer förståeligt för någon annan så blir jag väldigt glad.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 13:16
#53 Kommentar från Ludmilla:
Jag är alldeles överväldigad av den enorma respons jag fått av detta inlägg. Det är onekligen viktigt att prata om dessa saker.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 19:58
#54 Kommentar från tyrla (svar):
så vackert..mitt i tragerdin.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 20:08
#55 Kommentar från Ludmilla:
Tack… Om det kan ses som vackert tycker jag att det är väldigt fint.
Skrivet 8 juli 2008, klockan 20:32
#56 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Du har blivt nominerad på min sida 🙂
Skrivet 9 juli 2008, klockan 00:08
#57 Kommentar från Limited edition (svar):
Tack för dina rader hos mig! Du är otroligt stark! Kramar
Skrivet 9 juli 2008, klockan 00:13
#58 Kommentar från Malin (svar):
Tack vännen det värmer.
Ja man kan hoppas att man någon gång får lugn och ro…
Mina tankar finns hos dig
Kramisar malin
Skrivet 9 juli 2008, klockan 00:59
#59 Kommentar från Monia (svar):
Fantastiskt att man kan vara så klartänkt i din situation! Du verkar ha fantastiska pojkar och du verkar vara en fantastisk mor. Känns det bra för dig och dina pojkar har du gjort rätt! Ingen annan kan tala om för dig vad som är rätt och fel vid ett sådant tillfälle!
KRAM!!!!!
Skrivet 9 juli 2008, klockan 02:08
#60 Kommentar från Mojito (svar):
Du beskriver så rakt på sak men ändå med en stor värme. Att få se den döde behöver inte alltid innebära att man ser hela människan ibland räcker det att se en hand, en fot, en hårlock. Då föräldrarna på mitt jobb ser sina svårt sjuka barn med alla slangar och tejpar överallt har jag alltid fascinerats över att de alltid hittar och fokuserar på den lilla oskadade handen eller kanske örsnibben.
Är oerhört ledsen över er stora förlust, tack för att jag fått läsa om er fina tjej.
Var snäll mot dig, en timme i taget
Varm kram
Skrivet 9 juli 2008, klockan 07:30
#61 Kommentar från Ludmilla:
Monia: Tack för väldigt fina ord. Jag önskar jag kunde ta till mig och känna så. Det är svårt just nu.
Mojito: Tack för dina fina ord. Du har en erfarenhet som gör mig stärkt.
Skrivet 9 juli 2008, klockan 08:25
#62 Kommentar från Monica (svar):
Hej ..tittar bara in och ger dej en styrke kram och du ska veta att jag tänker på dej ..kram Monica
Skrivet 9 juli 2008, klockan 13:09
Svar från Ludmilla:
Tack Monica!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 00:14
#63 Kommentar från Marie-anne Thörnström (svar):
Åh mina tårar rinner nerför mina kinder, och jag går tillbaka till den dagen då jag och mina fyra barn stod vid min son Marcus bår på sjukhuskapellet och såg honom. Det är helt naturligt att låta barnen vara med och det viktigaste är att lyssna på sitt eget hjärta. att ta råd från de som inte mist sitt barn bestämmde jag att inte göra. det var mitt barn som var dött och ingen som inte mist ett barn kunde veta.
Vi såg Marcus flera gånger, och sista gången i hans vita kista, då var även många av hans vänner med. det blev fint att så många ville se och säga ett sista ord till honom. Kram från Marie-anne mamma till Marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
Skrivet 9 juli 2008, klockan 13:13
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du Marie-anne.
Jag förstår att det väcker det ögonblick med Marcus som ni hade tillsammans. Vad fint att ni hade det tillsammans.
Skrivet 10 juli 2008, klockan 00:16
#64 Kommentar från Katarina (svar):
Hej! Jag är 16 år och min bästa vän hängde sig själv för två år sedan. Ingen vet eller kommer veta varför. När jag läser om hur förtvivlad du är om att du inte har kunnat ge din dotter hoppet tillbaka, så brister mitt hjärta. Precis så kommer jag alltid känna när det gäller min kompis. Det är det värsta man kan uppleva, när man älskar någon med hela sitt hjärta men ändå inte räcker till. Min kompis var alltid lika glad och snäll, precis som Linnéa såg ut att vara. Jag ville bara säga att Linnéa påminde mycket om henne, och jag kan inte låta bli att gråta när jag kollar på bilder eller läser saker som du skriver om henne. Det känns verkligen i hjärtat och jag blir väldigt rörd. Linnéa är så vacker och verkade så ofattbart snäll. Jag önskar att jag kände henne, för jag tror att hon var en sådan person som man kunde skryta med att ha. Liksom ”jag har en underbar och fantastisk vän!” Det har inte alla, och hon såg verkligen ut att vara det. Inga ord kan trösta din sorg, men jag hoppas verkigen med hela mitt hjärta att du kan ta dig fram på något sätt.
Du verkar vara en sådan där mamma som alla vill ha, och jag är säker på att du har gjort allt du har kunnat för henne.
Jag beklagar sorgen och önskar dig och dina nära all lycka i framtiden.
Kramar Katarina
Skrivet 9 juli 2008, klockan 14:03
Svar från Ludmilla:
Hej Katarina!
Tack för att du delar med dig av dina tankar. Vad hemskt att höra att din bästa vän tagit livet av sig. Var hon också 14 år då? Vad fint du skriver. Vad glad jag blir av att du tycker att det jag skriver och delar med mig av kan vara till någon nytta. Du skriver så fina saker om mig och Linnéa. Det värmer mig mycket!
Stor kram
ludmilla
Skrivet 10 juli 2008, klockan 00:18
#65 Kommentar från Marie (svar):
Jag blir alldeles tårögd av dina ord, känner igen så många känslor och tankar som jag själv tänkt hundra gånger sen min bästa vän tog sitt liv förra året och lämnade oss i enorm sorg och saknad. Du verkar vara både stark och klok och dina barn också, jag tycker att du gjorde helt rätt som lät dem välja att se. Själv fick jag se bilder på min vän när hon låg i kistan och jag tyckte det var både obehagligt och skönt, men det var i alla fall slutgiltigt. ”Ja, jag ser ju det. Jag ser ju att hon är död”, ungefär. Det är skönt att du orkar skriva om det här, tror många kan finna stöd och tröst i dina erfarenheter. Så känner i alla fall jag. Många kramar från Marie.
Skrivet 9 juli 2008, klockan 23:08
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina ord. Vad fint att du såg bilderna på din vän. Jag tror att det var bra både för dig och den som visade bilderna. Kram!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 00:20
#66 Kommentar från Gunilla (svar):
Kommer förbi med en styrkekram och kominerad godnatt-kram från mig
Skrivet 9 juli 2008, klockan 23:36
Svar från Ludmilla:
Stor kram!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 00:19
#67 Kommentar från Marie-anne (svar):
Kommer in med ett par sanna ord till dig av författaren och min vän Olle Bergman
Jag gråter varje dag
Ibland kommer det tårar också
Det är så livet alltid kommer till att vara. kram från Marie-anne mamma till Marcus 82-02 alltid älskad alltid saknad
Skrivet 10 juli 2008, klockan 00:10
#68 Kommentar från Ludmilla:
Stort tack för alla fina ord och stöttning. Jag återkommer imorgon med ett nytt inlägg om kremeringen.
Skrivet 10 juli 2008, klockan 00:20
#69 Kommentar från Trollan (svar):
Dina pojkar kan vara glada att de har en sådan klok mamma och att du låter dem bestämma. Vi har så lätt att välja åt barnen, att ta ifrån dem deras rätt att tänka själv. Och jag slår vad om att Linnéa också hade velat att hennes älskade bröder var där.
Du skriver så vackert om något som måste vara så oerhört tungt. Tack för att du delar med dig!
Skrivet 10 juli 2008, klockan 00:37
Svar från Ludmilla:
Tack själv för dina fina ord!
Skrivet 15 juli 2008, klockan 21:39
#70 Kommentar från Monica (svar):
Hejsan vill bara titta in och se hur du har det och att du ska veta att jag tänker på er ..tusen varma kramar från Monica
Skrivet 10 juli 2008, klockan 10:17
#71 Kommentar från Maria (svar):
I dec. förra året gick vår 19årige son bort. Tyvärr var jag inte lika förståndig som du. Jag visste helt enkelt ingenting. Kunde inte heller tänka klart. 3 av syskonen fick aldrig ta något riktigt farväl förrens på begravningen. De fick aldrig se honom död. Han var hel och fin och det hade säkert varit fint för dem att se honom. Det jag vill säga är att Jag ÅNGRAR detta så enormt. Det är en sådan stor skuld jag känner. Den är lika tung som sorgen i sig själv. Du har gjort det mycket bra för dig och din familj.
Skrivet 10 juli 2008, klockan 12:16
#72 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Kommer in lite snabbt och ger dig en kram
*kraaam*
🙂
Skrivet 10 juli 2008, klockan 15:38
#73 Kommentar från Mig (svar):
Tack för att jag fick ta del av detta…..allt gott till dig och din familj./Mig
Skrivet 11 juli 2008, klockan 07:51
#74 Kommentar från jotta (svar):
hej käser o gråter de är SÅ orättvisst att våra älskade barn har vandrat över till änglalandet av olika anledningar 🙁
jag tycker ni gjorde helt rätt att låta hennes bröder se henne o ta farväll av henne! när min älskade Danne märdades ville inte hans yngsta syster ”ta på honom” för hon var rädd o de respekterades men samtidigt sa hon att de måste hon göra så vi fick prata mycke me henne o till sist me hennes hand i min så fick hon styrka att klappa sin älskade bror o ta farväll 🙁 kan inte heller förstå varför döden är så ”tabú” för så många…för mig är den lika viktig o öppen som allt annat i livet.vi gör de som är viktigt för familjen just då o va andra tycker o anser är mindre viktigt
all min styrka o den varmaste styrkekramarna till dig o din familj
Skrivet 11 juli 2008, klockan 13:02
Svar från Ludmilla:
Jag är ledsen för att höra om Danne och att han mördades. Det måste kännas sååå meningslöst…
Skrivet 15 juli 2008, klockan 21:38
#75 Kommentar från kenni (svar):
Ok, jag skickar ett mail till dig inom kort! K
Skrivet 14 juli 2008, klockan 10:19
#76 Kommentar från queenia (svar):
det här inlägget berörde djupt. Och jag håller med dig. Vi måste bli bättre på att ta farväl och ta hand om våra döda.. Alltså vi, anhöriga, inte bara begravningsbyrån.
…
Jag förstår att obducenten måst ha snyggat till flickans ansikte…
jag vet hur det kan se ut… och sånt ansikte skulle jag inte vilja att någon annan ser… det var det mest skrämmande jag gjort.. helt oigenkänligt, med ansiktsdelarna förflyttade, som ett bisarrt Pacasso tavla… :/
…
jag önskar dig och din familj allt det bästa… *ros*
Skrivet 23 juli 2008, klockan 17:54