Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Jag orkar inte…

21 juli 2008 (14:10) | livet, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

… men jag måste.

Jag ligger i soffan. Orkar inte röra mig. Totalt kraftlös. Ser barnen leka på golvet framför mig. Känner inte att jag deltar i verkligheten.

Orkar inte. Ramlar nedåt…

Någon måste dra mig upp…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (17:52)

#1 Kommentar från Missbeauty (svar):
Sträcker ut min hand….ta den om du vill.

Kramar

Skrivet 21 juli 2008, klockan 14:36
Svar från Ludmilla:
*försöker sträcka ut min hand…*

Skrivet 21 juli 2008, klockan 14:51
#2 Kommentar från MyBody (svar):
Sitter här och läser, tårarna rinner ner för mina kinder…har själv barn och skulle klara om det hände honom något. Jag kan aldrig i min vildaste fantasi förstå hur du känner eller har det. Du har berört mig långt in i hjärtat, fått mig att inse att man måste leva idag man vet aldrig vad som händer imorgon. Stor kram till dig.

Skrivet 21 juli 2008, klockan 14:40
Svar från Ludmilla:
Tack… det värmer mitt hjärta att veta att jag når fram…

Skrivet 21 juli 2008, klockan 15:56
#3 Kommentar från Gunilla (svar):
Du måste tillåta dig att ha såna stunder, såna dagar. Sorgen är ett dygnet-om-arbete för lång tid framåt. Tiilåt dig sörja, tillåt dig gråta, tillåt dig ligga där på soffan idag….

Kramar om
/Gunilla mamma till Rickard 81-05

Skrivet 21 juli 2008, klockan 14:45
Svar från Ludmilla:
Jag orkar inte att inte orka…

Skrivet 21 juli 2008, klockan 15:56
#4 Kommentar från en annan mamma (svar):
Nu är också viktigt att tillämpa acceptans. Kan du försöka acceptera att du inte orkar, inte vill, inte inte inte…
Koncentrera dig på att vara så medvetet närvarande du kan, låt ditt tungsinne finnas där. Kämpa inte emot, låt det slå klorna i dig. Om du inte bekämpar det så kommer det att släppa såsmåningom. Det kommer tillbaks, men det gör din livslust också. Låt det hända, det som händer, just nu kan du bara vegetera och hämta kraft. Jag tror att du kommer att aktivera dig när det är dags för det.
Sänder dig all medkänsla i världen.
Kanske en liten tröst i all bottenlös förtvivlan, det finns människor som varit med om liknande men som återfunnit livslusten och kunnat leva meningsfulla och rika liv, trots det fruktansvärda som hänt. Du skrev att du hört att det bara blir värre. Det behöver inte vara så, det beror kanske delvis på hur man hanterar sorgen. Jag tror och hoppas att du kommer att kunna leva vidare, i ett, trots allt, bra liv. Du har levt med Linnea. Hon finns i ditt och andras hjärtan. Acceptera, allt som finns i dig.
Acceptera smärtan, men ha hopp om ljuset.
En varm kram

Skrivet 21 juli 2008, klockan 14:55
#5 Kommentar från Missbeauty (svar):
Jag tar den och håller i den….jag finns här. 🙂

Kram

Skrivet 21 juli 2008, klockan 15:47
#6 Kommentar från thinkvan (svar):
Ludmilla!
du har berört mig så djupt, jag vill att du ska veta. Jag är mamma till tre barn och har mått dålig länge. behöll mina sorger djupt inne i min själ – jag var beredd att ta livet av mig efter mycket tänkande och planerande- valde tågspåret jag med. men det blev inte så för någon såg mig och förhindrade mig, jag mådde bra när jag satt och väntade såg bara vitt och ljust överallt! Idag ville jag försöka igen, jag loggade in på nätet och googlade självmord och hittade din blogg, jag vill ge dig mitt överflöd av mod jag känner, jag vill ge dig mitt sista hopp, jag vill ge dig en varm kram, jag vill ge dig min sista fråga- vad är ditt syfte i livet-?
jag ska läsa allt du skrivit, du fick mig att stanna kvar idag, jag tänker om, tänk om barnen känner så här!
det spelar ingen roll om man känner sig stark eller svag- man behöver veta att man inte är ensam…..

förlåt att jag använder pseudonym, det finns en anledning

Skrivet 21 juli 2008, klockan 16:32
Svar från Ludmilla:
Kära, kära vän…
Vi känner inte varandra men jag känner mig nära dig. Jag känner mig överväldigad över att du tar kontakt med mig idag. Jag tror det finns en mening med det. Jag tror att det är ännu värre att vara ett barn och förlora en förälder om barnen fortfarande är beroende av en. De kommer för evigt känna skuld.

Gör det inte.

Vi kommer båda att komma ut på andra sidan.

Kanske är detta början på något nytt…?

Jag finns. Du finns.

Det finns en mening.

Du kommer att finna den.

Kramar dig innerligt!

Skrivet 21 juli 2008, klockan 20:30
#7 Kommentar från Camilla (svar):
Jag känner så väl igen mig i det du beskriver om att inte delta i verkligheten och speciellt i att inte orka att inte orka..de är jag i ett nötskal…jag SKA orka allt och mer därtill,mitt bränsle har varit att höra andras beröm hur i allsin dar jag orkar..å så kan ja springa vidare lite till..å lite till…tills PANG! Tvärdeprimerad och mer eller mindre apatisk!Jag har stora problem att inse mina begränsningar eller strunta i de helt enkelt…jag tvärnobbar kroppens alla signaler…har målet klart dit jag ska å dit ska jag å snyggast å bäst dessutom…suck..ja svamlar kanske bara en massa strunt om mig när du är i sådan djup sorg..är benägen att göra de när de är jobbigt..kram på dig-ta hand om dig!

Skrivet 21 juli 2008, klockan 16:56
#8 Kommentar från Liz (svar):
Sänder dig så mycket ork och healing jag bara kan.

Kramar om och ger styrka.

Skrivet 21 juli 2008, klockan 19:48
#9 Kommentar från Stella (svar):
Önskar verkligen jag kunde göra något för dig.
Tar till mig allt du skriver här och får mig att fundera över mycket här i livet.Speciellt nu när min R mår som han mår.
Är glad att du skriver bloggen,och låter oss vara med i ditt liv på det sättet.
Känns berikande.
Såna här dagar kommer,och går..Likaså fina ,bra dagar.
Antar det gäller att tillåta sig själv bara att ha det så,mer kan man inte göra.
Nu kanske det börjar trä in på djupet,det som hänt,och en ny fas kommer till hur du ska vara mot dig själv.
En dag i taget..
Puss & Kram*

Skrivet 21 juli 2008, klockan 20:37
#10 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Jag lämnar mig själv till dig i denna stund. Jag finns här. På dina villkor. Jag håller din hand.

Skrivet 21 juli 2008, klockan 20:57
#11 Kommentar från Ingetora (svar):
Jag ser här ovan att någon hittat hit, och att det idag var livsavgörande.

Det är stort.

Kram till dig!

Skrivet 21 juli 2008, klockan 21:37
#12 Kommentar från Monica (svar):
Kära vän …va ska jag skriva som kan ge lite tröst och hjälp så du kan orka med all sorg och saknad du får ta små små steg i taget och du behöver inte vara stark du behöver kramar och en famn som håller dej när du faller och inte orkar upp …o vad jag skulle vilja hålla om dej och trösta dej på riktigt …..Kramar Monica

Skrivet 21 juli 2008, klockan 22:41

Pingback från Ludmillas Blogg » Hur kunde det bli så här?
26 oktober, 2008 kl 26 oktober 2008 (15:41)

[…] Nu har jag varit nere på botten igen. Inte så länge som tidigare. […]

Skriv någonting