Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Fjärilar…

7 augusti 2008 (10:04) | död, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Vi besökte kusinerna på vägen hem. Lilla blyga kusinen som aldrig gjort något annat än att titta på mig under lugg kom fram till mig direkt och gav mig något.

Det var en fjäril utklippt i papper.

Jag känner hur hjärtat stannar en sekund. Hur kommer det sig att denna lilla tjej lämnar en fjäril till mig nu?

Jag går en promenad med en vän. En fjäril följer efter oss en bit. Glatt fladdrandes. Längre fram när jag berättar om svåra saker kommer två fjärilar och liksom krockar med mig…

Emelie ser också fjärilar överallt.

Det är nog inte en slump att fjärilen är en symbol för oss som förlorat sina barn.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (20:34)

#1 Kommentar från zemras (svar):
stor stor kram.. kände jag ville ge dig en..

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 10:10
Svar från Ludmilla:
Och den värmer… Tack!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 10:27
#2 Kommentar från the roze (svar):
Fjärilar är vackra och sköra..jag bär en med mig på kroppen sen många år..efter att ha läst Papillon..skickar en tanke..en kram ..känner så mkt med er..

Kram
Roze

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 10:11
Svar från Ludmilla:
Ja, om jag skulle tatuera mig (vilket jag nog aldrig kommer att göra) så skulle det nog bli en fjäril…

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 10:28
#3 Kommentar från Blackpanther (svar):
vad fint

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 12:22
#4 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Jag har tänkt på fjärligar hela tiden när det gäller Linneá. Jag tror att det är för att jag sett bilden på fjärilsfarmen ni var på och jag tror jag läste att Linneá var så förtjust i fjärilar. Men det var en nyhet för mig att fjärilen är en symbol för er som förlorat ett barn. Men en vacker och värdig symbol i så fall, tycker jag!

Skrivet 7 augusti 2008, klockan 15:07
#5 Kommentar från Oline (svar):
En fjäril, det är väl symbolen för själen, den odödliga. Barnen vet, dom har inte hunnit glömma.

Skrivet 8 augusti 2008, klockan 21:49
#6 Kommentar från Ludmilla:
Ja… det är nog så…

Skrivet 8 augusti 2008, klockan 22:18
#7 Kommentar från Carla (svar):
Precis så är det för oss här, jag och min dotter, ser fjärilar överallt sedan Richard dog. Kan det vara så att man är mer mottaglig för det vackra när man är i en stor sorg? Man lägger mer märke till vackra saker….

Skrivet 11 augusti 2008, klockan 07:58
#8 Kommentar från kulan (svar):
Det sägs att barn som är nära döden brukar rita fjärlilar.

Skrivet 20 augusti 2008, klockan 21:42

Pingback från Ludmillas Blogg » Fler frågor och svar om mig
15 mars, 2009 kl 15 mars 2009 (13:48)

[…] Jag är ateist och naturvetare i grunden. Jag har alltid sett på livet väldigt krasst. Man föds, man lever och man dör. Meningen med livet är livet självt. När man dör, så dör man. Precis som när blommor vissnar. Men, efter att detta med Linnéa har hänt så är jag mer osäker. Vi har alla i familjen känt väldigt starkt att Linnéa har besökt oss i form av en fjäril många gånger. […]

Kommentar från qmdsidevtak
11 april, 2011 kl 11 april 2011 (23:42)

8bfRin derkbjmepyea

Skriv någonting