Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Att klättra uppåt…

4 september 2008 (8:11) | Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéa. Ängel i mitt hjärta.

Linnéa. Ängel i mitt hjärta.

Det är en brant klippvägg med vassa, hårda klippskärvor. Jag är barfota. Jag vet inte heller hur man gör när man klättrar så här.

Jag famlar… får tag med händerna om något… letar efter något att sätta foten på…. famlar…. Hittar något. Provar om det går att tynga foten. Skär mig. Känner blodet från ytterligare ett sår…

Jag tappar taget… jag rasar nedåt… Ser ingenting. Vad är upp? Vad är ner? Var är jag på väg? Jag vet inte… och det spelar ingen roll… Det är mörkt. Tomt.

Bara tomt.

Tomt.

Efter en stund ser jag mig omkring. Var är jag nu? Ser att jag ligger på en klippavsats, inte längst ned i ravinen, men ganska långt ned. Jag har sår överallt och blåmärken. Solen lyser däruppe bakom krönet. Frågan är vad jag ska göra nu.

Orkar jag försöka igen? Känner att jag har lite krafter kvar. Reser mig upp. Börjar den klättringen uppåt igen. Famlar… letar efter något att hålla mig fast i… något att stötta mina såriga fotsulor på… Det gör ont…. Hela tiden. Det skär, bränner och hugger.

Ska jag släppa taget? Ska låta mig föras med ned i djupet? Nej… det går inte… Jag måste försöka. Försöka och försöka till dess det inte går längre.

Jag tappar taget igen… Mörker… tomt…

Finner mig själv på en klippavsats långt ned i ravinen. Inte längst ned, och inte lika långt ned som förra gången, men långt ned.

Jag reser mig upp igen och letar efter någonstans att sätta mina fötter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (21:57)

#1 Kommentar från Lena (svar):
Vilket vackert smycke… och du bär det nära ditt hjärta. Linnea kommer alltid att finnas kvar där. Nu och för alltid.

En vacker dag sätter du din fot på mjukt underlag, även om du kommer trampa på små stenar lite då och då.
Din kamp är svår….man måste lära sig krypa innan man kan gå.

Tänker väldigt mycket på dig och din Linnea.

Många varma kramar från mig

Skrivet 4 september 2008, klockan 08:27
Svar från Ludmilla:
Ja, det känns som att jag bär henne med mig hela tiden både med smycket där jag stolt visar upp henne och min saknad, och naturligtvis inom mig… ännu mer.

Skrivet 4 september 2008, klockan 09:13
#2 Kommentar från Monica (svar):
Hej …detta var en bra beskrivning hur sorg kan bete sej ..det är ändå tur att det finn klippavsattser så man kan vila och du lägg där där en stund detta tar tid vi kan inte skynda på saknad och sorg …vila och spara krafter till nästa klippavsatts ..tänker på dej läser din blogg om och om igen …tusen kramar Monica

Skrivet 4 september 2008, klockan 09:05
Svar från Ludmilla:
Tack för att du följer min blogg. Jag kämpar. Jag kämpar. Det syns nog inte hur mycket…

Skrivet 4 september 2008, klockan 09:13
#3 Kommentar från Missbeauty (svar):
Å vilket fint halsband….hon är ditt hjärta och hon finns där alltid på alla sätt och vis.

Kanske behöver vi få sjunka ner i djupet, låta oss vara lite i ide för att få pausa i känslor och kämpande, kroppens sätt att reparera sig kanske.
Kanske inte, jag vet inte men jag tror att kämpar man hela tiden så krävs det otroligt mycket energi för att hålla sig uppe och någon gång kommer stunden då man inte orkar mer.
Frågan är, ska man tillåta sig själv att sjunka ner en stund och samtidigt vara medveten om det och kunna ta sig upp efter ett tag eller ska man vänta tills man kanske inte märker det själv och då inte heller har kontroll över vad som händer?

Tänker på dig massor

Kram

Skrivet 4 september 2008, klockan 09:16
Svar från Ludmilla:
Det viktiga är nog att man orkar resa sig igen…

Skrivet 4 september 2008, klockan 13:11
#4 Kommentar från anneli felicias mamma (svar):
Du är bara i början av en överlevnads kamp…jag kämpar ännu det är nu över 3 års tid.

kanske för att mitt fall är anorlunda min felicia vart mördad. Men hon rycktes bort från mig. Hon är borta.Jag får aldrig mer se eller känna henne.

I början var det en dimma sedan började frågorna som aldrig fick svar,,sedan kom beskeden och förklaringarna som aldrig stämde

Men i början var min kropp så uppe i varv att inga medeciner hjälpte, ville inga ha heller. vi ville ha svar ,sanningen.

Nu över 3 år senare har min kropp brytits ned men jag sover med hjälp.kan inte sova annars,mardrömmar,

Vad jag vill förbereda dig på är att nu är din kropp uppe i varv, men du kanske kommer att få sammanbrott. Det är bara som det blir vare sig man vill eller ej.

Min vardag ser ut som din , tankarna är där ständigt.Man får försöka hitta något som ger en ett skäl att överleva OCH DET ÄR SVÅRT I DAGENS SAMHÄLLE. Man får ändra hela livet,Syskon, anhöriga har mist något och de har blivit berörda för liver.

Man har blivit skadad för livet

Du vet att din dotter tog sitt liv .Jag vet att min dotter vart dödad

Vi lever med våra vetskaper och det är aldrig lätt att veta hur man klarar det. många har överlevt det, hur gör de? kommer jag att göra det? När småsyskon kommer i tonåren kommer de att orka ?

vad säger att kommuner lärt sig av misstagen.

Allt pekar ju på att allt går åt fel håll i en rasande fart

jag har en konstant oro i kroppen inget blir ju bättre.

mina kramar till dig

Skrivet 4 september 2008, klockan 14:16
Svar från Ludmilla:
Ja,det måste kännas väldigt jobbigt att inte ha fått reda på hur det egentligen var och ”upprättelse” i det.

Kram

Skrivet 4 september 2008, klockan 19:49
#5 Kommentar från Ingrid (svar):
Åh gumman…
Det måste ändock finnas lite mjuk mossa som tar emot dig när du faller och lite sol som når dig där du ligger på klippavsatsen och hämtar kraft i micropausen…

Jättevackert smycke du bär så nära ditt hjärta. I silver/vitguld/titan, men som också är en vacker metall för unga tjejer.
Bamsekram

Skrivet 4 september 2008, klockan 14:34
Svar från Ludmilla:
Tack kära du,
Linnéa tyckte mest om silver.
Just nu känns det väldigt hopplöst.

Skrivet 4 september 2008, klockan 19:48
#6 Kommentar från Simons mamma, Gunilla (svar):
Hej. Kollar din blogg med jämna mellanrum. Kan bara konstatera att jag också vill ha ett sånt halsband. Har du gjort det själv?

Skrivet 4 september 2008, klockan 15:52
Svar från Ludmilla:
Jag har beställt det på http://www.angla-rose

Skrivet 4 september 2008, klockan 19:44
#7 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Om jag bara kunde ta över lite av din smärta. Om så bara för en stund…

Skrivet 4 september 2008, klockan 17:52
Svar från Ludmilla:
Ja, snälla gör det!

Skrivet 4 september 2008, klockan 19:49
#8 Kommentar från Madonnan (svar):
Och jag kan känna din smärta ända hit. Men också en styrka långt utöver det vanliga. Du klättrar uppåt, uppåt, återigen, även om du kasar nedåt emellanåt.

Ett så vackert smycke. En så innerlig text. En så vacker kvinna du är, inuti.

Kram.

Skrivet 4 september 2008, klockan 21:23
Svar från Ludmilla:
Så fint du skriver till mig. Försöker ta det inom mig…

Skrivet 6 september 2008, klockan 08:48
#9 Kommentar från Mamman (svar):
Läser din blogg i tystnad, följer allt du skriver och verkligen LIDER med dig. Ville bara gör mig hörd och plåstra om dig lite och placera lite mjukt längst ner som tar emot lite.

Ditt smycke är VÄLDIGT fint, ska beställa ett eget… Linnea finns med dig för alltid.

kram från mig!

Skrivet 4 september 2008, klockan 21:28
#10 Kommentar från Ann (svar):
Hej, Ludmilla
Tänker jättemycket på dig och funderar över det du skrivet idag på morgonen. Jag tycker att du kämpade på rätt bra trots att du ramlade ned några steg på din väg. Tappa inte modet du kommer att kämpa på ett tag upp efter bergsklippan och du kommer att gå i mål till slut. Du har en inneboende kraft i dig och den använder du dig av med att bland annat skriva hur det känns för dig.

Här kommer några ord som jag fastnade för i din berättelse:

”famlar och hittar något
provar att tynga foten
det är mörkt. tomt
du ser dig omkring, vad skall du göra
lite kraft kvar
famlar
släppa taget
JAG MÅSTE FÖRSÖKA”

Ta till dig den sista meningen som du skrivet = ”Du blir vad du tänker”

Fantastiskt fint halsband du har på dig.

Många varma kramar till dig och din familj!

Ann

Skrivet 4 september 2008, klockan 21:31

Svar från Ludmilla:
Jag försöker hitta kraften… just nu är den bara helt borta… känner mig ensam och tom…

Skrivet 6 september 2008, klockan 08:48
#11 Kommentar från Cia (svar):
Jag såg att idag var en jobbigare dag för dig, men jag är ledsen att jag inte såg att den var så jobbig!

Då hade du fått en extra lång kram…

Kramar i massor!

Skrivet 4 september 2008, klockan 22:15
Svar från Ludmilla:
Jag visste inte heller att den var så jobbigt. Tack för att du finns!

Skrivet 6 september 2008, klockan 08:49
#12 Kommentar från Matilda (svar):
Jag hörde låten: Tidvis med lars winnerbäck och tänkte direkt på dig! Ladda ner, lyssna på youtube, köp!

http://www.youtube.co

klickar in här på din blogg flera gånger dagligen!
Jag vet inte om det hjälper dig något men om man säger såhär, jag är i linneas situation och med din blogg så hjälper du mig att inte försätta min mamma i din situation.

Ta hand om dig!

Skrivet 5 september 2008, klockan 10:48
Svar från Ludmilla:
Tack snälla du… Jo, att du berättar att jag hjälper dig att hålla modet uppe… det hjälper mig väldigt mycket… Snälla, tappa inte taget. Jag skulle inte klara det. Din mamma skulle inte klara det… det är så otroligt smärtsamt att förlora ett barn. Man kommer ALDRIG att bli densamma. ALDRIG sluta göra ont. Det är inte bara vad jag tror utan vad alla som varit med om detta säger…

Skrivet 6 september 2008, klockan 08:51
#13 Kommentar från Madonnan (svar):
Tittar in och lämnar en kram.
Ha det bra idag.

🙂

Skrivet 6 september 2008, klockan 11:26
#14 Kommentar från Berit (svar):
I begynnelsen fanns en bergvägg, jag tittade uppåt och såg hur den fortsatte längre än mitt öga kunde skönja.
Du behöver inte…viskade en röst i mitt huvud. Varför ens försöka, det är så jobbigt att klättra, men man behöver bara stänga munnen för att inte andas…
Jag slog bort tankarna och började klättra.

Det var svårt i början, men jag var inte ensam, det fanns två par händer som bar mig och hjälpte mig upp.

Men ju högre upp jag kom desto mer fick jag klara mig själv. Det var svårt och ibland kändes det som om jag skulle tappa taget. Det är bara att släppa och falla, döden kommer så lätt…
Men jag klamrade mig fast vid livet och klättrade vidare.

På klippavsatser satt jag när regnet strilade. Det fanns stunder då jag ville lyssna till den viskande rösten, stunder då jag inte orkade mer.
Hoppa, det är bara att hoppa, sa rösten.
Hoppa så slipper du att våndas.

Jag ställde mig på kanten till avsatsen och såg ner mot djupet.
Hoppa, så lätt att hoppa…tänkte jag och gjorde mig beredd, beredd att slippa plågan.

Men sedan gick det upp för mig,
ska jag verkligen låta all den väg jag klättrat vara förgäves?
Ska jag finna mig besegrad?
Ska jag låta andra bestämma vart min väg bär hän?

På darriga ben kravlade jag mig upp, tillbaka till livet.
Föll ner på livets kudde, hård som sten.
Jag ska kämpa till sista blodsdroppen…
JAG SKA!!!
(av Eve from Eden)

Min 17-åriga son gjorde som din Linnea (1 år och 5 mån. sen). Dessa rader hittade vi i datorn, skickade till honom från en flicka som faktiskt också hette Linnea. Min son orkade inte kämpa vidare, trots att, om vi hade förstått, vi hade gjort allt i världen för att hjälpa honom. Men det fanns inte i vår fantasi att han hade såna tankar.
Tack Ludmilla för att du orkar och vill skriva om Linnea! Du berör många människor, inte bara vi som mist någon.
Önskar dig styrka att klara av en liten stund i taget!
Kram Berit

Skrivet 6 september 2008, klockan 11:46
Svar från Ludmilla:
Kära Berit,
Dina rader berör mig mycket. Dels det som skrevs till din son och dels att höra att din son också har tagit sitt liv. Det är så FEL så FEL!
Tack för att du skriver till mig. Jag känner gemenskapen med dig i detta…
Kram

Skrivet 7 september 2008, klockan 09:58
#15 Kommentar från Angela Angy Emanuelsson (svar):
Den här bloggen berörde mig mycket, då jag själv försökt ta livet 3 gånger när jag var yngre…är sjukt glad idag att jag inte lyckades :S var stark.

Skrivet 7 september 2008, klockan 00:28
Svar från Ludmilla:
Vad glad jag är över att du har kommit ut på andra sidan! Tack för att du orkade kämpa!

Skrivet 7 september 2008, klockan 09:57
#16 Kommentar från Gunilla (svar):
En så talande beskrivning på vår klättring och alla fall….
Styrkekram Gunilla mamma till Rickard 81-05

Skrivet 7 september 2008, klockan 17:00
#17 Kommentar från evelina (svar):
hej ludmilla. du har träffat min mamma nilla och syster ida som också va inlagd på bup osv för inte länge sen. följer din blogg varje dag och jag lider med dig! vi vet alla att linnea har det bra där uppe och att hon vakar över dig. otroligt fint av dig att skriva den här bloggen till minne av henne. jag har några frågor till dig så om du har tid och ork så får du gärna maila till mig. och om inte så förstår jag dig och jag önskar dig lycka till. ha det bra. kramar från evelina.

Skrivet 7 september 2008, klockan 22:47
#18 Kommentar från S a r a (svar):
Jag lider verkligen med er. Ingen ska behöva gå igenom nått sånthär.

Alla mina tankar till er!
Kram!

Skrivet 8 september 2008, klockan 14:42
#19 Kommentar från Matilda (svar):
Läser din blogg varje dag, (tänkte bara lämna ett litet avtryck)

ta hand om dig!

Skrivet 8 september 2008, klockan 20:12

Pingback från Ludmillas Blogg » Månadens Medmänniska
14 oktober, 2009 kl 14 oktober 2009 (20:05)

[…] —- Ängla-Rosetten drivs av Linda Murray som förlorade sin son William. Hon har bland annat tagit fram symbolen med en grön rosett som man kan bära för att visa att man stödjer forskning kring olika tillstånd som kan göra att ett barn dör tidigt. Så här års passar även hennes änglareflexer bra. Förutom dessa saker köpte jag tidigt i min sorg ett vackert halsband med ett hjärta med Linnéas namn ingraverat + en ring där det står ”ängel i mitt hjärta”. En bild på det finns här. […]

Skriv någonting