Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Vem var Linnéa?

21 september 2008 (10:08) | allmänt, Linnéa, psykos, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Saknas bitar

Saknas bitar

Idag har ytterligare fakta kommit fram.
Jag har inte bett om att få veta mer. Men som Gunilla Karlsson skriver i sin dikt: ”Det fattas bitar i mitt pussel”.

Precis så känns det när man försöker förstå varför.

Linnéa var ju en oerhört omtänksam, mjuk, varm, hjälpsam, snäll, kärleksfull, inkännande person. Det är så vi känner henne. Hon var den som peppade oss andra när någon hade det svårt. Det är det som gör det så svårt att förstå att just hon valde att ta sitt liv. Hon har ju nu agerat tvärtom de goda råd hon har givit andra.

Men ytterligare pusselbitar har kommit fram efteråt. Av de förstår man att det fanns en annan sida också. Att hon inte bara var den person hon visade utåt. Det gör det lite mer förståeligt.

Debatt har pågått kring internetsiter som peppat ungdomar att ta sitt liv. Jag tror inte att det var det som fick Linnéa att ta det slutgiltiga steget. Men internet har påverkat utgången av Linnéas liv. Lättillgängligheten. Möjlighet att få kontakt med människor man aldrig skulle stöta på annars.

Hon slets mellan de olika delarna av sig själv.
Den hon ville vara och visade upp utåt och den andra sidan som fanns inom henne.

Stackars älskling, vad svårt det måste ha varit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Matilda
21 september, 2008 kl 21 september 2008 (14:42)

ludmilla; Har överdoserat nässpray och C-vitamin nu. Hoppas jag slipper undan! 🙂

TACK, men som du skriver hade jag på ett sätt gärna velat vara utan all denna erfarenhet men samtidigt har den gett mig väldigt mycket. Inget ont som inte för något gott med sig?

Jag skickar iväg ett mejl till dig inom dom närmaste dagarna, lite lättare att skriva långt där.

kramar och tack för alla fina orden, det värmer verkligen ska du veta!

Matildas senaste blogginlägg..hjärtat var rispat.

Kommentar från Gunilla
21 september, 2008 kl 21 september 2008 (18:26)

Så ser jag mitt liv, som ett pussel utan alla bitar….

Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Grattis och lycka till!

Kommentar från Li Nyholm
21 september, 2008 kl 21 september 2008 (19:01)

Hej.

Tack för besöket på min Blogg. Där händer inte mycket nu för tiden.
Jag blir alldeles bestört när jag läser vad som hänt med er dotter.
Ur djupet av mitt hjärta vill jag sända dom varmaste tankar till er i familjen.
En oerhörd tragedi, så ofattbart svårt att förstå.

Innerliga hälsningar med all stryka jag kan uppbringa sänder jag er.
Mvh Li Nyholm
mamma till Joakim som mördades sommaren 2000

Kommentar från Tizzel
22 september, 2008 kl 22 september 2008 (7:57)

Det där pusslet är så svårt att lägga… Pusselbitar fattas för de flesta av oss. En del lyckas hitta alla bitar, men långt ifrån alla klarar det. Du har fullt upp med att lägga ditt eget pussel nu. Kanske lyckas du lägga även Linnéas under tiden.

Tizzels senaste blogginlägg..Jag hoppas verkligen för hans skull att han har en minneslucka…

Kommentar från Rubinum
22 september, 2008 kl 22 september 2008 (10:05)

Hej, och tack för titten!

Nä stackarn kan inte haft det lätt! Visst önskar man ibland att man kunde nå deras tankar!

Kram

Rubinums senaste blogginlägg..Gud sitter minsann inte och rullar tummarna*

Kommentar från Ingrid
22 september, 2008 kl 22 september 2008 (10:53)

Pussel med många bitar är aldrig lätta lägga. Pussel med vackra motiv tenderar att vara stora när man står där i affären och ska välja.

Hur mycket vill man veta? Hur stort skall pusslet få bli?

När min pappa dog 1997 så kände inte jag honom, men hade före hans död en stark önskan om att få lära känna honom. Jag träffade honom ungefär vart 5:e år, men hade ingen särskilt bra kontakt med honom utöver det. Efter hans död så försökte jag också lägga pussel… Det var/är svårlagt. Efter 5 år slutade jag att pussla – liksom nöjde mig med de bitarna jag hittat. Jag kunde liksom skönja konturerna av en personlighet som jag faktiskt kan säga att jag älskar och saknar oerhört.
Fortfarande så kan det dyka upp pusselbitar som jag inte har bett om att få, men som tacksamt tas emot – det är ju pusselbitar till hans liv och som tillhörde honom.

Kanske ska vi inte hitta alla bitarna heller, i alla fall när pusslet är ens föräldrars. Alla har vi ju skelett i garderoben och även om en del tenderar att ramla ur så bör kanske en del få ligga kvar.

Kramar

Skriv någonting