Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Ett vackert möte

16 november 2008 (22:11) | död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Jag går till graven.
Det är kallt idag. Snöblandat regn.
Man ser stenen på lång håll. Jag ser ditt ansikte på långt håll.
Jag går fram till stenen och tittar in i dina ögon. Dina vackra ögon.
Jag smeker din kind. Känner över ditt hår.
Ser ditt vackra, fina leende.

Jag ler. Mot ditt leende. Jag blir glad över att se dig.

Ditt ansikte är vackrare idag än häromdagen. Det verkar som att fukt, väder och vind påverkar hur dragen framträder. Idag var det du. Helt och hållet.

Linnéa, jag tror att du är nöjd med din sten. Är du det? Jag känner mig nöjd och stolt över den. Hoppas att alla andra också känner att det är en sten värdig att vara en minnesplats för dig, min älskade dotter.

Det känns så skönt att det är klart. Du är här där så många kommer och träffar dig. Och så stenen. Nu är det bara bänken kvar. Jag vill att man ska kunna sitta vid din grav, om man vill.

Jag tänder lyktorna igen. Smeker din kind och lämnar dig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Thérèse
17 november, 2008 kl 17 november 2008 (0:27)

Trots att det är fasansfullt att du tvingas besöka din dotter vid en grav så avundas jag dej ändå en smula, i det att du har en grav att gå till. Missförstå mej rätt nu, men när min dåvarande fästman dog i cancer för snart tre år sedan bestämde hans föräldrar att han i stället för att ha en grav skulle kremeras och hans aska spridas. En vacker tanke, men för mej hade det varit viktigt att ha en bestämd plats där jag kan hälsa på honom. Jag går ofta på kyrkogården i min stad och ser gravplatser som får ögonen att tåras på mej trots att namnen är okända; troligtvis är det en sådan gravplats du skapat åt Linnea. Själv känner jag att min sorg är en aning rotlös, att sätta en anonym blomma i en minneslund är visserligen vackert, men inte så nära som det du beskriver i det här inlägget. Missförstå mej inte nu, det finns inget jag hellre skulle önska åt dej än att få din Linnea tillbaka, men det hoppas jag du förstår. Var rädd om dej.

Thérèses senaste blogginlägg..Ballongkvinna

Kommentar från Ludmilla
17 november, 2008 kl 17 november 2008 (0:30)

Therese: Jag förstår vad du menar. Att ha en specifik plats att gå till. Alternativet att sprida askan fanns och jag är glad över att vi beslutade att inte göra det.

Kommentar från Camilla
17 november, 2008 kl 17 november 2008 (8:53)

”snörvel, snyft” allt som finns kvar är en sten av någon som bestod av så mycket..alltså de är mina tankar nu som virvlar om min älskade pappa…tycker så synd om dig som mist ditt barn, all heder till dig varje dag du orkar ta dig igenom!!!!!!!!!!!!!!

Kommentar från Gunilla
17 november, 2008 kl 17 november 2008 (11:37)

Graven är en otroligt viktig plats även för mig.
Kram Gunilla

Gunillas senaste blogginlägg..Tack Katarina!

Kommentar från Helena
17 november, 2008 kl 17 november 2008 (12:22)

Jag väntar på Hannas gravsten åxå, men i vårt fall så blev det pappan som brutalt bestämde att hon minsann skulle ha en enkel sten…..inget jävla hjärta som han uttryckte det..han hävdade att Hanna själv inte ville ha ngn putsad ful sten, hur man nu diskuterar det med sitt barn medans det fortfarande lever, fattar jag ju inte..jag gruvar mej för att se stenen som jag inte ville ha, men man får väl vara glad för att man dock har ett ställe att gå till.
Linneá måste ju vara så otroligt glad och stolt över sin genomtänkta, och vad jag förstår oerhört vackra gravsten, även om det är skit att det ju faktiskt är som det är.
Tänker så mycket på dej Ludmilla, och väntar mej att samma saker/upplevelser som du har upplevt kommer att hända mej…jag ligger ju steget efter ngn månad.
kramar Helena, Hannas mamma

Skriv någonting