Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

15 månader sedan Linnéa tog sitt liv

30 augusti 2009 (11:50) | döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Fotograf: Fabian Öhrn

Fotograf: Fabian Öhrn

Idag är det precis 15 månader sedan.

Det känns ännu mer overkligt nu än någonsin. Smärtan blir svårare och svårare att hantera.

Man tror ju att man ska vänja sig. Ja, jag har vant mig vid att hon inte sitter på sin stol vid matbordet, att hon inte sitter vid flygeln när jag kommer hem från arbetet, att hon inte sitter med i bilen när jag skjutsar till skolan. Sådana saker har jag faktiskt vant mig vid.

Men att hon inte ska vara med oss någonsin mer…
Att hon verkligen gjorde det…
Att hon ställde sig på tågspåret, en bra stund innan tåget kom… och stog kvar trots tutande och gnisslande bromsar… trots att det fanns två personer som såg det som hände…
Att hon lät det hända…
Att hon gjorde detta mot oss… (fast jag vet att hon inte hade för avsikt att skada oss)
Att hon inte finns längre…

Det är helt ofattbart och så oändligt smärtsamt.
Kommer man någonsin över det?

På utsidan ser det ut som att jag fungerar. Jag arbetar heltid och har energi över till att starta nya projekt. Jag har lyckats producera en ny film, en ny bok, startat verksamhet på två nya orter, renoverat hemma, gjort olika resor, engagera mig i suicidfrågor, deltar i debatter och artiklar och så vidare… För omvärlden ser jag väl ut som om jag gått vidare.

Och det har jag också på ett plan… Men på ett annat plan är jag mer fast än någonsin i det förflutna. I aldrigheten. I det ofattbara. Att jag har ”drabbats”. Smärtsamt. Djupt smärtsamt på ett sätt som inte går att förklara.

Just nu har jag svårt att tänka på Linnéa överhuvudtaget. Jag har så tunn hud och är så otroligt känslig att jag bara gråter hela tiden… (hormoner..?). Jag orkar inte gå in till hennes grav, utan åker förbi. Orkar inte titta på bilderna som står framme. En del har jag till och med lagt undan.

Jag vill bara skrika! Jag vill vägra mitt öde. Jag vill inte vara med längre! Så här var inte mitt liv tänkt!

Idag satte jag mig vid flygeln och tänkte spela. Det var länge sedan. Men… jag kunde inte trycka ned en enda tangent. Denna flygel har jag spelat fyrhändigt med min pappa (som dog 1991) och med Linnéa, så många gånger. Linnéas notblad står fortfarande kvar på notstället. Tårarna bara forsar fram och jag klarar inte av att sitta kvar…

Det är som att när jag klarar av vardagen mer, blir tankarna på Linnéa än mer smärtsamma när jag låter dem komma. Det är som att jag får en paus och ett avbrott i srogetankarna under tiden jag är sysselsatt med annat, men när jag sedan tar fram dem så blir de svårare att hantera.

Omgivningen är trött på att höra om mina tankar och min smärta. För den är ju likadan nu som under hela tiden. Inget nytt har tillkommit. Jag får lust att uppdatera mina vänner när jag träffar dem, om vad som hänt Linnéa sedan sist. Men inget har ju hänt. Där står tiden stilla. Jag har ältat allt fram och tillbaka så många gånger. Det leder ingenstans. Men ändå så är saknaden och sorgen högst aktuell.

Hur tar jag mig vidare till nästa steg?

Jag anses så klok och ”duktig”. Jag föreläser om hur man kan leva vidare trots att man förlorat ett älskat barn…

Men var hittar jag min kraft och hur ska jag själv orka, egentligen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från mergime
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (12:42)

*kramar om hårt*
önskar jag kunde ta bort din smärta
.-= mergime´s last blog ..tjockis känslor =-.

Kommentar från pixi
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (13:04)

Jag lider med dej när jag läser dina rader ,har sj mist ett barn men inte alls på samma nivå ..För mej var det första 1,5 året som var värst,där du e nu,det var där jag fick bestämma mej att om jag orkade överleva ,o ta hand om mina andra barn lr att bar ge vika för sorgen..Tack o lov såg jag mina andra barn i rättans tid när det var som värst..På det viset e det nog tur attt man har andra barn …som lever o behöver en..men det e ingen självklarhet att fixa allt o vara vid sina sinnes bruk..man blir verkligen testad ..men klara man av det ..ja då kan man klara av allting.. Många sa ”det blir bättre ” men det e inte sant ..Håller med dej fullständigt att när det gått en tid ,då blir det så¨uppenbart o förlusten är verkligen total o så fruktansvärd..Idag för min del som vart utan min Victor i 12 år kan jag bara säga att just smärtan e betydligt mindre men sorgen e nästan lika stor som i det ögonblicket men inte lika förlamande..jag kan bara sända dej en massa mod att vara kvar..tillit till att dina andra barn behöver o älskar DEJ,o att du är för värdefull att kasta bort det här..
Du hjälper många med att berätta exakt hur du känner det o har det ..vi andra som oxå har mist behöver såna språkrör som du !! Stor kram Pixi
.-= pixi´s last blog ..On the road again.. =-.

Kommentar från Mia
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (13:18)

Jag har inget klokt att komma med, vill bara skicka dej en styrkekram. Känner så väl igen dina tankar. Kram Mia
.-= Mia´s last blog ..Kulturens natt =-.

Kommentar från Ida
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (13:29)

Mina ord finns inte just nu men jag beundrar din styrka. Linneá måste vara stolt. Jag tror hon är i full färd med att skryta om sin mamma för dom andra änglarna just nu. Det hade i alla fall jag gjort! All styrka till dig! Du är beundransvärd. Kram Ida
.-= Ida´s last blog ..Välkommen till en ny generations tv-tittande. =-.

Kommentar från Soulsister
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (13:55)

När du är redo kommer du kunna ta nästa steg. Inte innan. Du behöver inte vara duktig och klok alltid, du får lov att vara liten, förkrossad och sörjande mor. Allt annat vore ju konstigt. Jag beundrar dig, din öppenhet och drivkraft. Fortsätt skriva av dig dina tankar och känslor. Även om omgivningen tröttnat så finns bloggen kvar. Bara kräk av dig!
STORA kramar från mig
.-= Soulsister´s last blog ..Dagens bloggtips hos Tonårsmorsan =-.

Kommentar från Dottern
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (14:46)

Det smärtar att läsa dina ord…det är som jag skrivit dem själv. För mig var det på samma sätt när jag väl var i ”vardagen” igen. När sorgen väl kom (tror att jag satte den på paus när jag jobbade etc) så kom den för alla de dagar jag inte gråtit (dagar jag fokuserat på annat och hållit känslorna på avstånd) Och det gjorde precis lika ont som när det nyss hänt.

Du är så nära din förlust i tiden. Inte konstigt att det är fruktansvärt. Jag vet att det är väldigt individuellt men när det inte ens hade gått 2 år sen Pappa tog sitt liv hade jag inte kommit speciellt långt med min sorg. Det enda som kan hjälpa dig är tiden…för hur sjukt det än låter (och det gjorde det i mina öron) så lär man sig leva med det…och det går att fungera igen…men det tar tid. Tid och energi som man känner att man inte har..med det finns i dig.

Vill bara ge dig massor av energi och medkännande kramar i denna stund!

Kommentar från Tizzel
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (14:59)

Livet drabbade dig! Det finns ingen manual på hur man ”ska” göra för att orka vidare. Var och en måste hitta sitt sätt. Ingen annan kan känna din sorg, din saknad. Du får bara vila i tanken på att du gör det här på ditt sätt, och det är rätt för dig. Det går inte att ta sig förbi – bara igenom. Tänker mycket på dig!
Varm kram!
.-= Tizzel´s last blog ..Morgonbestyr =-.

Kommentar från Tuija
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (15:28)

Känner igen mig och känner med dig. Nästa steg? Ja, det är svåra steg vi måste ta. Har heller inget klokt att säga, ta bara en stund i taget och försök dra ner på alla dina åtaganden och tillåt dig själv att bara vara – vilket inte är lätt.

Kramen
.-= Tuija´s last blog ..Lite ledsen idag.. =-.

Kommentar från Tejoka
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (15:37)

Det är väl så det är: Oförståbart! Att sedan leva med det, fungera i det, blir än mer oförståbart. Jag vill skicka dig lika många styrkekramar som din blogg ger mig. Att spy ut den galla som gör så ont är nog en av vägarna som gör att man kan ta sig vidare. Du ger så många pushar att det inte är konstigt att du också behöver få lite energi pushar tillbaka. Take care!!!

Kommentar från Mamma Melissa -ung änglamamma och gravid
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (15:41)

Jag känner igen det där… på utsidan ser det ut som om allt är som ”vanligt” igen och visst har man ork till annat… men plötsligt kommer allt över en och man vill bara slita sönder sig själv. Man ifrågasätter sig själv, livet och orken… känner så väl igen mig.
.-= Mamma Melissa -ung änglamamma och gravid´s last blog ..Priset för en bussresa =-.

Kommentar från Gunilla
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (16:24)

En stund i taget…
Hur ska vi kunna vara som vanligt när det inte längre är som vanligt? Vi får gråta och vara förtvivlade när saknaden blir outhärdlig.
En stund i taget…
KRAM
.-= Gunilla´s last blog ..Söndagar = ingen morgontidning =-.

Kommentar från Leena
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (17:43)

Hur skall man kunna ta ett steg vidare?
”Det går inte”, säger hjärtat…och ändå följer dagarna varandra, en efter en.
Som om våra ben fortsätter sin vandring vidare, livet fortsätter…och vi följer med ett steg i taget.

Och ingenting är som vanligt igen, aldrig…

Kramar om dig, vännen
.-= Leena´s last blog ..Att orka leva vidare… =-.

Kommentar från Catarina
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (17:46)

Känner igen detta med att försätta sig i massa olika projekt hela tiden . Man gör nog så för att släppa focus på det som hänt. Om man har massor att göra är man för stunden sysselsatt och slipper känna men lik förbaskat när det blir slut på göromålen så kommer sorgen upp igen. Det blir en evig kamp. Där ser folk på utsidan att man kanske fungerar för att man är driftig men även detta jobb att ständigt göra saker blir skitjobbigt rent sagt. Sorgen ska ha sin tid säger några. Men HUR lång är sorgen? 15 månader är inte lång tid när man mist sitt älskade barn, det är ju allt på nått vis. Önskar du kunde få känna lättnad i din sorg men förstår så väl att det måste vara näst intill omöjligt. Kan tro det är en stund i taget som ständigt gäller och det måste vara så svårt och jobbigt. Sänder en stor bamse kram och *kramar om* för orden räcker inte till.
.-= Catarina´s last blog ..Börjar bli sjuk känns det som =-.

Kommentar från Eva-Lotta
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (18:58)

Jag blir så ledsen när jag läser att du har det jobbigt. Oavsett om det är hunger, hormoner, trötthet, eller någon annat av allt det som river bort det lilla skydd vi har till vardags så är det jobbigt. Tänker på dig extra idag.

Kommentar från B
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (19:37)

Det är oklokt att säga till någon att ”Jag vet hur du känner” men just nu kan jag inte göra annat. För jag vet.

”Varför tar det en minut att säga hej, och en evighet att ta farväl” Paris Hilton har sagt de orden nu när Dj AM tagit sitt liv. Jag tycker det var fint uttryckt.

Kommentar från Ronja
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (20:44)

Vilken underbar bild!!!

*kramar*

Kommentar från Camilla
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (20:55)

de känns som om du faktiskt är på väg mot nästa steg nu….du kan inte fly faktum även om det förmodligen tillhör olika faser eller steg, du är så otrolig Ludmilla, varit en fantastiskt duktig ”flicka” och ändå får du ingen belöning=Linnea…hoppas du inte blir arg att jag skriver såhär, jag applicerar något jag upplevt själv dock inte ett barn som tagit sitt liv! Ger dig än en gång denna kloka bön:

”Gud ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden” KRAMAR

Kommentar från K
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (21:39)

Kjæreste venn.
Ord blir noen gang så fattige, sånn som nå… Så fryktelig tomme, på ett vis… Likevel kan ord gi trøst. Og eg ville bare si at eg er her. Og at eg tenker på deg. Uansett. Alltid. *klemmer*

Kommentar från ullrika
30 augusti, 2009 kl 30 augusti 2009 (21:43)

men gudars Ludmilla. det är klart du aldrig vänjer dig. du lär dig kanske leva med sorgen (vilket låter ofattbart, men jag har hört och förstått att det funkar så) men vänja sig? nä.

är så glad för din familjs skull, det lilla bäbiynglet. samtidigt så otroligt ledsen. jag hoppas du förstår hur jag menar..

krams som vanligt!
.-= ullrika´s last blog ..30.8 – om uppsamlade resfoton. =-.

Kommentar från Cherie och Viggo
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (8:18)

Jag finner inga kloka ord, önskar vara att jag kunde ta bort lite av dig smärta! Skickar en styrkekram!

Kommentar från Anna L
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (9:12)

Hej Ludmilla! Du berör så många med din blogg – jag hoppas att du känner hur mycket goda tankar som tänks om dig. När jag läste det här inlägget tänkte jag på om det är så att du också blir tvungen att snabbare än din sorg orkar möta det faktum att livet går vidare, eftersom ett nytt liv växer och gör sig påmint varje dag. Ett liv som går vidare utan den levande Linnea. Mina sorgeprocesser har nått bottenläge och sen vänt, när jag verkligen aktivt och medvetet valt att gå vidare med livet. Även om det är ett val för något, så har känslan i kroppen blivit att jag också valt bort. Efter ett tag har jag upplevt att min ryggsäck packats om, ibland blivit tyngre, men jag vet vad som finns där, det är ok att det finns där – sen är det till att fortsätta vandra. Ibland snubblar jag och till och med ramlar, men det är ok. Nu när jag har skrivit känns mina ord futtiga, men jag skickar dem ändå.
Jag önskar dig en bra dag!

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (10:06)

Jag funderar också mycket på det Ludmilla. Hur man kommer till nästa steg? Man har kunskapen, men den där sista puschen..som tar en över tröskeln..hur gör man. Kanske kommer det av sig själv, jag vet inte. Eller så bara är man där en dag.
Sorgen efter ett barn är nog alltid färsk…kanske kan den läggas åt sidan ens tund ibland för att livet distraherar. Men den finns ju alltid där

Men jag undrar lite…ska den verkligen förändras? Smärtan eller sorgen. Egentligen så kan den väl inteförändras för precis som du skriver, det sker inget nytt.
Jg önskar jag kunde göra ngt för dig, men jag skickar en kram.
Ta hand om dig!
.-= Jag vill sjunga dig milda sånger´s last blog ..Höstens storsatsning =-.

Kommentar från U Sandin
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (12:47)

Åh, vad jag känner med dig! Önskar så att jag kunde hjälpa på något sätt men jag kan ju inte få Linnéa tillbaka… Att du är stark som klarar det tänker jag inte säga, det brukar inte vara det man vill höra..du har ju inget val annat än att klara av det. Önskar dig sinnesro och lugn i massor. Kram!

Kommentar från Karolin
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (14:02)

Jag vet inte vad jag ska skriva som låter vettigt. Jag blir så ledsen när jag läser dina tankar. Jag lider med dig. Jag har ju förlorat ett barn i magen och jag vet att det inte kan jfr med att förlora sin tonåring som man har haft i flera år, delat vardag med och allt annat, men jag minns såväl smärtan den dagen då jag insåg att mitt barn aldrig skulle komma, att han redan varit hos oss och vänt..kanske är det där du är, att du inser att hon inte kommer åter, kanske har chockbubblan släppt. Det har ju varit en intensiv tid, med sorg och elände och med nytt barn i magen och allt…dessutom hjälper väl inte gravidhormoner och gravidtröttheten de jobbiga tankarna….

Vill sända dig en stor kram
.-= Karolin´s last blog ..Idag är en riktig stressdag =-.

Kommentar från Ulad
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (14:31)

Tack snälla du för att DU orkar skriva och dela med Dig!
Jag misste min mamma i cancer för snart två år sedan, och det är jätte jobbigt verkar som en tung sten på mina axlar som spärrar mig att ta tag i saker.
Har beundrat dig att Du orkat med så mycket under detta år som jag följt bloggen.
Själv blir jag sittande i mina tankar och är handlingsförlamad. Känner att jag börjar att få kraft. När jag läser din blogg så får jag en putt att ta tag i saker!
Tack för din blogg!!

Kommentar från Ingrid
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (14:35)

Har dåligt med internetuppkoppling. Håller på att byta leverantör och det tar tid 🙁

Skickar varma tankar och massor av styrka!!!
Bamsekramar

Kommentar från Helén
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (19:04)

Kan inte säga nåt klokt eller så, jag kan ju som jag sagt tidigare inte ens komma i närheten av att förstå, men jag skickar tankar och kramar till dig genom cyberrymden.

Kommentar från Trebarnsmamman
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (19:10)

Skickar en stor kram! Ibland är det tur att man har en blogg, här kan du älta hur mycket du vill…vi tröttnar inte!
Lider så med dig och din sorg, ingen, ingen borde behöva uppleva den förlust som du gjort!

p.s. tack för boken! Skall läsa den inom en snar framtid!
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Skratta eller gråta? =-.

Kommentar från Inga
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (19:15)

Tänker på dig.. jag har varit vid gravarna idag (känns bra att få sitta en stund på den fina bänken) Jag kan bara instämma.. sorgen är mer el mindre smärtsam och finns för alltid kvar inom oss precis som alla fina glada minnen…
KRAM!

Kommentar från ann
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (22:14)

Du är klok och duktig och du älskade din dotter,då måste man älta!Den dagen du fick Linnea blev ju hon en del av dig.Förstår att det det måste vara svårt att gå vidare ,kan inte i min vidaste fantasi fatta hur jag skulle kunna leva vidare utan ett av mina barn.Men det måste ju gå,för man har ju en speciell plats i hjärtat för alla sina barn ,och därför måste man ju gå vidare, Massor av styrkekramar till dig från mig som nästan lyckades förstöra för mina nära och kära.A

Kommentar från Frk F
31 augusti, 2009 kl 31 augusti 2009 (23:09)

Jag känner igen känslan. Jag tror inte att Linnea tar illa upp om du släpper henne lite, bit för bit. Hon finns alltid hos dig och du kommer alltid att ha henne i dina tankar . Inte för att det går att jämföra, men precis som när hon var i livet, är ni fortfarande två individer. Du har rätt att få gå vidare. Du sviker inte henne. Man kan sörja, sakna och längta parallellt med glädjen, livet och lusten. Linnea skulle också tycka att det var okej om glädjen fick gå före sorgen.
.-= Frk F´s last blog ..Manliga hjärnor v/s kvinnliga hjärnor =-.

Kommentar från J O S E F I N
1 september, 2009 kl 1 september 2009 (0:38)

det är så mycket jag vill skriva, men jag måste sova nu. kommenterar detta inlägg imorgon istället!
.-= J O S E F I N´s last blog ..På något sätt har han lyckats.. =-.

Kommentar från J O S E F I N
1 september, 2009 kl 1 september 2009 (9:01)

Jag blev stum för ett litet tag när jag läste det här blogginlägget igår innan jag skulle gå och lägga mig. Jag skrev en lång kommentar som sedan bara försvann. Så jag hoppas att det går bättre idag.

Jag tycker det är så fruktansvärt hemskt och jobbigt att se din smärta, sorg och saknad av ditt älskade barn Linnea. Jag vet inte vem Linnea var, jag vet inte varför hon tog sitt liv heller.. men Jag är säker på att hon inte ens tänkte på att det skadade alla i hennes närhet när hon försvann. Jag mådde själv extremt dåligt förut och har hamnat på akuten ett x-antal gånger för självmordsförsök. Vissa gånger har läkarna inte ens kunnat förklara hur/varför jag har kunnat överlevt. Men jag är oerhört tacksam över det idag. Jag såg det inte som att skada någon annan i min närhet. Jag såg det mer som att de skulle bli glada när jag försvann, som om jag gjorde något gott för dem. Att de slapp ta hand om mig, slapp se hemska misslyckade mig. Så var/är det ju självklart inte. Och det förstår jag nu.. Jag vet hur svårt det är att förlora någon man älskar. Min bösta vän tog livet av sig för 6 år sedan, jag saknar henne fortfarande. Jag försöker att inte tänka på det för mycket. men ibland kommer tankarna iaf. Klart att man tänker på personen, klart att man saknar henne.. från början kände jag rent hat över att hon hade lämnat mig själv här på jorden, ensam och övergiven av allt hemskt. Hon kommer alltid vara här.. alltid, även fast jag inte kan ta på henne, även fast jag inte kan se henne på samma sätt. Men ibland räcker det med att blunda och se henne i ögonlocken när en vid blåser förbi mig och jag vet att hon och hennes närvaro är där. Jag tror varken att Linnea eller Rebecca (som min vän hette) vill att vi ska sitta här och sörja hela livet. Jag vägrar att sitta här och inte göra ett piss, det är inte vad dom ville när de valde att ta sitt liv. De ville inte förstöra våra liv.. de ville att vi skulle forts. leva så bra det bara gick efter omständigheterna. Ibland brukar jag tänka att hon sitter där uppe och kollar ner på mig, ser mig ovh blir stolt över hur mycket jag tagit mig igenom, stolt över alla bra beslut jag tagit på senare tid.. hur jag fortsätter att hänga kvar även om det är jobbigt. Hoppas på att hon blir glad över att jag äntligen mår bra, äntligen är lycklig och kan leva..

Man måste få sörja och sakna, men glöm inte bort att du fortfarande lever. och linnea ville inte att du skulle dö samtidigt som henne, hon ville att du skulle forts. leva.. så lev för din dotter. Hur svårt det än är.. så kan du tänka att hon finns där.. i minnerna, vissa låtar, vissa dofter, platser. I huvudet och på fotografier.. ta hand om dig<3 Du är oerhört stark!
.-= J O S E F I N´s last blog ..Dagens utmaning =-.

Kommentar från Sabina
1 september, 2009 kl 1 september 2009 (10:27)

Läste i tidningen Veckorevyn om dig och såg då att du hade en blogg. Kände att jag ville gå in och kolla och jag ska inte säga ”jag förstår hur du känner” för det gör jag inte, jag har mist nära och kära men har inte mist mitt barn på ett sådant här sätt. Vill bara säga att jag tänker på dig och din familj och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får ett så bra liv det bara går, efter något såhär tragiskt. BAMSE kram till dig och din familj!

Kommentar från Lovely borderline
1 september, 2009 kl 1 september 2009 (13:12)

tack för att du delar med dig av ditt helvete. jag hoppas verkligen många unga självmordsbenägna läser din blogg. du är otroligt inspirerande!
.-= Lovely borderline´s last blog ..efexor =-.

Kommentar från isabell
1 september, 2009 kl 1 september 2009 (17:10)

under två mån har tre av mina vänner dött. två i självmord fy fan det e hemskt =(
.-= isabell´s last blog ..ego bilder hahahha =-.

Kommentar från Becka
1 september, 2009 kl 1 september 2009 (18:30)

Jag beklagar verkligen sorgen! =/ Jag blir tårögd av din text! Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för jag känner inte dig. Men jag beklagar verkligen sorgen. Men dina vänner kommer alltid finnas där och det lyssnar alltid på dig vad det än är du vill säga. Om det är samma sak som du har sagt flera gånger om, så lyssnar de på dig ändå och de finns där till 110% för både dig och din familj! Beklagar verkligen! Vill bara säga att jag tänker på dig och din familj och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får ett så bra liv det bara går, efter något såhär tragiskt. BAMSE kram till dig och din familj!

Kommentar från Lolo
1 september, 2009 kl 1 september 2009 (20:17)

Var inte ledsen..linnea är med dig hela tiden, varför tror du att du har fått en chans till ? en dotter till? tror du att du bara blev gravid av slumpen efter linneas död? nej jag tror på ödet, linnea kommer tillbaka fast bara i ett annat liv och en annan kropp.. De nya barnet är linnea.
Linnea

Kommentar från Trebarnsmamman
2 september, 2009 kl 2 september 2009 (13:41)

Tänker på dig var dag! Sköt om dig…och du man får sörja för en sak är säker sorgen tar aldrig slut den bara bleknar lite. KRAM
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Gynekologskräck… =-.

Kommentar från annika
2 september, 2009 kl 2 september 2009 (16:11)

Förstår Lolos vackra tanke…men se det nya barnet som en alldeles unik individ, med likheter och olikheter med sina syskon, inklusive Linne´a.
Ingen kan någonsin ersätta en annan människa , men ett nytt barn, partner, vänner kan ge mening och kärlek i det fortsatta livet.

Kram

Annika

Kommentar från malin
2 september, 2009 kl 2 september 2009 (17:18)

Du skriver så otroligt bra & gripande. Det är gripande. varje ord.
Jag blir helt…stum….man vet inte vad man ska göra med alla känslor som kommer upp av din blogg.. Man förstår och känner genom dina texter hur otroligt svårt det är för dig, all sorg oh saknad..samtidigt en otrolig kärlek! samtidigt som det är omöjligt att sätta sig in i all ren smärta, sorg och saknad.
kort: Jag är dotter. Jag vill lämna livet. Du ger mig styrka. man önskar så innerligt att man kunde ge miljoner ggr så mkt styrka tbx! Du är värd, VET DET!

kram
.-= malin´s last blog ..sjuuuuukling. =-.

Kommentar från Jeanette
4 september, 2009 kl 4 september 2009 (7:30)

Det du skriver gör att jag ialla fall kan försöka förstå… Du skriver på ett jättefint sätt, man blir berörd… och rörd. Jag kan inte lindra din smärta men jag kan skicka lite kramar till dej! Kram Kram!
.-= Jeanette´s last blog ..Äntligen fredag! =-.

Kommentar från marica
4 september, 2009 kl 4 september 2009 (19:03)

jag tycker du är beundransvärd som har all energi som du har! första gången jag läser din blogg och tårarna rinner ner för mina kinder! stora styrkekramar till dej!

Kommentar från Björn
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (9:13)

Det är svårt och tungt att gå vidare, jag har själv svårt att gå vidare efter min mobbning och utsatthet och jag föreläser ju också, men om mobbning. Man berättar i föreläsningar om saker, som man själv har ganska svårt för att genomföra. Men jag lovar dig, varje dag som går, kliver du framåt även fast det inte märks.
//Björn
.-= Björn´s last blog ..Skillnaden mellan tjej och kill mobbning =-.

Kommentar från Ludmilla
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (10:18)

Tack för alla fina och stöttande kommentarer. Jag vill dock säga igen det som jag sagt så många gånger förut: Jag är inte stark. Jag är inte modig. Jag försöker bara överleva.

Kommentar från Isabel
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (17:14)

Såg en video på utube som jag även lagt upp i min blogg. Där är din dotter med och videon heter rip sweden kids eller nåt. Jag började gråta när jag såg alla som är borta från denna jord… Du är stark..

/ Isabel
.-= Isabel´s last blog ..Rest in peace ! =-.

Kommentar från Rebecca
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (19:12)

Jag kan inte säga så mycket om det här, mer än att det va nog det sorgligaste jag har läst…
Jag vet att det är det värsta sättet att förlora någon på…
Jag hoppas att du fortsätter vara stark och komma ihåg linnéas possitiva sidor.
Kram!
.-= Rebecca´s last blog ..happy =-.

Skriv någonting