Och solen skiner…
Jag har varit väldigt trött och hostig. Igår la jag mig redan vid halv nio… Hoppas att det inte är influensan. Den har ju krupit allt närmare. Förra helgen dog ju en man här i Uppsala. Idag kunde man läsa om att man konstaterat ett fall på ett dagis inte långt ifrån där vi bor också. Det kändes som att vi skyddade oss när vi bestämde oss för att ställa in vår Kalifornienresa, men nu kryper det allt närmare. Jag har två riskfaktorer: jag har astma, och så är jag gravid i sista trimestern. Inte bra.
Jag sitter inne och förbereder mig inför torsdagen då jag ska prata om Lex Maria anmälan och Linnéas vård på den suicidpreventiva dagen. Terminen har dragit igång, vi har startat simskola på två nya orter och allt flyter på som det ska. Jag har hunnit beta ned i uppgiftshögarna och mailkorgarna och har en ganska bra balans just nu. Det är bra.
Jag skrev om att jag tyckte jag undvek att utsätta mig för sorgen. Så fort mina ord hade kommit ned på bloggen så såg jag det så tydligt. Jag såg till att börja utsätta mig igen. Jag har varit vid graven flera gånger den senaste veckan och har börjat tänka och skriva om Linnéa igen. Och så var det nytt LevaVidaremöte i torsdags igen. Det känns som en viktig sak. Både att man har ett forum att ventilera sina tankar kring detta och att man får perspektiv till sin sorg i och med att man hör andras berättelser. Vi har alla mist någon nära, för olika länge sedan. Det är värdefullt att finnas där för varandra.
Men, jag blir så upprörd över att det fortfarande är folk som tar livet av sig. Man tycker att det borde ta slut!! Vi har ju så mycket kunskap!! Men det fungerar inte som det ska…
Förutom de brister som finns inom sjukvården finns inte heller något fungerande system för att ta hand om oss efterlevande. För varje person som tar sitt liv blir det väldigt många människor som får men för livet. Vi ska ju leva med detta! Resten av våra liv. Men det finns inget system som fångar upp de som drabbas.
Jag tänker att det borde vara hos polisen som nätverket skulle börja. Att det finns en kontaktperson som polisen förmedlar kontakt med så att man i ett tidigt skede får kontakt med någon som kan hjälpa en att se att det går att leva vidare och även finnas som ett stöd för de praktiska sakerna som man kan behöav tänka på.
Och så tänker jag på att det finns för lite kunskap om sorg överhuvudtaget. Jag hade ett samtal (av en slump) med en person som jobbar på Försäkringskassan. Hon var helt uppgiven i det att man inte fick lov att godkänna sjukskrivningar pga av sorg eftersom det nu inte är en diagnos. Det är något som är fel!
Ja, jag sitter här med mina funderingar medan solen skiner.
Solen som bara fortsätter att skina, vad som än händer!
Läs även andra bloggares åsikter om suicidprevention, sorg, försäkringskassan, polisen, psykiatri, sjukvård, leva vidare, exponering, influensa, graviditet
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Gerd Eriksson
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (17:54)
Du skriver något. Polisen. Det är där nätverket ska börja.
När min bror tagit sitt liv så var det en präst som ”hjälpte” mej och lillasyster att berätta för våra barn. En präst som kunde och visste hur hon skulle berätta. Kanske kyrkan kan vara där nätverket startar.
Att sorg inte är en sjukdom fick jag bittert erfara. Fick hjälp av en annan läkare med sjukskrivningen. För inte är man ”frisk” efter att en anhörig tagit sitt liv.
Kram Gerd
.-= Gerd Eriksson´s last blog ..Länge sen sist…. =-.
Kommentar från Hannah
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (18:09)
Känner så väl igen det här med att ”sorgen är ingen sjukdom”. Dock var det min läkare som ansåg att jag skulle jobba heltid, 3 mån. efter min brors helt oväntade självmord. Läkarens motivering var att sorg är ingen sjukdom. (Då jobbade jag 50%) Med tårarna rinnande nerför kinderna försökte jag förklara på flera olika sätt hur jag mådde. Till svar fick jag att jag kunde jobba 8 timmar och därefter hade jag kvällar och helger att sörja. Till slut vände min tårar till ilska! Jag sa att eftersom han inte vill eller kan förstå hur jag mår så går jag härifrån. Då blev han tyst och sjukskrev mig 1 månad.
Trots att det gått ett år sedan detta hände blir jag riktigt förbannad över läkarens brist på empati och okunskap. Jag vill aldrig mer träffa den läkaren igen.
Kommentar från Jenny
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (18:57)
Vi i Nätverktt et Resurs (Respekt för sjuka och utsattas rätt i Samhället) jobbar för ett bättre samhällsklimat och vettiga sjukskriningsregler. Vi oroar oss för att dagens hårda regler riskera att öka risken för självmord bland långvarigt sjuka som halkar ur sjukförsäkringssystemet. Stöd gärna namninsamlingen http://www.namnlista.se/234. Man kan också bli medlem i Resurs på www. resurs.ning.com. Välkomna!
Kommentar från Tizzel
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (20:58)
På torsdag ska jag gå på en fin konsert här i domkyrkan, på den suicidpreventiva dagen. Det är Kenneth Gärdestad tillsammans med ungdomar från en av musikutbildningarna här i stan som ska framföra Gärdestadlåtar under temat ”Så länge vi andas”. Ser fram emot det. Älskar Gärdestads musik! Och eftersom Ted gjorde det ofattbara samma som Linnea… så kommer jag att ägna din dotter många tankar den kvällen!!!!!
Kram!
.-= Tizzel´s last blog ..Om sommar, höst, tid, livet, självkänsla – och fredag! =-.
Kommentar från Ingrid
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (21:26)
*fnyser* sol *suckar* ja en del har tur så här när höstmörkret kryper närmare inpå en…
Men även om solen ”bara” lyckas bryta igenom molnen så har vi hittat Trattkantareller, gula kantareller och Taggsvamp på vår skogpromenad med vovvarna. Förra helgen plockade vi 9 Liter svamp, mest gula kantareller, men även då hittade vi Taggsvamp och Trattkantareller.
Så sol eller inte så är hösten helt okej så här långt 😉
Kommentar från Isabel
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (21:36)
Ja.. :/ Jag är ledsen att jag inte kan de rätta orden att säga till dig. Men jag har aldrig mist någon.
Kram från mig
.-= Isabel´s last blog ..När man har tråkigt så… =-.
Kommentar från Dottern
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (21:39)
Känner exakt samma känsla…varför händer det igen? Hur kan det fortsätta?
.-= Dottern´s last blog ..Våga fråga =-.
Kommentar från B
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (21:57)
Jag var sjukskriven i tre veckor efter min brors självmord. Inga problem från Försäkringskassan.
Gick med i en Efterlevande-förening. Okänt namn là till mig på Facebook. Jag frågade vem hon var. Fick till svar att hon var sekreterare i nämnda förening. Hon là till nya namn nästan dagligen, många av dem undrade vem hon var.
Det blev alltså officiella uppgifter, när hon svarade.
För mig var det ett övertramp. Jag ville inte offentliggöra mitt medlemsskap. Eller rättare sagt; det är en sak jag själv ska avgöra. Mitt mail till henne talade tydligt om vad jag tyckte. Samt att jag undrade om Styrelsen visste hur hon hanterade medlemmars namn.
Överreagerade jag?
Kommentar från Gunilla
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (8:23)
Emellanåt behöver vi vila i sorgen och det är därför vi ibland måste undvika den. För att orka vidare, sakta men säkert…..
KRAM
.-= Gunilla´s last blog ..Länkar till olika nätverk =-.
Kommentar från Ludmilla
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (9:21)
B: Jag tycker inte att du överreagerade. Jag tycker att det är viktigt att man informerar, som alltid, så att man själv kan välja…
Kommentar från Kelly
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (11:24)
Ludmilla, jag respekterar din synpunkt angående alla tjänster sjukvården borde ge till allmänheten, men du som läkare borde förstå att det skulle inte gå att erbjuda den tjänsten till en och varje familjemedlem som är drabbade, jag kan tänka mig att jag, i din situation skulle kräva alla möjliga saker från vården med tanke på allt du går igenom, men jag vill också påpeka att vården är där bara för att hjälpa, det finns ingen som kan försäkra dig om att de kommer att lösa problemet. Det finns så otroligt många personer som är psyk. sjuka i Sverige,antalet ökar för varje dag.
Det är kanske inte samma situation när någon har tagit livet av sig och när någon har dött pga en olycka eller ålderdom, men sorgen är lika stor.
Då alla människorna som har mist sina anhöriga pga en olycka eller ålderdom har också rätt till det stöd du menar? hur många skulle de vara? hur många som helst.
Det finns hjälp Ludmilla, bara man vill hitta den,
som Gerd Eriksson skriver prästen är ett bra alternativ.
Kram,
Kelly.
Kommentar från al
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (13:55)
Du kan inte rädda hela världen! Visst gör det ont att inse hur verkligheten faktiskt ser ut. Du gör redan det du kan genom bl a denna blogg. Ta hand om dig själv först och din sorg.Ta det i din takt. kram!
Kommentar från Ludmilla
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (15:56)
Kelly: Jag tänker inte att man ska ha rätt till gratis hjälp och att man bara ska sitta ned och få den. Men jag märker ju bara att det är dålig information och att de personer som möter människor i sorg (olyckor, självmord) i stor utsträckning inte får den information de kan för att få hjälp.
Kommentar från Ludmilla
6 september, 2009 kl 6 september 2009 (15:57)
al: Du har så rätt… Men det är svårt att låta bli när man ständigt kommer i kontakt med människor som förlorat någon nära eller som är på väg att ta sitt liv…
Kommentar från Camilla
7 september, 2009 kl 7 september 2009 (8:51)
Ja det är något som är galet med samhället helt klart! Själv sitter ja ofta och filosoferar över varför det ser ut som de gör, varför människor tar sitt liv och varför svininfluensa!!!!!!!!!!!!!! Maktlösheten gastkramar mig verkligen vissa stunder men tack å lov så tar andra försvarstankar över som att: människor kommer alltid ta livet av sig i viss utsträckning, jag blev inte en av dom i statistiken trots att jag levt med dessa tankar sedan jag var 12 år å idag är 39 men jag har kämpat och kämpar fortfarande ibland med att finna någon mening med livet! Det som jag tror gör att så många tar sitt liv eller känner så är mycket pga. media, kan låta konstigt men om man läser veckotidningar och tittar på tv så framställs något glamoröst luftslottsliv i olika former…familjer som är överlyckliga och har roligt, glittrande lyx som vi alla tror att livet ska bli härligare av, att vi också kommer se ut sådär eller få den där skinande auran omkring oss med alla produkter…fan vilket lurendrejeri!!!!!!!!!!!!!!!!! Bara som att konstant visa människor i media som är ”perfekta” ser så vackra å hälsosamma ut, det mina vänner skapar enooooooooooooooorm ångest att ens ge sig ut på en badstrand om man inte äger en stark förmåga till klarsynthet och självkännedom!På de visa reklam med en tjej som inte vill gå i vattnet för hon har svullen mage, varpå hennes kompis säger drick … så går svullnaden ner och människan är supersnygg!!!!!!!!!!!!!Näää samhället har förvridit urmänniskan så man får ju spunk!Svininfluensan kan jag bara tänka att det är någon slags självrensning av moder jord som kontinuerligt ska svälja ALLT och förse ALLA människor som ökat gigantiskt i antal sedan dess start….om jag fokuserar från rymden och tar en kikare med zoom så är jag en varelse i dess process, för mig en individ med en livshistoria men i stora hela en varelse i process som kan drabbas som vem som helst av allt som finns både gott och ont.
Kommentar från Catarina
15 september, 2009 kl 15 september 2009 (21:39)
förstår att du vill engagera dig o du verkar ha ett stort hjärta o medmänsklighet o det gläder mig i allt det svåra som självmord står för. Håller helt med dig i det, att när man får ett sorgbesked så behöver man oftast all upptänklig hjälp att få o man behöver få den serverad i knäet för just där o just då är man i chock, man orkar ingenting, är oftast helt handlingsförlamad o har inte den blekaste aning om vad som nu väntar eller ATT det ens finns hjälp att få som sörjande anhörig – därför håller jag med dig via kyrkan, krisgruppen eller någon sjuksköterska på akuten borde man absolut få ”första hjälpen” o sedan en kontakt som följer upp. Känner en familj som förlorade sitt spädbarn helt oväntat i plötslig spädbarnsdöd o de fick vänta i en månad innan de fick komma till en kurator o ingen krisgrupp fanns tillgänglig o de var inte med i kyrkan av olika orsaker, sådant borde bara inte få hända!
Kommentar från annika
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (15:42)
Här nere i Skåne skiner inte solen, iaf inte i Malmö, men jag tycker att det är vilsamt med regn och rusk ibland, grå himmel och hav äger också sin skönhet.
Du har rätt i att det fattas mycket i arbetet kring suicidprevention ( låter så kliniskt, men kalla fakta) och efterlevandestöd.
” Kontakta SPES” är väl det allmänna rådet och jag ringde deras hjälptelefonnr flera grr första året. Men SPES kan inte agera utan andras medverkan!
Det saknas verkligen proffsiga team /stödpersoner som kan träda in vid upprepade suicidförsök, innan det är för sent….som för våra döttrar.
Kram, trots att magen är ” i vägen”
ANNIKA