Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

En läsare med OCD

27 oktober 2009 (10:59) | att hjälpa andra, psykiatri, sjukdom | av: Ludmilla

Jag kastas mellan hopp och förtvivlan just nu.
Jag var tvungen att ringa Aidsjouren för försäkring. Jag vet att det inte är bra att söka försäkringar, men ibland känns det bara som att jag MÅSTE det för att jag inte ska gå under. Försäkringar är jättedåliga ur ett långsiktigt perspektiv, jag vet ju det, men ibland behöver jag en bara för att orka fortsätta att finnas till.

Just nu nojar jag mig för att jag la min väska i cykelkorgen när jag cyklade till stan. Innan jag la i väskan i cykelkorgen så låg det ett rör i min cykelkorg. Pga mina tvångstankar tycker jag inte om att ta i främmande grejer. Jag tog i delen som såg minst smutsig ut och la ur röret ur cykelkorgen. Sen la jag i väskan i cykelkorgen och cyklade till stan. Medan jag cyklade ner till stan kom jag att tänka på att ”tänk om det var blod på röret”. Jag såg inte något blod på den, men i ena änden var röret rostigt, där kan ju mycket väl en torkad blodfläck kunna gömma sig.

Tänk om det var blod på röret, då hamnade det blod i min cykelkorg, som sen hamnade på min väska när jag la den i cykelkorgen. Sen råkade min väska komma åt platspåsen med näringsdryckerna i. Jag är inte så orolig för näringsdryckerna, de var ju en platspåse, samt var ytterligare förpackade i plats. Men påsen med näringsdryckerna råkade sedan komma åt min jacka och mina byxor. I vanliga fall brukar jag alltid tvätta det som råkat komma i kontakt med något som råkat komma i kontakt med något som kanske råkat komma åt en torkad blodfläck. Hängde du med där?

Jag vet att inte hepatit B kan spridas så, men det hjälper inte. Bara för säkerhets skull brukar jag tvätta det som råkat komma i kontakt med något som råkat komma i kontakt med något som kanske råkat komma åt en torkad blodfläck. Jag vågar inte chansa. Min största rädsla är nämligen hepatit B och inte HIV, för HIV är ju ett väldigt känsligt virus. Hepatit B är betydligt tåligare. Fast jag borde inte oroa mej för Hepatit B för jag är vaccinerad. Men jag är rädd för att jag på något sätt ska ha viruset på mina kläder eller min väska och när jag använder denna sprider jag viruset till någon som inte är smittad. Förstår du?

Den här gången när jag skulle ta av alla kläder som kanske råkat komma i kontakt med något som råkat komma i kontakt med något som.. ja du, fattar, så gick det inget bra. Jag brukar alltid packa ner allt som kan vara ”farligt” i platspåsar. Men den här gången krånglade platspåsarna, vred och vände på sig. Så jag råkade ta med mina smutsiga händer på utsidan av platspåsarna och då kommer ju viruset att finnas på utsidan av påsen och lägger jag den på golvet kommer viruset spridas vidare. Så jag fick ge upp. Visst nu ligger det i påsen där, men påsen är ju ”farlig”. Eller jag vet ju att den inte är det, men i min sjuka värld är den det. Och påsen ligger på golvet. Tvångstanksjag har lust att packa den i ytterligare en påse och sedan tvätta golvet där den legat med tvål och vatten. Men jag orkar inte. Den får ligga kvar. Men samtidigt ger det mig lite panik att den ligger där också.

Och min jacka hänger på tork i badrummet (det regnade ut när jag cyklade hem). Jag kommer att behöva den när jag ska till danslektionen imon, annars måste jag ha min sommarjacka och då kommer jag frysa ihjäl för det är kallt här nu och jag har ett par km ner till stan. Kanske struntar jag i att gå på danslektion imon helt enkelt av den anledningen.

Mina byxor har jag fortfarande på mej, fastän en del av mig ser dem som farliga. Men jag har nästan inga rena byxor kvar. Och så skulle jag behöva tvätta mig med tvål och vatten där jag råkade komma ut med den ”farliga” platspåsen. Men jag orkar inte. Får se hur det blir när jag ska gå och lägga mej och måste byta om.
—–
Denna person har ännu inte fått behandling. Hon väntar på att få läkarbedömning och kämpar för sin överlevnad under tiden.

Funderar du på om du har tvångssyndrom? Här finns en blankett att ladda hem…

Läsƒäven andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Trebarnsmamman
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (15:38)

Gösses, jag blir alldeles matt av att läsa…fy f-n vad jobbigt att känna så! Vad mycket kraft och tid det måste ta. Hoppas, hoppas personen i fråga snart får hjälp!!!! Skickar styrkekramar till personen i fråga!
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Så… =-.

Kommentar från Mia i Piteå
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (17:29)

Vad jag känner igen mig!!! Det är som att jag skrivit det själv!

Kommentar från Hon med tvångstankarna ovan
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (18:49)

Mia i Piteå: Gör du? Så det finns fler som jag? Går du på någon behandling? Tar du någon medicin? Berätta gärna mer.

Kommentar från anna
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (21:01)

gudars! Det lät ju superjobbigt att behöva tänka så!! det måste väl finnas hjälp att få! mediciner, KBT, samtal – kämpa för att få hjälp! tack för att du delade med dig!

Kommentar från Hon med tvångstankarna ovan
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (21:17)

anna: Jo, det är verkligen superjobbigt att ha dessa tankar. Det kan jag lova dig! Ska träffa en läkare imorgon, får se vad hon säger. Jag hoppas bara att jag kan få hjälp snart, annars vet jag inte hur länge till jag orkar.

Kommentar från Mia i Piteå
28 oktober, 2009 kl 28 oktober 2009 (10:01)

Jag har gått KBT, men var inte mottaglig då så jag måste säga att min medicin har räddat mig, jag äter Klomipramin (Anafranil) o jag har ett nytt liv! Visst finns tankarna där, men inte lika ofta o inte lika intensivt. Du får gärna höra av dig om du vill prata. fannysmamma@hotmail.com //Mia =)

Kommentar från Hanna
28 oktober, 2009 kl 28 oktober 2009 (15:31)

Igår försökte min 18-åriga systerdotter att ta livet av sig. Hon hade varit på fest och hade MYCKET alkohol i kroppen. När hon kom hem stoppade hon i sig nästan en hel burk med järntabletter och skar sej i handlederna. Grannen hittade henne , vi vet inte hur. Nu ligger hon på intensiven. Hoppas bara att detta ska ta slut snart .

Kommentar från Becka
28 oktober, 2009 kl 28 oktober 2009 (17:04)

Hej Ludmilla!

Vill bara tala om att jag inte glömt bort er. Ni och Linnéa finns ofta i mina tankar fortfarande och jag kikar in på din blogg regelbundet. Känns så konstigt att det är ganska länge sen jag var hemma hos er, på Öppet Hus den 30/5. Ibland tycker man livet springer förbi, ibland kryper det fram. Spännande med bebis för eran del snart. Jag hoppas allt går bra. Bebisens rum har ni fått riktigt fint, blir så sugen på att skaffa en liten jag med…Har ni tänkt ut nått namn till den lilla ännu?

Ta hand om dig
Många kramar
/Becka
.-= Becka´s last blog ..Candy =-.

Kommentar från Ludmilla
28 oktober, 2009 kl 28 oktober 2009 (21:59)

Hanna: vad otroligt jobbigt det där låter… vilken tur att hon överlevde. Nu håller jag tummarna för att hon får bra hjälp!

Kommentar från Sofia
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (21:13)

Hej! Bra att du skriver om OCD. Här är en länk till min berättelse om när jag var sjuk: http://www.terapisnack.se/forum/topic/18882
Jag kanske aldrig kommer bli frisk från min OCD, men just nu är jag det nästan, men jag går på mediciner.
Vad bra att din blogg finns som stöd för många människor.

Skriv någonting