Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Om att förlora ett barn, självmord och cancer, del 2

9 februari 2010 (17:50) | Cancern, död, döden, livet, självmord, sjukdom | av: Ludmilla

Hur skulle du reagera om du fick besked om att du har en dödlig sjukdom?

Med beskedet sätts allt på sin spets. Plötsligt ser man tydligt vad som är viktigt i livet. Och det är enkelt: Familj och nära vänner. Inget annat har faktiskt särskilt stor betydelse…

Se programserien ”Himlen kan vänta” som visades i repris i helgen. Det är 8 halvtimmesavsnitt som kan ses i SVTplay. Det handlar om fem personer som mitt i livet drabbas av en dödlig sjukdom. Frida som drabbas av Hodkins lymfom (lymfkörtelcancer), Martin av ALS (en nervsjukdom som gör att musklerna successivt försvagas), Helena av Jättecellsglioblastom (aggressiv hjärntumör), Susanne av bröstcancer och George av Mesoteliom (utspridda cancerhärdar i bukhinnan t ex).

Läs George blogg här…
Läs Fridas blogg här…

Serien tar upp många viktiga aspekter kring detta med att drabbas av en dödlig sjukdom. Om att vara öppen om sin sjukdom, om svårigheter i den nära relationen, om hur omgivningen reagerar, om väntan på besked, om hur man upplever livet på ett helt nytt sätt.

En gripande och mycket viktig serie. Se den! En sammanfattning och uppföljning ett år senare visades igår. Se den här…

Förr eller senare kommer vi alla att drabbas – antingen själva eller någon nära anhörig. Om du är bättre förberedd så klarar du det bättre eller är ett bättre stöd för den andre.

Som man säger i programmet: Kan vi genom att inse vår egen odödlighet leva livet ännu mer intensivt?

Min fråga till dig blir idag: Om du fick veta att du bara hade 6 månader kvar att leva, hur skulle du vilja leva livet då?

Min andra fråga riktar jag till dig som har självmordstankar: Om du skulle få ett besked om att du hade en dödlig sjukdom, skulle du då känna tacksamhet eller panik?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Mezza
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (17:58)

Just nu, när läget inte alls är på topp, och s-tankar finns massor, så har jag en stark önskan… låter hemskt jag vet, men jag kan inte ta mitt liv av anledningen att jag inte klarar att alla runt mig ska bli så förstörda av det. Därför är min längtan att just tex en dödlig sjukdom skulle va bra att få.
Låter fruktansvärt, jag vet. Men så är det…tyvärr
Tror du fick ett svar på din fråga till suicidabel person…
kram
.-= Mezza´s last blog .. =-.

Kommentar från Hon med tvångstankarna
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (18:02)

Om jag fick veta att jag hade sex månader kvar att leva skulle jag hoppa av min utbildning och tillbringa så mycket tid som möjligt med mina nära och kära, samt resa till de platser jag alltid har velat besök som Grekland och USA.

Eftersom jag platser under fråga två också så blir mitt svar att jag skulle drabbas av panik. För egentligen vill jag leva, men stundtals är mitt liv så pass jobbigt att jag inte orkar med det. Det är leva jag inte orkar, det är inte döden jag eftersträvar. För det är skillnad på att inte vilja leva och att vilja dö.

Kommentar från Mergime
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (18:30)

1, skulle passat på och prova & äta allt som jag missat under 2 år. tackat
alla mina nära och kära för deras kärlek& stöd.
2. jag hade visat tacksamhet, jag är färdig med livet. tyvärr !!
.-= Mergime´s last blog ..oroliga patienter hela dan =-.

Kommentar från angelica
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (18:49)

om ja fick veta att ja hade 6 månader kvar så skulle fortsätta vara så mycket jag kan med mina nära o kära!
göra ännu mera saker med barnen, även om ja inte hade råd så skulle ja göra det dom ville!
men usch hemska tanke att inte få se mina älskade växa upp….

har följt din blogg ett bra tag, och förundras varje dag över din otroliga styrka och positivitet!
det är personer som dig som får ”oss andra” att faktiskt inse att det finns en morgondag även om dagen just idag känts lite jobbig!!
massa kramar till dig och familjen

Kommentar från Ronja
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (19:24)

Om jag fick veta att jag hade 6 månader kvar att leva… HAR JAG ALLTID TROTT, att jag skulle sälja allt och resa runt i världen… Men skulle jag verkligen det? Jag börjar bli vuxen, det inser jag. Jag har vuxit ifrån den jobbigaste tonårsperioden då familjen mest var ett irriterande måste, och även insett att jag inte bara älskar dem, utan BEHÖVER dem. De är ju mitt allt. Om jag fick veta att jag hade 6 månader kvar att leva skulle jag således umgås med min familj väldigt mycket. Inte bara för att jag älskar dem, utan också för att de är de enda människor som kan ge mig den trygghetskänsla som jag förmodligen skulle ha behov av i ett sånt läge.

Kommentar från liozha brosk
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (19:32)

om jag hade bara sex månader på mig så skulle jag vilje tillbringa all min tid åt min familj . att vara med de skulle betyda mycket för mig och jag skulle säga att jag älskade de så ofta som möjligt. jag har små barn de skulle inte mig när de skulle bli stora så jag skulle skriva varsit brev. i brevet skulle stå hur mycket jag har älskat de och hur jag vakar över de och att hur mycket de betyder för mig .

Kommentar från Sara
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (19:32)

Jag skull gripas av panik. Känns märkligt men skönt att kunna skriva det!

Att tänka mig in i hur det skulle vara och vad jag skulle göra om jag fick beskedet att jag hade sex månader kvar att leva är mycket svårt. Jag har ju aldrig varit i närheten av döden utan att själv ha kontroll (kan väl egentligen inte påstå att jag hade kontroll när jag var suicidal)… Att vara suicidal kan ju på ett sätt jämföras med att ha en dödlig sjukdom…

Min spontana tanke är att jag skulle se till att leva intensivt varje vaket ögonblick. Inte skjuta upp allt till sen. Inte hänga upp mig på obetydliga saker. Leva närvarande i nuet. Omge mig med människor som betyder mycket för mig.

Kram!
.-= Sara´s last blog ..Skyddad: Min fina styrkegivare =-.

Kommentar från Pamela
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (19:45)

Först skulle jag ta reda på anledningen till att jag bara har 6 månader kvar. Beroende på vad anledningen är så skulle jag surfa runt och söka runt bland kontakter mm för att försöka kunna förlänga tiden. Kanske vara med och testa nån ny medicin eller så.
Sen skulle jag ta ut alla besparingar och ta med familjen på en rejäl jorden runt resa.
Om själva slutet sedan i sig skulle innebära att jag skulle ligga och tyna bort, så skulle jag nog se till att det inte blev alltför plågsamt och utdraget.

Kommentar från Ingrid
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (19:48)

Om jag fick veta att jag hade 6 månader kvar att leva så skulle jag nog försöka att spendera så mycket tid som möjligt med min familj. Spela in filmer till barnen. Tala om att jag älskar dem så ofta jag fick chansen. Visa dem min kärlek. Göra färdigt fotoalbumen. Skriva deras berättelse om när dem var små. Det finns ju ingen att fråga sen när jag är borta. Kanske resa, men det känns inte så viktigt. Det viktigaste är närhet till familjen. Jag skulle rensa bort sånt som är onödigt att spara när jag är borta. Göra testamente, så dem inte blir osams om saker när jag är borta. Skriva lite i vita arkivet.
Fast de två sistnämda borde jag ha gjort inför eventualiteter som kan inträffa. Man kan ju aldrig veta.

Bamsekramar

Bamsekramar
.-= Ingrid´s last blog .."Smittoeffekt" =-.

Kommentar från mia
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (20:13)

svåra saker! Jag känner mig nu lite som en motvalls.. men jag tycker inte att man vinner just något på att tänka tanken om man bara hade sex månader kvar att leva.. har alltid värjt mig mot just såna tänk-om tankar då jag tror att tankar är skapande! Jag tror på att man ska tänka LIV i stället o fylla sig själv med tacksamhet över allt i sitt liv o i sin vardag som faktiskt funkar o som man kan glädjas åt. har haft förmånen att få möta ett fåtal 100 åringar o de har alla lärt mig just detta, att glädjas här o nu o inte fundera framåt el bakåt o att leta efter de små, små glädjeämnena… kloka tankar! Tycker inte heller att man kan jämföra självmordstankar med om man skulle ha haft en ”riktig” dödlig sjukdom för då har du nog inte tänkt på att depression vilket står bakom de allra flesta självmordsfallen faktiskt är en livshotande sjukdom, likaså att leva med vissa personlighetsstörningar – så att jämföra dessa tankar är som att jämföra cancersorter med varandra o undra vilken man hellre vill ha… det känns fel att jämföra så upplevs lätt som att vilja skapa skuldkänslor kring något som är lika livshotande som en allvarlig sjukdom. tack för ordet!

Kommentar från Anna
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (20:58)

Om jag fick veta att jag hade sex månader kvar att leva skulle jag nog fortsätta leva mitt liv som jag gör det nu. Jag skulle vakna tillsammans med min sambo, som jag älskar över allt annat, kyssa honom. Jag skulle umgås med mina vänner, skratta, resa, leva.

Sedan förstår jag inte riktigt din fråga gällande suicidtankar vs. ”en dödlig sjukdom”, för mig (som har varit allvarligt deprimerad med s-tankar) ÄR depression en dödlig sjukdom. Så det känns lite som de där kommentarerna jag tenderade att få från oförstående personal; ”Tänk på alla de som vill leva men är så sjuka att de kanske inte överlever”. Som en kommentar som mest skapade dåligt samvete och ett ännu sämre mående.

Kommentar från Trebarnsmamman
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (21:08)

Svarar återigen utifrån mig själv. Jag har inte fått något liknande besked, men däremot stod jag för ett år sedan inför beskedet att jag med största sannolik drabbats av kroniska svåra smärtor som troligtvis betydde att jag aldrig mer skulle kunna leva helt normalt. Jag minns hur jag för ett år sedan grät och förbannade om vart annat. Mest grät jag över att livet ”varit” så kort. Att jag inte hunnit med, att jag inte hade förstått hur fantastiskt livet som smärtfri är. Att jag inte hade njutit mer, att jag inte hade lekt mer med mina barn. Att jag inte hade visat större tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Nu blev smärtorna aldrig kroniska för jag hade chansen att förändra mitt öde. Med envishet som min läkare och sjukgymnast inte trodde fanns tog jag mig ur sängen, ut ur huset, tillbaka till livet och ifrån de läskigt starka tabletterna. Jag har fortfarande ont, men inte i närheten så ont som jag hade då. Jag hade möjligheten att vända mitt öde (vilket är få förunnade) och jag är tacksam att jag valde och orkade att ta den chansen!
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Varför!? =-.

Kommentar från Miira
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (21:13)

1. samma sätt som idag, för jag vet inget annat och har inte medel att ändra på någonting alls.

2. Tacksamhet.

Kommentar från Hanna.
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (22:06)

1. om min livssituation skulle se annorlunda ut så skulle jag nog: försöka göra alla de sakerna jag vill hinna med innan jag dör. Jag skulle även prata mycket med min omgivning och tala om för dom hur mycket jag tycker om dom. Och även försöka acceptera läget som det är.

2. Så skulle jag tyvärr störstadels känna tacksamhet. Även om paniken skulle finnas precis runt hörnet.

Skickar en massa styrkekramar till dej och till resten av familjen 🙂

Kommentar från Ewa Svedmarker
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (22:09)

Om jag fick beskedet att jag har 6 månader kvar att leva, ja, då skulle jag varje morgon tacka Gud att jag har en dag till att pussa och krama mina döttrar på. Jag skulle vara med dem så mycket det bara går, krama dem, säga att jag älskar dem, ta foton av oss tillsammans, åter krama dem om och om igen. Sluta med alla ”måsten” och mer ta dagen som den kommer. Försöka få mina döttrar att våga stå vid min sida även om det mot slutet skulle bli tungt för oss alla men mest kanske för dem.

Kärlek och trygghet, det skulle jag vilja förmedla och ha mina sista 6 månader.

Kram

Kommentar från Sandra 17 år
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (22:41)

Vilken stor fråga! Det är så lätt att säga att man skulle resa, uppleva och förverkliga.. Men jag har ingen aning om hur jag skulle reagera.. Om jag bara skulle gråta i sex månader, förverkliga min drömmar, bli galen eller fortsätta mitt liv som vanligt, det är så svårt att veta..
Det jag önskar att jag skulle göra skulle nog vara att bara njuta av livet! Och ge min familj massa massa fina minnen att spara när jag är borta!

Tänker på dig Ludmilla!
Kram!

Kommentar från karibien
9 februari, 2010 kl 9 februari 2010 (22:42)

1 a) jag har fått beskedet att jag har cancer, för sådär fjorton år sedan. Innan var jag övertygad om att jag skulle reagera sådär som man ser på tv och läser om: chockad och omtumlad ramla ut från läkarrummet efteråt utan att minnas vad läkaren sagt. Så blev det inte alls. Jag borde ha förstått att jag skulle reagera som jag alltid gör – analytiskt. Hur känns det här då? Vilken fas i krisen har jag kommit till nu? Dessutom var jag livrädd för operationen då sköldkörteln skulle tas bort, jag var övertygad att jag skulle förlora rösten. Det var en cancer med god prognos, ca 9 av 10 överlever 5 år eller mer förutsatt att man behandlas förstås. Men jag var mer rädd för operationen än för att dö, flera gånger om dagen tänkte jag ringa och avboka operationen. ”Det är en långsamt växande tumör, jag hinner se dottern börja skolan” och planerade att skriva brev, spela in band osv till henne. Till slut fattade jag att det är mitt förbannade ansvar som morsa att se ungen gå ut skolan och bli vuxen också. Så jag lade mig på operationsbordet och efter några tuffa månader förklarades cancern besegrad och jag är numera frisk.

1 b) Situationen att jag i dag skulle få beskedet att jag har en dödlig cancer, eller nåt annat jag kommer att dö av om/inom sex månader har jag redan en plan för. Hur snabbt jag skulle sätta den i verket beror på typ av sjukdom, hur snabbt jag skulle försämras och på vilket sätt försämringen sker. Så snabbt jag kunde skulle jag skaka fram alla pengar jag kunde, ta lån, maxa ut kreditkorten och boka drömresan till Karibien, för mig, dottern och dotterns pojkvän. Jag skulle skaffa så bra försäkringar jag kunde i det läget, jag har två grupplivförsäkringar som ger hyggligt till dottern men kan jag skaffa fram mer gör jag det. Till saken hör att dotterns far, min fd man, tog livet av sig förra sommaren och dottern skulle alltså som 18-åring bli föräldralös. Vi behöver prata igenom vem, eller vilka, vuxna dottern skulle kunna ha som mentorer, gudföräldrar eller vad man nu kan kalla det.

Sedan åker vi på resan innan jag hinner bli för sjuk för att kunna åka. Vi stannar borta så länge vi har råd och det känns bra. Jag har åtminstone 40 semesterdagar att ta ut. Sen åker vi hem. Jag ser till att samla dem jag älskar omkring mig och skiter i de jag inte har behov av.

Vita arkivet och digitala testamentet är nästan klart, så jag ser till att göra klart det förstås, fyller i aktuella lösenord så dottern kan stänga bloggen osv enligt min önskan.

Ja, jag är medveten om att jag är ansvarslös som skulle låna pengar när jag vet att jag aldrig kan betala tillbaka. I åratal har bankerna skickat låneerbjudanden vare jag skulle haft råd att ta lånet eller inte, så ger de mig lånet nu tar jag emot det. För dotterns arv spelar det ingen roll att jag lånar, man ärver inga skulder.

Vi har förresten pratat igenom scenariot, både för hennes del och för min, efter att en bekant till henne fått besked att hon har en hjärntumör och 6-12 mån att leva. Redan innan detta såg vi en film tillsammans, The bucket list, och den satte också igång tankarna om vad man faktiskt skulle göra vid ett besked att man ska dö.
Länk till info om filmen
.-= karibien´s last blog ..Hundra skäl att inte rösta PP =-.

Kommentar från Linn G
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (0:20)

För sex år sedan fick jag på ett brutalt sätt beskedet att jag hade lungcancer. Flera undersökningar senare visade det sig att det ”finns något” i den ena lungan som växer lite och som ger visst utslag vid pet-undersökningar. När jag fick beskedet blev jag chockad och uppgiven. Trots att jag lever idag, utan symptom från lungan, var det som att cancerbeskedet tillsammans med andra trauman knäckte min livslust. Idag tänker jag nästan alltid på att det skulle vara en befrielse att få sluta leva.Jag känner mig ändå inte levande i någon positiv bemärkelse. Av hänsyn till mina anhöriga kämpar jag för att fortsätta till slutet… Om jag skulle få beskedet att jag bara har sex månader kvar skulle jag, som jag tänker nu, använda mina sparade medel till att åka iväg långt bort till en lugn och varm plats.
Enligt läkarna skulle jag redan för flera år sedan ha genom gått en operation för att avlägsna det som sitter i lungan, men jag har avböjt. Om det blir aktuellt igen kommer jag att fortsätta vägra behandling.
Mina barn är vuxna och klarar sig själva, men du Ludmilla behövs och har i högsta grad något att leva för. Det kommer du att göra också. Allt gott till dig!

Kommentar från isa
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (3:09)

På fråga nummer två vill jag svara att jag troligen skulle bli lättad. Jag skulle inte bli glad, utan sorgsen och vemodig. Tror det skulle kännas som det gjorde när man var barn på en skolavslutning och tänkte på att man aldrig skulle gå i den skolan mer.
Det kanske låter konstigt, men jag har många gånger önskat att jag skulle få cancer. Hellre jag, än någon som trivs med sitt liv och som är älskad. För mig skulle det bli enklare om jag blev sjuk för då skulle det vara okej att må dåligt och jag skulle slippa alla skuldkänslor. Själva dödsprocessen känns också enklare och framför allt värdigare. Att dö lugnt och stilla efter att man tagit avsked av sina nära och kära, istället för att skapa kaos.
Jag gissar att det är lättare för omgivningen att leva vidare om jag skulle dö i sjukdom. För, som du skriver, är självmord lite tabu. Det skapar en svart fläck i slutet av en livsaga.

Kommentar från Eva-Lotta Glader
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (9:42)

Det är modigt och provocerande av dig att ställa dessa frågor mot vavrandra. Fast om det är någon som kan göra det så är det ju du, eftersom du personligen kan relatera till dessa frågor. Jag måste dock hålla med Annas inlägg ovan. Att ha självmordstankar är att ha en dödlig sjukdom. Kanske ett cancerbesked ställer allt på sin spets men själva grundförutsättningen, man orkar av olika anlednngar, vilket ofta är psykisk sjukdom, inte med livet längre.
Kram
Eva-Lotta

Kommentar från Lena B
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (10:37)

Jag anser inte att man kan svara på en sådan fråga förrän man väl är ”där”.
Hur skulle man kunna det?

Kommentar från Susanne
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (12:11)

1. Först och främst, vem kan säga hur lång tid vi har kvar? Programmet är för mig en väldigt tydlig påminnelse om att ingen har de svaren, de är så otroligt olika. Hursomhelst hade jag sex månader skulle jag nog sälja de större saker jag har, eftersom jag inte har några barn att ta hänsyn till ex. med att bevara bostad. Samla människor jag älskar omkring mig och uppleva saker tillsammans med dem, ex resor, promenader, naturupplevelser. Göra saker jag velat göra och drömt om men aldrig gjort. En sak som skulle bli lite svår, är att visa min andra hälft hösten i New England. De färgerna, naturen och omgivningarna har jag velat visa honom länge.

2. Idag när jag sitter här har jag inte de tankarna och resonemangen, men jag kan såväl höra hur det har låtit tidigare. Jag skulle många gånger se det som en välsignelse att få en dödlig sjukdom, vara med om en dödsolycka eller liknande. Mitt dödsfall skulle vara accepterat, förmodligen skulle anhöriga få ut försäkringspengar och jag själv skulle inte ha drabbats av ett skuldbeläggande. Att leva med suicidtankar är ett rent helvete, när du dessutom känner att du inte kan dela det med omgivingen p g a tabun och liknande blir det ännu värre. Jag säger inte att döden är enkel i någon form, den är laddad för de flesta. Men laddningen i att människor ofta anser att det här är något du väljer själv gör den så mycket starkare i mitt tycke. Ingen skulle komma och säga till en människa med ex. cancer att de väljer det själva, att de bara ska rycka upp sig så blir det bra. Den biten vet jag vore enormt skönt att slippa. Att leva med återkommande psykisk ohälsa är att leva i skuggan av döden på något vis, men utan att få stöttningen för det. Att bara få somna skulle vara så skönt i dessa situationer, det finns ingen tanke på vad som kommer sedan. Fokuseringen ligger på att slippa det du är i nu, för det är ofta outhärdligt. Paniken ligger redan där.

Kommentar från Anna
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (19:50)

Rent spontant tror jag att jag skulle säga upp mig och åka hem till mamma och pappa, krypa ner under ett täcke i en säng och aldrig vilja komma framm igen… Min förhoppning är dock att jag genom samtal skulle klara mig igenom den intitiala paniken och därefter kunna leva mina sista månader. Jag skulle spendera alla tid med de närmsta vännerna och familj i Uppsala, Sthlm och Vås. Kanske uppleva mitt paradis i fjällen en sista gång men absolut inte åka långt bort. Det viktigaste blir nog för mig (precis som för de i ”himlen kan vänta”) att vara nära mina kära och berätta för dem hur mycket jag älskar dem!

Kommentar från Tejoka
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (23:27)

Det jag vill säga at det är precis som du skriver, man vill inte dö, men man orkar inte leva.
Jag vet med mig att jag aldrig skulle våga, pga at det skulle mina två söner få leva med i resten av sina liv. Och det är de inte värda. De skulle dessutom få all skit som deras pappa, mitt ex, skulle komma på om mig – de har hittentills berättat om det de hört.
Men ibland blir längtan bara så stark – tyvärr. Satt idiotisk nog i bilen när jag rasade senast och för att inte frontaågot, minskade hastigheen och jag sms:ade min terapeut. Svaret blev: …..”bara du inte kör bil!” Vilket jag gjorde, men fick et lugn i o med att jag kunde fokusera.

Hur du klarar av att verka så stark och engagerad förstår jag inte, men jag kan fatta att det är den väg som är möjlig att gå, att kämpa vidare.

Kommentar från Anna L
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (10:11)

Hur skulle jag reagera? Jag skulle nog gråta kopiösa mängder, skratta åt det som är roligt samt tillbringa så mycket tid jag kan med min familj. En praktisk detalj som jag önskar att jag skulle göra är att förbereda hälsningar, födelsedagskort, bröllopshälsningar och barnbarnshälsningar för alla de händelser i mina barns liv som jag inte kommer kunna vara med om. Jag skulle vilja spela in berättelser om mina minnen om mig – ärr jag fått, känslor när de föddes, hur jag och maken träffades, annat smått och stort, viktigt och oviktigt. Ta massor av fotografier där jag kramar min familj, där jag är jag och ge bort till de jag älskar och bryr mig om. Lite av det här har jag redan börjat med, eftersom man aldrig vet vad som händer och jag är gammal scout – Alltid redo!

Kommentar från malin
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (15:13)

Hej ludmilla. Varmta tankar till dig & din familj.

Jag har åkt in och psyk senaste tiden. Pga självmordsförsök and so one…
Dödslängtan har aldrig varit så stor som just nu. Samtidigt har jag saker jag greppar tar i dag efter dag. Jag vill inte leva, men jag vill inte ta livet av mig. Vill inte såra mina anhöriga på det sättet, efterge mig massa frågetecken om varför m.m. Jag blir så ledsen, när andra, runtomkring drabbas av svåra sjukdomar. Tänker alltid ”varför inte mig istället”. JAg ser det som ett sätt för mig att dö ut ”normalt” eller vad man ska kalla det, hoppas du förstår hur jag menar. Det känns så orättvist att ta sitt liv, när livet tar andra som skulle velat leva….

Men samtidigt är det väldigt svårt att sätta sig in i den sittsen, dödslängtan uppstår ju oftast när man inte orkar med situationen som den är NU, man känner att resan till ljuset är omöjligt, eller alldeles för lång. Kanske skulle man, om man hamnade i ett dödsbesked som innebär 6månader kvar, ändra på sitt tänkande. Många skulle nog det. Alla drabas ju av självmordstankar genom livets resa, men många tänker inte efter ordentligt vad det skulle innebära.

Jag är nu bara 18. Har haft en tuff uppväxt och väg i livet, cancer inom familjen bröstcanser (mamma) och lymfkötelcancer (bror). Vi har haft rätt mycket allvarliga ”sjukfall” eller vad man kallar de i våran familj och hamnat i situationer som vänder upp och ner på äns liv. Jag har ävem varit med om övergrepp m.m. Som satt sina spår…

Men nu har dödslängtan tagit över och jag överväger, planerar, skjuter upp…varje dag.. blev utskriven redan idag från psyk. Har skrivit ihop ett rätt löst inlägg om det i min blogg, dock väldigt slarvigt och uteslutat massvis.

Jag tro inte jag skulle få panik, det skulle mer ge mig ett ”lugn”. Samtidigt som jag skulle trösta min familjk så gott jag kunde.
Nu känner jag mug jätte elak som person. För jag lider verkligen med dem som har fått det där dödsbeskedet….
.-= malin´s last blog ..död levande i levande död =-.

Kommentar från Linda
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (19:23)

Jag har länge varit självmordsbenägen mer eller mindre, men nu när jag kanske har en misstänkt magcancer (ska undersökas…), så vill jag faktiskt leva… Jag vill avgöra när mitt liv ska ta slut, jag vill ha kontrollen, tänk att det ska krävas något så hemskt som en dödlig sjukdom för att viljan att leva ska komma tillbaka.. Jag är ju bara 19 år… Det känns tragiskt..

Skriv någonting