Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Tror du på ett liv efter döden?

6 mars 2010 (10:18) | döden, livet, sorg&saknad | av: Ludmilla

Innan Linnéa dog sa jag så här:

-Livet är som en blomma. Den växer upp ur jorden, knoppas, slår ut och vissnar. När den vissnar bryts den ned till jord igen. Vi är del av ett biologiskt kretslopp. Men när man är död så är man död.
-Jag är naturvetare. ”Realist”. Tror bara på saker som kan bevisas.

När Linnéa dog hände det saker som jag inte kunde förklara, men det kändes som att Linnéa var med oss. Fjärilar överallt… på de mest konstiga ställena. Till exempel.

Jag läste en del böcker och det verkar vara vanligt att man som sörjande ser en massa övernaturliga saker under framför allt det första sorgeåret. Det är ju inte så konstigt att man VILL att det ska finnas något efter döden. Då blir döden inte lika skrämmande. Och självklart är tanken på att en dag kunna återse sitt barn lockande. Man kan ju tolka allt som man vill och bli extra uppmärksam på det man vill filtrera fram.

Det finns de som hävdar att det finns ett liv före livet också. Att vi ständigt återföds i nya kroppar. Att vår själv aldrig försvinner utan är del i ett större sammanhang. Att själarna får återgå till att finnas i fysiska kroppar av och till.

Många är berättelserna om ”nära-döden-upplevelser”. De är ganska likartade. En del häpnadsväckande detaljerade om hur det såg ut i rummet, apparater, vad folk sa… fast personen haft hjärtstillestånd. Hur förklarar man det?

Som ”änglamamma” är det vanligt att man tar kontakt med medier för att få kontakt med sitt döda barn. Jag blev mer eller mindre kontaktad av ett medium förra våren ”för att Linnéa ville ha kontakt”.

Jag ville inte hålla på med sådant. Men i somras åkte jag och Emelie till den här personen av ren nyfikenhet. Han påstod sig ha kontakt med Linnéa under sessionen. Det var väldigt känslosamt och det var väldigt mycket som han sa som stämde.

Samtidigt så har jag skrivit väldigt mycket på bloggen och det har stått om Linnéa i tidningar och berättats om i radio och TV så det är ju väldigt svårt att veta hur mycket han visste… Men, så var det saker som jag inte berättat någonstans. Till exempel varför hon ville dö. Här bekräftade han det som jag redan hade kommit fram till själv. Och DET har jag inte berättat någonstans. Än.

Det tog flera månader innan jag kunde smälta mötet och sammanfatta det för mig själv. Jag har väldigt svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det som han sa. Jag hittar ingen bra, vetenskaplig, naturvetenskaplig förklaring. Och kanske är det så, att det inte finns någon förklaring till allt.
Jag vet helt enkelt inte.

Jag vet bara att jag är mer ”open minded” idag än jag varit tidigare.

Vad tror du?
Finns det något efter döden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Louise
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (10:54)

Hej Ludmilla!

Innan min dotter tog sitt liv, trodde jag ej på nåt liv efter döden. Har aldrig gjort det. Är man död så är man borta, tänkte jag förr. Men efter att Emelie dog har jag ändrat mig. Det kan inte bara vara slut.
Jag hoppas att jag kommer att få träffa henne någon gång igen.

Kram på dig/Louise

Kommentar från Anna
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (11:31)

Jag tror inte det kommer något mer. Livet är här och nu. Dock menar jag att all energi är konstant. Med andra ord kommer den energi vi varit samt genrerat att bli till något annat. Men livet tar slut i och med döden.

Kommentar från Jerry
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (11:46)

Min mamma ”visade” sig ett halvår efter det att hon lämnade mig. Det märkvärdiga är att min syster var med om samma sak, fast hon befann sig på en helt annan plats. Dessutom hände det under samma vecka sommaren 1981. Efter den händelsen så är min tro inte längre en tro….

Jag är idag mer ödmjuk inför detta. Tidigare ville jag övertyga andra om att vi lever om och om igen. Det behovet har jag inte längre. Det är som det är med detta men att vi lever om och om igen och byter skal är för mig en del av livet.

Vill skicka dig en varm kram!
.-= Jerry´s last blog ..i want to know what love is =-.

Kommentar från Angelica
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (12:09)

Jag tror på ett liv efter döden. Precis som du beskriver din upplevelse av Linneas närvaro så tror jag att våra kära fortsätter att finnas med oss (på något sätt) efter att de lämnat det här livet. Min praktikhandledare dog när jag gick på journalilsthögskolan, och jag upplevde att han fanns med mig ändå och hjälpte mig att göra vissa viktiga val. Likaså har jag upplevt att jag haft kontakt med min vän som tog livet av sig. Kanske är det bara så att det är minnena av vad de sagt och gjort som finns kvar inom oss, men jag vill gärna tro att det är något mer.
.-= Angelica´s last blog ..Hemlisen =-.

Kommentar från Sandra 17 år
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (12:39)

När min mormor dog upplevde jag, precis som du, underliga saker.. Något som jag minns helt tydligt var en dröm jag hade. I drömmen levde min mormor men låg på sjukhus.. Jag var på sjukhuset och skulle besöka henne, och hon gav mig världens varmaste och största kram. När jag vaknade kunde jag fortfarande känna de varma stora armarna runt mig.. Det kändes inte som en såndär ”drömmenkännsverklig”-grej som man kan få ganska ofta, det var annorlunda!
Så jag tror absolut det finns mer när man har dött!
.-= Sandra 17 år´s last blog ..En liten Isabel! =-.

Kommentar från Maria
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (13:05)

Jag tror på ett liv efter döden som jag sagt tidigare. Vi i familjen har fått flera små olika ”tecken” från vår älskade Eva.
Jag vet att jag skrivit detta på din blogg för längesedan men jag vill berätta igen för det var så klockrent att det var ett tecken från Eva.
Eva var min lillasyster och vi stod varandra så nära varandra som två människor kan göra, vi gjorde allt ihop, vi jobbade även tillsammans, hon var verkligen mitt allt.
Ca 3-4 månader efter att Eva dött så drömde min kompis att hon träffade Eva. Eva sa att hon ville hälsa till mig: sidan 3 rad 3
Efter att min kompis berättat detta så åkte jag hem och började kolla i ca 3-4 böcker som jag hade haft med mig på en resa. Jag bläddrade och undrade om det skulle komma nåt ”meddelande” från Eva.
När jag kom till den sista boken så började mina tårar falla..
Jag visste att det var från min älskade lillasyster..
På sidan 3 fanns det endast 3 rader och det stod:

Den här boken tillägnas min syster Donna.
Systrar, systrar två, inga stod varandra så nära som de..
Jag saknar dig så.

Så jag är säker på att min syster finns hos oss och kollar till oss ibland..

Kommentar från Andreas
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (13:08)

Jag tror inte på något liv efter döden. Men jag skulle aldrig utesluta möjligheten, framför allt inte med anledning av att det finns väldigt mycket som vi som människor inte ser eller förstår. Jag har själv upplevt flertalet saker som jag inte kan förklara. Upplevelser som skulle kunna kallas telepati, prekognition, övernaturligt och i något fall andligt. Men jag drar inga slutsatser av sådana upplevelser. Jag glädjs åt dem och fascineras av dem, och behåller ett öppet sinne. Någon förklaring behöver jag inte, men kanske kommer den ändå någon gång i framtiden…

Medier får mig dock att tvärnita. Även om det skulle finnas medier som verkligen har de förmågor de påstår sig ha, och i några fall ger svar som inte kan förklaras på något vettigt sätt, så är den absoluta majoriteten inte vad de påstår sig vara. För varje korrekt svar brukar det vara tio gånger fler felaktigheter – men i en stressad situation är det lätt att bara fokusera på det som visar sig vara rätt. Cold reading är dessutom otroligt effektivt för den som behärskar konsten, och det är lätt att bli medvetet eller omedvetet manipulerad. Men även där är jag öppensinnig. Jag väljer att undvika medier och fokuserar på den vardag jag själv kan förstå – i vilken oförklarliga upplevelser blir en liten krydda.

Ett experiment jag ofta brukar rekommendera när någon pratar om saker som inte kan förklaras, är att testa okända människors telepatiska förmåga – om än på ytterst enkel nivå. När du någon gång sitter i en sal med ett stort antal människor som är sysselsatta med något men som inte distraheras allt för mycket av omgivningen (jag använde skolmatsalen för mitt experiment), så välj ut en person som sitter i någon annan del av rummet med ryggen mot dig. Titta på personen under en liten stund, kanske 30 sekunder, och fokusera bara på den personen. Föreställ dig att du från din plats knackar personen på axeln, och släpp inte personen med blicken under hela tiden, och var helt tyst och stilla. Pröva detta med ett par olika personer, så kan du (om du får samma resultat som jag fick) sedan fundera över hur det kan komma sig att en del av personerna du stirrat på, plötsligt vänder sig om och ser dig rakt i ögonen. I mitt experiment med 20 slumpvis valda personer, vände sig fem personer om och tittade direkt på mig efter mindre än 30 sekunders stirrande. Slutsats: Det finns något som jag inte kan förklara, förstå eller kontrollera. Och finns det en sådan sak, så finns det säkerligen fler. 🙂

Kommentar från Catarina
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (13:55)

Det är svårt att veta vad man ska tro tycker jag men det jag vet är det jag sett och hört efter någon nära anhörig gått bort. Vad det är vet jag inte heller och OM man kan framkalla vissa saker för att man just är i sorg? MEN, när min mormor dog som var som en mamma för mig när jag var liten hände saker som inte var inbillning. Den dagen hon gick bort hade jag en stark magkänning men visste inte vad det var men jag tog mig upp till sjukhuset för att besöka henne. Kom tyvärr försent och hon var död men låg fortfarande kvar i rummet där, allt gick väldigt fort och ingen var ens beredd att hon skulle dö. Jag valde att inte som 13 åring gå in och se henne då jag var helt ensam där . Utan jag ville minnas henne ”levande”och det ångrade jag efteråt men som 13 åring tänkte man ju inte man gjorde det som kändes bra just då. När jag senare åkte hem och kliver av bussen hemma där hon bodde lyser det uppe i hennes lägenhet. Dessa stora vita glaskupor i köket som man bara inte kan missförstå att det lyser. Väl nedanför släcks det och jag trodde att min mamma ev var där för att hämta något, så jag springer upp i trappen. Men det var ingen där. Ingen hade heller varit där. På natten klockan 1 ringer telefonen vid min säng och jag vaknade och tyckte det var mycket märkligt att nå ringde då. Och jag var fullt vaken, ingen dröm. Det knastrade och sprakade som det var långt långt borta på ett märkligt vis och en metallisk röst sa -de är bra nu. Minns att jag nöp mig flera gånger i kinden och jag var vaken. Vad det var vet jag inte och kan man i sorg framkalla detta???
Hemma har lampor slagit av på av och på knappen och vi är flera som sett det inte bara jag och jag har fått trycka på knappen stup i ett. Intensivt var det i mitt sovrum. En natt blev det för mycket och mitt i alltes sa jag väl nått att nu räcker det. sen tändes och släcktes det aldrig mer men min dotter fotade en sen kväll i mitt rum när jag låg och vilade i mörkret och på bilderna var det stora vita klot över där jag låg men ingen annanstans i huset bara i detta rum. Mycket senare visade det sig att i detta rum blev vi sjuka för det var fullt av mögel. Ja då kan man lägga ihop ett och ett och få det till vad man vill kanske? Ja jag vet inte. Men allt för många saker har flyttat på sig, tänds och släckts som jag inte hittar en logisk förklaring på. Klart man leker med tanken tänk om någon gjorde det för att påkalla uppmärksamhet . Ja de förblir en gåta och det är upp till var och en tror jag vad man får det till och tror på. Men lik förbaskat hände sakerna men av vad?
Men självklart dör man när man dör och personen finns inte i sin fysiska kropp längre . Men kan energier finnas? Jag är facinerad av mediet James von Pragh som haft mycket på TV har även läst hans böcker om hans förmåga att kommunicera med ”andra sidan” Sen finns det säkert många oseriösa där ute med men hans böcker får en att undra faktiskt. Många säger också att sådana som säger att det ser eller hör är knäppa men man kan ju heller inte nonchalera det man faktiskt ser med blotta ögat, eller? Huvudsaken är ju att det känns bra för en själv den förklaring man ger till sig själv vad man tror eller inte tycker jag.
.-= Catarina´s last blog ..Nu har vi fått hjälp i vården! Tog några år? =-.

Kommentar från karibien
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (14:09)

För mig blev det tvärtom. Jag förlorade min tro, inte bara tron på ett liv efter detta utan tron på gud, på någon högre makt över huvud taget, tron på att vi människor är en del i en plan, har en uppgift utöver den biologiska att föröka oss. Jag tror inte på tio guds bud, vända andra kinden till osv. Däremot tror jag på en medmänsklig moral, att göra gott för andra och för sig själv – för att man är en del av ett samhälle, inte för att man tror på belöning på andra sidan.

Jag tror att när man är död så är man död. Punkt och slut. Den fråga som inte fick sitt svar förblir obesvarad. De osagda orden når inte fram.

Efter M:s död kände jag plötsligt att den där önskan jag hade att på något sätt få kontakt, ett tecken, var just en önskan. Men lika lite som jag kan önska fram ett glas vatten om jag är törstig kan jag önska fram ett liv efter döden åt den jag älskar. Eller mig själv.

Däremot har jag flera gånger varit med om händelser, sensationer, som skulle kunna beskrivas som paranormala. Jag ser ingen motsättning i detta och att inte längre tro på en högre makt. Jag tror att vi människor kan ha skärpt mottaglighet för andras kommunikation, i ord, kroppsspråk etc. Ett medium kanske känner av kundens spänning/avslappning, ögonrörelser, andning etc och yttrar just de orden som kunden reagerar positivt på. Det är säkert inget som ett medium medvetet sitter och pluggar in utan något man har en fallenhet för. Jag har sett tecken i kyrkogårdslampor som slocknat precis när jag tänkt det, jag har ”hört” min bästa väns tankar etc. Det bevisar inte existensen av en högre makt utan slumpen, önsketänkandet och känslighet för kommunikation.

Var och en blir salig på sin tro. Så här tror jag numera, och jag har all respekt för andras tro, vilken den nu är.

Jag kan känna en väldigt stor saknad efter den självklara trygghet som tron gav. Men jag kan ju inte börja tro igen bara för att världen plötsligt känns som en kallare och meningslösare plats.

Jag har funderat rätt mycket på gud, tron och vad detta fyllt för funktion i mitt liv. Bloggat här:

Nangijala http://bit.ly/dbBUEY

Ledsen, Gud, men jag tror inte på dig längre http://bit.ly/9qkM3N

Om Gud finns spelar ingen roll http://bit.ly/bc0Q7M

Därför tror jag inte på himlen http://bit.ly/9wTEOA

Inga sorgefloskler här, tack http://bit.ly/crzFrT
.-= karibien´s last blog ..Mask på, mask av =-.

Kommentar från Carin Berggren
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (14:51)

Var själv hos ett emdie något år efter det att min underbara och saknade far dog efter en kort tids sjukdom. Meidet visste inte ens vad jag ehtte. MEN det han sa och berättade kunde inte vara taget ur tomma intet. Han menar att vi alla har förmågan att ha kontakt med våra anhöriga som har gått över till”andra sidan” om vi tar oss tid, lämpligast i skymningen…Fast viktigast är ju förstås att vara här och nu…jag beöskte honom efter två år igen för jag ahde funderat mer och det blev samma upplevelse. Jag vet inte om jag kommer att kontakta honom igen det är nu 8 år sedan. För någon helg sedan var jag på Erikshjälpens loppis och tog på måfå ut en bok ur en bokhylla utan att läsa på ryggen vad dewt var för bok. DÅ var det en bok som ”mitt” medie hade skrivit. Bland alla dessa hundratals böcker som fanns där. Jag visste inte att han hade skrivit en bok ens…Jag tror att det var en uppmaning till mig att ta kontakt igen.
.-= Carin Berggren´s last blog ..Hemsk kväll. =-.

Kommentar från Susanne Gustafsson
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (15:11)

Ludmilla, på tal om att vara naturvetare:-). Jag läser en kurs just nu som väcker väldiga reaktioner på Universitetet, speciellt bland naturvetare. Perspektiv på vetenskap heter den och man kan nog säga att den omkullkastar allt man tänker kring vetenskap som bevisbar. Kan kort förklaras så här: Vetenskapen är inte en bild av verkligheten, det är bara EN karta över den. En av många kartor precis som man över en stad kan ha en mängd olika kartor för att beskriva den. Kartor över området, cykelvägar, elledningar, socioekonomiska data o.s.v Vi är aldrig objektiva utan ritar ”vår” karta. Sen kan man självklart vara mer eller mindre objektiv. Det finns alltid ett utrymme för osäkerhet i vetenskapen, allt kan inte förklaras. Det vi vet idag är den bästa ”kartan” vi kan rita just nu. Om femtio år ser säkerligen kartan om vad som är sant helt annorlunda ut.

För egen del så känner jag inte att det ena utesluter det andra. Att tro att vi förstår allt eller har svar på allt tror jag är att göra det väldigt lätt för sig. Livet har nog gjort mig väldigt ödmjuk inför saker och ting som sker. För mig är det inget underligt att Linnea vakar över er och ger sig tillkänna ibland.

Skönt att höra att du haft piggare dagar. Sol och uteluft är bra underbart när man inte kan få det varje dag. Lätt blåst i ansiktet eller ett regn är också härligt att uppleva ibland. Hoppas ni har en trevlig helg.

Kraftkramar
Susanne

Kommentar från ak
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (18:19)

Den där boken läste jag för 10-15 år sedan. Den har påverkat mig djupt. Har du kommit i kontakt med antroposofi nån gång? Kanske finns det något där som kan tilltala dig. Allt kanske inte är intressant, men reinkarnationstanken är en grundsten där.

Skönt att läsa om dina bra dagar!

Kommentar från Anki
6 mars, 2010 kl 6 mars 2010 (22:50)

Jag tror det finns ”något” efter döden, för inte vill jag tro att min mamma och bror bara är borta i något helt svart. Tror att dom har ett underbart liv nu där dom är och har ett vakande öga över oss.
Ibland längtar jag något fruktansvärt dit dom är för att bara få ”kolla” av så dom verkligen har det så bra som jag hoppas att dom har.
Det är i år 23 år sedan min bror valde att avsluta sitt liv här hos oss och det är 20 år sedan min mamma lämnade oss för sorgen och saknaden efter min bror tog över hennes kropp.
Tiden läker alla sår sägs det men jag är ingen som använder det dåliga ordspråk. För min saknad har inte bleknat. Det går inte en dag som jag inte tänker på dom men oftas nu så tänker jag på all glädje och kärlek vi hade tillsammans.
Styrkekramar
Anki

Kommentar från B-M
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (0:52)

Jag vill inte eller kan lägga någon som helst värdering i huruvida det finns nå´t mer. Men en sak är säker….risken finns att någon börjar ”söka kontakt” med andra sidan, så kan det lätt övergå till fanatism. Åjo jag vet…min mamma började med detta för ca 15 år sedan,(pappa är död) och de senaste 10 åren har hon umgåtts mer med de döda än med oss som lever! /B-M

Kommentar från Anders
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (4:18)

Det räcker med en enda upplevelse av något som omöjligen kan hända eller existera för att bevisa att detta omöjliga inte alls är omöjligt, utan att det var vår tidigare uppfattning som var fel. Erfarenhet väger nämligen alltid tyngre än teori. När jag började söka inom spiritism och mycket annat med likasinnade som ung student för länge sedan så var det inledningen till en lång rad mycket övertygande erfarenheter som har lärt mig om att det finns hemskt mycket som vi inte förstår och som går långt utanför alla kända fysiska förklaringar. I det läget är det direkt ovetenskapligt att förneka och förtränga de nyvunna erfarenheterna – det vore självförvållad fördumning, och det sysslar ingen sanningssökare med.
En så enkel och vanlig erfarenhet som bordsdans under seans är naturligtvis fysiskt omöjlig men förekommer ändå trots att ingen manipulerar bordet, och den som inte har upplevt det fenomenet men ändå förnekar det för att det är omöjligt är en okunnig pseudoskeptiker som inte är värd att ta på allvar. Jag har t ex aldrig sett ett enda inbrott men tvivlar ändå inte på att de förekommer.
Jag har upplevt många och mycket märkligare saker än bordsdanser så många gånger så att jag nu helt kallt räknar med att vi alla överlever den fysiska kroppens död. Ändå är jag inte alls synsk utan har fått söka upplevelser utöver det vanliga tillsammans med likasinnade, och när man är flera som upplever samma saker så är det riktigt övertygande. Då handlar det inte alls om önsketänkande eller självbedrägeri och ska heller inte försöka avfärdas som det.
Jag avvisar ändå alla av mig kända religiösa förklaringar som totalt felaktiga. Folk går vilse när de ägnar sig åt underkastelse under påhittade gudar som kräver vettlösa saker av oss.
Jag tänker överleva min fysiska död och kommer att bli jättesnopen om det inte blir så.

Kommentar från K
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (6:31)

Hos mig är det helt motsatt… Jag trodde på ”något” efter döden. Och när min mamma va sjuk så sökte jag mig mot det kristna. Sökte något form av tro. Någon form av hopp…

Men när hon i svåra smärtor och stor ångest för snart precis två år sedan slöt sina ögon, offer för cancer 46 år ung så rann all tro, all hopp ALLT av mig.

Har alltid dragits med en fruktansvärd dödsångest. Sedan barnsben. Och nu, när jag verkligen inte tror på något alls längre. Jag tror vi bara finns här och nu, inte senare eller innan. Så upplever jag min dödsångest nästan kvävande stor. Jag klarar inte av att tänka på det. Jag får ångest, känner mig stressad för att inte lämna saker oavslutade, ge så mycket kärlek jag bara kan till min familj och mina vänner som jag bara kan. Jag är fullkomligt VETTSKRÄMD. Detta har resulterat i att jag nästan är besatt av döden. Vart jag än befinner mig så tänker jag mig ett scenario där jag skulle kunna omkomma just då, och vad jag då glömt bort att göra, säga och uppleva. Men kort och gott, nej… jag tror det är människans sätt att finna trygghet som tron om ett liv efter döden finns. Jag är övertygad om att vår hjärna klarar mer än forskning kan visa och mer än vi vet. Att vi själva åstadkommer dessa ”tecken”.

Kommentar från helena P
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (6:46)

Hej! jag visste inte att du träffat ett medium….minns du det jag berättade för dej? Kan du inte berätta för mej om detta möte ngn gång? Hoppas att du mår bättre….och fint namn hon fick lillasyster…..<3 kramar Helena, Hannas mamma

Kommentar från Mia
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (7:46)

Jag är naturvetare och tror precis som du trodde innan Linneas död. Jag brukar t.o.m använda samma liknelse om blommans liv… Jag har svårt att tro att det ska vara på något annat sätt, samtidigt är jag öppen för andras upplevelser. Skeptiker är jag nog, vill överbevisas innan jag tror något annat än det jag gör idag…
.-= Mia´s last blog ..Införande av sorgepeng =-.

Kommentar från Allt har ett slut
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (8:28)

Det är alltid lättare att tänka att det finns något efter döden bara för att man inte vill att det ska ta slut. det är bara hjärnan som spökar. Man var ju inget före man föddes varför ska man bli ”något” effter. Det är ju lika jobbigt att tänka var man var innan man föddes som vart man ska efter sin död. Man får helt enkelt förlika sig med att det är slut. Allt har ett slut, en bok, en bil, ett liv. Att man ser saker efter någons död är för att man bli mer motalig och man tänker omedveten mer på saker man inte tänkt på innan, vad det var för väder, vad man hade på sig för kläder mm samt ser man oftas fjärillar, likbilar, fåglar oftare för att man letar tecken och man tänker mer på tillfällen. Dessa saker finns runt oss hela tiden bara när vi är ”vanliga” så tänker man inte på dem.

Kommentar från Annika S
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (10:48)

Jag nöjer mig med vetskapen att vi inte kan veta allt, det övergår vår förmåga som människor. Min dotter lever med mig och jag lever med henne, var hon än är så finns hon med mig.

Vad finns det som talar för att tillvaron har fler dimensioner än vi förmår uppfatta och förstå? Naturens skönhet och logik, människans förmåga att välja mellan gott och ont, vår frihet, samtidigt vårt ok.
Vår förmåga och möjlighet att skapa både himmel och helvete på jorden. Vårt enorma ansvar mot oss själva och våra medmänniskor och djuren, även kommande generationer.

Som min kloka storebror svarade då jag i 9-10-årsåldern undrade högt ” Hur skulle livet på jorden varit om det inte fanns människor?”
Han svarade snabbt : ” Då skulle det inte funnits några mänskliga tankar”.

Är det bara här och nu det finns mänskliga tankar och känslor?
Finns det liv på någon annan planet i universum?
Är våra själar odödliga?

Vad vet vi?

Annika

” We are such stuff as dreams are made on,
and our little life, is rounded with a sleep.”

Shakespeare

Kommentar från Jerry
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (11:28)

Till K så vill jag bara säga att jag tänkte precis som dig tidigare, när jag var yngre. Jag trodde ingenting. Men den veckan sommaren 1981 så förändrades allt. Jag hade inga önskningar eller jag vädjade inte efter min mamma, utan hon bara ”visade sig”. Det som gör att jag inte kan vifta bort det som tokerier är just att min syster vad med om precis samma sak. Samma vecka och samma grej och vi pratade inte ens med varandra om det. Förrän en tid senare.

Jag har väldigt svårt att tro att både jag och min syster samtidigt så gärna önskade att mamma kom tillbaka. För mig är det ett tydligt tecken på att livet fortsätter. Jag och syrran visste ingenting om varandras upplevelser och den ”chocken” att höra att hon varit med om exakt samma sak som mig, trots att vi befann oss många mil från varandra övertygade mig. Dessutom under samma vecka sommaren 1981.

För mig är det en tröst. Även om jag numera kan tvivla och ha dödsångest. Men att min mamma finns på något sätt, någonstans numera, det är jag helt övertygad om.

Allt gott till dig K!
.-= Jerry´s last blog ..i want to know what love is =-.

Kommentar från Gunilla
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (11:52)

Jag trodde nog inte speciellt innan mitt barn dog. Men efter Rickards död så är jag övertygad om att själen vandrar vidare och fortätter på något vis. Jag och några inom familjen och i vänkretsen har fått bevis för detta genom att känna och märka Rickards ”närvaro”. Vet att många tycker det låter flummigt men då får det vara deras bekymmer. För mig betyder alla små tecken så mycket och är värdefullare än värdefullt.
Kram
.-= Gunilla´s last blog ..Gissa temat =-.

Kommentar från Ludmilla
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (12:31)

Tack för alla intressanta reflexioner. Ja, visst är det ett svårt ämne.
Hur det nu är så håller jag helt med om att det är viktigt att man lever i det här livet medan man nu är här så att man inte fokuserar mer på det som händer sen.
.-= Ludmilla´s last blog ..Astrounautgodis… =-.

Kommentar från karibien
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (21:17)

Oj, min kommentar syns fortfarande inte trots att jag skrev i lördags

Har den fastnat i nåt spam-filter?
.-= karibien´s last blog ..Mask på, mask av =-.

Kommentar från Annukka
7 mars, 2010 kl 7 mars 2010 (23:50)

Jag tror absolut att det finns något mer än det vi vetenskapligt kan bevisa. Vad är förresten vetenskapliga bevis..? Människors vittnesmål och allt det så kallat oförklarliga som många, många.. oberoende av varandra.. har upplevt, känt. Är inte det också något som kan kallas bevis..? Eller måste bevis bestå i materia av något slag..? Hmm.. Tål att tänka på. I så fall ligger vi pyrt till vad gäller rättsväsendet.. alltså om vittnesmål inte gäller som bevis. Å andra sidan funkade det uselt ändå.. och tydliga bevis ignorerades.. (nåväl.. en helt annan story.. )

Vill tipsa om en bok.. om du gillar att läsa och har ett öppet sinne: ”Vi är inte ensamma”.. av Margit Sandemo. Lär dig genom boken att lära känna din ”hjälpare” eller ”guide”.. Han/hon finns. Jag tror. Faktiskt.

Kram Annukka
.-= Annukka´s last blog ..En dag att fira =-.

Kommentar från Marielle
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (22:18)

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro på. När världen är som svartast vill jag naivt tro att det är slut, finito, efter döden. Men det tror jag inte på egentligen. Jag är nog mest inne på att vi människor lever flera liv, att vi har en strävan om att bli upplysta, fulländade, -människan är ju alltid öppen för utveckling och att lära mer, speciellt barn är ju ofta väldigt vetgiriga. Jag tror att vi återföds och genomgår de saker vi genomgår just för att lära oss och att det är processer till att bli ”fulländad”, färdig. Det här resonemanget får mig att tänka efter en extra gång när allting svartnar, vi alla har uppgifter här på jorden och om vi inte klarar upp dem i detta liv tror jag att vi får försonas med dem i nästa. Det går inte att komma undan, smita under, jag i mitt fall iallafall, måste igenom.

Kram till du starka kvinna!
.-= Marielle´s last blog ..Effektiv eftermiddag =-.

Kommentar från angelice
8 mars, 2010 kl 8 mars 2010 (23:59)

Om du inte läst Marian Keyes roman ”anybody out there” skulle jag rekomendera den!

Kommentar från Ann Ohlsson
16 maj, 2011 kl 16 maj 2011 (18:50)

Jag förlorade min älskade dotter Martina i somras i en helt onödig olycka.
Jag har alltid varit en positiv och lycklig människa och så innerligt tacksam för att få vara människa och att få vara frisk, ha ett jobb, bra arbetskamrater, en bra familj, ha underbara vänner, ett bra och helt vanligt strävsamt liv som man har som ensamförälder och att få ha den stora glädjen att vara mamma till en ljuvlig ung o vacker dotter. Numera vet jag inte om jag någonsin kan känna glädje över själva livet mer. Jag hoppas att hon har det bra där hon är och inte sörjer över att hon inte får leva och vara med sin familj, sina vänner, vara ute o dansa, träffa killar, köpa kläder o drömma om framtiden
Jag kan inte känna av någon ”påhälsning” trots att vi båda faktiskt trodde på ett liv efter detta. Min sorg är ofattbart smärtsam, men det värsta är ändå att inte veta hur hon har det. Om det nu finns ett liv efter detta så hoppas jag att det inte finns någon sorg eller smärta där, o det hade ju varit underbart om det fanns lite musik o roligheter där borta på andra sidan så att ungdomarna kan få ha lite skoj o inte bara vara ”döda”
Jag tror att min sorg skulle vara lättare att leva med om jag visste att allt var OK o bra med min dotter och att hon inte sörjde över att hennes liv så plötsligt och alldeles för tidigt tog slut pga en annan människas fyllekörning.

Kram från mig

Kommentar från Ludmilla
16 maj, 2011 kl 16 maj 2011 (23:12)

Ann: Jag vill ge dig en varm kram. Så fruktansvärt onödigt att Martina rycktes ifrån dig på det här sättet. Varför inte testa ett medium och se vad det ger?

Kommentar från yvonne
17 maj, 2011 kl 17 maj 2011 (20:53)

Jag känner precis som Ann! Min älskade stora syster gick bort i slutet av december förra året och jag precis som Ann undrar så hur hon har det och min sorg skulle vara lâttare om jag visste att hon har det bra, att hon fått frid. Jag har också förr trott på ett liv efter döden i någon form och jag önskar så få ett tecken men har inte upplevt något sådant än. Kram

Kommentar från Sandra
21 maj, 2011 kl 21 maj 2011 (15:05)

Läste inlägget nu i efterhand när jag såg att en nyss kommenterat. Verkligen intressant ämne och kul att läsa alla olika synpunkter. Lite respons:
Jerry (om du läser detta): Kan du inte berätta mer? Såg du verkligen en riktig ”kropp”? Kunde du ta på henne?
Catarina: Vad läskigt… Jag hade blivit jätterädd!! Antar att det inte fanns nr-visare då?! Undra vad det stått… Vad hette mediets program?
Anki: Du har rätt, tiden läker ingenting. Det är inte tiden i sig som läkt Ludmilla utan vad hon GJORT med den.
Anders: ”… kommer bli jättesnopen om det inte blir så”. Det skulle du nog inte, för då skulle du ju inte VETA om det!! 🙂
Allt har ett slut: Håller inte alls med dig. Hur vet du att vi inte var nåt innan vi föddes? Fattar du inte att vi i så fall har glömt bort det?! Minnet är ju kopplat till hjärnan. Och vi ska ju eg. ”ingenstans” för där finns ju varken rum eller tid, fast man gärna tänker så som människa. Tror dock på selektiv varseblivning.
Annika S: Fint ordspråk av Shakespeare!
Annukka: Tack för boktipset! Plöjde igenom hela hennes fantastiska serie om Isfolket i tonåren! Läst dem Ludmilla?
Marielle: Är inne på samma spår. Både bra och dåligt på samma gång…
Louise, Ann Ohlsson & Yvonne: Det sägs inte finnas nån sorg och lidande där, bara ren kärlek. Så era döttrar/syster har det säkert så bra som de bara kan och väntar på er tills ni ses igen! Tips: Köp tidningen ”Nära”!
Ludmilla: Nu snart 2 år efter seansen, tror du Linnéa var där hos er? Att han som aldrig ens träffat henne ska komma till exakt samma slutsats som du är ju inte så sannolikt. Berätta gärna mer (om du inte redan gjort det)!
Tack för alla intressanta kommentarer som jag tycker ”bevisar” att det finns nåt bortom oss själva och våra sinnen. Alla kan inte vara kvacksalvare…

Pingback från Ludmillas Blogg » Liv efter döden?
1 augusti, 2011 kl 1 augusti 2011 (8:10)

[…] Ett tidigare inlägg om detta finns här… […]

Kommentar från jari
15 februari, 2012 kl 15 februari 2012 (19:02)

Det finns liv efter döden. Jag var med om en omfattande arbetsolycka där jag nästan miste livet. Jag sögs upp in i en tunnel med ett enormt starkt vitt ljus.
Jag talade telepatiskt med ljuset och sa att jag vill inte dö än. Paff, så var jag tillbaka i min kropp.

Kommentar från Anders
14 augusti, 2012 kl 14 augusti 2012 (21:10)

Aino tog sitt liv nyårsafton 2011. Hon var 25. Hon var min dotter. Fyra dagar före frågade hon en väninna om hon hade ett exemplar av Tibetanska dödsboken att låna ut. Hon hade nått vägs ände med sina plågor, min duktiga modiga dotter, som när hon var 11 år fick Lions pris som bästa kamrat i skolan, då hon brukade sitta med kamrater som hade svårt i skolan och hjälpa dom. Hon var då som en ledare i klassen och arrangerade danser och teater. Sen kom melankolin. I tonåren umgicks hon med före detta kåkfarare och ville hjälpa dom. Senare den paranoida rädslan att människor var ute efter henne och ville döda och utnyttja henne. Jag försökte prata logik med henne, men hon sa att i hennes generation finns det så mycket mer ondska än jag har en aning om. Några år senare sa hon plötsligt att hon var ledsen att jag tog betalt för att låta män utnyttja henne, några månader senare att jag var ute för att mörda henne, ändå slutade hon med Kram Aino. Möts vi igen min älskade Aino?

Kommentar från Jadå
15 augusti, 2012 kl 15 augusti 2012 (5:48)

Jag håller med jani, jag tror på liv efter döden. Nära-döden upplevelser är ganska likartade, med tanke på ljus och att se sig själv död. Jag har själv vart med om ett liknande nära-döden upplevelse. Jag tror att vi alla har en själ, och att vi inte försvinner föralltid när vi dör. Vi kommer att få träffa våra nära och kära, och ett ljus fyllt med kärlek.

Skriv någonting